Så härligt, så jobbigt, så nyttigt

Igår var jag äntligen tillbaka på en Sub40-träning, som vi samkörde med Running Sweden.
Vi träffades vid Stadion och joggade bort till Stora Skuggan och grusvarvet.

Efter lite löpskolning delades vi in i grupper för att ta oss an kvällen olika upplägg. Vår grupp utökades med två från Running Sweden, Roger och Aimee. Från oss var det Dala-Leif, Parloppet-Jonas och undertecknad.

På pappret stod det att vi skulle köra 5x(1000m + 200m) med vila 60 respektive 90 sekunder. Målfarten sattes till 4:05 på de längre intervallerna och på de korta var det bara att ösa på.

Min vana trogen så tror jag att elden är efter mig och springer alldeles för snabbt i början så den första intervallen slutade på 3:52. Istället för att jobba som en grupp så låg vi på ett fint pärlband men lagom långa luckor emellan för att det inte skulle vara till någon nytta för någon.

Varje 200-ing låg runt 50 sekunder, +/- någon sekund.

På intervall två fick vi i uppdrag att hjälpa varandra genom att dra och hålla ihop. En perfekt övning för mig som har alldeles för lätt att ge upp istället för att haka mig fast i personen framför och ligga på rulle.

Aimee skulle dra lite i början och sen skulle vi turas om. Jag parkerade mig bakom Leif och Jonas och kunde njuta av att inte farten var för hög i början. Dock har jag fortfarande problem med backar och tappar där. Coach Lisa var på mig direkt så att jag inte skulle missa det fina suget från grabbarna. När vi väl var uppe och sprungit en liten bit till så piggar jag på mig och hjälpte till att dra lite.

Vi samarbetade bättre denna intervall men bättre kunde det bli kom in på 3:55 minuter per kilometer.

Intervall tre skulle vara ännu bättre när det gällde klungkörning. Och jag fick i uppgift att verkligen jobba mig upp för backen. Allt krut och fokus på den. Det som hände efter spelade ingen roll. Lisa var på mig som en igel. Det fanns ingen chans att maska eller bli feg.

För feg är just det jag är. I huvudet går tankar som ”åh nu kommer den där jobbiga backen” eller ”bäst att ta det lugnt nu så att jag inte spränger mig”. Så dumt, så mesigt. Om det är någon gång jag ska spränga mig är de väl på träning.

Men det gick bra. Jag jobbade mig upp och hade rygg hela vägen upp. En härlig känsla infann sig. Sen gick det av bara farten. Jag kom in på samma tid som den föregående.

Nu var det bara 2 intervaller kvar men jag ville bara fokusera på en i taget annars skulle skallen få överhand över kroppen.

Nu var det min tur att dra och Leif och Jonas fick order om att inte springa om mig förrän efter backen. Denna gång skulle jag fixa den själv. Sen skulle de komma och dra mig i mål.

Lisa sprang med och peppade, hejade och kom med råd. Jag jobbade mig uppför, uppför och uppför. Benen var med. De var starka och fina, kanske till och med lite snygga. Men det kan ha varit kvällsljuset som gjorde det.

När det var dags för killarna att komma upp och dra var de inte där. Meh! Hallå!!! Så det var bara att reda ut det hela själv. 3:54 minuter per kilometer. Och eoner av tid senare kom de slagna killarna in.

Under alla intervaller så var Roger och Aimee i en klass för sig. Deras ryggar var på perfekt avstånd att jaga efter. Det var guld att ha dem där framme.

Nu var det äntligen dags för den sista och mottot nu var ”Alla ska med!” Den har vi hört i ett annat sammanhang men passade bra här. Underrubriken var ”…och under 4 ska det gå”.

Vi kämpade och jag låg bakom killarna. Tappade en gnutta i backen upp men täppte till och kunde hjälpa till på slutet. Fy bubblan vad vi var bra!!! 3:54.

Det var ett helt underbart pass som var som gjort för mig. Jag fick öva på mina svagheter och se att det faktiskt går att öka lite för att komma ikapp och sen kunna spara energi genom att ligga på rulle. Jag fick jobba uppför och inse att det går att återhämta sig även om det är snorjobbigt just då och just där.

En toppenkväll med ett toppengäng.

Som pricken över i avslutade vi med 10 minuter löpspecifik styrketräning. Grymmejobbigt men gav mig flera nya uppslag på övningar att ta med.

En midsommarhelgs dröm

Och där var midsommaren över!

En härligt helg med massor av energipåfyllnad. I blandad form av sömn, bokläsning, löpning och vindrickande. Även en löpare får sippa rosévin på sommaren.

Helgen började redan på torsdagskvällen med intervaller. Värmen dallrade på grusvägarna kring Rönninge by där jag förlagt den lilla stegen på 1-2-3-2-1 kilometer med målfart på 4:00 - 4:15 minuter per kilometer. Vilan mellan var 60-90-120-90 sekunder.

Det var varmt, det var oinspirerat. Jag hade inte direkt klipp i steget och ville hellre sitta på verandan mot sundet och njuta av sommaren.

Men om jag ska kunna kliva under gränsen är det bara att kämpa på. Första kilometern gick på 3:55 minuter per kilometer och det kändes helt okej trots att huvudet inte var på plats.

(Jag kommer inte ihåg exakt farterna utan de kan bli reviderade)

Intervall två snittade jag runt 4:03 minuter per kilometer. Fortfarande kändes det helt okej. Fick dra ner lite på slutet då det var ett gäng hästar med ryttare på vägen och jag inte ville vara orsak till skeneri.

Nu kom den mentalt jobbiga 3:an. Det var intervall tre och det var den längsta. Jag kämpade på och jobbade med styrkan i benen och tekniken. Lätt, lätt, upp på tå, jobba med benen. Det gick en stund men under 4 sekunder var jag tvungen att hämta andan. Ändå fick jag ett snitt på 4:11 minuter per kilometer och jag kände mig nöjd med det. Jag var inom målfarten.

Näst sista intervallen kändes nästan kort i jämförelsevis. Benen började bli trötta och det var varmt. Jag längtade väldigt mycket efter vatten just nu. En liten mun med vatten skulle göra massor. Fick ingen. Bara nedräkning till starten. Snittet hamnade på 4:08 och nu var det kämpa som gällde. Inte tänka längre än nästa steg. Bara vara i nuet. Bara vara här.

Och till slut skulle jag köra den sista intervallen. En liten kilometer som blev kortare än så. När jag kom fram till målet fattades det 200 meter och jag orkade inte springa förbi och ta dessa. Det fanns ingen mental kraft att plocka av. Farten låg dock på 4:00.

Midsommarafton bjöd på strålande väder och en promenad i skogen. God mat och lite målning av dasset. Fint som snus blev det.

Dagen efter sprang jag ett kortare distans pass med 8x100 stegringar inkluderat. Mitt i det hela kom ett åskväder som slog ner i grannhuset. Om detta visste jag inget då jag var en 4 kilometer iväg från hemmet. Ibland är det bra att springa bort från saker och ting. Men varmt i havet var det inte och det är den enda "dusch" jag hade tillgång till. Viking!

Helgens sista dag var fantastiskt underbar och frukost på verandan är aldrig fel. Helt underbart.

Vi lämnade ön vid lunch för att springa ett långpass på Domarudden. Jag körde alla de tre spåren och fick ihop rygt 17 kilometer och 88 minuter. Det var länge sedan jag var så törstig. Drack som en dopad kamel hela kvällen och maken och jag låg i varsin ände av soffan och bara tröttstirrade på varandra. Vätskebrist rekommenderare jag inte.

Att leka coach

Igårkväll hade jag stämt träff med Petra för ett litet intervallpass i Hagaparken. Jag tänkte visa ett av våra pass vi kört med Sub40 för att ge en idé hur det kan se ut.

Jag såg att Petra kört lite korta intervaller så jag tänkte bjuda på ett pass som jag tycker är grisjobbigt men ändå hanterbart. Det är 2x2,5 kilometer med en backintervall mellan de två.

Vi körde en lugn uppvärmning och ett gäng löpskolningsövningar samt 2 stegringslopp.

Sen var det bara att köra igång. Petra få berätta närmre om passet själv men jag trivdes väldigt bra som pådrivare och pepare. Kanske skulle ha den kariären efter mitt mål är uppfyllt?

Det var kul att få visa upp Hagaparken och det här passet.

Tidningskändis

Fick veckans exemplar av Åkersberga Kanalen och såg på sidan 13 ett bekant ansikte.

Åkersberga Kanalen

Men jag lovar: Jag bor inte i och tävlar inte för Uppsala men jag ser glad ut på bilden, vilket visar hur jag kände mig.

Spottar i nävarna

Igår var det Sommarspelen och 5000 meter på Stadion. Härlig sommarkväll med värme och sol.

Jag började kvällen med att vifta med flaggor vid längdhoppsgropen och rodda ihop den delen. Det gick bra och jag hade kul.

Starten skulle gå 20:50 men blev ungefär 40 minuter fel på grund av tekniska fel. Det är sådant som händer och det är lika för alla.

Jag var väldigt nervös men fick pep av Coach Lisa och Sub40-Joachim innan start. Det är 5 år sedan jag sprang en bantävling sedan och jag hade inte full koll på hur proceduren är. Det är tur att det finns funktionärer och snälla medlöpare.

Nåväl, skottet brann av och vi rörde på oss. Trångt som värsta marastarten men det var bara att försöka ta för mig. Jag körde på och såg efter 200 meter att jag sprang aningen för fort men kom in i tempot. Jag låg bakom Charlotta och hade det bra där. Allt kändes fint i kroppen, steget lätt och farten kändes helt okej.

Första kilometern sprang jag på 3:55 minuter/kilometer. Fortsatte på kilometer två. Klev om Charlotta för att det kändes bra och gick upp och drog. Det skulle jag nog inte ha gjort för bara några varv efter ville kroppen inte vara med. Den var inte syratrött utan bara matt. Och det fanns ingen extra växel att lägga i.

Kilometer två sprang jag på 3:59. Och nu hasade jag verkligen runt. Jag hade bryttankar i stort sett hela tiden men jag lyckades vända tankarna till att det i alla fall skulle bli ett bra träningspass. Att träna på att tävla hjälper mig en hel del och att få 5 kilometer snabbdistans bara så där är inte fy skam.

Kilometer tre på 4:08 minuter per kilometer. Två kilometer kvar och jag försökte samla ihop den lilla spillra som fanns kvar av mig. Charlotta hade försvunnit i fjärran och jag hade inte orken att hänga på när hon tuffade på.

Näst sista kilometern hamnade på 4:11 och jag hade verkligen tappat sugen då. men när det återstod en kilometer försökte jag spotta upp mig och lätta på fötterna en smula så den hamnade på 4:06 minuter per kilometer. Ett litet uppsving om inte annat.

Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att denna tävling gick sämre än senaste banpasset på 5 kilometer. Det passet körde jag på 20:17 och hade en helt annan känsla i kroppen. Jag borde ha kunnat samla ihop mig, speciellt med tanke på att jag hade helt sanslös uppbakcning med Coach Lisa, Rubin och Clarence som hejade, peppade och beodrade. Det är inte varje dag som supporten är i den kalibern och jag känner att jag borde ha nyttjat den mer.

Slutiden ligger runt 20:20 och är dock ett pers men riktigt nöjd är jag inte.

Jag spottar i nävarna och tar tag i träningen seriöst nu om det ska bli något. En förklaring till sista meningen är att jag inte kännt som att jag fokuserat 100 procent på träningen utan det har varit mycket annat som figurerat i min hjärna men nu ska jag tillbaka till fokuset.

Veckans intervallpass

Förra veckan innehöll bara ett intervall pass då coachen och jag tyckte att mina ben var för slitna efter tre tuffa pass/tävlingar på 6 dagar.

Jag passade på att köra passet på Lidingöloppets sista mil då maken skulle köra distanspass där.

Tyvärr hade jag glömt mitt pulsband så jag fick gå mer på känlsa. Jag skulle absolut kunna köra på fart men det kan bli missvisande då det är ganska så kuperat. Sista milen är väldigt snäll men dock finns det lite toppar och dalar.

Så känslan för dagen fick bli flåsa så att jag skulle kunnat väcka upp döda.

Vi började med en kort uppvärmning på 7 minuter innan jag körde igång. Att börja med Grönsta backen är allt annat än angenämt men det är bara att försöka göra det bästa av situationen. Strax efter Pulsbacken var det dags att öka farten under 10 minuter.

Försökte köra klokt och inte bränna allt krut på en gång. Men ändå inte mesa utan jobba på både uppför och utför. Jag kom ända förbi Kyttingeviken (Norra Sticklinge) innan de 10 minuterna hade passerat. 2 minuter gåvila bakåt i löpriktningen för att vinna några extra meter. Jag hade ingen lust att varvet skulle ta slut innan träningen var över.

Det kändes bra i kroppen och jag flåsade sås om jag skulle. P kom ikapp och fick ett försprång på någon minut.

Sen var det dags för intervall två som skulle köras under 6 minuter. Jag satte av och efter ett par minuter så inser jag att Abborrbacken kommer ingå i dessa minuter.

Ja, men hurra. Vad kul. Verkligen.

Och precis hela backen lyckades jag få in. Benen stumma, syra upp till öronen, trött. Sprang om maken men han kom snabbt i kapp. Vilade i 90 sekunder och sen skulle jag bara i väg 2 minuter. Ingen tid alls. Och jag fick utförslöpa en bra bit. Skönt men ändå aktivt och inte vilsamt alls.

Hade kommit till Södra Sticklinge utan att komma ikapp P. Jäklar, nu har jag att jaga. Gåvilade i 90 sekunder innan nästa set skulle börja med 10 minuter. Såg en hök under vilan och de är ju inte direkt ljudliga av sig. Glider fram genom luften.

Resten av banan är nu verkligen snäll med ett par små backar men annars väldigt platt och fint. Jag kunde mörsa på i god fart och benen var med mig. Jag fick denna gång Golfbanebacken (Karins backe?)som en trevlig avslutning. Jag kom i kapp P och fick lite blodad tand. Nu skulle här springas.

2 minuter går fort ibland men nu var det ju nära. Knappa 2 kilometer till mål. Skulle sträckan räcka? Intervall 2 i andra set började och jag körde för allt var tygeln höll. Jobbigt, jobbigt men jag grisade upp för backen vid vattentornet. Kom fram ett par hundra meter efter 1 km-skylten.

Nästan i mål. Lite vila sen slutspurt i utförsbacke. Det var bara att låta benen pinna på och hålla ordning på fötterna. Lite mesig sista intervall men det kändes helt okej. Det hade varit en del upp och ner innan.

En mikroskopisk nerjogg på 39 sekunder.

Ytterligare en bild från LL-07. På bilden är min ciceron Joey med. Notera våra fina Team-buffar. Väldigt passande med badande kor.

Nu är det bevisat

Jag har blivit en asfaltslöpare. En löpare som inte fixar terräng, en löpare som knappt orkar lyfta på fötterna. En tartannötare.

Detta upptäckte jag igår när jag körde ett längre distanspass i Täbyskogarna. Jag sprang den mysiga Skavlöten 10:an för första gången på säkert ett år.

Det var snorjobbigt och min rumpa har schysst träningsvärk idag men det var samtidigt helt underbart och härligt. Tänk att jag glömt bort att löpning kan göras på detta sätt.

Nu blir det nya tag och fokus på terräng när det gäller distanspassen. För det står visst i min almanacka att jag ska springa Lidingöloppet i höst.

Bild från LL 2007, när det regnade en hel del. Underbart!

"Blir du inte uttorkad av det?"

Den frågan fick jag idag av min yogalärare angående mitt löpande. Först blev jag helt ställd. Vad menade hon egentligen?

-Eh? svarade jag lite trevande för att vinna tid.
-Ja men alltså, får du i dig tillräckligt med näring och vätska eller dräneras kroppen av all löpning?

Ah, då förstod jag mera. Det gäller att se saker och ting från sin frågeställares horisont.

Inom yogan finns det massor av teorier angående mat, vätska, hur kroppens energiflöden påverkas med mera, med mera. (Jag går inte in på det här då jag inte är speciellt haj på den delen av yogafilosofin utan bara konstaterar att tanken bakom energiintag för en del yogi och löpare skiljer sig ganska så drastiskt. Jag vill även poängtera att jag inte lägger någon värdering i detta utan bara konstaterar det jag sett, hört och läst).

Jag meddelade att det inte var någon fara med det då jag äter mer eller mindre ständigt och jämt vilket resulterade i en förundrad blick.

Min egna erfarenhet är att yogan suger ut all vätska i kroppen och att jag dricker bra mycket mer efter en yogasession än efter ett löppass. Jag dricker som en kamel kan jag glatt konstatera och samtidigt inse att det som ligger en varmast om hjärtat är det som är normalt och fullt förståeligt och kan samtidigt vara hur mystiskt som helst för någon annan.

Det är bra att i bland bli påmind om att se saker och ting från en annan vinkel.

Parloppet 2010

Jag hade planerat att springa loppet men av randiga skäl och rutiga orsaker så gick planen om intet tills en adept till Coach Lisa skulle springa.

Jag fick den stora äran att få dela lag med Jonas.

På vägen till vår samlingsplats sprang jag delar av banan och såg att de dragit om den en liten bit och detta för att göra den längre. Förra året insåg de att banan var bara 4,9 kilometer och det var skönt att se att de tagit åt sig av kritik och förslag. För de hade dessutom två startgrupper med startmellanrum på en timme. Det blev inte så trångt efter banan.

Gråkallt men perfekt väder att springa i. Starten går och jag jazzar iväg med alla de andra. Som tur var stod jag längst fram, vis av erfarenhet att det är det enda rätta stället.

Jag försöker hejda mig lite och inte tjurrusa efter de andra men första går en aning för snabbt för jag känner i benen att idag är de inte hundra på topp. Men det är bara att gilla läget och kuta som bara den. 3:53 hamnade 1:a kilometern på. Under den andra kommer Koppartältsbacken och även om jag trampar om en hel busslast och kämpar landar den på 4:17.

Inte helt nöjd men jagar, jagar och jagar. Försöker att glömma de sprungna metrarna och fokusera på Framåt! Kilometer tre går utför en del och jag försöker nyttja det men sista biten av den går uppför backen längst med E4. Den är inte superbrant men väldigt lång och seg. Klockar in på 4:20. Men vad är detta??

Nu behövs skärpning om det ska bli något. Försöker mobilisera mig men det går inte riktigt. Nu börjar det lukta lite hemlängtan men inte ens det får mig att riktigt få till det. Kilometer fyra 4:01 och den går massor utför.

Nu då, sista chansen. Trumma på benen, jobba kroppen! Kilometer 5 3:58

Kommer i mål på 20:32. Visserligen pers men jag säger som min coach. "-Bra, men du har mer att ge." Och jag kan bara stämma in i det konstaterandet.

Det jag tar med mig är att jag hade en bra puls. Snittade över tröskel. Att jag måste träna mer kuperat. Jag tappar för mycket fart uppför. Jag måste kunna växla tempo fast jag är trött.

Jonas sprang riktigt fint och var ingen gentleman och släppte mig före in i mål.

Team Lisa Blommés adepter kom in på plats 17 och jag hade väl en 22 plats bland tjejrna (dam- och mixklass).

På upploppet. Måste också lära mig spurta och inte lägga mig platt Foto: Parloppet



Jonas och jag summerar loppet.Foto: Parloppet

Nytändning

Helgens lopp gav mig nytt bränsle i träningsbrasan och jag känner mig verkligen sugen att träna igen. Det har varit lite grums i maskineriet och jag har kännt mig omotiverad och lite less.

Men torsdagens träningspass tillsammans med perset på Österåkersmilen har gjort att jag vill träna massor och försöka komma närmare och närmare mitt mål.

Ikväll blir det Parloppet i Hagaparken och jag går på att köra snabbare än förra året. Då hade jag drygt 21 minuter på den knappt 5 km långa banan.

Prisutdelning Österåkersmilen

Österåkersmilen

I år var det dags att springa Österåkersmilen. En liten lokal tävling i Åkersberga. Det känns nästan som hemmaplan då vi har vårt "land" där.

Planen för dagen var att hålla 4:05-tempo i 5 kilometer och sen springa hur jag vill för att sen öka de sista 500 metrarna för att öva på att spurta (ytterligare en svaghet jag har).

Träffade Jonas och Karin innan start för en presentation. Jonas och jag kom i kontakt med varandra via mitt rop på hjälp. Det visade sig att vi båda tränas av Lisa Blommé och efter mycket om och men ska vi springa Parloppet på tisdag. Vi värmde upp tillsammans och försökte hitta banan, vilket var väl utmärkt men vi hamnade in i knatteloppet och min plan att ha sett banan innan gick om stöpet.

Snackade lite med Kjell och Anna som skulle pröva lyckan i norrort. Kul att ses och prata lite. Min nervositet släppte en aning.

Placerade mig i hyfsat i startfållan och kom i väg bra. Det var bara ett gäng älgar som var i vägen i början. Bara för att man är med i lagtävlingen så behöver man väl inte springa hand i hand och ta upp hela vägen? Men lite arg blev jag och det tände mig. Här skulle det springas. Inga älgar skulle slå mig!

Såg att jag låg som 4:e tjej och jag hade bra fart, det vill säga inte alldeles för snabbt. Men strax kom jag om två av dem och låg tvåa efter kanske 400 meter. Framför mig trodde jag att det var en OK Österåkerstjej men när jag kom lite närmare så såg jag att det var Dace Landström från Vallentuna.

Första kilometern klockades på 3:49. Aningen för snabbt enligt min plan. Taggade ner lite och jobbade med att hitta flytet och rytmen. Ville få känslan av att glida fram.

Kände efter lite och kollade genom hur kroppen kändes. Ingen syra i baksidorna, som brukar komma då jag springer som en slugger. Jag gjorde alltså rätt.

Dace låg där en 20 meter framför mig och jag mötte henne vid vändpunkten efter dryga 2 kilometer. Nu gick banan på grus och faktiskt lite gräs på andra sidan av kanalen. Och här kom banan enda backe. En liten, kort historia som visserligen var lite brant men inget att hänga upp sig på.

Jobbade på, fokuserade på att ha aktiva ben, aktiva fötter. Verkligen känna att jag "var på tå". Nu började den starka blåsten märkas, självklart motvind men jag nedslogs inte utan njöt av publiken som hejade duktigt.

Började närma mig varvningen och jag hade så smått kommit ikapp Dace. Spännande, hur skulle jag göra? Fortsätta med min plan eller gå på placering? Jag valde att köra på min plan. Det viktigaste för mig var inte att springa strategiskt utan att jobba på ett årsbästa och få en nytändning i träningen.

20:20 hamnade min 5 kilometers tid på. Lite före plan med andra ord. Och det kändes bra i kroppen. Min vanliga dipp efter 3 kilometer hade jag jobbat mig igenom och inte tappat tid på.

Strax före 6 kilometer kom jag i kapp Dace och hon hör väl mitt flås, vänder sig om och gör en tjurrusning i några meter så hon hamnar före ett gäng killar. Blir alldeles paff men låter henne hållas. Jag fokuserar på att försöka hålla farten en stund till. Men vid 6 kilometer går jag om och tänkte att nu kan jag dra en stund.

Men blir själv. Nu börjar jag bli trött. Jobbigt att fokusera, håller dock ihop det bra fram till den lilla backen. Då blev jag riktigt tung i gumpen och tappar massor. Inte ett enda studs i benen då. Sämsta kilometertiden. 4:21.

Spottar upp mig och tänker att nu är det bara två ynka kilometer kvar och jag har faktiskt chans på vinst. Jobbar, jobbar och jobbar. Hinner dock le till publiken som hejar. Det är bra med publikstöd.

Vänder mig om och ser att Dace inte är oroväckande nära men jag har ett moment kvar i min plan. Att spurta när det är 500 meter kvar. Jag börjar redan vid 9 kilometersskylten. Växlar upp och försöker springa snyggt, flyger fram och det känns kalas.

I centrum var det massor av folk och det skriks och applåderas på upploppet. Jag springer in på nytt personbästa med ett stort leende. 41:10.

Banan var löjligt platt men en hel del knixar. Om arrangörerna sanktionerar tävlingen och kontrollmätte den (dock så tror jag att den är ganska så precis 10 kilometer. Stämde bra med Garmin och min känsla) samt breddar själva banan på vissa ställen skulle de kunna promota den som en snabb bana och trevligt arrangemang.

Nästa gång ni är på torget i Åkersberga måste ni spana in konstverket som avtäcktes igår. Där kommer mitt namn stå ingraverat.

Vann fina priser: En löparjacka, en blomsterkvast, guldmedalj (förutom den man fick när man gick i mål) samt en staty som gjorts i Wira bruk. Träffade konstnären men vet dock inte namnet på honom. Fin var statyn.

12, 5 varv och en fluga

Så var det dags att för andra gången testa 5000 m på bana, men inte rätt upp och ner utan i intervallform.

Då jag huserar i söderort för tillfället var Källbrinks IP den närmaste banan. Efter drygt 5 km uppjogg kom jag fram till skogen. Fint som snus och en massa glada friidrottare. Härligt! Ger inspiration.

Hade fått erbjudande om sällskap men med brasklapp om tiden. Tyvärr missade vi varandra men jag tänkte komma med ett senare erbjudande om ett intervallpass som bara inte går att motstå.

Hur som haver, tillbaka till banan. Jag skulle springa allt i ett svep men variera farten så att varannan 200-hundring skulle gå på 41 sekunder och varannan på 51 sekunder. Lite nervös var jag då det inte alls gick bra förra gången. Då var totaltiden 21:10.

Jag började med att köra två stycken 200-ingar separat för att hitta tempot. Det kändes stelt och kantigt även om jag lyckades pricka in 41 respektive 40 sekunder på dessa två. Kände lite på mig att det inte säkert skulle gå bra men det var bara att hugga tag i passet och få det överstökat liksom.

Satte av och fick till 41 sekunder och ”vilan” hamnade på 48 och således lite för snabbt. Spurtade i väg igen och landade på 43 sekunder men lyckades bättre med den långsammare delen som här ifrån växlade mellan 51 och 52 sekunder med några få undantag där det var upp eller ner någon sekund.

Däremot kunde jag inte få till den snabba delen. Där var tiderna konstanta på 44 sekunder, någon på 43 och någon på 45. Det bara gick inte. Jag har ingen kräm i benen helt klart. Kände mig lite putt men tänkte att det vikigaste var att genomföra passet och nu försöka hålla ihop det på denna nivå. Kämpa ända in i kaklet.

Vid det 5 eller 6 varvet så fick jag in en fluga i ögat, trots glasögon och jag trodde ett tag att jag skulle kunna blinka bort det i farten men jag var tvungen att stanna till och justera en aning. Därför kan man säga att passet blev förstört eftersom jag fick en paus på 30-45 sekunder. Men jag fortsatte med min plan och sluggade mig vidare varv på varv. Det fortsatte i samma stil och när jag för sista gången satte av i den högre farten lyckades jag kräma ut en aning till och fick den totala tiden på 20:17 sekunder.

Pustade ut och konstaterade att jag i alla fall kom upp i tänkt puls och tänkte vara ganska så nöjd med det. Och även vara nöjd med att mitt personbästa på 5000 meter på tävling är 20:36 så det kan finnas hopp på Sommarspelen. Men några riktigt snabba ben har jag inte för tillfället.

Joggade hem genom somriga villaområden där doften av grill och syren var dominerande.

Totalt fick jag ihop 16 kilometer och 75 minuter på ett ungefär.

Det rullar på

Igår var jag på gymmet. Det har varit lite skralt med styrketräning på sista tiden. Jag har prioriterat ned det till förmån för yogan.

Yogan har känts som viktigare just nu. Att hitta fokus och koncentration samtidigt som jag tränar smidighet och styrka. Men när jag väl kommer till gymmet så märks det att vissa muskler inte blir tränade.

Så det är bara att bita i det sura äpplet och krypa inomhus även nu i sommar och köra så svetten lackar. Jag vill ju inte bli skadad.

Yoga i långkalsoner - funkar utmärkt! Foto: Anna Molander

Ett rop på hjälp!

Jag har fått mitt träningsprogram för de första två sommarveckorna. Det är ett tufft program men inte helt omöjligt att genomföra.

Det är dock ett pass som jag känner mig lite orolig för och det är torsdagens pass. Ett banpass som ska springas i 12 och ett halvt varv på bana. Där varannan 200-ing ska köras lite snabbare och varannan lite långsammare. Min måltid på dessa är 41-51 sekunder.

Är det någons om vill prova på detta pass och hara alternativt springa jämt (så vi kan peppa varandra)? Min vanliga vapendragare har lämnat landet och är inte tillgänglig.

Stadion är upptagen men jag kan ta mig till vilken bana som helst i Stockholm.

Mina spajks (men jag kommer inte använda dem på torsdag)

Först går det upp

sen går det ner. Så kan man säga att min träning sett ut de senaste veckorna. En skön känsla i kroppen har bytts ut mot motstånd och gnäll samt osnabba ben.

Idag var planen att jag skulle springa intervaller på en fart mellan 4:00 och 4:09 och intervallerna skulle gå enligt följande: 1-2-3-2-1 kilometer med vila 60-90-120-90 sekunder.

Jag gjorde något dumt och valde Haga parken. Det jag inte tänkte på var att det fina vädret skulle dra till sig horder av folk samt att det var Nationaldagsfirande vid Koppartälten. Men jag ska inte skylla dagens resultat på människor viftandes med blå/gula flaggor.

Hela veckan har varit seg. Dålig matintag i kombination med massor inför en flytt har gjort att kroppen verkligen känts seg och allt varit oinspirerat. Men jag ville ändå försöka mig på passet då det är ett pass jag behöver.

Första intervallen kändes helt okej, men det brukar de göra och inget att lägga ribban efter. Den klockades in på 3:56 och var en flack historia. Den andra intervallen gick på 4:07 minuter per kilometer. Det kändes lite trögare men jag var vid gott mod.

Hela tiden hade jag planen att i alla fall fixa till och med intervall 3, som var den längsta. Det behövde mitt huvud. Kryssade mig mellan folk och fä och försökte tänka positivt, hitta rytmen, farten och trycket i steget. Det gick inte fullt ut utan denna intervall började bra men jag tappade på slutet. Snittet blev på 4:07.

Nu började jag bli riktigt trött men återhämtade mig helt okej. Pulsen gick ner som den ska men benen var tunga och stela. Jobbade mentalt med att dela upp nästa intervall i bitar och inte tänka på den sista intervallen på en kilometer. Svetten sprutade ur porerna och värmen var lite störande då jag inte oklokt nog inte tagit vätska med mig. Visst kan det verka onödigt på så kort pass men jag är en stor-svettare. Vi pratar Niagarafall.

Näst sista intervallen gick från helt okej fart till promenadtempo. Och snittet blev där efter. 4:11 minuter per kilometer. Aj, aj, aj.

Illa, illa men bara att bita ihop och springa den sista kilometern som i stort sett gick uppför hela tiden. Ingen bra planering av rutt på ett sätt men det är i uppförsbackarna jag tappar fart så himla mycket. Vad har hänt med mina starka ben? De är borta.

Sista kilometern så ser det ut som om jag joggade men jag försökte verkligen att fokusera på tekniken, komma upp i steget och attackera motlutet. Det gick inte helt bra utan blev miserabla 4:13.

Pulskurvan var dock god och jag låg på eller över tröskeln under en helt godkänd tidsperiod.

Nya tag nästa vecka. Mer om sommarens träningsplaner imorgon.

Den stora maradagen

Idag var det dagen D för många. Efter minst ett halvårs slit var det dags för examen. Stockholm maraton. Inte en alldeles lätt bana och i år omdragen för att inte vara för trångt för löparna.

Jag och P hade bestämt träff med Erik Banditen vid Berwaldhallen för att se löparna efter ett par kilometer. Där träffade vi även svärfar med familj.

Det var kul att se löparna och jag var fascinerad över att det fanns långärmat och långbent bland deltagarna. Så kallt är det ju inte. Snyggast var mannen i sina 80-tals retro tights i grälla färger. Så rätt!

Travade bort med alla på släptåg till langningsplatsen. Först ut skulle det langas till Anders.

Men först skulle det hejas på eliten. Det ser så himla lätt ut när de kommer ångandes. Små, snabba och lätta. En fröjd att se. Isabella Andersson i täten bland damerna. Men var det inte ovanligt utspritt bland de snabbfotade männen? Tyckte det tog ovanligt lång tid mellan ekipagen.

Jag försökte mana på och heja så mycket jag kunde och hade bra hjälp av delar av publiken. Erik bidrog med massa roliga anekdoter och löptips. En klok man man ska lyssna på då han varit en mycket bra löpare under det glada åttiotalet. I dagens mått mätt elit.



Tyvärr fick Rubin McRae kliva av men blev lite gladare av den "sportdryck" han fick med som färdkost på väg till Stadion.



Och nu kom Anders med buller och bång. Som tur var hade jag påsen i handen så det blev mer eller mindre självservering och jag stod som en fågelholk. -Vad hände?

Såg ett gäng från IF Linnéa som höll sig inom några minuter. Karin först strålande glad, Catti där efter som inte såg trött ut alls och sen alldeles bakom kom Matathon-Mia. Det finns lite sprutt i de benen fast hon inte tror det. Heja!

Nästa till rakning var Maria. Det hade gått bra enligt SMS-tjänsten och jag kände ett pirr i magen. Åh vad det skulle vara kul att se henne ta kivet över på rätt sida om 3:30. Men, en mara är en mara och en skada är en skada. Och när de möts blir det inte alltid som man tänkt. Nu byter vi fokus: MOT AMSTERDAM!!!!

En tjej som gick som en klocka var SvDs alldeles egna förstasida, Petra Månström. Här var det inget snack. Fokuserad, målinriktad men avslappnad och tillfreds. Hivade över vatten och en gel medan jag sprang med några hundra meter. Hur det gick? Det får hon berätta själv men jag tror att hennes coach myser.



Efter att ha skrikigt mig hes gav jag mig av och traskade så sakteliga hemåt. Såg och pratade med ett par till och önskade god löptur de sista 18 kilometrarna.

Dagens klokaste: Maria, som klev av i tid

Dagens lyckligaste: Daniel Robertsson. Hade energi för tre och jag undrar om han landat än.

Dagens par: Anne och Robban. De sprang ihop hela tiden. Det är kärlek!

Dagens gubbe ur lådan: Anders, som kom som ett jehu

Dagens "jag ska ha T-shirten": Anna-Karin, som skulle krypa på hörntänderna om så skulle behövas.

Dagens langare: P, som visste vad en Kiwi behövde.

Backe, inspiration och landslagslöpare

Igår var det en bloggträff i Löplabbets regi på Kungsgatan. Daniel Lundgren från Tureberg berättade om sin träning som 1500 och 3000H löpare. Han gick igenom sin träning under tre typiska veckor under uppbyggnadssäsong och under en lägervecka

Daniel kör periodiserad träning, det vill säga han kör två hårda veckor som följer en lättare vecka med mindre mängd och kvalitet.
Det är i stort sett bara löpning som tränas. Den alternativa träningen var i stort sett obefintlig. Det märks att det är väldigt olika hur elitlöpare tränar. En del kör en hel del alternativt, så som styrka, vattenlöpning, cykel och diverse gruppträningar medan andra, likt Daniel räds gymmen. Men jag misstänker att det är väldigt individuellt vad som passar.

Annars såg inte träningsprogrammet så annorlunda ut mot andra jag sett. 10-12 mil i veckan och ett par kanske tre kvalitetspass beroende på fas.

Årets mål har varit att komma med till EM i Barca men på grund av en längre sjukdomsperiod så kommer det bli svårt att kvala in för Daniel. Istället hägrar Finnkampen lite senare i sommar.

Det var trevligt och kul. Träffade Åsa och Viktor och snackade lite Vasaloppsträning med dem. Hade jag inte redan mitt mål satt så skulle jag kanske ha kört barmarksträning och vågat mig på Vasan. Men då skulle jag kidnappat med skidentusiasterna Anna och Kent (The Sitting Hunk), mina medlöpare när vi sprang Vasaloppet för ett par år sedan.

Jag shopade ett träningslinne till rabatterat pris och gav mig av hemåt till den sista packningen av flyttkartoner. De andra studsade iväg till Lill-Jansskogen och körde lite löpskolning.

Innan Löplabbetträffen hann jag med ett avkortat litet pass i Haga. Körde backintervaller. Det är en träningsform som ger mycket även om tiden är knapp. Det blev i Studentbacken och jag hann med 5 stycken. Snittiden blev 72 sekunder och joggvilan ner tog 2 minuter. Jag hade ingen pulsklocka på mig men jag flåsade fantastiskt mycket på toppen och hjärtat slog sig nästan ut ur bröstkorgen.

Börjar bli nervös

Och jag ska inte ens springa maran i år. Men att surfa runt på olika bloggar och prata med kompisar som ska springa ger ett pirr i magen och en grund andning.

Det ska bli riktigt, riktigt skoj att stå vid sidan om och heja. Jag ska försöka peppa så mycket det bara går till så många som möjligt. Ska investera i en ask Läkerol.

Jag kommer ha mitt basläger strax efter Djurgårdsbrunns bron (cirka 24 kilometer) där picknick-filten ska läggas ut. Jag har valt Djurgården då det inte finns lika mycket publik där och att det i år är en längre sväng i de trakterna.

Jag ska langa till Maria, som valt vitargo alternativt paraplydrink i sina flaskor och till Petra som vill ha en gel med colasmak. Petra vill ha langningen vid 20 kilometer så jag hoppas kunna skutta över bron och gena över Kinesiska ambasaden till kurvan upp över Gärdet.

Så på lördag står jag i råååsa keps. Vinka när du springer förbi!

Min första mara. Precis fått langning.

Hur gick det?

Efter att ha träffat Petra , Maria, Miranda, Hanna och Sara gick vi bort mot start- och målgärdet. Solen lyste och det var miljarder med kvinnor som gick, precis som vi, i grupp och snackade. Ljudnivån var hög.

Efter lite fotande och snack med Peter Siepens (Petra alltså) var det dags att lämna in väskor och värdesaker. På denna lilla stund lyckades jag tappa bort gruppen men som tur var fann jag dem igen.

Idag var jag inte nervös eller kände mig pressad. Det var ingen idé att känna så när det inte är tidtagning och tävling. Planen var att försöka hålla 4:05 minuter per kilometer så länge jag bara orkade.

Jag hade planerat att värma upp i ungefär 4 kilometer innan och köra den sista kilometern i planerad fart. Det blev inte så i villervallan utan jag skrapade ihop 5 minuter löpning innan start. Inte optimalt men bara att gilla läget.

Jag lyckades få en bra position ett par rader bakom täten. Hälsade på Frida och gick in i min lilla bubbla. Strax efter start delar sig loppet i två vägar. Antingen kan man springa över gärdet eller köra en skogsväg. Jag valde vägen, efter att under uppvärmningen konstaterat att det var alldeles för knöligt och riskfyllt att springa där. Och det kändes ännu bättre att ha valt vänstervägval när även eliten gjorde det.

När vi kommit in i skogen efter kanske 200 meter såg jag Frida och tänkte att henne kan jag använda som omedveten hare men jag lyckades trampa om och sen såg jag henne inte mera under loppet.

Nu kom vi ut på en snutt gräsäng och då hände det jag fruktat. Jag trampade snett och svor högt och ljudligt. Det gjorde ont men jag sprang vidare och insåg att det inte var så farligt. Smärtan försvann och vi kom snart ut på asfalten vid Statoil.

Den första kilometern hade jag 4:02 på. Här ska påpekas att kilometerskyltarna satt inte riktigt helt rätt. Enligt Vår Ruset sprang jag den första kilometern på 3:54 och sen kilometer två på 4:21. Men jag höll samma fart på båda. Nåja, inget att gnälla över. Så är det på landsvägslopp. Det är totalen som räknas.

Här hade jag hittat nästa hare att nyttja. En tjej i lila tröja och (ni får ursäkta här)en väldigt snygg häck. Hon hade ett bra tempo och idag skulle jag träna på att INTE tappa utan våga hänga på. Det gick bra. Jag var en aning långsammare denna kilometer (4:06) som sträckte sig till strax innan hårnålskurvan.

Här började de negativa tankarna komma och huvudet började bombadera mig med en massa strunt. Som moteld lät jag benen jobba lite hårdare och arbeta sig fram till en liten klunga på 4 personer. Då tappade jag den lila tröjan men jag hörde henne flåsa i örat. Det var helt okej, det var min tur att dra.

Den fjärde kilometern är den tyngsta då det är en ganska lång backe upp till Stora Skuggans värdshus. Och fast jag jobbade med backlöpningen och inte lät backen ta över och dra mig nedåt hamnade kilometer 4 på 4:16. Ingen katastrof men här har jag att jobba på. Både att få till det mentala och sen satsa ännu mera i backarna.

Den sista kilometern gick ganska segt men inte så att jag kände att det belv värre. Utan jag hamnade i en lunk som jag inte riktigt tog mig ur. Den sista kilometern kunde jag ändå snärt upp till 4:08 minuter per kilometer.

Kilometertiderna är från min Garmin då det inte är en kontrollmätt bana (så vitt jag vet i alla fall) men runt 5 kilometer är den. Och snittet från Garmin sa 4:07 minuter per kilometer. Min tid jag hade var på min klocka 20:43.

Det viktigaste är att jag kände mig bättre mentalt och kunde jobba mera med en pulsnivå som låg där den skulle. Frågan är om jag skulle orka i 5 kilometer till i samma tempo. Vet ej men jag hoppas.

Eftersom jag inte fick till vare sig uppvärmning eller nerjogg så blev det en distanslöpning nu på morgonen. Körde en sväng över Söder och njöt av den vackra morgonen. Foten känns inget i utom om jag böjer den i samma riktning som jag vrickade till den, så jag låter bli att utföra den rörelsen.

Vår Ruset 2010

Ikväll är det tävling. Men det är ingen seriös tävling med klubblinne och förberedelser enligt konstens alla regler. Utan det är dags för Vår Ruset (särskrivningen är medveten då loppet tydligen heter så, med mellanrum och allt).

Jag har fått den stora äran att få springa i ett lag. I Petras lag Maratonbloggen som ingår i ”Bloggruset”.


Vi ska springa i snygga lagtröjor med klös och det ska tydligen twittras under loppet (hur ska det gå till?). Hur som haver. Det ska bli kul och spännande att se hur det går att använda sig av de sociala medierna samtidigt som vi springer.

Sa jag att det inte var seriös tävling? Jag tar tillbaka. Vi ska krossa de andra Bloggruset-lagen!

Foto: Petra Månström