Summering av helgen

Då helgen var späckad med trädgårdsarbete så som blomplantering, gräsklippning och buskklippning blev det lite si och så med löpträningen.

Jag började lördagmorgon med ett 47 minuter distanspass runt Kungsholmen. Dödligt vackert trots mörka moln. De var genomgrå så att det skulle bli åskskurar var det inget snack om, men skulle det räcka ända ut till skärgården där jag skulle befinna mig?

Jodå, visst kom regnet men inte förrän jag var klar med dagens bestyr så det kom väldigt lägligt.

Söndagen blev klippning och läsning i solen det enda som blev gjort. På kvällen efter en del bestyr hemma kom maken och jag ut på en liten runda med 4 stycken backsprint inlagt. Det gick nog inte så snabbt men jag kände mig det. Alltid något.

Jag kom upp i dryga 50 kilometer denna vecka och är nöjd med det även om den alternativa träningen fick stå tillbaka en del.

Hatpass=måstepass

Nej, det var lite taskigt mot snabbdistansen att kalla det för ett hatpass men så populärt hos mig är det inte.

Igår så var det 6 kilometer på schemat i tävlingsfart. Tanken var att springa snabbare än vad jag gjorde i tisdags. Det var inte en vanlig torsdag utan det var sista torsdagen innan sommaruppehållet för Sub40-gruppen samt att det var finbesök från Dalarna i form av Leif.

Jag fick lite onda blickar av mina medlöpare när det framkom att det var jag som önskat kvällens pass. Det är inget att be för om jag ska komma under 40 minuter. Då behöver jag köra hårda pass lite längre sträckor. Att lära mig jobba mentalt så att jag inte stannar bara för att det tar emot lite.

Nåväl, vi gav oss av till Lill-Jansskogen. Det skulle bli en kuperad bana. Lisa hade kallat in Rubin för att springa med oss då hon inte kände sig helt kurrant i benet.

Planen var att köra på två välbekanta slingor. Först 1700 meters varvet som består av en del backar och sen det kortare 600 meters varvet som är platt men har en 180 graders sväng att slira runt på. Vi skulle köra varannat varv så det skulle bli ungeför 2 varv på det långa och 2 varv på det korta och sen som avslutning köra det långa tills vi hade fått ihop 6 kilometer.

Hela dagen hade jag känt mig lite smånervös men det hade avtagit och nu var det bara känslan att detta skulle genomlidas och jag skulle göra det bästa av situationen.

Joachim och Mattias satte av och vi andra hängde på. Kanske inte så bra med tanke på att vi ahde lång väg fram till målet. Ganska snart drog jag ner på tempot för att inte dö helt. Efter ett varv av varje kände jag mig trött, riktigt trött men det fanns ingen chans att vika ner sig för Rubin körde hårt med pepp och uppmaningar. "Stay here! Just behind Gunnar! Keep up the pace!"

Det är både stärkande och irriterande med en skrikande coach i örat men jag kände aldrig att jag ville nita honom utan det var exakt detta jag behövde. Någon som kom igenom min mentala spärr och som fick mig att hänga i. På det andra långa varvet kom vi ikapp Mattias som inte hade en bra dag. Så nu jagade vi Joachim alla fyra. Nu kändes det segt i kroppen men det vara bara att mata på. Inte tänka på hur benen var trötta eller att andingen var intensiv. Jobba framåt.

"Ellinor, if you don't run just behind Gunnar, I will give you an extra k. And I know you don't want that!" Helt riktigt, Rubin. Jag jobbade mig upp i rygg och det kändes helt plötsligt ganska så lätt att springa. Jag fick upp kroppen och var i mer attackposition. Nu gäller det att orka hålla detta den sista kilometern. Det var tungt och jobbigt men jag ville inte stanna. Då skulle jag inte komma i gång igen.

Då hände det, mötte ett gäng löpare från andra hållet och jag krockade med en tjej. Vi vek av så att säga åt samma håll. Ingens fel och ingen blev skadad. Dock fick jag ur mig ett par svordommar som inte var riktade mot tjejen utan mot det faktum att jag tappade rytmen och farten för en stund. Gunnar och Mattias for i väg i fjärran men jag tog mig samman och orkade jobba mig tillbaka till position.

Nu var det bara viljan som fick mig att ta mig upp för den långa backen. Det gick inte fort och jag tappade en hel del på killarna. Kunde ta igen en liten aning på platten men kom aldrig ikapp innan klockan stannade på 6 kilometer (24:56).

Riktigt, riktigt trött men samtidigt härligt att jag lyckades genomföra passet. Nu ska jag bara få ihop det när jag springer själv.

Leif gjorde en bra insats i sin debut och körde på över sin maxpuls. Det fanns alltså några slag till att pressa ut. Härligt!

I och med detta pass så kom jag upp i vit grupp i Sub40 och har fått en vit, fin tröja.

Stel som en pinne

Det verkar som om tävlingen i tisdags ändå tog ut sin rätt i min kropp. Men det kan även vara yogan igår morse tillsammans med bänknötning på Drottningholmsteatern senare på dagen som gjort min kropp orörlig och tappat spänsten.

Ikväll är det sista Sub40 före sommaruppehållet. Jag tror att det kommer bli en snabbdistans över 6 kilometer som ska avverkas.

Snälla kroppen, jobba med mig i dag!

Sub40-gänget. Foto: Jonas Leijonhufvud

Det vill sig inte

Jag hade som mål ikväll att springa på årsbästa. Det kändes som en rimlig målsättning.

Hade en bra uppladdning på jobbet med vätska och matintag. Hade vilat ett par dagar med en morgonjogg igår inklusive 3x500 meter i högre fart. Det kändes okej i benen.

Tills jag började värma upp. Det kändes tungt och hade lite mjölksyra känning även om farten var låg. Peppade mig själv med att det inte var någon fara. Jag har hört att vissa har haft dåliga uppvärmningar men glänst på själva loppet. Sista delen av uppvärmningen sprang jag i 4-tempo. För att få i gång andningen och inte chocka luftrören.

Ställde mig bland de andra tävlingslöparna och snackade lite tills startskottet smällde av.

Började springa och vis av Startmilen i Örebro tog jag det extra lugnt i början. Det var en hel del personer som sprang om men kände mig säker på farten. Jag körde ju inte med klocka och hade ingen direkt koll på hur det gick men det kändes okej.

Men trots detta så hände samma sak som då. Jag tar tvärslut vid 3 kilometer. Allt känns pest och pina och benen lyder inte. Mattias kommer upp vid 4 kilometer och undrar om vi ska köra ihop. Jag avböjer för jag vill inte sinka honom. Passerar 5 kilometer på 21 minuter. Inte alls bra och jag hade trott på en bättre tid. Fortsätter jobba på och strax före 6 kilometer så känns det helt plötsligt bättre i kroppen. Den svarar och jag får ett bättre steg. Pushar mig själv och jobbar mig om ett par löpare.

Det är det lite enklare varvet nu som saknar backar. Perfekt. Det gillar jag. Vid 7 kilometer kommer en Hässelbytjej om mig och jag försöker hänga på men det går bara inte. Här har jag världens chans att få draghjälp men jag tar den inte.,

Näst sista kilometern känns helt okej, jag är verkligen på väg hem och kan ligga på. Jag känner dock att jag inte riktigt får upp pulsen. Den är inte där jag brukar träna på att ha den. Men benen svarar inte. Vad är det för fel på mina ben? varför vill de inte?

Tar mig i mål med hejarop från Maria. Besviken stannar jag efter tidtagningsmattorna och hör speakern säga något som får mig att le en smula. "Och där gick Ellinor Björk Gyllenhammar från FK Studenterna i mål, en känd löparprofil." Löparprofil, jo jag tackar!

Jag tror att tiden blev i trakterna av 42:40. Så trots att det kändes som om det gick snabbare på andra varvet tappade jag 40 sekunder.

Jag vet faktiskt inte varför det inte funkar för mig att tävla. Just nu är jag ledsen, besviken och less. Jag får inte ut mina träningsresultat på tävling. Och det är tävling som räknas.

Är jag för inriktad mot att komma under 40 minuter? Även om jag säger att jag ska träna på att springa med nummerlapp så blir det tävling i hjärnan. Är jag rädd för att springa fort? Att jag inte litar på min kapacitet? Lite som att jag alltid tar för stora kläder in i provhytten för att jag förr hade den sizen. Jag tror inte att jag blivit mindre?

Men stort tack alla som hejade även om det inte blev en solskens-Ellinor som kom i mål.

Mot målet. Båda fötterna i luften.
Foto: Maria.

Hur ska kvällen bedrivas?

Ikväll går Milspåret på Djurgården. Det ser ut att vara en trevlig bana och jag provsprang (nästan) den i lördags.

Som ni säkert redan har misstänkt har jag tänkt att springa den.

Och vad har jag för mål?
Jag kommer springa utan klocka och fokus är att springa snabbt längre än Startmilen och få årsbästa. Sen får vi se vad pollen kan göra med mig. Ser lovande ut med regn, men det behöver inte betyda full fräs i luftrören.

Så klockan 19 går startskottet. Håll en tumme är ni snälla.

Farligt att löpträna

Nu är det dags igen. Våren är här och folk går nästan man ur huset för att löpträna och sprigna lopp. Då kommer artiklarna som varnar för löpträning.

Visserligen har den länkade artiklen sina poänger med att det tar en bra stund att vänja kroppen att springa långt men att man maximalt ska springa tre gånger i veckan och då kortare distanser även när man är van. Tja, jag vet inte. Jag kanske är för indoktrinerad i sporten.

En ovanligt tunn artikel av Fokus.

Edit: Nu har jag läst artikeln ett par gånger till. Och den är kanske inte så tunn. Jag tog till försvarsställningen direkt utan att lyssna. Den tar upp både för- och nackdelar med löpning och är inte så domedagsaktig som rubriken gör gällande. Det som kanske skulle ha tagits upp är att egentligen all träning som inte görs efter de egna förutsättningarna ökar risken för skador. Och att gå från motionerande till träning med andra mål och andra krav är ju en ökad belastning på kroppen.

En lördagkväll i Stockholm

Ibland räcker inte dagarna till så jag får springa ganska sent på kvällen. Det är inte någon riktig favorit men det fungerar.

Passet skulle vara, en för mig, riktig dräpare. Progressiv löpning i 10 kilometer, uppslittat i 2 kilometers bitar. Den sista biten skulle gå i tänkt milfart.

Jag joggade bort till Milspåretbanan. Jag startade visserligen inte vid Sjöhistoriska utan vid Djurgårdsbron (på ett ungefär). Där är det en kilometer till den riktiga starten.
De två första kilometerna skulle gå på 4:40, sen ner 10 sekunder för varje bit. Då skulle jag sluta på 4:00.

Som vanligt har jag svårt att hejda mig och ta det lugnt i början. Jag fick verkligen kämpa för att inte springa för snabbt. Jag vet ju att om jag börjar för snabbt kommer jag inte orka att köra de sista i rätt fart.

Milspåret är en tvåvarvsbana där det första varvet är lite tuffare med en stigning upp mot Rosendals slott. Så det passade bra att det var de lugnare farterna som sprangs där.

Det är egentligen inget att snacka om de första 5 kilometrarna. De rullade på bra och det kändes inte så farligt med backen upp mot Rosendal. Den fanns men var inte superbrant. Mer som en slakmota. Sen när jag väl kom upp för så var det bara att rulla på i stort sett ända till Djurgårdsbron.

Den 6 kilometern (som gick i 4:20-fart) kändes seg och det berodde på andningen, den var inte riktigt med mig. Jag fortsatte en bit in på 4:10 men var tvungen att stanna till för att andas några tag innan jag kunde fortsätta.

När jag sprungit över Djurgårdsbrunnsbron blev jag lite osäker. Skulle jag svänga direkt av och följa kanalen eller skulle jag springa likadant som första varvet i början? Här blev det knas och jag vet inte hur det blev men jag fick tilt i hjärnan och brakade ut i spenaten. Måste ner till vattnet!

Kunde i alla fall fortsätta och hålla hyfsad fart. Det var riktigt segt nu och värmen började göra sig påmind, andningen var inte på topp. Men det var bara att bita ihop. Den sista kilometern var riktigt tjusig.

Nöjd lufsade jag hemåt och kryssade mellan lördagsflanörer i kvällen.

Banpass blev gruspass

Torsdagkväll betyder Sub40-träning. Det var fullt hus, förutom Lisa som sprang i Bislett (dock inte i några kulvertar) tillsammans med Ulrika J på 3000 meter.

Tanken var att vi skulle köra på Stadion men där byter de ut banorna. Det ska väl vara topptrimmat när DN-galan körs. Diamantklass på tillställningen nu.

Men Coach Malin visade oss sina gamla tassemarker och sina intervallrundor hon sprang när det var mer elitsatsning på schemat.

Så vi fick ihop de planerade intervallerna ändå. Två serier på vardera 1200-1000-800-600 meter där vilan var 90, 60, 60 sekunder med 2 minuter seriepaus.

Det ser inte så jobbigt ut men den längsta intervallen innehöll backen upp mot vattentornet och tusingen var "den gamla vanliga" runt Klappjakten med en hårnålskurva och uppför direkt efter. De visste var de tog. 800-meters intervallen gick på Klappjakten och sen på elljusspåret innan den vek av hemåt via skogsstig. Och den korta var fram och tillbaka på Klappis.

Efter en lite för kort uppvärmning så satte vi av på den första. Min vana trogen gick den lite för fort. I runda slängar 8-10 sekunder för snabbt. Det skulle straffa sig sen. Uppför så rinner killarna iväg från mig men jag knaprar in utför och på platten. Jag misstänker att jag är för baktung. För det kan ju inte vara att jag behöver träna mer på backlöpning och att bli starkare (ska läsas med massor av ironi).

Tusingen är inget att skriva om. Blev påhejad av ett TSM-gäng och hejarrop är alltid välkommet samt stärker. Gunnar och jag samkörde en del. Han hade lite försprång ibland och bland körde vi axel mot axel. Bit vis var jag faktiskt om honom. Men han gick inte för fullt. Gunnar ska köra Göteborgsvarvet på lördag.

På 800-hundringen började jag bli riktigt trött. Men det var bara att bita ihop, hitta flytet i löpningen och jobba med tekniken. Fokusera på andra saker än tröttheten. För börjar jag tänka på att jag är trött är det kört. Då kan jag lika gärna lägga mig bland blåbärsriset och tryna.

Vilan gick alldeles för fort men som Malin sa. "Tänk på att du har riktigt lång vila efter nästa". Bit ihop och kör! 600 meter är ju jättekort och det var välkänd mark att springa på. Visserligen en skarp kurva men alldeles platt och fint.

Under de två minutrarna av serievila gick jag och dog en stund och meddelade att nu blev det verkligen en intervall i taget. Något annat fick inte finnas i mitt huvud. Riktigt trött. Och när jag är trött kan jag bli lite stingslig. Och det fick tyvärr de tre TSM-grupperna känna på. Eller egentligen inte alla utan den grupp som körde backe uppför vattentornsbacken. Allt var egentligen mitt fel som valde fel sida om gruppen men lite krockar blev det på vägen upp och rytmen förlorades. Men det är bra att träna på sådant med. Det kan ju bli trångt även på tävling.
Så förlåt, du man i blå långärmad tröja, som jag flyttade lite på.

Jag tappade rejält på den långa intervallen jämfört med den första men pulsen var hög och fin och jag höll ihop ganska så bra ändå. Men jag hade ett snack med mig själv samt att Malin cyklade med på de två kommande intervallerna. Det hjälpte mycket att ha en peppande, hojtande coach i örat som hjälper mig att få mig framåt.

Trots att jag var dödens trött så var det inte speciellt stor skillnad mellan de två sista intervallerna i de båda serierna. Jag till och mer sprang snabbare på slutet. Det känns bra att även om jag är supertrött och benen och kroppen egentligen inte vill vara med så kan jag på något sätt stå på och genomföra intervallerna enligt plan. Det känns bra att vara hyfsat jämn på alla och inte fladdra hit och dit.

Jag har inte skrivit något om Joachim och Mattias men deras ryggar försvann nånstans på första intervallen. Det gick bra för dem men de såg lite urlakade ut efter.

Efter lite snack joggade vi tillbaka till gymmet och jag kan medge att jag längtade massor efter en kall lager.

Och för siffernörden:
Tider:
4:42 (~1200)
4:11 (drygt 1000)
2:56 (~700)
2:26 (~600)

4:58
4:13
2:43
2:23

Lite tid=intensivt pass

Igår hade jag ont om tid på kvällen men fick till ett helt okej pass ändå. Jag var ute totalt 41 minuter och avverkade 9 kilometer.

Inlagt i passet hade jag placerat 2x2 kilometer med 90 sekunders vila mellan. Eftersom min svaga länk är att hålla farten under längre tid valde jag ett sådant typ av pass. Det skulle ju lika gärna ha varit 4x1 kilometer eller till och med ännu kortare. Men där har jag inte lika svårt.

Utmaning var alltså ledordet denna afton.

Valde att förlägga intervallerna längs med Kungsholms strand där jag trivs och har positiva minnen.

Första intervallen snittade jag 3:58 minuter per kilometer. Den första kilometern gick ett par sekunder långsammare än den andra. Jag misstänkte att det berodde på att det var grus hela den första kilometern. Ett kul fenomen hände. Det var spegelblankt på Klarasjö men ändå blåste det motvind. Inte mycket men ändå väldigt noterbart. Hur kan sådant ske? Blåser på land men vattnet stilla.

Det var en riktigt varm kväll och det var sommar i luften. Härligt! Svetten sprutade ur porerna och dofterna var somriga.

Efter gåvilan var det dags att lubba tillbaka till ursprungsstället. Men, motvind igen. Det är inte rättvist. Nåja, jag hade väldigt lika fart på denna omgång. Fast den andra delen gick lite långsammare på gruset.

Sen var tiden slut och jag var tvungen att jogga hemåt. Men känslan i kroppen sa att ett par till hade jag klarat av. Det kändes bra.

Sommarsvett

Jag, en seg skuta

Planen för veckans träning var fastlagd. Varje dag hade sitt speciella fokus och upplagd för att passa in i varandra.

Måndag skulle bjuda på yoga och styrka, tisdagen hade progressiv löpning med Mattias på Milspåretbanan på agendan, onsdag yoga och simma, torsdag sub40-träning, fredag yoga, lördag långpass och eventuellt ett kort pass på söndagen innan Hamlet.

Allt var klappat och klart tills maken påminde mig om ett årsmöte på tisdagskvällen. Näääää, det hade jag helt glömt bort och inte alls haft med i beräkningen.

Vad göra? Hade jag varit en lättmanövrerad plastjolle hade jag givetvis hoppat i löparskorna och kört tisdagens pass redan på måndagkvällen men eftersom slagskeppet behöver en bra stund att lägga om rodret blev det styrka ändå.

Dock har det kommit en ljusning. På lördagkväll kan jag köra tisdagens pass. Troligtvis kommer jag inte hinna med ett långpass i veckan men det får gå ändå.

Vatten, stan är full av vatten…

Sent om sider på söndags eftermiddagen kom jag iväg på veckans långpass. Det skulle vara ungefär 90 minuter.

Benen kändes som stockar till att börja med och jag undrade om jag kunde smita från passet. Hade lite förhandling med mig själv men insåg att det inte var lönt att gå i klinch med mina alter egon.

Karlbergskanalen och Klarasjö hade inget nytt att förtälja. Det var ett par båtar ute och en kajak. Att paddla kajak verkar himla mysigt och rofyllt. Min nästa karriär kanske?

Jag fortsatte resan bort mot Djurgården via Strömmen och det var lite kallare längs den kajkanten . Vattnet som forsade fram mellan Mälaren och Saltsjön kylde ner luften rejält.

Jag var tvungen att göra ett ”pitstop” på Grand Hotell (fint ska det vara!) innan jag fortsatte mot Nybrokajen. Steget var nu lättare men fortfarande en lite tung känsla i låren.

Strandvägen bjöd på en del folk, tjärdoft, måsskrik och en vacker vy över Vasamuseet.




Istället för att redan nu springa över till Djurgården fortsatte jag rakt fram via Nobelparken och sprang på Gärdessidan av Djurgårdsbrunnsviken. Kroppen var med mig, andningen helt okej, benen hade mjuknat och livet kändes väldigt härligt. De få gånger jag tittade på klockan och farten så gick det ganska så snabbt. Känslan var dock inte så. Det kändes verkligen som om jag var ute och finjoggade.

Fortsatte förbi Djurgårdsbrunns värdshus och började fundera på om det var här som en tjej blev överfallen och sen avrättad i boken ”Snabba cash” eller om det var någon annanstans på Djurgården. Benen pinnade på och det joggades fortfarande i min mentala del av mig.

Zigzaggade mellan lite hästlort och tittade på de lurviga kossorna med sockersöta kalvar vid Isbladskärret på väg tillbaka mot staden. Solen sken fint i ögonen och det skulle ha varit bra med ett par solglasögon. Nästa gång får det bli så.



Provsprang allra längst mot vatten på grusvägen som går där. Jag tror att Milspårets andra varv slingrar sig där. En behaglig sträcka som inte bjöd på några direkta backar eller motlut. Starka ben här så kommer det gå finfint.

Ju närmare stan jag kom desto mer folk blev det på vägarna. Men det var inget som störde denna vårkväll. Tog samma väg tillbaka men vek av vid Dramaten till Stureplan. Jag ville ge Sturehoffolket lite dåligt samvete. Fast jag tror inte jag lyckades.

Genade via Brunkebergstunneln hemåt och klockan stannade på 1:25 ganska så precis och sträckan blev drygt 18 kilometer. Så jag kom upp till 60 kilometer totalt denna vecka.

Skulle behövt låna Jesus ballong idag

Idag är det Krille Ballong. Dagen då Jesus kände sig klar med sitt uppdrag på jorden och seglade hem till farsan.

Jag hade ett annat uppdrag idag än att frälsa världen. Tillsammans med Mattias skulle vi springa långa terrängintervaller. Egentligen var platsen tänkt till Hagaparken men Mattias är väldigt förtjust i Fiskartorpets löparslinga så vi förlade vårt korståg dit.

2 omgångar med intervaller. Först ett varv på långa slingan (cirka 2,5 kilometer) och sen efter 90 sekunders vila skulle det korta varvet köras (gissar på dryga kilometern). Även här var vilan 90 sekunder.

Idag hade jag preparerat mig med alla slags medikament så andningen var helt okej. Det som inte var med idag var benen. De var trötta redan från start och mjölksyran bildades nästan direkt. Men det var bara att pinna på.

Första varvet gick på 10:37. Korta slingan på det gick på 5:57. Det var riktigt slitigt hela tiden och idag fick jag inget gratis. Jag kämpade mig blå men det gick bara inte att få benen att samarbeta. Men jag fokuserade på teknik och att ändå försöka få upp pulsen.

Jag har problem att få upp pulsen om benen är trötta och griniga. Jag tror att jag inte är ensam om det. Bara att gilla läget och kämpa på. Det var tur att Mattias var med annars hade jag vikit ner mig och gett upp. Så trött var jag.

Andra omgången var inte alls kul. På det långa varvet var jag tvungen att gå i ett par av backarna. Det kändes som om jag stod still när jag försökte springa. Det är emot mina principer att gå upp för backar på träning men idag var jag ryggradslös och principlös. Det handlade om överlevnad. Jag tappade 30 sekunder jämfört med första intervallen. Inte bra, inte bra alls men inget att deppa över.

Den korta intervallen gick bättre. Då höll jag samma tempo och kom in på samma tid. Det kändes bra i alla fall.

Det gick efter omständigheterna helt okej. Sällskap var idag en förutsättning för att klara alla intervallerna. Mina lår var helt slut och jag tror att det kommer göra ont imorgon. Det var längesedan jag var så här trött efter ett pass. Kan det vara för att jag körde på förmiddagen? Att jag inte fått i mig tillräckligt med energi och vätska innan?

Efter att passet var avklarat skulle jag ta mig hemåt. Jag var helt slut. Orkade knappt prata med Mattias och önskade att det skulle vara "gubbe röd" på alla övergångsställen. Men idag var det grön våg överallt. Jag släpade mig hemåt och var nästa beredd på att sätta mig på St Eriksplan och hoppas på att P skulle gå förbi och hämta upp mig.

När jag kom innanför dörren så skapade jag en liten trött hög.

Är jag en fegis?

Planen för morgondagen var att åka till Oppeby i Nyköping för att springa ett 10 kilometers lopp med mål att sätta årsbästa.

Efter gårdagens träning så har jag ställt in den resan. Jag vill inte komma dit, springa ett lopp som jag inte blir nöjd över och sen försöka få tillbaka inspirationen.

Men det skulle ju lika gärna bli ett bra lopp där allt funkar.



Tur är ju att större problem och beslut har jag inte just nu. Det gäller att vara glad åt det lilla. Och medan jag gläds så vilar jag i soffan.

Energiboost på morgonkvisten

Efter mitt bedrövliga pass igår fick jag i morse en välbehövlig löpglädje i form av Tri-Karin.

Vi hade bestämt träff för en liten morgonjogg. I min värld är en morgonjogg på max 45 minuter, så när önskan kom på 60 minuter hickade jag till för en sekund. Men vad ture, ingen fara på taket. Längre ute och springa betyder mer tid för snack.

Och en massa snack blev det längs vår resa ut till Solna. Ibland är det nyttigt att byta vy och även kommun. Vattnet låg spegelblankt på Ulvsunda sjön och det var en del folk som hade samma tanke som Karin och jag. Morgonträning.

Passet gick i behaglig fart så efter passet kände jag mig lika harmonisk som efter ett yogapass. Drygt 10 kilometer kom vi på dryga timmen. Frukosten efter var underbar och hela dagen idag har jag känt mig ganska så på hugget.

Att springa med sällskap och att köra ett mjukt pass var precis vad min själ behövde idag.

Och där kom bakslaget

Idag var jag ett riktigt rikspucko. Jag glömde att ta astmasprayen innan jag gav mig av på dagens intervallpass. Inte så lyckat när pollenkornen dansade jive i luften.

Planen var att köra 1, 2, 3, 2, 1 kilometer med 60, 90, 120, 90 sekunders vila mellan.

Det gick bra att köra den första. Sen sa det stopp efter den första av två, jag var tvungen att stanna till en sekund och dra ett par andetag. Fortsatte men med reducerad fart. Bestämde mig för att inte köra trean utan köra en etta och sen en tvåa på det. Det gick inte. Bröt passet och lommade hemåt. Lite besviken och ledsen. Jag vet ju att det beror på all pollen och att jag inte tagit min medicin men ändå kan jag inte låta bli att dissa mig själv.

När jag kom hem hade maken bytt om för att köra sitt rehabpass. Som straff tänkte jag hänga på. Det skulle ju gå i lugnt tempo och om jag inte kunde springa snabbt kan jag ju springa lite längre. Drog i mig Bricanylen och vi gav oss av.

Efter lite uppvärmning så ökade P helt plötsligt farten så det var ju bara att försöka hänga på. Efter 3 kilometer kunde vi äntligen pusta ut. Den fina lilla rehabträningen hade gått i 4:20-tempo. Nåja, jag är glad över att medicinen funkade och att jag kan springa på lite.

Krönika från Citytidningen

Orginalet hittas här och är skrivet av Fredrik Backman.

Joggare – det mest vidriga av vårtecken

"Alltså. Jag har egentligen inga problem med att ni är ute och joggar. Spring om ni vill. Spring ihjäl er. (Allra helst.) Men kan ni inte sluta göra en så satans stor grej av det?

Aktiviteten består alltså, konkret, av att promenera jävligt fort. Okej? Och ändå måste det hållas en förbannad föreläsning om det i fikarummet? Herregud. En svartsminkad 14-årig högstadietjej har inte ett andetag på uppmärksamhetsbehovet hos en 35-årig joggare.

Följaktligen kan de därför givetvis inte hålla sig i löpspåren (där ser ju ingen en), så nu ska varenda trottoar i hela stan invaderas av de här spandexklädda dårarna med astmaandning och vägägarkomplex större än småbarnsmammor i en ny suv. De är värre än de förbannade cyklisterna.

Vid varenda rödljus står de i horder och hoppar upp och ner som kissnödiga bokstavskombinationer och kollar på digitalklockor stora som brunnslock och suckar irriterat. Varför flyttar sig inte världen? Va? De är ju faktiskt ute och s-p-r-i-n-g-e-r här.

Det intressanta är att alla joggare hävdar att de inte gör det här av fåfänga, utan för att ”det är så skönt att bara få komma ut i naturen och tömma huvudet”. För det första: Vi är många som önskar att ni skulle tömma huvudet. Med något Bofors-tillverkat, allra helst. För det andra: Vet ni var det finns skitmycket natur? I skogen! Vad gör ni mitt i stan?

Och vad är grejen med kläderna? Måste man kränga på sig kroppsstrumpa i storlek 12-årig rumänsk gymnast bara för att man ska ut och springa? Allvarligt? Man måste klä ut sig till OS-laget i rodel? Är det för att minska det enorma luftmotstånd som ni skapar när ni stapplar fram i elva kilometer i timmen? No offense, men ni är inte direkt en Lamborghini Murcielago, om man säger så. Ni får bara det distinkta utseendet i midjepartiet av ett glasspaket som någon smält och sedan fryst igen.

Precis lika irriterande är den offentliga stretchningen. Kom igen. Du har inte direkt bestigit K2. Du behöver inte fläka upp dig i gynekologstolsställning över hela gatan bara för att bevisa för grannarna att du har motionerat.

Men allra värst är klassificeringen. Joggarna vill inte bli kallade ”joggare”. De vill bli kallade ”löpare”. (Lite som 17-åringar i Thailand som inte vill bli kallade ”turister” utan ”backpackers”.)

Håll käften. Kenyaner som springer tolv mil till skolan barfota i 150 graders värme utan att bli svettiga är löpare. Ni andra är joggare. Lär er leva med det.

Och håll er i skogen. För helvete.

Det är skitsvårt att få loss spandex från stötfångaren."

Jag skrattade högt på kontoret så att kollegorna kom in och undrade vad som hänt.

Det går lite trögt

just nu. Det kanske märks lite i det jag skriver.

Känslan i kroppen är inte på topp men ändå så jobbar kroppen med mig och levererar stabilt och inte så dåligt.

Det är jag tacksam över. Att ha en bra, stabil plattform som kan ge mig ett bra resultat även om huvudet inte är med.

Jag undrar om det är en "vårdepression" jag råkat ut för. Alltså inte en riktig utan en träningsvariant. Nu när det egentligen ska vara tippelitopp att vara ute och springa vill jag hellre ligga i sängen och läsa.

Hur som haver kom jag och kroppen ut på ett långpass idag. Iklädd mina allra finaste kompressionsstrumpor kasade vi iväg mot Hagaparken och Bergianska för att stanna till vid Stora Skuggan. Där avverkade vi 3 x grusvarvet (cirka 1000 meter) och mellan varje joggade vi 250 meter på 90 sekunder. Sen tyckte vi att det var lagom att springa hemåt.

Det blev 20 kilometer på 95 minuter. Så även om det inte kändes som att kroppen och jag sprang på, lyckades vi få ett tempo som gick en aning för fort. Det kan bero på att jag hade förra årets Squalplåt i huvudet: Jolly, jolly Bob var en glad sjöman, som var född i Aberedeen.

Hungrig som få så det är tur att jag har en blåbärspaj kvar sen igår.

Min kille gillar korv me' brö'...

...och dansar gärna polka
Pelle* han är inte slö
Han bräcker er allihop

Jag kan laga korv me' brö'
och kan dansa polka
Det är så kul så man kan dö
Vi passar så bra ihop

Denna käcka lilla låt spelades oavbrutet av Squalpamiralen under de 3 timmar jag stod och funktionerade strax före Smedsuddsbadet. Det blev en plåga till slut men fötterna jazzade med så värmen hölls i alla fall.

Jag var alltså banfunktionär på Kungsholmen runt. Och jag hade väldigt roligt. Min roll var att försöka få flanörer och andra civilister att slicka promenadvägskanterna när löparna kom samt att se till att ingen löpare sprang in i ett par bänkar som stod dolda. Jag var en levande vägkon.

Det bästa är att jag kunde heja på alla löpare. Både kända och okända. Och det verkade som om det uppskattades massor vilket värmer. Jag själv vet att det är kul att bli hejad på när jag tävlar. Det lyfter fram en lite lättare fram mot mål.

Efter att kvastcykeln kommit var det bara att plocka ner banmarkeringen och avsluta tävlingen. En del grejer har vi att jobba på men i det stora hela blev det nog en bra tävling för de flesta.

*Pelle ska bytas ut mot Lasse i orginal men personligen är Pelle bättre.

Löpare in action (Foto: Per GH)

Ett annat pass än planerat

På schemat var det tänkt intervaller på Stadion men eftersom den var ockuperad av Jyyyyyrgårdens joxametrasan-lag (F'låt Mattias) så fick det bli alternativ i Lill-Jansskogen.

Vi var fyra tappra och en maralöpare som skulle bli drillade av Coacherna Malin och Lisa.

2 varv av intervaller som bestod av 1700 meter, 90 sekunders vila, 1000 meter, 60 sekunders vila och till sist 600 meter.

Det låter inte så blodigt men under dagen hade jag inte känt mig på topp så det kändes att nivån inte skulle vara där jag egentligen ville ha den. Dessutom var det mer eller mindre terrängintervaller i stället för platta ban-dito.

Satte av strax efter killarna och kände att detta går nog lite för snabbt. Grabbsen försvann inte som vanligt i fjärran. Konstaterade att det ändå kändes helt okej och att jag tog en rövare. Jag fortsatte i ungefär samma fart. Det kan ju hålla.

Den första intervallen hade ett tempo på 3:55 minuter per kilometer och det kändes riktigt bra. Förvånad över mig själv. Malin var med på cykel och hejade som bara den. Lisa körde "jag dyker upp när ni minst anar det-stilen" och studsade runt som en känguru mellan träden.

Den mellanlånga intervallen gick på en välkänd sträcka. Där har vi kört en del tusingar tidigare i vintras så den gav inga nyheter. Hårnålskurvan var lika stökig som vanligt och backen direkt efter den gav inget gratis. Tempot var 3:58 minuter per kilometer.

Sista intervallen i serien kändes riktigt kort i jämförelse. Det var bara Klappjaktsstigen fram och tillbaka. Det kändes bra i steget och benen var starka. Flåset bra om än lite väl ljudligt (på grund av astman). 3:55.

Två minuter vila innan det hela sprangs en gång till. Jag hade inte riktigt häng på Mattias och Joachim men det kändes inte överlångt dit fram ändå. Såg skuggorna av dem. Gunnar var i krokarna runt mig men fick inte riktigt tag i skörten så jag koncentrerade mig på att hålla undan. Det är inte så dumt att vara jagad. Jag måste anstränga mig för att inte bli uppsprungen. På de två sista var fokus på tekniken och enligt Malin så lyckades jag riktigt bra med den biten. Kändes skönt att kunna få till det hela i alla fall en stund.

Farterna var sämre: 4:05, 4:05 respektive 3:51 (här spottade jag upp mig lite)

Riktigt trött men nöjd efter.

Som bonus idag blev det några övningar för mage och rygg i form av coreövningar. Det var toppen att bli justerad. När jag kör själv tycker jag att det är svårt att se alla vinklar på kroppen även om jag har spegel att kolla i. Kan i alla fall konstatera att magmusklerna används vid löpning. De var redan trötta innan vi körde styrketräningen.

Idag på återhämtningsjoggen var det ohyggligt tunga ben.

Träning just nu

är lika med noll komma noll noll. Det kom annat emellan, så som deklaration, jobb, tjejmiddag och flytt. Men imorgon ska jag i alla fall röra lite på mig.

Ett pangpass

på flera sätt.

Söndagen var dagen då jag skulle komma igång med mina långpass igen. Det har varit skralt på den fronten och jag känner att om jag eventuellt ska springa Lidingöloppet i höst är det dags att i alla fall springa de långpass som finns på schemat. Det vill säga 90 minuter.

Jag har tappat totalt intresset för långpass. Kan det vara så att jag missat att göra dem njutbara och "äventyrliga"? Förr så sprang jag dem ofta i skogen, över stock och sten och gärna i sällskap med andra likasinnade. Men förra året blev det inte lika många spontana, fotvrickarvänliga pass utan de sprangs väldigt mycket på asfalt.

Men idag bestämde jag mig för att i alla fall göra passet lite äventyrligt. Jag hade ingen direkt plan utan körde dit näsan pekade. Jag hade en önskan att hamna nere vid Mälarens strand och förhoppningsvis kunna springa längs den och njuta av solglitter.

Det började med en runda runt i Fruängen/Segeltorp och nästan genast märkte jag att pollenexplosionen startat. Det var en mycket väsande E som sprang och andades häftigare än vad pulsen på klockan sa. Det är dags att ta ytterligare kontakt med läkaren och be om bättre medicin.

Efter en kort stund vände jag näsan mot sjön och begav mig till vattnet. Det tog mig ungefär 30 minuter att hitta dit. Hamnade nere vid Klubbenborg och det fanns en informativ skylt att läsa om stället. Bedårande är det ord jag skulle använda. Det var underbart att springa och trots mina astmakänningar så var humöret på topp. Farten var inte helt långsam men jag gick på pulsen och den höll sig runt 75% av max. Farten var ungefär 4:50 minuter per kilometer, enkom för er siffernördar.

Det var platt och fint längsmed stranden och det var mjuka fina grusvägar eller skogsstigar att springa på. Här någonstans tappade jag bort mig. Ja, inte så att jag inte skulle hitta hem men eftersom detta är en vit fläck på min stockholmskarta var jag inte riktigt säker på var jag var. Dock kom jag fram till Vinterviken och läste lite fakta om krutfabriken som legat där. Det har tydligen exploderat ett par gånger och att platsen för fabriken valdes med omsorg, då det var mycket berg som kunde stoppa för mycket förödelse vid eventuell smäll samt att det inte var bebyggt runt om.

Strax därefter var det dags att vända hemåt och jag konstaterade att jag hunnit ända till Gröndal. Nu började det bli lite jobbigare. Det gick så att säga mycket mer uppför. Min misstanke var rätt. Mälarhöjden och Hägerstensåsen. Jag anar att namnen är väl valda.

Kikade lite på en busskarta och hade kartminnesträning. Som tur var gick det vägen. Jag kom hem efter 1:29 och drygt 18 kilometer.

Mitt 10-mila

Igår var det då dags att bekänna färg, att visa vad orienteringsskåpet skulle stå. Jag var nervös men inte överdrivet hispig, utan det kändes helt okej. Taggad är nog ordet jag skulle använda.

Jag anlände till Finspång i mycket god tid och anslöt till laget. Det var rutinerade tjejer som var stöttepelarna i laget. Jag kände att mitt bidrag var att inte tappa allt för mycket utan hålla position.

Gick och kollade damstarten och knappt fyrahundra löpare älgade bokstavligen över gärdet upp för ett rejält berg. Bara att inse att vi alla skulle den vägen vandra. Bergsbestigning i beskådande av alla. Det gällde alltså att göra det snyggt.

Emma gick bra och levererade över en 59:e plats till Fanny, som gav sig ut på sin 7,3 kilometer långa sträcka. Dessa två sträckor var gafflade. Det vill säga alla har inte samma bana utan kontrollpunkterna skiljer sig. Det handlar om att kunna orientera.

Jag fick ta över kavlen efter ett bra lopp av Fanny och stämplade ut som 80:e lag, ungefär 18 minuter efter täten.


Banan jag sprang var en kort stäcka på 4 kilometer och med medeldistanskaraktär. Det vill säga hur mycket kontroller som helst ska klämmas in på denna sträcka. Dessutom så skulle jag förhoppninsvis inte behöva orientera då alla hade samma bana.

Precis innan jag startade hade jag ett pep-talk med Rolle där vi gick igenom taktiken ytterligare. "Fokus, blicken långt fram, håll koll på riktning och spring som bara den. Tänk på att du återhämtar dig snabbare än de andra tjejerna så det är bara att ösa". Ungefär så gick förmaningstalet och jag lyder.


Det började så där bra. Nr jag fått kartan av Fanny så var den igenhäftad och jag trodde inte jag skulle få isär kartan och kunna se banan. Fick ur mig ett "Me, va faan" innan klammern släppte. Nu så, full fart framåt och jag tror jag sprang om ett lag redan på sträckan till startpunkten. Såg ett litet gäng med tjejer framför mig som redan påbörjat löpningen uppför berget.

Tog sikte på dessa och la på kompassen till första kontrollen för säkerhets skull. Kom ikapp gruppen strax innan krönet på backen och jag gick om ett par stycken. Vid det här laget bordemin andhämtning ha hörts enda nere på TC. Jag gick för fullt. Stämplade efter att ha kollat koden. Insåg att jag var tvungen att hålla minst två kontrollsiffror i minnet. Det tog för mycket tid att kolla vid varje kontroll. De låg väldigt tätt.

Iväg mot kontroll två. Jagade, la kompass och försökte titta långt fram för att ha koll på vart de tog vägen de två jag hade framför mig.

Jag struntade i att tänka på hur trött jag eventuellt var, det var bara att köra. Ganska snart insåg jag att mitt skogssteg inte är i klass med de riktiga orienterarna. Utför i ren skog är jag katastrofal. Inte direkt tartan där. Då blev jag omsprunget av ett gäng. Men jag försökte att envist hänga på på platten och uppför. Då kunde jag kliva på riktigt bra. Så fortsatte det kontroll efter kontroll. Ellinor jagandes som en liten ilsken terrier med tungan utanför som en röd slips. Det hördes milsvid omkring var jag befann mig.

Jag hade ingen aning om hur jag låg till. Jag sprang om en del och en del sprang om mig. En liten krok gjorde jag och hamnade lite snett. Det tog kanske 30 sekunder extra. Här ska jag inte skylla i från mig eller så. Bommen var min, bara min för jag får skylla mig själv som inte orienterade speciellt mycket utan utnyttjade sträckans hängoption till fullo.

Efter 11 kontroller var det bara 2 kvar och nu var det bara stig kvar att löpa med en liten sväng ut i terrängen för att ta kontrollen. Här sprang jag om en hel del och det kändes underbart. Det är något visst med att kunna plocka fram det där lilla extra när man märker att medlöparna är ännu tröttare än en själv. Stämplade sista och plockade fram Coach Lisas alla råd och tips för att få ett bra flyt och vara snabb på upploppet.

Om jag fattat resultatlistan rätt växlade jag in som 79:a. Det hade alltså gått vägen. Jag hade gjort mitt jobb. Underbar känsla. Den känslan blandades upp med illamående och blodsmak. Precis som det ska vara.

Växlade alltså över till Sanna som sprang även hon 7,3 kilometer (precis som Fanny). Där gjorde Sanna ett litet misstag och tappade tyvärr en del. Men så är det i stafett. Ibland fungerar inte allt. Och misstaget skulle lika gärna jag ha gjort. Men Sanna var stark nog att samla ihop sig och leverera bra på resten av banan. Det är i mina ögon beundransvärt och imponerande. Det är något jag ska ta med mig i tävlingssammanhang, oavsett om det är orientering och löpning.

Siste löparen, Malin, gjorde en härligt insats och fick oss i mål på plats 110. Det räckte inte till målet på topp-100. Men nästa gång, om vi har alla OL-gudar med oss.

Jag hade underbart roligt och jag inser att jag presterar bättre i lagsammanhang med mer press på mig.

Stort tack, Skarpnäcks OL, lag 1 för en kalasdag. Jag fick blodad tand.

(bilder kommer, glömde sladden hemma)

En bra känsla i kroppen

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva detta men jag känner mig stark och energifylld. Visst har jag en vårtrötthet som många andra men det är inte på det planet jag menar.

Utan det är fysiskt. Jag kom även på att i år är det nog första året på länge jag inte varit sjuk under vintern. Vanligtvis har jag minst en träningsfri period på grund av förkylning eller magsjuka. Men inte i år.

Kan det bero på ändrad träning? Eller är det att jag inte åker kommunalt längre? Eller är det att jag äter bättre och har lagt till lite vitaminer och annat? Jag har ingen aning men jag kommer njuta så länge jag får vara frisk och kan träna. Varje träningspass ger en pusselbit till den färdiga målbilden.

Men bara för att jag skriver detta så kanske en förkylning kommer som ett brev på posten. Det är nog bäst att jag inte hämtar ut mitt paket med böcker som kommit. Fast det ska jag ju hämta ut på ICA, på modernt sätt.