Jag har lovat en utvärdering hur det är att träna med Sub40 och här kommer den äntligen.
Först en bakgrund varför jag har valt att träna på det här sättet.
Under ungefär 3 år har jag i stort sett bara tränat grundträning och utan mål och mening. Långa pass i relativt låg fart och jag tränade det jag kände för. Helt i linje med hur jag ville träna då. Under det första året hände det inte å mycket. Jag bibehöll farten ganska så väl och kunde prestera hyfsade resultat för den träningsmängd jag la ner. Men sedan började jag tappa fart och jag kompenserade detta med att träna mera men fortfarande ofokuserat och utan röd tråd. Jag gjorde ett försök att köra enligt Anders Szalkais 3:30-program inför maran under förra vintern men jag hade väldigt lätt att hoppa över specificerade pass och byta ut det till något annat. Jag hade inte riktigt motivationen att underkasta mig ett träningsprogram som jag inte kunde bolla med någon.
Efter ett misslyckat Stockholm maraton, där jag sista 15 kilometrarna hade så in i bängen tråkigt, bestämde jag mig för att byta inriktning. Det var ingen mening med att harva runt på långa distanser och bli uttråkad.
Dock ville jag köra Lidingöloppet som är en trevlig tävling med terräng som jag gillar. Under sommaren la jag om träningen för att vara mer terränginfluerad och att köra mot längre sträckor. Jag kände att jag saknade snabbuthålligheten och försökte få träningen att vrida sig mot den typen av intervaller. Problemet var att jag inte fokuserade på mig och min träning. Jag hängde mer än gärna med andra på deras träningsprogram. Jag hade väldigt kul men det gagnade inte mitt mål att köra för PB på Lidningöloppet. Jag kände även under sommaren att jag tappat snabbheten. Den var helt borta. Puts väck! Men jag hade inte kraften att ta tag i den biten. Jag hade blivit alldeles för bekväm.
Lidingöloppet gick Ok men inte mer. Samma sak hände som på StM. Jag tröttnade och blev uttråkad på slutet och det blev inget PB.
I samma veva hade Sub40-gruppen skapats och jag kände ett väldigt sug över att träna snabbhet och att få en piska. Jag hoppade på det tåget. Nu kommer en utvärdering för första månaden, oktober. När de flesta löparna går in i grundträning kör jag mitt egna race och lägger in snabbhet i träningen.

Hur går det då till?
Varannan vecka får jag ett träningsschema som är generellt för hela gruppen. Det innehåller två kvalitetspass, ett långpass och ett distanspass. Resten av dagarna är vilodagar men där har jag ett individuellt upplägg som ger mig plats för styrketräning och yoga. Men minst en dag i veckan ska det vara helledigt.
För tillfället är vi inne i fas två. Den fas som kommer efter grundträningsperioden och som ska ge oss uthållighet i snabbt tempo.
Varje torsdag träffas vi alla deltagare i stan för gemensam intervallträning. Vi har som maximalt varit sju deltagare och de två coacherna. Gemensam uppvärmning och genomgång av passet är det alltid och sen löpskolning där mångsteg varit på tapeten flest gånger. Och det förstår jag, det är svårt att få till.
Som ensam tjej har det varit lite ensamt då jag även har varit den som sprungit milen på mest antal minutrar det senaste året. Men till min glädje har det tillkommit en kille som är i min kaliber och vi peppar och puschar varandra maximalt. Guld att ha en bundsförvant med på träningarna.
Träningarna är alltid varierad både när det gäller veckovis och även inom samma pass. Det är sällan vi kör exempel vis enbart ”tusingar” eller enbart backintervaller utan det är intervaller som är ganska så tävlingslika i sitt upplägg. Exempelvis lång backintervall som fortsätter en bit på platten för att öva på att växla tempo och köra på fast benen är trötta eller ett par ”tusingar” som följs av en bunt tvåhundringar för att sen avslutas med ”tusingar” igen för att öva på att sprina längre intervaller med riktigt trötta ben. Jämför till exempel miltävling där kilometer 7 och 8 kan vara jobbiga i huvudet att springa.
Ett träningspass blir då väldigt lätt att dela upp och att mentalt jobba sig igenom utan att bli helt rabiat eller moloken. Det finns alltid ett delmål att jobba mot och fokusera på. Ta en bit i taget.
Att vara så pass få i en grupp är toppen. Lisa och Malin har alltid tid att komma och stötta, driva på och ge goda råd och tips på hur löpningen kan gå lättare. Jag känner mig utvald och privilegerad att ha dessa två runt mig i stort sett hela tiden. Det går inte att komma undan utan det är bara att kämpa och driva på. Jag har använt mig av deras råd och röster under det andra kvalitetspasset i veckan fast de inte varit närvarande. Det har hjälpt och jag känner mig som en bättre löpare och en bättre tränande. Jag tar ut mig då jag ska ta ut mig och ändå är jag mer utvilad och pigg än när jag bara malde och malde på i mitt tempo och ökade på längden på träningspassen. Det är inte alltid som kvantitet är den rätta vägen att gå.
För mig har det varit en nytändning och jag håller på att lära mig igen att ta ut mig och våga stå på mera. Att det finns en snabbare Ellinor där inne som vill ut och som kommer att lära sig att mjölksyra och illamående är okej. För mig har det varit väldigt inspirerande och skönt att ha någon annan som tänker åt mig, som ser vad jag behöver göra och som ser att jag kan lite till utan att riskera några skador eller liknande.
Om man orkar, vill och kan lägga ner tid på denna typ av träning rekommenderar jag den varmt. Men känner man sig inte mogen att underkasta sig hård träning ska man nog avstå en stund till. Jag är inne i en period där det är en kamp i mitt huvud varje gång jag ska ut. Men kampen blir mindre och mindre för varje vecka som går och om jag bara ger det tid kommer det att gå vägen att nå drömmålet.