och sen senare på kvällen blixtar och dunder. Inte så konstigt att huvudet har varit lite tungt på eftermiddagen. Men nu handlar denna blogg inte om mina huvudtillstånd utan om träningen mot Sub40, så tillbaka till den.
Denna kväll hade vi en ny medlem i gruppen, Gunnar. Kul med nytt fräscht tillskott. Vi hade även en gästlöpare med. En kille som ska springa Stockholm Marathon. Detta kom han på när det var 50 dagar kvar till start. Läs mer om Jonas och hans träning här.
Jag hade tittat på fel vecka och var helt övertygad om att vi skulle springa bana på Stadion men som tur var för min mentala bit kom jag på min fadäs på väg till träningen. Så vi värmde upp med nosen mot Haga i stället.
Kvällens pass var liknade ett vi hade för ett tag sedan. Varje intervallpar startades med en backintervall (300 m), vila en stund, sen full fart ner igen.
Efter 60 sekunder vila var det dags för första intervallparet, som var ungefär 400 meter. Sprang som en gnu för att få upp pulsen och det gick väldigt bra. Synd bara att jag ska bli så trött. Vilade 60 sekunder och sprang tillbaka till backfoten. Hade Henrik i hasorna men han hade släppt lite. Hans släpp gjorde att jag kände mig starkare och lyckades hålla kroppen uppe och få ett bättre steg. i mitt fall gör det att det går snabbare till lägre energiåtgång. Mer löpekonomi helt enkelt.
Sen var det bara upp och ner för backen igen. Jag är stolt över att backintervallerna gick jämt och fint. Lite segare nedför men det berodde på var någonstans jag slog av på takten (helt enligt instruktion av Coach Lisa).
Nästa interallpar var på 500 meter. Lite längre, lite jobbigare men jag försökte att hitta flytet. Dock tappade jag lite på mitten av första intervallen så Henrik kom nästan ikapp. Jag bestämde mig för att skärpa till mig och inte släppa in Henrik för mycket. Lyckades helt ok.
Backe upp och backe ner. Nu var det tungt och jobbigt men det kändes ganska bra eftersom det var sista backen vi körde för dagen. Inför sista intervallparet på 600 meter väntade jag på Henrik som inte var så långt efter mig nu. Bättre att ha draghjälp och få 5 sekunder längre vila.
Vi körde den näst sista tillsammans och kämpade på bra. Jag kände mig trött nu och det märktes att dagens sämre matintag inte gagnar träningen direkt. Pulsen var och snurrade runt 95% av max och det har nog aldrig hänt att jag befunnit mig där förut.
Med stjärnor snurrandes runt skallen och blodsmak i munnen var det inte mycket studs i tjejen. Men nöjd var hon.
torsdag 29 april 2010
onsdag 28 april 2010
Hur ska jag hantera pressen?
I ett tidigare inlägg berättade jag att jag blivit tillfrågad att vara med på 10-mila. Det fattades en person för att få ihop ett lag. Jag är egentligen ingen orienterare men ger mig ut i skogen med karta och kompass till husbehov.
Mitt svar var att självklart ställer jag upp och springer så att det blir två fulla lag. Jag såg framför mig att jag fick en liten sträcka i andralaget, som utfyllnad liksom.
Igår var det uttagning av lagen. Där hade de placerat mig i första laget. Redan det gjorde att min hals snörptes åt av nervositet. Dock blev det en så kallad rak sträcka. Jag "behöver" inte orientera utan bara hänga på någon pålitlig person som kan orientera.
Resten av kvällen kände jag mig glad, spänd, förväntansfull, pressad, nervös och alla andra känslor du kan förknippa med en laguttagning du inte trott skulle ske.
Jag hoppas att jag kan göra laget rättvisa och att jag inte trampat någon på tårna genom att utan meriter knö in mig i första laget. Det skulle vara himla tråkigt om jag petat någon.
Igår fick jag ett peppmail från en klubbkompis som gav mig värdefulla råd hur jag ska hantera detta ute på banan:
"Jag har sprungit långa natten utan att titta på kartan första timmen. Fokus på löpning, grovriktning och blicken långt fram i klungan för att så fort som möjligt se om klungan delar sig och då kunna fatta beslut om vilken väg man ska ta."
Jag hoppas att det ska räcka för att inte göra bort mig helt. Håll en tumme på lördag är ni snälla.
Mitt svar var att självklart ställer jag upp och springer så att det blir två fulla lag. Jag såg framför mig att jag fick en liten sträcka i andralaget, som utfyllnad liksom.
Igår var det uttagning av lagen. Där hade de placerat mig i första laget. Redan det gjorde att min hals snörptes åt av nervositet. Dock blev det en så kallad rak sträcka. Jag "behöver" inte orientera utan bara hänga på någon pålitlig person som kan orientera.
Resten av kvällen kände jag mig glad, spänd, förväntansfull, pressad, nervös och alla andra känslor du kan förknippa med en laguttagning du inte trott skulle ske.
Jag hoppas att jag kan göra laget rättvisa och att jag inte trampat någon på tårna genom att utan meriter knö in mig i första laget. Det skulle vara himla tråkigt om jag petat någon.
Igår fick jag ett peppmail från en klubbkompis som gav mig värdefulla råd hur jag ska hantera detta ute på banan:
"Jag har sprungit långa natten utan att titta på kartan första timmen. Fokus på löpning, grovriktning och blicken långt fram i klungan för att så fort som möjligt se om klungan delar sig och då kunna fatta beslut om vilken väg man ska ta."
Jag hoppas att det ska räcka för att inte göra bort mig helt. Håll en tumme på lördag är ni snälla.
tisdag 27 april 2010
Ingenting kan stoppa mig...
...du kommer hitta mig som död! (vilken låt? Fint pris utlovas till första rätta svaret )
Tisdag är nu mer lika med långa intervaller. Försökte få med mig Mattias men han skyllde på att han behövde jobba. Så det var bara att plocka på sig pannbenet och försöka genomföra de 4 x 2 kilometrarna som stod i programmet. Planen var att det skulle gå på 4:09 minuter per kilometer.
På vägen hem hade jag hunnit förslöa mig och kände mig inte alls i form för intervallträning. Det var segt, tungt och allmänt suckåstön. Jag hade överläggning med mig själv och kom fram till att jag börjar med uppvärmningen och sen får jag se.
Benen jobbade helt okej på joggen och när jag såg att snittfarten var 4:40 så hade jag inget att skylla på. Jo, en sak. Hade glömt ta min astmaspray. Kände lite oro men bestämde mig att jag springer så länge det går och om andningen bråkar får jag bryta. Det kändes rättvist.
Efter uppvärmningen var det en liten förkilometer för att få in rätt tempo. Nu verkar det som om min kropp och min knopp inte riktigt har samma uppfattning om hur det känns att springa i 4:09-tempo. Den första kilometern landade på 3:52.
Ja, ja, bara att rätta till, nu var det dags för det riktiga intervallpasset. På pappret ser det inte så farligt ut. Bara 4 stycken. Plättlätt. Så har jag gått omkring hela dagen och peppat mig själv. Allt för att luras.
Kände direkt att åt detta håll på Kungsholms strand var det motvind. Hua, bara att borra ner huvudet och köra. -"Det kan blåsa på tävling också." Det kändes bra och steget flöt på. Kände av baksidan en aning efter en stund och insåg att det gick lite för snabbt så jag drog ner en aning för att syran inte skulle få fäste där bak. Första kilometern avklarad. Intalade mig att nu var det en tusing jag skulle köra.
Stoppade klockan vid 2 kilometer och snittfarten var 3:54,5. 15 sekunder snabbare än målfarten. Hur skulle jag göra? Köra på och chansa eller bromsa mig lite och vet att jag fixade alla? Jag bromsar. Ville få bra känsla och även vara snäll mot min astma.
90 sekunder gick och det var bara att sätta fart igen. Fortfarande motvind. Men vad är detta! Det kan ju inte blåsa motvind åt båda hållen. Jo, tydligen kan det göra det på Kungsholmen. Konstig stadsdel.
Springer i godan ro och är helt i min bubbla. Så jag upptäcker inte faran för än den är helt över mig. Eller jag såg den på 5 meters avstånd.
Coach Lisa...jag hälsar och det första jag funderar på är om jag sprang snyggt och hade avslappnade axlar. Men herrejösses tjejen. Koncentrera dig på intervallerna nu lite i stället. Det som varit, har varit, det som Lisa sett, har hon sett. Intervall 2 hade snittfart på 3:57 så mitt försök att springa ner mot 4:09 gick så där.
Nu hade min andning blivit sämre och det tog mer emot samt (OBS lite äckligt kommer nu) att det blivit mer slämmigt så att säga. Men jag tänkte fortsätta. Hade ju fortfarande buffert ner mot 4:09.
Försökte hitta flytet i löpningen och bli avslappnad i steget. Fick lite draghjälp av en kille som dök fram bakom en buske. Han höll ungefär 3:50-fart så jag fick tyvärr släppa honom men det verkade i alla fall inte som att han hade något emot att hara lite.
Den tredje intervallen snittade jag på 4:01. Nu började jag tappa lite men det kändes ändå okej och genomförbart att köra den sista. Nu var det inget att spara på. Bara ösa.
Eller det är ju lätt att säga men i praktiken var det inte så mycket ös. Nu började jag bli riktigt trött och mitt fokus var att hålla ihop kroppen och tekniken. Åh snälla intervallen ta slut nu. Det hjälpte en massa att ha delat upp intervallen i två delar. Då blir det mer överskådligt och känns inte så långt. Sista fick jag till bra och jag kunde logga 4:02 som snittfart.
Var väldigt trött efter och var tvungen att pusta en bra stund innan jag kunde jogga ner.
Nöjd med att jag tagit mig ut och sprungit intervallerna, nöjd med att jag kunde få till farten. (Snittet på alla är väl runt 4 om jag räknat rätt.) Jag har egentligen inget dåligt som jag behöver tänka på.
Tisdag är nu mer lika med långa intervaller. Försökte få med mig Mattias men han skyllde på att han behövde jobba. Så det var bara att plocka på sig pannbenet och försöka genomföra de 4 x 2 kilometrarna som stod i programmet. Planen var att det skulle gå på 4:09 minuter per kilometer.
På vägen hem hade jag hunnit förslöa mig och kände mig inte alls i form för intervallträning. Det var segt, tungt och allmänt suckåstön. Jag hade överläggning med mig själv och kom fram till att jag börjar med uppvärmningen och sen får jag se.
Benen jobbade helt okej på joggen och när jag såg att snittfarten var 4:40 så hade jag inget att skylla på. Jo, en sak. Hade glömt ta min astmaspray. Kände lite oro men bestämde mig att jag springer så länge det går och om andningen bråkar får jag bryta. Det kändes rättvist.
Efter uppvärmningen var det en liten förkilometer för att få in rätt tempo. Nu verkar det som om min kropp och min knopp inte riktigt har samma uppfattning om hur det känns att springa i 4:09-tempo. Den första kilometern landade på 3:52.
Ja, ja, bara att rätta till, nu var det dags för det riktiga intervallpasset. På pappret ser det inte så farligt ut. Bara 4 stycken. Plättlätt. Så har jag gått omkring hela dagen och peppat mig själv. Allt för att luras.
Kände direkt att åt detta håll på Kungsholms strand var det motvind. Hua, bara att borra ner huvudet och köra. -"Det kan blåsa på tävling också." Det kändes bra och steget flöt på. Kände av baksidan en aning efter en stund och insåg att det gick lite för snabbt så jag drog ner en aning för att syran inte skulle få fäste där bak. Första kilometern avklarad. Intalade mig att nu var det en tusing jag skulle köra.
Stoppade klockan vid 2 kilometer och snittfarten var 3:54,5. 15 sekunder snabbare än målfarten. Hur skulle jag göra? Köra på och chansa eller bromsa mig lite och vet att jag fixade alla? Jag bromsar. Ville få bra känsla och även vara snäll mot min astma.
90 sekunder gick och det var bara att sätta fart igen. Fortfarande motvind. Men vad är detta! Det kan ju inte blåsa motvind åt båda hållen. Jo, tydligen kan det göra det på Kungsholmen. Konstig stadsdel.
Springer i godan ro och är helt i min bubbla. Så jag upptäcker inte faran för än den är helt över mig. Eller jag såg den på 5 meters avstånd.
Coach Lisa...jag hälsar och det första jag funderar på är om jag sprang snyggt och hade avslappnade axlar. Men herrejösses tjejen. Koncentrera dig på intervallerna nu lite i stället. Det som varit, har varit, det som Lisa sett, har hon sett. Intervall 2 hade snittfart på 3:57 så mitt försök att springa ner mot 4:09 gick så där.
Nu hade min andning blivit sämre och det tog mer emot samt (OBS lite äckligt kommer nu) att det blivit mer slämmigt så att säga. Men jag tänkte fortsätta. Hade ju fortfarande buffert ner mot 4:09.
Försökte hitta flytet i löpningen och bli avslappnad i steget. Fick lite draghjälp av en kille som dök fram bakom en buske. Han höll ungefär 3:50-fart så jag fick tyvärr släppa honom men det verkade i alla fall inte som att han hade något emot att hara lite.
Den tredje intervallen snittade jag på 4:01. Nu började jag tappa lite men det kändes ändå okej och genomförbart att köra den sista. Nu var det inget att spara på. Bara ösa.
Eller det är ju lätt att säga men i praktiken var det inte så mycket ös. Nu började jag bli riktigt trött och mitt fokus var att hålla ihop kroppen och tekniken. Åh snälla intervallen ta slut nu. Det hjälpte en massa att ha delat upp intervallen i två delar. Då blir det mer överskådligt och känns inte så långt. Sista fick jag till bra och jag kunde logga 4:02 som snittfart.
Var väldigt trött efter och var tvungen att pusta en bra stund innan jag kunde jogga ner.
Nöjd med att jag tagit mig ut och sprungit intervallerna, nöjd med att jag kunde få till farten. (Snittet på alla är väl runt 4 om jag räknat rätt.) Jag har egentligen inget dåligt som jag behöver tänka på.
måndag 26 april 2010
Rotsnubbleri och socialisering
Äntligen fick Anna och jag kvalitetstid tillsammans. Det vill säga vi lyckades hitta en tid att träffas och springa en timme i skogen.
Träffades vid Hammarbybackens snöklädda fot och sprang rakt ut i spenaten. Planen var att springa i "rätt fart". Rätt fart för snack. Vi hade massor att ta igen och uppdatera varandra med.
Medans vi pladdrade på sprang vi upp och ner för varenda berg vi hittade. Det märkte jag knappt. Benen bara jobbade på. Det var helt underbart i skogen. Torrt och fint. Blåsippor lite här och var. Skuttade med lätta ben över stock och sten. Försökte hitta flytet inför lördagens batalj i Finnspång.
Vi rundade Söderbysjön längs med stranden. Det är ju lätt att tro att det är folktomt i skogen men det var några andra som tänkt samma tanke som vi. Dock höll de sig på lite större stigar.
Vi lyckades att bli en aning leriga. Var väl tur det annars hade ingen trott på att vi sprungit i skogen.
Benen känns omhändertagna ordentligt och jag är ett stort fan av OBT-löpning (Obanad terräng) då det ger mycket styrka, balans, bra flås och själslig tillfredsställelse.
På slutet hade vi följande konversation:
Anna: -Varför gör vi inte detta varje dag? (OBT i skogen)
Ellinor: -För vi är dumma i huvudet?
Nja, kanske inte helt sant. Men oftare vill jag ge mig ut i skogen.
Träffades vid Hammarbybackens snöklädda fot och sprang rakt ut i spenaten. Planen var att springa i "rätt fart". Rätt fart för snack. Vi hade massor att ta igen och uppdatera varandra med.
Medans vi pladdrade på sprang vi upp och ner för varenda berg vi hittade. Det märkte jag knappt. Benen bara jobbade på. Det var helt underbart i skogen. Torrt och fint. Blåsippor lite här och var. Skuttade med lätta ben över stock och sten. Försökte hitta flytet inför lördagens batalj i Finnspång.
Vi rundade Söderbysjön längs med stranden. Det är ju lätt att tro att det är folktomt i skogen men det var några andra som tänkt samma tanke som vi. Dock höll de sig på lite större stigar.
Vi lyckades att bli en aning leriga. Var väl tur det annars hade ingen trott på att vi sprungit i skogen.
Benen känns omhändertagna ordentligt och jag är ett stort fan av OBT-löpning (Obanad terräng) då det ger mycket styrka, balans, bra flås och själslig tillfredsställelse.
På slutet hade vi följande konversation:
Anna: -Varför gör vi inte detta varje dag? (OBT i skogen)
Ellinor: -För vi är dumma i huvudet?
Nja, kanske inte helt sant. Men oftare vill jag ge mig ut i skogen.
söndag 25 april 2010
Not the last bounce for me 2day
Efter att ha tillbringat lördagen och halva söndagen med att röja flyttkartonger, (Hur mycket böcker kan man läsa? (Bar 10 kartonger med bara böcker) Men herrejösses vilket mode det var sent 80-tal och tidigt 90-tal (Hittade mina gamla skolkataloger) Ihhhhhh, en spindel i kartongen!) var det dags att träffa syster och titta på Bounce. För sista gången tyvärr. De är så ruggigt bra och jag kommer sakna dem.
Efter föreställningen var jag fortfarande full av studs och tog en tur runt Kungsholmen. Jag hade hoppats på lite sol men det hade blivit lite gråkallt. Det är verkligen löparboom. Inte en meter utan att jag mötte eller sprang om löpare. En gång blev jag omsprungen men ganska snart tappade han fart och jag började äta upp avståndet. Synd bara att han vek av åt annat håll innan jag var i kapp. Fegis!
Inget långpass denna vecka heller men jag försöker att inte bli stressad över det. Det kommer fler veckor. Faktiskt redan en ny imorgon.
Efter föreställningen var jag fortfarande full av studs och tog en tur runt Kungsholmen. Jag hade hoppats på lite sol men det hade blivit lite gråkallt. Det är verkligen löparboom. Inte en meter utan att jag mötte eller sprang om löpare. En gång blev jag omsprungen men ganska snart tappade han fart och jag började äta upp avståndet. Synd bara att han vek av åt annat håll innan jag var i kapp. Fegis!
Inget långpass denna vecka heller men jag försöker att inte bli stressad över det. Det kommer fler veckor. Faktiskt redan en ny imorgon.
lördag 24 april 2010
Les Mills - något för löpare?
Igår fick jag den stora äran att vara med på Les Mills event som Åsa arragerat. Eftersom det var alternativträningsdag så passade det bra att få testa på 5 olika koncept från Les Mills. Varje pass var cirka 20 minuter så det måste finns med i åtanke när jag recenserar.
Jag tänkte berätta hur jag personligen upplevde passen och även om jag tror det kan vara bra alternativträning för löpare.
Alla Les Mills pass, oavsett typ, är förkoreograferade och är lika över hela världen.
Först ut var en RPM-klass som är ett spinningpass.
Jag tycker spinning är roligt och jag blir riktigt trött både i muskler och flås. Dock var musiken ganska tråkig men det var bra med intervaller.
Spinning överlag tycker jag är ett bra komplement till löpning. Min erfarenhet av kombinationen cykling och löpning är god. Jag fick starkare ben att springa i terrängen med. Dock kan benen bli tunga efter cykling och löppassen upplevas som sega.
Andra klassen var en Bodypump. Jodå, innan jag började springa för en del år sedan körde jag massor med BP. Och igår kändes det helt okej. Jag har blivit helt klart svagare i biceps men starkare i axlar. Det är ganska kul och kroppen blir trött.
Som träning för långdistanslöpare? Nja, här skulle vanlig, hederlig funktionell styrketräning funka bättre enligt mig. Köra med kroppsvikten eller liknande. Fokusera på bål och höfter.
Som klass tre kom en BodyJam. Dans vill säga. Jag älskar att dansa och igår kände jag hur jag saknar den träningsformen.
Om man som löpare har oändligt mycket tid att lägga ner på träning så kanske ett sådant här pass kan läggas in i veckan. Men tiden skulle läggas bättre på annat om nu inte själen ska ha sitt och man älskar att dansa.
Fyra. Bodycombat. Kul! Mycket kul att få slåss lite. Men allra roligast att få slå på någon och inte bara i luften. Men bristningen i baklåret som fortfarande stör mig ibland fick jag på ett Bodycombatpass. Upptäckte också hur orörliga höfter jag har. Här behöver jag jobba.
Komplement till löpning? Bra alternativträning? Ja, det tror jag. Du jobbar med hela kroppen och får ut lite aggression och får koordination på köpet och rörlighet.
Sist ut var Bodybalance. Jag tycker om sådan här typ av träning men samtidigt är det klurigt att följa en instruktör när jag är van att köra Ashtanga själv. Och jag har svårt att "balansera" mig med hög musik i örat.
Att jobba med rörlighet och kroppskontroll samt att få in en annan dimension än tider, farter och prestation kan aldrig vara fel.
Det var en trevlig kväll och att träffa de riktiga människorna bakom bloggarna var berikande.
Men jag inser att jag kommer nog aldrig bli en riktig träningsbloggare. Inte ett enda kort tog jag.
Jag tänkte berätta hur jag personligen upplevde passen och även om jag tror det kan vara bra alternativträning för löpare.
Alla Les Mills pass, oavsett typ, är förkoreograferade och är lika över hela världen.
Först ut var en RPM-klass som är ett spinningpass.
Jag tycker spinning är roligt och jag blir riktigt trött både i muskler och flås. Dock var musiken ganska tråkig men det var bra med intervaller.
Spinning överlag tycker jag är ett bra komplement till löpning. Min erfarenhet av kombinationen cykling och löpning är god. Jag fick starkare ben att springa i terrängen med. Dock kan benen bli tunga efter cykling och löppassen upplevas som sega.
Andra klassen var en Bodypump. Jodå, innan jag började springa för en del år sedan körde jag massor med BP. Och igår kändes det helt okej. Jag har blivit helt klart svagare i biceps men starkare i axlar. Det är ganska kul och kroppen blir trött.
Som träning för långdistanslöpare? Nja, här skulle vanlig, hederlig funktionell styrketräning funka bättre enligt mig. Köra med kroppsvikten eller liknande. Fokusera på bål och höfter.
Som klass tre kom en BodyJam. Dans vill säga. Jag älskar att dansa och igår kände jag hur jag saknar den träningsformen.
Om man som löpare har oändligt mycket tid att lägga ner på träning så kanske ett sådant här pass kan läggas in i veckan. Men tiden skulle läggas bättre på annat om nu inte själen ska ha sitt och man älskar att dansa.
Fyra. Bodycombat. Kul! Mycket kul att få slåss lite. Men allra roligast att få slå på någon och inte bara i luften. Men bristningen i baklåret som fortfarande stör mig ibland fick jag på ett Bodycombatpass. Upptäckte också hur orörliga höfter jag har. Här behöver jag jobba.
Komplement till löpning? Bra alternativträning? Ja, det tror jag. Du jobbar med hela kroppen och får ut lite aggression och får koordination på köpet och rörlighet.
Sist ut var Bodybalance. Jag tycker om sådan här typ av träning men samtidigt är det klurigt att följa en instruktör när jag är van att köra Ashtanga själv. Och jag har svårt att "balansera" mig med hög musik i örat.
Att jobba med rörlighet och kroppskontroll samt att få in en annan dimension än tider, farter och prestation kan aldrig vara fel.
Det var en trevlig kväll och att träffa de riktiga människorna bakom bloggarna var berikande.
Men jag inser att jag kommer nog aldrig bli en riktig träningsbloggare. Inte ett enda kort tog jag.
fredag 23 april 2010
Kalv på grönbete
Så var det helt plötsligt torsdag igen och dags för Sub40-träning. Det är inte klokt vad veckorna går och dagarna bara rinner iväg. Snart är det maj och då ska verkligen våren komma. Denna dag hade den tagit semester och det var gråkallt och ruggigt. Jag var lite nervösare än vanligt. Jag bara går och väntar på att det ska vända och att jag inte ska vara lika stark som jag varit de senaste veckorna. Det är nog riktigt dumt att tänka så men tankarna kommer.
Kvällen till ära hade vi besök av tre personer från Polar som skulle provträna med oss.
Hela gänget (Foto: Lisa)
Jag vet inte om det är TSM (Terräng- SM) som speglade dagens pass men det var terränglöpning på schemat. I Lill-Jansskogen. Och då är det stor risk (chans?) att hamna i Fiskartorpsspåret.
Jajemensan! Passet såg ut som följer 1 varv på Fiskartorpsslingan. Det skulle gå en aning snabbare än uppvärmning. Gärna springa lite progressivt. Vi skulle se det som förlängning på uppvärmningen.
Sen jogg till KTH-spåret för att där köra god distanslöpning på platten och nedför för att ha rejält med kraft uppför. I denna slinga ligger Maskinbacken. Den är brant. Och lång.
Sista varvet skulle ske i Fiskartorpet med samma upplägg som KTH-varvet. Skillnaden mellan varven är att KTH har brantare och styggare backar men de är inte så många, Fiskartorpet har däremot många fler backar. De är jobbiga på olika sätt.
Hur gick det då? Jo, tack bra. Som vanligt så kunde jag inte hålla igen på uppvärmningsvarvet men jag kände mig stark och jag är väldigt förtjust i terränglöpning. Även om det är jobbigt och pulsen är hög så går det inte att låta bli att ge lite extra. Hela kroppen skrattar och även om det är jobbigt finns det ställen att vila på, fast man ligger på. Svårt att förklara, det måste upplevas.
Mattias och Joachim var före tillsammans med en av Polarkillarna. Coach Lisa och Coach Malin var fotografer och förcyklist och de dök upp på de mest oväntade ställen. Eller egentligen inte så oväntade. De var på de brantaste partierna och där vi behövde piska och morot. Perfekt!
Jag försökte få luckan till killarna inte allt för stor, för snabbt utan att det skulle bli en jämn ökning. Jag tror jag lyckades ganska väl. Kom i kapp Polarkillen i en av backarna och stärkt av detta kunde jag ta mig upp utan mankemang. Henrik hängde på mig bra och höll i länge. Bra där! Jag får jobba lite så att han inte trampar om mig en vacker dag.
Henrik och jag samt Polarkille (Foto: Lisa)
Efter lite pust så joggade vi över till KTH. Nu var det på riktigt. Nu skulle varenda backe attackeras. Allra minsta till den största och längsta. Distansfarten mellan backarna skulle inte vara mesig men heller inte alldeles för snabb så att attacken skulle utebli.
Började med en fin platt sträcka innan det var dags för Maskinbacken (som information: Namnet kommer av att KTHs maskinsektion ligger på toppen av det berget). Bara att ösa på och till hjälp hade jag Joachim, Mattias och ett gäng okända som jag bara måste om. Joachim är inget att göra åt. Han är född bergsget och bara rinner uppför. Ett fysiologiskt fenomen. Mattias försökte jag få häng på och inte tappa för mycket mot. Som påskjutare hade jag Henrik och målet var att inte få honom förbi mig.
Backen tog slut och det var dags för en liten paus innan nästa. Några andetag sen var det på’t igen. Härligt. Jobbade med de backteknikinstruktioner jag fått. Fortfarande åker axlarna upp när jag blir trött och att spänna sig på fel ställe är kontraproduktivt. Energi går åt i onödan och i detta fall så blir lungvolymen mindre och det känns som att luften inte får plats. Öva, öva men rumpan börjar inse att den ska jobba lite mer nu. Starka ben!
Efter lite mer upp och ner för med pepp från fotograf och cyklist kom jag i mål på det andra varvet. Trött som bara den men fortfarande skrattade jag. Nu hade vi tappat Polarfolket.
Promenad/jogg bort mot sista varvet. Inget att be för. Mattias, Henrik och jag gav oss iväg och vi låg jämt fram till den branta backen som har en 90-graders sväng mitt i. Där är det svårt tycker jag att hitta rytmen samt att gravitationen verkligen drar mig nedåt. En sluggerbacke helt enkelt. Mattias hittade flytet upp och drog ifrån. Henrik och jag kämpade på och vi försökte att täppa till framåt och någon liten meter tog vi med jämna mellanrum. Efter en backe tackade Henrik för sig och kämpade tappert vidare själv. Men jag fortsatte jakten. Benen skrek och lungorna pep. Men här i skogen kan jag hitta oanade mentala resurser och ligga på. Jag kände mig nöjd med min insats och jag hade verkligen tempoändring i backarna. Dock lyckades jag inte få ner pulsen så mycket mellan men orken hade jag ändå.
Väl i mål var jag tvungen att hämta andan väldigt länge. En riktigt trött tjej.
(Foto: Lisa)
Polargänget kom strax efter och de gjorde en fin insats. Bra träning för dem. De har en företagsutmaning som väntar i höst. De ska springa Lidingöloppet. Vi andra kan däremot leta skatt och försöka hitta en pulsklocka. Men jag misstänker att vi i Sub40 kommer bli diskade eftersom vi sprang ifrån dem.
Kvällen till ära hade vi besök av tre personer från Polar som skulle provträna med oss.
Hela gänget (Foto: Lisa)
Jag vet inte om det är TSM (Terräng- SM) som speglade dagens pass men det var terränglöpning på schemat. I Lill-Jansskogen. Och då är det stor risk (chans?) att hamna i Fiskartorpsspåret.
Jajemensan! Passet såg ut som följer 1 varv på Fiskartorpsslingan. Det skulle gå en aning snabbare än uppvärmning. Gärna springa lite progressivt. Vi skulle se det som förlängning på uppvärmningen.
Sen jogg till KTH-spåret för att där köra god distanslöpning på platten och nedför för att ha rejält med kraft uppför. I denna slinga ligger Maskinbacken. Den är brant. Och lång.
Sista varvet skulle ske i Fiskartorpet med samma upplägg som KTH-varvet. Skillnaden mellan varven är att KTH har brantare och styggare backar men de är inte så många, Fiskartorpet har däremot många fler backar. De är jobbiga på olika sätt.
Hur gick det då? Jo, tack bra. Som vanligt så kunde jag inte hålla igen på uppvärmningsvarvet men jag kände mig stark och jag är väldigt förtjust i terränglöpning. Även om det är jobbigt och pulsen är hög så går det inte att låta bli att ge lite extra. Hela kroppen skrattar och även om det är jobbigt finns det ställen att vila på, fast man ligger på. Svårt att förklara, det måste upplevas.
Mattias och Joachim var före tillsammans med en av Polarkillarna. Coach Lisa och Coach Malin var fotografer och förcyklist och de dök upp på de mest oväntade ställen. Eller egentligen inte så oväntade. De var på de brantaste partierna och där vi behövde piska och morot. Perfekt!
Jag försökte få luckan till killarna inte allt för stor, för snabbt utan att det skulle bli en jämn ökning. Jag tror jag lyckades ganska väl. Kom i kapp Polarkillen i en av backarna och stärkt av detta kunde jag ta mig upp utan mankemang. Henrik hängde på mig bra och höll i länge. Bra där! Jag får jobba lite så att han inte trampar om mig en vacker dag.
Henrik och jag samt Polarkille (Foto: Lisa)
Efter lite pust så joggade vi över till KTH. Nu var det på riktigt. Nu skulle varenda backe attackeras. Allra minsta till den största och längsta. Distansfarten mellan backarna skulle inte vara mesig men heller inte alldeles för snabb så att attacken skulle utebli.
Började med en fin platt sträcka innan det var dags för Maskinbacken (som information: Namnet kommer av att KTHs maskinsektion ligger på toppen av det berget). Bara att ösa på och till hjälp hade jag Joachim, Mattias och ett gäng okända som jag bara måste om. Joachim är inget att göra åt. Han är född bergsget och bara rinner uppför. Ett fysiologiskt fenomen. Mattias försökte jag få häng på och inte tappa för mycket mot. Som påskjutare hade jag Henrik och målet var att inte få honom förbi mig.
Backen tog slut och det var dags för en liten paus innan nästa. Några andetag sen var det på’t igen. Härligt. Jobbade med de backteknikinstruktioner jag fått. Fortfarande åker axlarna upp när jag blir trött och att spänna sig på fel ställe är kontraproduktivt. Energi går åt i onödan och i detta fall så blir lungvolymen mindre och det känns som att luften inte får plats. Öva, öva men rumpan börjar inse att den ska jobba lite mer nu. Starka ben!
Efter lite mer upp och ner för med pepp från fotograf och cyklist kom jag i mål på det andra varvet. Trött som bara den men fortfarande skrattade jag. Nu hade vi tappat Polarfolket.
Promenad/jogg bort mot sista varvet. Inget att be för. Mattias, Henrik och jag gav oss iväg och vi låg jämt fram till den branta backen som har en 90-graders sväng mitt i. Där är det svårt tycker jag att hitta rytmen samt att gravitationen verkligen drar mig nedåt. En sluggerbacke helt enkelt. Mattias hittade flytet upp och drog ifrån. Henrik och jag kämpade på och vi försökte att täppa till framåt och någon liten meter tog vi med jämna mellanrum. Efter en backe tackade Henrik för sig och kämpade tappert vidare själv. Men jag fortsatte jakten. Benen skrek och lungorna pep. Men här i skogen kan jag hitta oanade mentala resurser och ligga på. Jag kände mig nöjd med min insats och jag hade verkligen tempoändring i backarna. Dock lyckades jag inte få ner pulsen så mycket mellan men orken hade jag ändå.
Väl i mål var jag tvungen att hämta andan väldigt länge. En riktigt trött tjej.
(Foto: Lisa)
Polargänget kom strax efter och de gjorde en fin insats. Bra träning för dem. De har en företagsutmaning som väntar i höst. De ska springa Lidingöloppet. Vi andra kan däremot leta skatt och försöka hitta en pulsklocka. Men jag misstänker att vi i Sub40 kommer bli diskade eftersom vi sprang ifrån dem.
onsdag 21 april 2010
Heaven and hell, heaven and hell...
Tisdagskvällen bjöd på ett gäng långa intervaller (igen!). Jag hade stämt träff med Mattias, som kvällen till ära inte var helt i slag och som då erbjudit sig att hara.
Vi hade kört ett liknade pass som detta för någon månad sedan och det var lika bra att köra på samma ställe så att det är lätt att jämföra passen emellan.
Passet bestod av 8x100 meter som en ”uppvärmning”. Efter dessa kändes det ganska lagom att springa hem men det gick inte då vi skulle springa 3x(1200-1000-800 meter) med 60 sekunder vila mellan intervallerna och 90 sekunders vila mellan serierna. Farten jag skulle hålla var 4:09 per kilometer eller strax under.
Det var inget att be för utan det var bara att sätta igång. Satte av i en fart värdig en OS-sprint medaljör och insåg snart att detta inte skulle hålla. Dock jazzade jag in på 3:51 minuter per kilometer (Här var det lustigt. Mattias klocka visade 3:56 minuter per kilometer. Det var vissa intervaller som var ganska så stor spridning på våra respektive farter.).
Den andra intervallen så bromsade Mattias mig, annars hade jag suttit som ett frimärke på den berömda väggen. Klockade 4:03 på den. 60 sekunder går snabbt men det var bara att vända om och brassa på.
Sista intervallen på första serien gick i farten 3:57.
Efter detta beslutade vi att Mattias skulle köra själv. Han hade mer krut i benen än vad han trott från början och jag vill inte sinka. Dock så var min reptilhjärna inte med på detta så den fick benen att pinna på i Mattias tempo från början. I en av backarna så kände jag att jag kom ur rytm, fick inte ett bra steg så jag pausade några sekunder och släppte iväg Mattias så jag kunde köra själv i mitt tempo.
Det gick bra och allt flöt på. Visserligen var det jobbigt men inte spyjobbigt (än).
När jag skulle köra den andra tusingen så hände det något med mitt högra ben. Det var som om en kniv körts in på utsidan av vaden. Det gjorde så himla ont att jag var tvungen att stanna till och stretcha. Eller det var ett försök till stretch, jag har ingen aning om hur man kommer åt utsidan av vaden.
Försökte springa på och lika plötsligt som det onda kommit så försvann det.
Samma sak hände på nästa intervall men då fortsatte jag springa och det onda försvann sen kom det inte tillbaka något mer. Lite grinig på att det är en sådan sak som stör rytmen. Jag undrar om det kan ha varit måndagens skoval som satt i?
Sista serien var riktigt jobbig men jag höll mig fast under 4:09 på alla intervaller utom näst sista på 1 kilometer som helt plötsligt hamnade på 4:12 och jag har ingen aning om varför.
Helt slut i kroppen efter så det var en trött tjej, knappt pratbar, som lufsade hemåt.
Jag känner mig tillfreds med att det inte är puls och andning som stoppar mig längre och att jag krigar bättre nu än förut. Jag orkar mentalt stå på mer i intervallerna. Och sen känns det skönt att jämförelsepasset inte gick lika bra som detta pass. Jag tar små steg framåt!.
Här är mina tider (saxat från träningsdagbok, minuter/kilometer)
1200: 3:51
1000: 4:03
800: 3:57
1200: 4:04
1000: 4:07
800: 4:06
1200: 4:03
1000: 4:12
800: 4:01
Jämför jag med förra passet så var tiderna dessa:
800: 3:54
1000: 4:02
1200: 4:08
800:4:14
1000:4:24
1200:4:20
Notera att passet var kortare och hade omvänd ordning på intervallerna (om det har någon betydelse)
Vi hade kört ett liknade pass som detta för någon månad sedan och det var lika bra att köra på samma ställe så att det är lätt att jämföra passen emellan.
Passet bestod av 8x100 meter som en ”uppvärmning”. Efter dessa kändes det ganska lagom att springa hem men det gick inte då vi skulle springa 3x(1200-1000-800 meter) med 60 sekunder vila mellan intervallerna och 90 sekunders vila mellan serierna. Farten jag skulle hålla var 4:09 per kilometer eller strax under.
Det var inget att be för utan det var bara att sätta igång. Satte av i en fart värdig en OS-sprint medaljör och insåg snart att detta inte skulle hålla. Dock jazzade jag in på 3:51 minuter per kilometer (Här var det lustigt. Mattias klocka visade 3:56 minuter per kilometer. Det var vissa intervaller som var ganska så stor spridning på våra respektive farter.).
Den andra intervallen så bromsade Mattias mig, annars hade jag suttit som ett frimärke på den berömda väggen. Klockade 4:03 på den. 60 sekunder går snabbt men det var bara att vända om och brassa på.
Sista intervallen på första serien gick i farten 3:57.
Efter detta beslutade vi att Mattias skulle köra själv. Han hade mer krut i benen än vad han trott från början och jag vill inte sinka. Dock så var min reptilhjärna inte med på detta så den fick benen att pinna på i Mattias tempo från början. I en av backarna så kände jag att jag kom ur rytm, fick inte ett bra steg så jag pausade några sekunder och släppte iväg Mattias så jag kunde köra själv i mitt tempo.
Det gick bra och allt flöt på. Visserligen var det jobbigt men inte spyjobbigt (än).
När jag skulle köra den andra tusingen så hände det något med mitt högra ben. Det var som om en kniv körts in på utsidan av vaden. Det gjorde så himla ont att jag var tvungen att stanna till och stretcha. Eller det var ett försök till stretch, jag har ingen aning om hur man kommer åt utsidan av vaden.
Försökte springa på och lika plötsligt som det onda kommit så försvann det.
Samma sak hände på nästa intervall men då fortsatte jag springa och det onda försvann sen kom det inte tillbaka något mer. Lite grinig på att det är en sådan sak som stör rytmen. Jag undrar om det kan ha varit måndagens skoval som satt i?
Sista serien var riktigt jobbig men jag höll mig fast under 4:09 på alla intervaller utom näst sista på 1 kilometer som helt plötsligt hamnade på 4:12 och jag har ingen aning om varför.
Helt slut i kroppen efter så det var en trött tjej, knappt pratbar, som lufsade hemåt.
Jag känner mig tillfreds med att det inte är puls och andning som stoppar mig längre och att jag krigar bättre nu än förut. Jag orkar mentalt stå på mer i intervallerna. Och sen känns det skönt att jämförelsepasset inte gick lika bra som detta pass. Jag tar små steg framåt!.
Här är mina tider (saxat från träningsdagbok, minuter/kilometer)
1200: 3:51
1000: 4:03
800: 3:57
1200: 4:04
1000: 4:07
800: 4:06
1200: 4:03
1000: 4:12
800: 4:01
Jämför jag med förra passet så var tiderna dessa:
800: 3:54
1000: 4:02
1200: 4:08
800:4:14
1000:4:24
1200:4:20
Notera att passet var kortare och hade omvänd ordning på intervallerna (om det har någon betydelse)
måndag 19 april 2010
En helt vanlig distans
Egentligen skulle jag vara på gymmet och lyfta vikter men idag hade jag stort behov att få komma ut i naturen. Och den närmsta natur jag har med ett par träd i alla fall är Ulvsunda sjön.
Det fick bli dagens runda. Lugnt och behagligt skulle det vara. Bara njuta och låta våren komma in i sinnet.
Lufsade runt pölen och mötte massor med löpare och sprang om några. Vaderna trilskades och gjorde ont. Jag tror att Nike Lunar Elite är lite för hårda och styva och det gör mitt löpsteg en aning för klampigt.
Jag har inte märkt av det tidigare utan det kom nu då vaderna var lite slitna efter helgen. Men det kan ju lika gärna ha hänt med vilken sko som helst.
Så det blev inte helt hundra med njutning idag.
Det fick bli dagens runda. Lugnt och behagligt skulle det vara. Bara njuta och låta våren komma in i sinnet.
Lufsade runt pölen och mötte massor med löpare och sprang om några. Vaderna trilskades och gjorde ont. Jag tror att Nike Lunar Elite är lite för hårda och styva och det gör mitt löpsteg en aning för klampigt.
Jag har inte märkt av det tidigare utan det kom nu då vaderna var lite slitna efter helgen. Men det kan ju lika gärna ha hänt med vilken sko som helst.
Så det blev inte helt hundra med njutning idag.
söndag 18 april 2010
Långa intervaller i Pildammsparken
Sub40 före 40 är på utflykt. Jag har lämnat storstan för ett angenämt besök i Malmö.
Men träningen ska ju ändå bedrivas om det ska bli några resultat. På programmet var det långa intervaller och efter torsdagens helt fantastiska pass hade jag en del press på mig själv. Jag vill så gärna att det ska ha lossnat lite och att en trappsteg ytterligare har tagits och att det inte bara var en enkvällsfluga som hände i torsdags.
Det var med fjärilar och stor laxbagel i magen jag joggade bort mot Pildammsparken. Laxen skumpade oroväckande men jag hoppades att den inte skulle störa nämnvärt.
Planen för dagen var 1-3-2-1 kilometer med vilan 1-3-2 minuter. Farten var satt till 4:09 minuter per kilometer. Ett ganska så grisigt pass i mina ögon då jag inte är speciellt bra på just långa intervaller. Det sitter mest i skallen, helt klart men tyvärr är ju huvudet med när jag springer. Jag skulle helst vilja kapa bort det just då.
Till min lycka var det mjuka, fina stigar i parken som var omgivna av bokar och påskliljor. Det fanns till och med 3 stycken uppmärkta (nja, skulle jag inse) slingor på ungefär 1,2 och 3 kilometer. Perfekt för mitt pass.
Efter några stegringslopp satte jag av på den första intervallen. Försökte springa avslappnat och hitta farten. Känna ett lugn trots hård löpning. Få ner axlarna och inte spänna mig. Det kändes som en propaganda film för löpning. Det var nästan så titelmelodin till "Triumfens ögonblick" spelades medan jag sprang.
Stämplade in den intervallen på 3:54 minuter per kilometer. Min fartkänsla är lika med noll, helt klart.
Vilade den sagda minuten och gav mig av på den gula banan. Den var sämre uppmärkt så jag fick improvisera en del men jag försökte hålla farten och inte spänna mig. Tre kilometer är dock tre kilometer. Det gick tyngre men jag höll i och kunde flåsandes hamna i mål med en snittfart på 4:04 minuter per kilometer. Tappade lite men jag var ändå under 4:09. Kändes bra i kroppen och framför allt huvudet.
Fjärilarna var borta men laxen gjorde sig påmind som en liten jojo. Mums!
Nästa intervall var på 2 kilometer och då skulle jag följa röd markering. Ganska diffus uppmärkning här med men nu började jag få koll på parken och hade riktningarna med mig.
Nu började det bli tungt men jag peppade mig själv med att det bara var en "kort" intervall och att den snart skulle vara slut. Drygt 8 minuter är ju ingenting!
Det gick lite segare men jag är glad över att jag på ett sätt kände mig stark. Det tog mig 8:16 att springa de 2 kilometrarna. Fortfarande under måltid.
En liten intervall kvar. Som skulle vara över väldigt snabbt. Bara runt rundeln i parken sen fick jag hasa hur mycket jag ville. Kom igen nu, Ellinor!
Tänk teknik, tänk hållning. Framåt, framåt. Jobba på och tappa inte. Alla möjliga peppningar upprepade jag för mig själv och snart såg jag den stora dopfunten och visste att det inte var mycket kvar. Ja! 4:05.
Alla intervallerna under måltid. Kroppen trött och huvudet lyckligt. Jag känner mig mycket glad över att jag fixade detta.
Men träningen ska ju ändå bedrivas om det ska bli några resultat. På programmet var det långa intervaller och efter torsdagens helt fantastiska pass hade jag en del press på mig själv. Jag vill så gärna att det ska ha lossnat lite och att en trappsteg ytterligare har tagits och att det inte bara var en enkvällsfluga som hände i torsdags.
Det var med fjärilar och stor laxbagel i magen jag joggade bort mot Pildammsparken. Laxen skumpade oroväckande men jag hoppades att den inte skulle störa nämnvärt.
Planen för dagen var 1-3-2-1 kilometer med vilan 1-3-2 minuter. Farten var satt till 4:09 minuter per kilometer. Ett ganska så grisigt pass i mina ögon då jag inte är speciellt bra på just långa intervaller. Det sitter mest i skallen, helt klart men tyvärr är ju huvudet med när jag springer. Jag skulle helst vilja kapa bort det just då.
Till min lycka var det mjuka, fina stigar i parken som var omgivna av bokar och påskliljor. Det fanns till och med 3 stycken uppmärkta (nja, skulle jag inse) slingor på ungefär 1,2 och 3 kilometer. Perfekt för mitt pass.
Efter några stegringslopp satte jag av på den första intervallen. Försökte springa avslappnat och hitta farten. Känna ett lugn trots hård löpning. Få ner axlarna och inte spänna mig. Det kändes som en propaganda film för löpning. Det var nästan så titelmelodin till "Triumfens ögonblick" spelades medan jag sprang.
Stämplade in den intervallen på 3:54 minuter per kilometer. Min fartkänsla är lika med noll, helt klart.
Vilade den sagda minuten och gav mig av på den gula banan. Den var sämre uppmärkt så jag fick improvisera en del men jag försökte hålla farten och inte spänna mig. Tre kilometer är dock tre kilometer. Det gick tyngre men jag höll i och kunde flåsandes hamna i mål med en snittfart på 4:04 minuter per kilometer. Tappade lite men jag var ändå under 4:09. Kändes bra i kroppen och framför allt huvudet.
Fjärilarna var borta men laxen gjorde sig påmind som en liten jojo. Mums!
Nästa intervall var på 2 kilometer och då skulle jag följa röd markering. Ganska diffus uppmärkning här med men nu började jag få koll på parken och hade riktningarna med mig.
Nu började det bli tungt men jag peppade mig själv med att det bara var en "kort" intervall och att den snart skulle vara slut. Drygt 8 minuter är ju ingenting!
Det gick lite segare men jag är glad över att jag på ett sätt kände mig stark. Det tog mig 8:16 att springa de 2 kilometrarna. Fortfarande under måltid.
En liten intervall kvar. Som skulle vara över väldigt snabbt. Bara runt rundeln i parken sen fick jag hasa hur mycket jag ville. Kom igen nu, Ellinor!
Tänk teknik, tänk hållning. Framåt, framåt. Jobba på och tappa inte. Alla möjliga peppningar upprepade jag för mig själv och snart såg jag den stora dopfunten och visste att det inte var mycket kvar. Ja! 4:05.
Alla intervallerna under måltid. Kroppen trött och huvudet lyckligt. Jag känner mig mycket glad över att jag fixade detta.
lördag 17 april 2010
Bikramyoga - Bikramjogga
De finns egentligen hela året men nu börjar de synas allt mer ute i löparspåren.
De som klär sig som om de skulle på en polarexpedition. Det är toppluva, underställ, tjocktröja, dunväst (!), lovikkavantar, vintertights som pryder deras kroppar.
Det är helt okej om man är frusen av sig att ha lite mer kläder. Men när ansiktet ät högrött av värmeslag, det ångar om personen i fråga och svetten sprutar ur porerna så skulle ett par lager mindre sitta som en smäck
Det skulle om inte annat göra deras löptur lite mer njutbar.
Det är inte en så dum regel att man nästan ska frysa lite innan man börjar springa för att få den rätt temperaturen under träningspasset.
De som klär sig som om de skulle på en polarexpedition. Det är toppluva, underställ, tjocktröja, dunväst (!), lovikkavantar, vintertights som pryder deras kroppar.
Det är helt okej om man är frusen av sig att ha lite mer kläder. Men när ansiktet ät högrött av värmeslag, det ångar om personen i fråga och svetten sprutar ur porerna så skulle ett par lager mindre sitta som en smäck
Det skulle om inte annat göra deras löptur lite mer njutbar.
Det är inte en så dum regel att man nästan ska frysa lite innan man börjar springa för att få den rätt temperaturen under träningspasset.
fredag 16 april 2010
Sub40-gänget visade var skåpet ska stå!
Stadion en torsdagskväll i april. Tre adepter till Coach Malin och Coach Lisa är uppvärmda och klara för intervallserier.
5 till 6 stycken av följande: 200 meter, 400 meter och slutligen 300 meter. Planen är att dessa ska utföras i tänkt tävlingstempo. För min del 4:00 minuter per kilometer.
Det skulle innebära 48, 96 respektive 72 sekunder. Vilan mellan var satt till samma längd.
Vi började med två varv á 400 meter för att hitta farten. Redan här kände jag att det skulle bli en bra kväll. Jag fick verkligen bromsa för att inte springa för snabbt. Kom ändå in på runt 90 sekunder.
Beslut om att ändå köra på sagda farter. Killarna körde sina ungefär 10 sekunder snabbare än jag per 200-ing.
Vi började våra varv medan de skadedrabbade Coacherna fick knata runt banan och heja, peppa och komma med anvisningar.
Efter en serie så justerades vår vila ner med 10 sekunder. Det kändes verkligen bra i kroppen. Den svarade, benen var starka och hela jag kände mig lätt. Jag har inte haft denna känsla på bra länge.
Malin och Lisa undrade hur det gick. Jag sa bra men mörkade att jag sprang dem snabbare än plan. Inte för att jag inte ville dela med mig men det kändes som om jag skulle berätta att det gick bra skulle bubblan spricka. Och jag var inte säker på att det skulle hålla alla serier.
Varv på varv sprang jag och mitt mål var att hålla alla intervaller snabbare än plan och att vilan var den nya justerade.
Kroppen studsade fram, jag var stark, kände mig snygg. Det var verkligen löpglädje i mig igår och jag kunde verkligen fokusera på den intervall jag just i detta då avverkade. Jag hörde hejaropen som på avstånd, jag försökte slappna av i överkroppen efter Lisas uppmaningar, jag gjorde det jag skulle. Jag levererade.
Jag hoppas att detta kommer hålla i sig ett tag. Jag behöver det.
Det var helt klart något i luften ikväll. Kunde det månne vara den isländska askan som gjorde att även Mattias och Joachim körde bättre än plan? De flög fram över tartanen och Mattias lyckades till och med pressa Joachim upp till andfåddhet.
Men jag inser att jag saknar spänst. Efter intervallerna blev det hopp upp för stadiontrapporna och jag är verkligen inte utrustad med grodlår. Killarna var som små kängurur och studsade upp på lätta ben. Här har jag något att öva på!
Det är inte alltid jag redovisar mina tider specifikt, men här är de.
44-89-64
43-86-67
42-86-63
43-85-64
41-83-60
39-86-59
5 till 6 stycken av följande: 200 meter, 400 meter och slutligen 300 meter. Planen är att dessa ska utföras i tänkt tävlingstempo. För min del 4:00 minuter per kilometer.
Det skulle innebära 48, 96 respektive 72 sekunder. Vilan mellan var satt till samma längd.
Vi började med två varv á 400 meter för att hitta farten. Redan här kände jag att det skulle bli en bra kväll. Jag fick verkligen bromsa för att inte springa för snabbt. Kom ändå in på runt 90 sekunder.
Beslut om att ändå köra på sagda farter. Killarna körde sina ungefär 10 sekunder snabbare än jag per 200-ing.
Vi började våra varv medan de skadedrabbade Coacherna fick knata runt banan och heja, peppa och komma med anvisningar.
Efter en serie så justerades vår vila ner med 10 sekunder. Det kändes verkligen bra i kroppen. Den svarade, benen var starka och hela jag kände mig lätt. Jag har inte haft denna känsla på bra länge.
Malin och Lisa undrade hur det gick. Jag sa bra men mörkade att jag sprang dem snabbare än plan. Inte för att jag inte ville dela med mig men det kändes som om jag skulle berätta att det gick bra skulle bubblan spricka. Och jag var inte säker på att det skulle hålla alla serier.
Varv på varv sprang jag och mitt mål var att hålla alla intervaller snabbare än plan och att vilan var den nya justerade.
Kroppen studsade fram, jag var stark, kände mig snygg. Det var verkligen löpglädje i mig igår och jag kunde verkligen fokusera på den intervall jag just i detta då avverkade. Jag hörde hejaropen som på avstånd, jag försökte slappna av i överkroppen efter Lisas uppmaningar, jag gjorde det jag skulle. Jag levererade.
Jag hoppas att detta kommer hålla i sig ett tag. Jag behöver det.
Det var helt klart något i luften ikväll. Kunde det månne vara den isländska askan som gjorde att även Mattias och Joachim körde bättre än plan? De flög fram över tartanen och Mattias lyckades till och med pressa Joachim upp till andfåddhet.
Men jag inser att jag saknar spänst. Efter intervallerna blev det hopp upp för stadiontrapporna och jag är verkligen inte utrustad med grodlår. Killarna var som små kängurur och studsade upp på lätta ben. Här har jag något att öva på!
Det är inte alltid jag redovisar mina tider specifikt, men här är de.
44-89-64
43-86-67
42-86-63
43-85-64
41-83-60
39-86-59
onsdag 14 april 2010
10-mila
10-mila är en orienteringsstafett (som det nu mer heter) som går på våren. En stor tävling som nog mest är känd för "långa natten". En extra lång sträcka som springs i herrarnas tävling.
När jag var liten var det mycket spännande att ligga och lyssna på radioreferatet från just denna sträcka. Om jag inte låg ute i sovsäck och "vaktade" kontroller. Det var orienteringsaction på hög nivå.
Varför poppar ett inlägg om rotsnubbling in hos en friidrottare helt plötsligt?
Jag har blivit uttagen till Skarpnäcks OLs ena damlag!
Men detta förutsätter att alla är friska. Vi har inga reserver.
Alltid glad när jag orienterar (lagkompis Anna till vänster)
När jag var liten var det mycket spännande att ligga och lyssna på radioreferatet från just denna sträcka. Om jag inte låg ute i sovsäck och "vaktade" kontroller. Det var orienteringsaction på hög nivå.
Varför poppar ett inlägg om rotsnubbling in hos en friidrottare helt plötsligt?
Jag har blivit uttagen till Skarpnäcks OLs ena damlag!
Men detta förutsätter att alla är friska. Vi har inga reserver.
Alltid glad när jag orienterar (lagkompis Anna till vänster)
tisdag 13 april 2010
Gästinlägg: Sub40-Mattias
Det kom en kommentarsfråga från en läsare, som ville veta mer om Mattias lopp och hans träning. Mattias har nu skrivit ett svar.
Marcus,
Med avseende på min träning så följer jag i princip samma upplägg som Ellinor även om jag under vissa perioder bytt ut en del pass pga av jag inte bara haft Sub40 som målsättning utan även ägnat mig åt lite alternativ träning & tävlande.
Du hade en fråga om hur jag genomförde loppet i Lördags och jag blev själv lite överraskad när jag tittade igenom km tiderna. Banan var 5 km och således sprang vi två varv i ganska kraftig vind, men i övrigt var banan ganska lätt-sprungen med bara två mindre backar eller motlut per varv.
Jag hade bestämt mig för att gå ut ganska hårt i Lördags och se hur långt det skulle hålla, normalt så brukar jag ganska så snart falla in i ett "bekvämlighets tempo" om jag inte aktivt tänker på att jag måste försöka springa fort, men den här gången fick jag bra hjälp av andra deltagare som uppenbarligen hade exakt samma målsättning med loppet som jag så vi kunde växeldra i princip hela loppet, jag sprang om i uppförsbackarna och blev omsprungen i nedförsbackarna och på platten varierade det lite.
Tiderna var enligt nedan:
1km: 3:51
2 km 3:51
3 km 3:57
4 km 3:58
5 km 4:05
6 km 4:03
7 km 4:04
8 km 3:59
9 km 4:00
10 km 4:00
Gästbloggare Mattias:
Marcus,
Med avseende på min träning så följer jag i princip samma upplägg som Ellinor även om jag under vissa perioder bytt ut en del pass pga av jag inte bara haft Sub40 som målsättning utan även ägnat mig åt lite alternativ träning & tävlande.
Du hade en fråga om hur jag genomförde loppet i Lördags och jag blev själv lite överraskad när jag tittade igenom km tiderna. Banan var 5 km och således sprang vi två varv i ganska kraftig vind, men i övrigt var banan ganska lätt-sprungen med bara två mindre backar eller motlut per varv.
Jag hade bestämt mig för att gå ut ganska hårt i Lördags och se hur långt det skulle hålla, normalt så brukar jag ganska så snart falla in i ett "bekvämlighets tempo" om jag inte aktivt tänker på att jag måste försöka springa fort, men den här gången fick jag bra hjälp av andra deltagare som uppenbarligen hade exakt samma målsättning med loppet som jag så vi kunde växeldra i princip hela loppet, jag sprang om i uppförsbackarna och blev omsprungen i nedförsbackarna och på platten varierade det lite.
Tiderna var enligt nedan:
1km: 3:51
2 km 3:51
3 km 3:57
4 km 3:58
5 km 4:05
6 km 4:03
7 km 4:04
8 km 3:59
9 km 4:00
10 km 4:00
Gästbloggare Mattias:
måndag 12 april 2010
Benstyrka
Nu på kvällen passade jag på att köra ett styrkepass med betoning på benen. Passar på då jag inte planerat in någon löpning imorgon. Eller rättare sagt. Jag har inte planerat in någon träning alls. Första vilodagen på ett par veckor.
Ska bli skönt.
Körde även lite rygg
Ska bli skönt.
Körde även lite rygg
söndag 11 april 2010
Ja det är våååren
ja det är vååååren som har kommit igen och med den...jobb på landet.
Krattade upp de löv som redan i höstas borde ha hamnat på komposten. Lyckades få till en bonusgrej och tömde hallen på bråte.
Helt underbart väder ute och fikat i solen var extra gott. Men vad har detta med träning att göra? Egentligen ingenting förutom att vi tog extra tid på oss med vårrustningen så att löppasset blev kortare än plan. Kvällen tog liksom slut.
Men vad det var skönt ute i Hagaparken. Luften nästan ljummen och fåglarna var helt galna i träden. Kvidevitt, kvidevitt.
Livskvalitetsdag.
Krattade upp de löv som redan i höstas borde ha hamnat på komposten. Lyckades få till en bonusgrej och tömde hallen på bråte.
Helt underbart väder ute och fikat i solen var extra gott. Men vad har detta med träning att göra? Egentligen ingenting förutom att vi tog extra tid på oss med vårrustningen så att löppasset blev kortare än plan. Kvällen tog liksom slut.
Men vad det var skönt ute i Hagaparken. Luften nästan ljummen och fåglarna var helt galna i träden. Kvidevitt, kvidevitt.
Livskvalitetsdag.
lördag 10 april 2010
Startmilen
Jag börjar med det viktigaste.
Grattis Mattias till Sub40! Snyggt jobbat och bra genomfört lopp.
39:53 blev den officiella tiden på Startmilen.
Så här ser en Sub40-löpare ut
Och hur gick det då för undertecknad?
Ja, det gick och det var ett fall framåt men helt nöjd är jag inte. Frågan är om jag någonsin kommer bli det, men just nu är målet ännu inte uppfyllt.
Startade alldeles för snabbt och det straffades redan vid 3 kilometer då jag helt föll igenom och stod still jämfört med de runt omkring. En hel hord med tjejer sprang om mig. Men då samlade jag ihop mig och fokuserade på att den högen med tjejer inte skulle springa mer i från mig.
Jag tröck på mer med benen och försökte jobba med steget och hitta en avslappnad stil. Hittade en rygg att jobba mot. Det behövdes för det blåste en hel del. Jag valde en kille med prasseloverall (vad är det med mig och män i prasseloverall?).
Hans kläder läade fint åt mig men vid 6 kilometer tackade jag för mig och sprang om. Mellan kilometer 7 och 8 var den en raksträcka med riktigt sugande motvind. I början av den sträckan sprang tre svartklädda förbi och jag tänkte att dessa personer ska vara vindskydd åt mig. Det får bära eller brista. Jag ska hänga med i deras fart!
Jag fixade det och det var inte speciellt mycket mer ansträngande än att springa utan blåst. Och varför kunde jag inte förmå mig att springa i den farten även innan?
Tappade dem lite i en uppförsbacke med tvär sväng. Jobbade på och försökte mota bort alla tankar. Bara fokusera på steget och benen.
Det gick bättre än på Påsksmällen men jag springer som en jojo. När jag har fokus så går det med bättre fart men så fort jag börjar låta tankarna vandra så sjunker farten.
Dock hände något konstigt på sista kilometern. Då var det som om hela jag bara ville lägga mig i en buske och skita i det hela. Här undrar jag hur mycket jag tappade. Jag kunde inte mobilisera några farten alls. Mystisk känsla i kroppen. Men i mål kom jag på årsbästa: 42:27.
Nu blir det ett par tre veckor med full fokus på träning.
Efter loppet
Grattis Mattias till Sub40! Snyggt jobbat och bra genomfört lopp.
39:53 blev den officiella tiden på Startmilen.
Så här ser en Sub40-löpare ut
Och hur gick det då för undertecknad?
Ja, det gick och det var ett fall framåt men helt nöjd är jag inte. Frågan är om jag någonsin kommer bli det, men just nu är målet ännu inte uppfyllt.
Startade alldeles för snabbt och det straffades redan vid 3 kilometer då jag helt föll igenom och stod still jämfört med de runt omkring. En hel hord med tjejer sprang om mig. Men då samlade jag ihop mig och fokuserade på att den högen med tjejer inte skulle springa mer i från mig.
Jag tröck på mer med benen och försökte jobba med steget och hitta en avslappnad stil. Hittade en rygg att jobba mot. Det behövdes för det blåste en hel del. Jag valde en kille med prasseloverall (vad är det med mig och män i prasseloverall?).
Hans kläder läade fint åt mig men vid 6 kilometer tackade jag för mig och sprang om. Mellan kilometer 7 och 8 var den en raksträcka med riktigt sugande motvind. I början av den sträckan sprang tre svartklädda förbi och jag tänkte att dessa personer ska vara vindskydd åt mig. Det får bära eller brista. Jag ska hänga med i deras fart!
Jag fixade det och det var inte speciellt mycket mer ansträngande än att springa utan blåst. Och varför kunde jag inte förmå mig att springa i den farten även innan?
Tappade dem lite i en uppförsbacke med tvär sväng. Jobbade på och försökte mota bort alla tankar. Bara fokusera på steget och benen.
Det gick bättre än på Påsksmällen men jag springer som en jojo. När jag har fokus så går det med bättre fart men så fort jag börjar låta tankarna vandra så sjunker farten.
Dock hände något konstigt på sista kilometern. Då var det som om hela jag bara ville lägga mig i en buske och skita i det hela. Här undrar jag hur mycket jag tappade. Jag kunde inte mobilisera några farten alls. Mystisk känsla i kroppen. Men i mål kom jag på årsbästa: 42:27.
Nu blir det ett par tre veckor med full fokus på träning.
Efter loppet
torsdag 8 april 2010
Trögt som sirap!
Just nu går det trögt. Det känns som om jag har en stoppklots inne i kroppen.
Ikväll på Sub40-träningen var det ett "Stadionpass" planerat. Vi skulle springa 200 meter med 200 meter styggjogg mellan. Skillnaden mellan intervallen och vilan skulle vara ungefär 10 sekunder. Inte helt lätt.
Planen var för min del att springa den snabba intervallen 41 sekunder och således skulle den långsammare gå på 51.
Jag lyckades inte. De hamnade på snitt 44 respektive 55 sekunder. Så det planerade 3:55 minuter per kilometer hamnade istället på rev: 4:30 minuter per kilometer. (svårt att räkna på kvällskvisten)
Jag hade Bricanylen med mig och petade i mig en dos efter några varv då det kändes som att jag inte fick luft. Det var första gången jag använde mig av den medicinen. Tyvärr hjälpte den inte. Jag kommer inte ge upp utan fortsätta om det känns lika läskigt.
Jag kan inte skylla mitt tapp på andningen utan just nu är jag i denna form. Bara att tugga igenom och hoppas att jag kommer ut som en bättre löpare. Men det är frustrerande. Jag vill mer än vad jag kan just nu.
Det jag kommer att ta med mig är att benen känns starka och att min puls var på rätt ställe i 15 minuter av de dryga 22 som intervalldelen var på.
Som tur är har jag bra coacher som det går att grina ut hos och få pepp av. Att de bara orkar lyssan på mitt pip.
Dessutom ska mina träningskompisar ha en stor eloge. Även om passet inte gick som det skulle så går jag alltid med en glad känsla i kroppen efter en Sub40-träning. Mycket skratt och underbara kommentarer gör att det inte känns så tungt. Sen är det underbart att komma hem och middagen är färdig på bordet.
Ikväll på Sub40-träningen var det ett "Stadionpass" planerat. Vi skulle springa 200 meter med 200 meter styggjogg mellan. Skillnaden mellan intervallen och vilan skulle vara ungefär 10 sekunder. Inte helt lätt.
Planen var för min del att springa den snabba intervallen 41 sekunder och således skulle den långsammare gå på 51.
Jag lyckades inte. De hamnade på snitt 44 respektive 55 sekunder. Så det planerade 3:55 minuter per kilometer hamnade istället på rev: 4:30 minuter per kilometer. (svårt att räkna på kvällskvisten)
Jag hade Bricanylen med mig och petade i mig en dos efter några varv då det kändes som att jag inte fick luft. Det var första gången jag använde mig av den medicinen. Tyvärr hjälpte den inte. Jag kommer inte ge upp utan fortsätta om det känns lika läskigt.
Jag kan inte skylla mitt tapp på andningen utan just nu är jag i denna form. Bara att tugga igenom och hoppas att jag kommer ut som en bättre löpare. Men det är frustrerande. Jag vill mer än vad jag kan just nu.
Det jag kommer att ta med mig är att benen känns starka och att min puls var på rätt ställe i 15 minuter av de dryga 22 som intervalldelen var på.
Som tur är har jag bra coacher som det går att grina ut hos och få pepp av. Att de bara orkar lyssan på mitt pip.
Dessutom ska mina träningskompisar ha en stor eloge. Även om passet inte gick som det skulle så går jag alltid med en glad känsla i kroppen efter en Sub40-träning. Mycket skratt och underbara kommentarer gör att det inte känns så tungt. Sen är det underbart att komma hem och middagen är färdig på bordet.
Är man inte snabb får man vara snygg
Så jag köpte mig lite tröst i form av tre par skor.
Jag hoppas att de kommer att vara sköna. Ska prova de första paret ikväll på intervallerna.
Det blir Adidas Adizero Adios.
Sen blev det ett par var av Nike LunareElite och LunarGlide.
Hoppas att de är lika sköna som de ser ut. LunarGlide har jag koll på och den var lite stum i början men formade sig efter mina fötter snabbt.
Jag hoppas att de kommer att vara sköna. Ska prova de första paret ikväll på intervallerna.
Det blir Adidas Adizero Adios.
Sen blev det ett par var av Nike LunareElite och LunarGlide.
Hoppas att de är lika sköna som de ser ut. LunarGlide har jag koll på och den var lite stum i början men formade sig efter mina fötter snabbt.
tisdag 6 april 2010
Distans och simning
Sprang ett distanspass i Haga. Körde backen upp till Koppartälten 4 gånger. Inte som backintervaller utan som teknikträning och för att få in mycket backe i distanspasset.
Idag kändes tekniken fin i backen och jag skuttade lätt uppför. Fortsatte bort mot Studentbacken och stötte på Mattias som backintervallade. Tänkte att jag skulle köra några sådana med honom men jag hade tur. Han var på väg upp på sin sista så jag gjorde en strålande insats som hare de sista 30 metrarna. Det är alltså tack vare mig han lyckades så fint med sitt pass. *host*
Vi hade sällskap hemåt, vinkade av och fortsatte hem där P väntade med badbyxor och snorkel redo för ett simpass.
Vi traskade bort till Kronobergsbadet. En överraskning. Vad fräscht det var och ljust och trevligt. Redan där kändes det bra.
Hoppade i det kalla vattnet och tog sikte på P's fötter. Ser så dåligt utan glasögon. Sträckte ut och började simma.
Det var riktigt skönt. Sist jag simmade blev jag uttråkad redan efter 10 minuter men idag var det ett nöje. Jag kom in i ett meditativt lugn och bara plöjde på i mitt i och för sig väldigt moderata tempo.
Efter 30 minuter avbröt jag och kände mig pånyttfödd samt väldigt hungrig. Blir man extra hungrig av simning?
Idag kändes tekniken fin i backen och jag skuttade lätt uppför. Fortsatte bort mot Studentbacken och stötte på Mattias som backintervallade. Tänkte att jag skulle köra några sådana med honom men jag hade tur. Han var på väg upp på sin sista så jag gjorde en strålande insats som hare de sista 30 metrarna. Det är alltså tack vare mig han lyckades så fint med sitt pass. *host*
Vi hade sällskap hemåt, vinkade av och fortsatte hem där P väntade med badbyxor och snorkel redo för ett simpass.
Vi traskade bort till Kronobergsbadet. En överraskning. Vad fräscht det var och ljust och trevligt. Redan där kändes det bra.
Hoppade i det kalla vattnet och tog sikte på P's fötter. Ser så dåligt utan glasögon. Sträckte ut och började simma.
Det var riktigt skönt. Sist jag simmade blev jag uttråkad redan efter 10 minuter men idag var det ett nöje. Jag kom in i ett meditativt lugn och bara plöjde på i mitt i och för sig väldigt moderata tempo.
Efter 30 minuter avbröt jag och kände mig pånyttfödd samt väldigt hungrig. Blir man extra hungrig av simning?
All time high
Söndagens distanspass gick bra och jag hade ett ovanligt avslappnat steg som kändes fint. När jag vaknade på måndag morgon och möttes av stora, blöta snöflingor blev inte humöret på topp men jag lät mig inte nedslås.
Styrde Yarisen mot Enhörna och kom fram i alldeles lagom tid innan start. Värmde upp med ett par klubbkompisar och det kändes helt ok i kroppen.
Nervös var jag förstås och på frågan om det var idag ”DET” skulle ske kunde jag lugnande säga att så inte var fallet.
Underlaget var efter omständigheterna bra och det var inte halt eller att det fanns oro till släpp under sulorna. Bara stå på och köra.
Starten gick och jag hade en bra position. Jag försökte hitta det avslappnade steget men det gick så där. Lite spänt och kantigt kändes det. Första kilometern gick på 3:50. Aningen för snabbt men helt okej.
Efter några hundra meter fick jag sällskap av en smurf och han höll samma fart som jag. Jag var lite ego och hakade på hans axel. Vi hade en bra synk med ungefär lika långa steg och andningen funkade också. Låter kanske lite konstigt att dra upp den men mitt taktsinne blir stört om det felar för mycket.
Då kom vi till den första backen. Det var som om luften bokstavligen gick ur mig. Jag kunde inte växla om och trycka på utan jag såg R försvinna i fjärran. Irriterad på mig själv stretade jag på men någon extra växel fanns inte. Jag kom inte upp i den puls jag ska ha på sånna här lopp. Det fanns i-n-g-e-n-t-i-n-g att hämta.
De första fem kilometrarna (första varvet av två) hade en sämre tid än Premiärmilens första dito. Jag var väldigt frustrerad och irriterad. Jag ville bara åka hem. Funderade på att bryta men det skulle inte göra mig gladare. Utan planen var att i alla fall få upp pulsen och göra mitt jobb.
Lyckades inte alls. Ungefär samma puls som varvet innan men farten sjönk med 15 sekunder per kilometer.
Jag kommer inte upp för backarna fast jag använder mig av de tips jag fått från Coach Lisa. Jag fastnar och skulle behöva en truck som förflyttar min lekamen. Det känns verkligen hopplöst.
När det är ungefär 200 meter kvar till mål står LN och peppar. Försöker få till ett par graciösa kliv men nä…det är som förgjort.
I mål på 43:34 och jag tror det är den sämsta tid jag sprungit milen på och det värsta är att jag inte vet vad som är fel. Nu måste en stor analys till och hjälp att komma upp ur diket.
Frustrerad är mitt mellannamn.
Styrde Yarisen mot Enhörna och kom fram i alldeles lagom tid innan start. Värmde upp med ett par klubbkompisar och det kändes helt ok i kroppen.
Nervös var jag förstås och på frågan om det var idag ”DET” skulle ske kunde jag lugnande säga att så inte var fallet.
Underlaget var efter omständigheterna bra och det var inte halt eller att det fanns oro till släpp under sulorna. Bara stå på och köra.
Starten gick och jag hade en bra position. Jag försökte hitta det avslappnade steget men det gick så där. Lite spänt och kantigt kändes det. Första kilometern gick på 3:50. Aningen för snabbt men helt okej.
Efter några hundra meter fick jag sällskap av en smurf och han höll samma fart som jag. Jag var lite ego och hakade på hans axel. Vi hade en bra synk med ungefär lika långa steg och andningen funkade också. Låter kanske lite konstigt att dra upp den men mitt taktsinne blir stört om det felar för mycket.
Då kom vi till den första backen. Det var som om luften bokstavligen gick ur mig. Jag kunde inte växla om och trycka på utan jag såg R försvinna i fjärran. Irriterad på mig själv stretade jag på men någon extra växel fanns inte. Jag kom inte upp i den puls jag ska ha på sånna här lopp. Det fanns i-n-g-e-n-t-i-n-g att hämta.
De första fem kilometrarna (första varvet av två) hade en sämre tid än Premiärmilens första dito. Jag var väldigt frustrerad och irriterad. Jag ville bara åka hem. Funderade på att bryta men det skulle inte göra mig gladare. Utan planen var att i alla fall få upp pulsen och göra mitt jobb.
Lyckades inte alls. Ungefär samma puls som varvet innan men farten sjönk med 15 sekunder per kilometer.
Jag kommer inte upp för backarna fast jag använder mig av de tips jag fått från Coach Lisa. Jag fastnar och skulle behöva en truck som förflyttar min lekamen. Det känns verkligen hopplöst.
När det är ungefär 200 meter kvar till mål står LN och peppar. Försöker få till ett par graciösa kliv men nä…det är som förgjort.
I mål på 43:34 och jag tror det är den sämsta tid jag sprungit milen på och det värsta är att jag inte vet vad som är fel. Nu måste en stor analys till och hjälp att komma upp ur diket.
Frustrerad är mitt mellannamn.
måndag 5 april 2010
En mkt kort sammanfattning av Påsksmällen
Och hur har Ellinor trott att det ska gå att springa snabbt om pulsen inte går upp på tröskel och där över?
Jag är heligt förbannad på mig själv!
Återkommer med en fullständig rapport men nu behöver jag en "snacka av mig fika" med Maria sen kommer en familjemiddag.
Jag är heligt förbannad på mig själv!
Återkommer med en fullständig rapport men nu behöver jag en "snacka av mig fika" med Maria sen kommer en familjemiddag.
söndag 4 april 2010
Barnslig, barnsligare, Ellinor
Nu på kvällen skulle jag köra ett distanspass som uppladdning inför Påsksmällen imorgon. Ett vanligt distanspass i moderat fart.
Det funkade bra i början. Sprang lugnt och försiktigt. Njöt av kvällen sista solstrålar i 3/4-byxor och en underställströja.
När jag sprungit ungefär en kilometer så kommer det mycket snabba steg bakom mig. Vänder mig åt sidan och ser en man i färgglad prasseloverall. Han tittar på mig och ler lite underfundigt. Jag ler tillbaka och väntar på att han ska springa om.
Det händer inte och han säger inget. Då kommer min barnsliga sida fram. I stället för att stanna till och låtsas knyta skosnöret så att den färgglada mannen kan passera i solnedgången ökar jag farten för att se om han hänger på.
Jodå, det gjorde han. Då ökar jag lite till och efter några hundra meter släpper han.
Men då har det gått alldeles för fort och jag har svårt att sakta ner resten av passet. Gaaaah!
Men jag har något att skylla på om det inte går så bra imorgon. Pollen och pastellmannen.
Det funkade bra i början. Sprang lugnt och försiktigt. Njöt av kvällen sista solstrålar i 3/4-byxor och en underställströja.
När jag sprungit ungefär en kilometer så kommer det mycket snabba steg bakom mig. Vänder mig åt sidan och ser en man i färgglad prasseloverall. Han tittar på mig och ler lite underfundigt. Jag ler tillbaka och väntar på att han ska springa om.
Det händer inte och han säger inget. Då kommer min barnsliga sida fram. I stället för att stanna till och låtsas knyta skosnöret så att den färgglada mannen kan passera i solnedgången ökar jag farten för att se om han hänger på.
Jodå, det gjorde han. Då ökar jag lite till och efter några hundra meter släpper han.
Men då har det gått alldeles för fort och jag har svårt att sakta ner resten av passet. Gaaaah!
Men jag har något att skylla på om det inte går så bra imorgon. Pollen och pastellmannen.
lördag 3 april 2010
Påskpuss
Nej, inga påskpussar delades idag ut till Mattias och Joachim men vi hade stämt träff vid vattenpussen Råstasjön i Solna.
Dagens pass var 4 varv runt sjön med ökande fart a la Kenya. Glad i hågen hade Joachim kommit med förslaget 4:20, 4:10, 4:00, 3:50 minuter per kilometer. Mattias hoppade raskt på det förslaget tills han insåg att det skulle alltså köras utan vila mellan.
Då reviderade vi det hela och körde på 4:30, 4:20, 4:10 samt sista varvet i fri fart.
Redan på uppvärmningen från Solna station började jag ana oråd. Det gick tungt med andningen. Bara att inse att nu är pollensäsongen här.
Första varvet gick bra och killarna pladdrade på om ditt och datt. Vi körde i rätt tempo. Även det andra varvet gick okej, men här började jag höra hur ansträngd jag lät fast pulsen inte var speciellt hög. Vi körde i rätt tempo.
På tredje varvet var jag tvungen att släppa samt att ta en liten paus på 10 sekunder mitt på varvet. Öppna upp bröstkorgen och låta lungorna fyllas. Det varvet gick på samma fart som varvet innan. Det vill säga 10 sekunder för långsamt per kilometer.
Då avbröt jag och joggade tillbaka för att köra ungefär sista kilometern med Mattias och hara honom i mål.
Joachim levererade fint och Mattias helt okej. Själv blir jag lite besviken på att inte kunna köra det pass som var tänkt men jag får vara nöjd ändå med tanke på omständigheterna.
På tisdagmorgon har jag bokat en läkartid för att få lite medikament som kan hjälpa mig under våren.
Stretcha måste man
Dagens pass var 4 varv runt sjön med ökande fart a la Kenya. Glad i hågen hade Joachim kommit med förslaget 4:20, 4:10, 4:00, 3:50 minuter per kilometer. Mattias hoppade raskt på det förslaget tills han insåg att det skulle alltså köras utan vila mellan.
Då reviderade vi det hela och körde på 4:30, 4:20, 4:10 samt sista varvet i fri fart.
Redan på uppvärmningen från Solna station började jag ana oråd. Det gick tungt med andningen. Bara att inse att nu är pollensäsongen här.
Första varvet gick bra och killarna pladdrade på om ditt och datt. Vi körde i rätt tempo. Även det andra varvet gick okej, men här började jag höra hur ansträngd jag lät fast pulsen inte var speciellt hög. Vi körde i rätt tempo.
På tredje varvet var jag tvungen att släppa samt att ta en liten paus på 10 sekunder mitt på varvet. Öppna upp bröstkorgen och låta lungorna fyllas. Det varvet gick på samma fart som varvet innan. Det vill säga 10 sekunder för långsamt per kilometer.
Då avbröt jag och joggade tillbaka för att köra ungefär sista kilometern med Mattias och hara honom i mål.
Joachim levererade fint och Mattias helt okej. Själv blir jag lite besviken på att inte kunna köra det pass som var tänkt men jag får vara nöjd ändå med tanke på omständigheterna.
På tisdagmorgon har jag bokat en läkartid för att få lite medikament som kan hjälpa mig under våren.
Stretcha måste man
fredag 2 april 2010
Långfredagstankar
En dag som denna är det väl tillåtet att tänka till och analysera hur det står till med löparlivet.
Det är flera som undrar när jag ska springa under 40 på milen. Jag vet faktiskt inte. Så som det känns nu behöver jag bli säkrare på farter under 4 minuter per kilometer på intervallerna, jag behöver bli stabil på snabbdistansen och våga ligga på och känna mig avslappnad på samma gång. Just nu är jag mest en slugger.
Jag behöver också mer tävlingsvana, att hänga på i starten och hitta bra ryggar att klistra mig fast vid. Kom på mig själv att hamna i olika vakuum på Premiärmilen. Sprang om folk men kom då till folklösa områden där jag inte hade någon axel att koncentrera mig på.
Det var ganska så tydligt på gårdagens intervaller. En av svagheterna var just att jag inte hade något driv i början. Det segas igång, som ett stort lokomotiv. Jag är rädd för att gå in i väggen och bli trött alldeles för fort. Det måste motverkas. Våga satsa!
Och efter tre veckor i kappsäck så är det skönt att vara hemma och ha en bas att utgå ifrån. Att rutiner och tidsplaner är kända. Jag är en vanemänniska som behöver en stabil trygghet runt mig för att träningslivet ska funka. Dock är det väldigt skönt att åka på träningsläger, det är vardagslivet som måste vara samma varje dag. Då funkar jag som bäst.
Annars så har jag roligt när jag tränar. Det är varierande träning och i lagom mängd.
Så den tidplan jag har när det gäller Sub40 har ännu inte kommit till "toll gate 4" men jag ser den framför mig.
För övrigt så kom mina vinsttrosor igår från Premiärmilen och Craft.
Bild från Craft
Det är flera som undrar när jag ska springa under 40 på milen. Jag vet faktiskt inte. Så som det känns nu behöver jag bli säkrare på farter under 4 minuter per kilometer på intervallerna, jag behöver bli stabil på snabbdistansen och våga ligga på och känna mig avslappnad på samma gång. Just nu är jag mest en slugger.
Jag behöver också mer tävlingsvana, att hänga på i starten och hitta bra ryggar att klistra mig fast vid. Kom på mig själv att hamna i olika vakuum på Premiärmilen. Sprang om folk men kom då till folklösa områden där jag inte hade någon axel att koncentrera mig på.
Det var ganska så tydligt på gårdagens intervaller. En av svagheterna var just att jag inte hade något driv i början. Det segas igång, som ett stort lokomotiv. Jag är rädd för att gå in i väggen och bli trött alldeles för fort. Det måste motverkas. Våga satsa!
Och efter tre veckor i kappsäck så är det skönt att vara hemma och ha en bas att utgå ifrån. Att rutiner och tidsplaner är kända. Jag är en vanemänniska som behöver en stabil trygghet runt mig för att träningslivet ska funka. Dock är det väldigt skönt att åka på träningsläger, det är vardagslivet som måste vara samma varje dag. Då funkar jag som bäst.
Annars så har jag roligt när jag tränar. Det är varierande träning och i lagom mängd.
Så den tidplan jag har när det gäller Sub40 har ännu inte kommit till "toll gate 4" men jag ser den framför mig.
För övrigt så kom mina vinsttrosor igår från Premiärmilen och Craft.
Bild från Craft
torsdag 1 april 2010
Påskkärringslöp
Även om det var Skärtorsdag hade vi bestämt att köra Sub40-träning. Alla var på plats utom Henrik, som firade påsklov. Kvällen till ära hade vi besök från Running Sweden, då Mia och Rubin var med och sprang.
Samling innan träning
Vi delade upp oss i två delar. En del som springer snabbare och en del som springer inte fullt så snabbt. Det blev Joachim och Mattias som coachades av Rubin och Malin (dagen till ära på cykel) samt Mia och jag som coachades av Lisa.
På programmet stod 1 + 6x1000 meter med 250 meter joggvila mellan. Men det skulle bli en twist för vissa. Joachim fick den äran att köra 1250 meter på ett bräde och sen vila så länge det tog för Mattias att komma till startplatsen.
Vi sprang så snabbt att vi blev suddiga
Första tusingen skulle gå ungefär 10 sekunder långsammare än de andra, som en liten uppvärmning och för att hitta flytet i löpningen.
Ja men tjena. Jag sprang iväg och försökte ha det avstånd som jag brukar ha till killarna. Efter några hundra meter kollade jag in farten. 3:42. Tanken var "Det är fel på satelliterna".
Första lugna intervallen gick på 3:51. Jamenhurhamnadejaghär??!! Inte en sportkeps att jag skulle köra resterande intervaller på 3:41. Meddelade Lisa att det hade blivit fel och att jag snarare låg långsammare än så om jag skulle komma fram helskinnad. Min plan hade ju varit att köra alla intervaller under 4 minuter.
Fick i uppgift att köra som Joachim och vänta in Mia vid starten på nästa. Så intervall två blev 1250 meter lång. Det var en jobbigt intervall och jag sprang tusen meter på 3:54 och på de sista 250 tappade jag en del.
Då fick jag gå tillbaka till de vanliga tusingarna och för varje intervall analysera var svagheterna fanns. I mitt fall var det att ligga på lite mer i början av intervallen samt att inte tappa när backen mitt på var klar utan springa igenom ordentligt.
De två nästföljande gick på 3:56 och det kändes okej men väldigt jobbigt. Lisa var med och peppade och kom med råd.
På intervall 5 så kändes andningen väldigt tung och i backen upp så brast det för mig. "Lisa, det går inte!"
Då plockade Lisa fram de förlösande orden och jag kämpade mig in i intervallen igen. Den intervallen slutade på 3:57.
Det Lisa sa kommer jag inte ihåg helt men det gick ut på att känn inte efter. Det är prestationen som räknas inte hur det känns. Och det är ju helt rätt. Känna har inget att göra med Sub40. Det är det som är en av mina svagheter. Jag känner för mycket.
Jag var riktigt trött efter den intervallen och undrade om det var en kvar. Tyvärr var det två kvar. Hur skulle jag överleva detta? Jag tog dem en i taget och gjorde en deal med mig själv. Om det kändes riktigt dåligt fick jag bryta.
Men så dåligt kändes det aldrig så jag genomförde alla intervallerna. Den näst sista hade jag Rubin som pådrivare. Han var lika bra som Lisa. Det är kul att köra med lite olika tränare. Alla har sin stil och sitt sätt samt att de ser lite olika saker.
På den sista intervallen var det tungt. Mia startade 15 sekunder före mig. Min roll var att jaga ikapp. Med mig på jakten hade jag Malin på cykel till vänster, Rubin till höger som kom med order och Mattias bakom som en stoppbom. Jag hade inte en chans att slippa undan. Bara springa på och jaga.
Mattias gick om på upploppet och Rubin skrek att jag skulle hänga på och gå om. Jag kämpade som en dåre. Vet inte om jag lyckades men jag kom under 4 minuter.
Tack vare det så vann jag en fin Påskhare i choklad. Det lönar sig att inte känna.
En gigantisk hare...
Samling innan träning
Vi delade upp oss i två delar. En del som springer snabbare och en del som springer inte fullt så snabbt. Det blev Joachim och Mattias som coachades av Rubin och Malin (dagen till ära på cykel) samt Mia och jag som coachades av Lisa.
På programmet stod 1 + 6x1000 meter med 250 meter joggvila mellan. Men det skulle bli en twist för vissa. Joachim fick den äran att köra 1250 meter på ett bräde och sen vila så länge det tog för Mattias att komma till startplatsen.
Vi sprang så snabbt att vi blev suddiga
Första tusingen skulle gå ungefär 10 sekunder långsammare än de andra, som en liten uppvärmning och för att hitta flytet i löpningen.
Ja men tjena. Jag sprang iväg och försökte ha det avstånd som jag brukar ha till killarna. Efter några hundra meter kollade jag in farten. 3:42. Tanken var "Det är fel på satelliterna".
Första lugna intervallen gick på 3:51. Jamenhurhamnadejaghär??!! Inte en sportkeps att jag skulle köra resterande intervaller på 3:41. Meddelade Lisa att det hade blivit fel och att jag snarare låg långsammare än så om jag skulle komma fram helskinnad. Min plan hade ju varit att köra alla intervaller under 4 minuter.
Fick i uppgift att köra som Joachim och vänta in Mia vid starten på nästa. Så intervall två blev 1250 meter lång. Det var en jobbigt intervall och jag sprang tusen meter på 3:54 och på de sista 250 tappade jag en del.
Då fick jag gå tillbaka till de vanliga tusingarna och för varje intervall analysera var svagheterna fanns. I mitt fall var det att ligga på lite mer i början av intervallen samt att inte tappa när backen mitt på var klar utan springa igenom ordentligt.
De två nästföljande gick på 3:56 och det kändes okej men väldigt jobbigt. Lisa var med och peppade och kom med råd.
På intervall 5 så kändes andningen väldigt tung och i backen upp så brast det för mig. "Lisa, det går inte!"
Då plockade Lisa fram de förlösande orden och jag kämpade mig in i intervallen igen. Den intervallen slutade på 3:57.
Det Lisa sa kommer jag inte ihåg helt men det gick ut på att känn inte efter. Det är prestationen som räknas inte hur det känns. Och det är ju helt rätt. Känna har inget att göra med Sub40. Det är det som är en av mina svagheter. Jag känner för mycket.
Jag var riktigt trött efter den intervallen och undrade om det var en kvar. Tyvärr var det två kvar. Hur skulle jag överleva detta? Jag tog dem en i taget och gjorde en deal med mig själv. Om det kändes riktigt dåligt fick jag bryta.
Men så dåligt kändes det aldrig så jag genomförde alla intervallerna. Den näst sista hade jag Rubin som pådrivare. Han var lika bra som Lisa. Det är kul att köra med lite olika tränare. Alla har sin stil och sitt sätt samt att de ser lite olika saker.
På den sista intervallen var det tungt. Mia startade 15 sekunder före mig. Min roll var att jaga ikapp. Med mig på jakten hade jag Malin på cykel till vänster, Rubin till höger som kom med order och Mattias bakom som en stoppbom. Jag hade inte en chans att slippa undan. Bara springa på och jaga.
Mattias gick om på upploppet och Rubin skrek att jag skulle hänga på och gå om. Jag kämpade som en dåre. Vet inte om jag lyckades men jag kom under 4 minuter.
Tack vare det så vann jag en fin Påskhare i choklad. Det lönar sig att inte känna.
En gigantisk hare...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)