Snabbdistans

Eftersom det inte blev någon tävling i torsdags förbarmade sig Mattias över mig och erbjöd en plats på hans snabbdistanspass. 7 kilometer med en fart mellan 4:10 och 4:20 skulle avverkas runt Kungsholmen.

Vi träffades under St Eriksbron och satte av mot Stadshuset. En behaglig temperatur och väldigt blåsigt var det ute. Men vi började fint. Tuggade på runt 4:10 tills väggen i form av vind kom på Norrmälarstrand. Farten bedarrade ner så att snittet de första 15 minuterna hamnade på 4:15.

Här kände jag mig sliten och sa till Mattias att fortsätta själv i valfri fart. Mitt mål var att hålla mig springandes med tröskelansträngning som mål. Nu hade vinden fått sällskap av en del backar upp mot Rålambshovsvägen. Bara att kämpa på. Mattias dundrade på och hamnade runt 100 meter framför. Sen märkte jag att avståndet inte ökade och snart vände han om och slog följe med mig.

Det var gentlemannamässigt för inte berodde det på att han blivit trött. Så vi slog följe den sista biten. Nu var det bara passben som gällde för min del. Andningen var rejält flåsig och benen började bli tunga. Snittfarten hade dalat ner mot 4:28.

Men fram till 7 kilometer kom vi och jag tycker vi gjorde det bra. 30:26 blev min totaltid och hamnade inom spannet för dagen. Inte en sportkeps att jag fixat detta pass utan sällskap. Själv hade jag vikt ner mig men att göra det inför Mattias. Inte en chans!

Ett sista pass innan semestern avklarad och jag har en bra känsla med mig in i vilan.

Ny dag, nya möjligheter

Så där. Nu är jag med i matchen igen. Bara en liten svacka igår. Det var himla dumt att gå och känna klumpen i magen. Jag håller ju på med löpning på glad hobbynivå. Då ska det vara kul att träna och tävla.

Imorse blev det i alla fall lite rofylld yoga med fokus på teknik och meditation. Lyckades sitta still i 10 minuter.

Sista arbetsdagen för den här sommaren. Jag tror inte jag längtat så hårt efter semester så som i år.

Asså, det finns gränser

Jag kommer säkert ångra mig men just nu är jag inte ett dugg sugen på att springa på Källbrinks IP i hällregn och jag har då tagit beslutet att inte springa. Jag var verkligen taggad tidigare men vädret har fått mig att tappa alla lustar som finns.

Jag kanske skulle ha tyckt det var kul om jag hade haft draghjälp men jag vet att jag kommer springa själv och helt vara solo på banan de sista 90 sekunderna (minst) då jag är den absolut långsammaste av de som startar.

Och ja, jag vet att på detta sätt kommer man inte under 40 minuter på milen och det ger mig ganska stor ångest. En väldigt fånig sak att gå och fundera över och känna att klumpen i magen växa sig större. Men just nu, just i denna stund känner jag mig väldigt splittrad och vet faktiskt inte hur jag skall göra. Jag har en liten, liten stund till att fundera över detta.

Borde springa för att få rutin men kroppen och knoppen är inte alls med på den idén. Jag pratade nyss med P och han sa att jag överhuvudtaget ringde honom för att få råd betydde att jag verkligen inte ville.

Tänk om det spricker upp till halv nio då starten går? Då är jag här med långnäsa och dumstrut.

Ångest, ångest är min arvedel.

Inför en tävling

Nu ska vi se...

Tävlingslinne ska med.

Och ett bar sköna kortbrallor.

Hm, vilken top ska jag välja. Jag tar den svarta. Den känner jag mig snygg i. Alltså blir jag snabb.

Ett par strumpor utan hål blir bra.

Och vilka skor ska jag tävla i? Mina Adios eller Roadracer...Jag provar Roadracer idag.

Men vad är detta. Regn. Hua, mera kläder behövs. Långa tights, lång tröja och en jacka. Bra så. Keps för att kunna se något.

Ska det regna mer än massor??!!

Sydväst?

Regnrock?

Springa i gummistövlar. Kan man det?

Någon som vet?

Hög tid för semester från träningen

Idag var det Sub40-träning. På programmet stod lika som förra veckan men med en extra tusing, så det var alltså 1x2000 + 3x1000 + 4x500. Med samma vila som då och samma tempo.

Det vill säga tröskel, milfart och 5k-fart (den kilometerfart jag har på ett 5000 meters lopp)

Vi värmde upp och drog 4 steringslopp. Idag var Coach Malin på plats igen och det var kalaskul att ses igen.

Mattias och jag körde i väg på första intervallen men idag hade han superben och drog iväg efter 350 meter. Det var bara att vinka adjö och fortsätta med min plan. Det kändes redan på denna intervall att idag var det inte riktigt min dag. Det var tungt redan från början.

Fick pepp och glada tillrop från Malin. Det behövdes verkligen. Försökte tänka på tekniken för att fokusera på något annat samt att underlätta för kroppen att ta sig framåt.

Tangerade tiden från förra veckan. 8:10. Vilade 75 sekunder innan nästa.

Okej, första tusingen kändes bra. Inte super men jag höll ihop och det kändes hyfsat avslappnat. Landade på 3:59. De resterande tusingarna droppade var sin sekund nedåt. Jag jobbade vidare och hörde Malin ropa och heja. Betyder massor även om jag inte reagerar. Jag hör. Hörde även klubbkompis som gjorde sitt bästa för att jag skulle lyfta mig lite och få till något bra.

Efter den sista tusingen sa jag till Malin att jag inte kände mig alls bra. Att det var tungt och fick bekräftelse på att det även såg tungt ut.

Vi bestämde att verkligen bara köra en intervall i taget och se hur det var efter varje.

När jag sprungit två femhundringar klev jag av och tackade för mig. Det var alldeles för slitigt och kontraproduktivt. Hejade fram Mattias istället som hade en finfin kväll på Stadion.

Även om passet inte gick som det skulle så kände jag mig som en världsmästare efter snack med Malin. Hon kan verkligen konsten att plocka fram allt det bra och fokusera på det. Det är toppen de träningar som inte är helt hundra.

Men nu längtar jag verkligen efter semester. Och mentalt har jag nog redan tagit det. Kan vara därför som skallen inte var med som den skulle.

För övrigt Mattias, kan det vara Sprängört du tänker på?

Lika tungt som det ser ut på bilden, lika tungt var det idag.

Helgen som var

Jag var på yogakurs i helgen. En kurs som fokuserade på teknik och att sitta still. Det är verkligen inte lätt för mig att sitta still och bara vara. Det är som om min kropp består av en massa myror. Och det gör ont i kroppen om jag är still för länge eller om jag sover för länge. Men det är bra att öva upp sin förmåga att hitta lugnet och balansen i tillvaron. Så nu kommer fokus på mina yogatillfällen vara att våga sitta still.

Det finns massor jag skulle kunna delge och berätta men min känsla är att det inte är speciellt intressant att läsa om. Dels kommer texten att bli platt och inte ge den upplevelse eller aha-känsla som jag fick i helgen och dels är yogan som jag upplever den väldigt tvärt emot löpningen. En antagonist som inte är att bara sträcka ut kroppens muskler och motverka eventuella skador utan även går in i djupet, in i medvetandet och detta är ju en löparblogg med prestation.

Och jag vill inte pracka på er något så jag bespar er allt "flum".

Men igår kom jag i alla fall i väg på ett löppass. Planen var egentligen att springa 3x4x400 meter på bana men efter all yoga reviderade jag planen till att det skulle bli ett distanspass med lite farthöjningar.

Efter ett par kilometer reviderade jag igen och la in intervaller och då 10 stycken på 2 minuter vardera. Vilan bestod i 45 sekunder gåvila.

Jag sprang runt Kungsholmen och när jag sprungit ett par intervaller sprang jag om en tjej som höll ett helt okej tempo. Under vilan, gick jag tillbaka i färdriktningen för att spara sträcka. Då mötte jag tjejen igen.

När jag sprungit om henne ett par gånger så nickade jag som hälsning och log mot henne som för att nästan be om ursäkt för att jag svassade runt henne som en hundvalp. För det känndes lite dumt. Hon hälsade glatt tillbaka och sa att det såg fint ut. Jag tog detta som ett godkännande att det var okej att springa fram och tillbaka kring henne.

Det var kalas att ha en farthållare/hare/draghjälp. Det tog mig runt 60 sekunder att springa i kapp henne och sen var det bara en minut som jag behövde jobba själv på. Vi höll på så en stund och vid sju började nerräkningen. Tre stycken kvar, ropade jag till tjejen och fick tummen upp som svar.

Jag avverkade intervallerna på ett bra sätt. Pulsen över 90% av max och tiderna under 4 minuter per kilometer. Jag kan konstatera att utan kvinnan i grön Spring Time, Monte gordo-tröja hade jag aldrig orkat köra passet på detta sätt.

Det är toppen att hitta löpsällskap lite spontant i kvällningen. Och då sprang vi egentligen inte ens tillsammans.

Namaste!

Det blir tävling!

Sommaröset i stället för Fredrikshovsspelen.

Mitt alternativ hade varit 2x5 kilometer i tröskelfart. Då känns tävling på ett sätt lättare.

Ont i kroppen

Det börjar göra ont i kroppen nu. Jag vet inte riktigt vad det kommer i från men jag misstänker att lite för lite återhämtning på grund av flyttar och så vidare under våren och sommaren börjar göra sig påminda nu.

Det är ju inte alltid som skador och känningar kommer direkt när man stressar kroppen utan de kan uppenbara sig senare.

Så just nu har jag lite ont i vänster hälsenefäste (ner mot hälen) och mina höftböjare stramar. Det passar ypperligt med yogahelg nu och idag blir det vilodag.

Även myspys måste in

Ikväll var det ett litet kort myspyspass planerat. Jag följde med maken P på hans träning och var kvastbil samt pepp till en ny tjej på hennes intervaller.

Det är kul att vara social och orka prata lite medan jag springer och inte bara flåsa och flämta som en blåsbälg.

Men jag har fått känningar i ett fäste i hälen så nu blir det excentriska tåhävningar på programmet.

Fredrikshovsspelen inställt

Typiskt. Här hade jag siktat in mig på en bantävling på 5000 meter för att ta revansch från Sommarspelen.

Men se, det är för många som är på semester så hela tävlingen ställs in.

Letar nu med ljus och lykta efter en ersättare och har hittat Waplanspelen i Krokom den 8 augusti. Jag är i de krokarna (hehehe)och ska kanske passa på även om uppladningen består i en knapp veckas fjällvandring.

Å hej vad det går

Ikväll var det dags för veckans höjdpunkt. Sub40-träning med en massa likasinnade. dock var jag inte ett dugg sugen. Ont i kroppen och kände mig seg. Skulle hellre ligga i soffan och äta praliner.

Men se, då uppfyller man inga drömmar. Jobba, jobba, jobba är det som jag måste göra.

Uppvärmning och löpskolning med Rubin. Sen indelning i grupper där jag skulle springa med Roger, Catti, Roger (?) och Joachim, som körde i sin egna fart.

Programmet var faktiskt ganska så snällt idag. 1x2000 + 2x1000 + 4x500 meter med vila 75-60-45 sekunder. Farten skulle vara tröskel, tävlingsfart på 10 km och tävlingsfart på 5 km. Jag satte mina målfarter till 4:10, 4:00 och 3:55. Det kanske var lite snålt med tanke på hur det gått veckorna innan men idag var jag som sagt ur slag och ville ha rimliga mål.

Vi började köra på och tiderna var lite snabbare än plan men inte överdrivet. Första körde jag på 8:10 och kände mig nöjd. Här kände Catti av sin skada och klev av vårt tåg.

Vid den första tusingen så fibblade jag med klockan och blev stressad. Kände att jag älgade i väg och inte fick en avslappnad löpning. Killarna sprang om i ett ännu högre tempo. Fick fram efter att jag sprang denna tusing på 3:52 (cirka). Även om jag var lite lätt slugger så hade min seghet flugit sin kos och ersatts av ett jävlar anamma.

Vi sprang tillsammans den andra och kom in på en mer lagom tid. Här kände jag verkligen att jag bromsade en del. 3:59 minuter per kilometer. Nu klev Roger(?) av och vi var två kvar som skulle köra de sista 4 femhundringarna.

Tanken var att varje skulle hamna på 1:57 på ett ungefär. Nu började jag bli lite trött i kroppen så det var fokus hela tiden på att löpa på ett bra och snyggt sätt. Få upp kroppen och jobba med benen ordentligt.

De fyra intervallerna stämplades in på 1:53, 1:54, 1:52 och sista 1:50. Det var trötta ben och trött kropp men ändå så var det inte ett överjävligt pass. Det var kul hela vägen.

Så tänk vad det kan vända. Från gnäll, gnö och gny till något bra och genomfört.

Foto: Christer Schapiro

Jag ska på läger

Men inte något löparläger även om det lockar. Jag läste om det på Lisas blogg men jag är inte rätt målgrupp och kommer kanske inte att få ut det jag vill av det.

Nej, det läger jag ska på går i helgen och är ett yogaläger, hemmavid. Jag kommer alltså bara vara på shalan under de timmar som kursen pågår. Så att kalla det läger är att ta i men det låter bra i alla fall.

Kursen är en teknikfördjupning i Ashtanga och ska bli mycket spännande att delta i.

Bild från Atmajyoti

Men det var då själva...

Det har gått ganska så bra de senaste veckorna. Träningarna har flutit på och tävlingarna har blivit bättre och bättre.

Men igår kom ett litet bakslag. Skulle köra ett testlopp på 30 minuter och se hur långt jag kom.

Jag valde att förlägga testet på Milspåretbanan då det är en hyfsat flack bana. Eller det är en flack bana.

Försökte att inte känna efter för mycket utan bara köra. Mitt mål var att komma på ett snitt någonstans mellan 4:05 och 4:10. Det kändes rimligt med tanke på helgen som varit och att jag sprang själv. Jag satte av i ett moderat tempo. Jag ville hålla nere farten för att inte bränna kutet och jag ville hitta ett flyt så att jag inte behövde kämpa som en dåre. Det kändes helt okej de första 10 minutrarna så då reviderade jag min menatal plan från 3x10 minuter till 2x15 minuter.

Men strax efter att jag tagit det beslutet började pulsen att bete sig underligt. Hjärtslagen blev ytliga och konstiga. Inget som syndes på klockan men det kändes konstigt i bröstet. Jag misstänkte att det var för lite vätska i mig och ville egentligen kolla det på en gång men tänkte att jag tar det vid 15 minuter så att jag får en lång intervall i alla fall.

Jag stannade till i 30 sekunder och såg att pulsen gick ner som den skulle. Falskt alarm, bara att fotsätta. Sprang på och hade nu en sämre snittid då jag räknade med vilan. Men jag försökte att tänka bort det. Ett par gånger till betedde sig pulsen och jag drog ner farten. Lite läskigt men jag försökte att inte bli allt för hysterisk.

Sen när jag sprungit 5 kilometer så lossnade det. Hela kroppen blev pigg, hjärtat var med och jag kunde flyga fram. Jag visade upp ett lätt, fint steg med avslappnad inställning. Borta var det sittande, tunga steget som speglat passet innan. Farten var nere under 4 minuter per kilometer och sinnet ungt.

Men ändå så känns det som jag misslyckades med passet. Att jag inte kunde förbise/känna det som hände i kroppen. Jag vill kunna koppla bort det jag känner och bara köra på.

Jag snittade på 4:15 (då inklusive de 30 sekunderna och de fartsänkningar jag gjorde).

Det kanske inte var så illa pinkat ändå. Nu när jag tänker efter lite. Jag är kanske lite hård mot mig själv?

En morgon i Botaniskan i Melbourne

Hare på Stadion

Mötte upp Petra igår för ett litet men intensivt intervallpass. Min tanke med passet var att köra på högre intensitet och med lite längre vila.

Jag vet att Petra är under uppbyggnadsfas just nu men ibland är det kul att köra lite utanför regelboken för att få lite inspiration. Så fungerar jag i alla fall.

Planen var att köra på tartan då fröken i fråga gärna ville prova det. Och då passar ju Stadion alldels utmärkt. Vanligtvis brukar det vara åtminstone ett litet gäng som tränar löpning där men denna kväll var det bara vi på rundbanorna.

Uppvärmning och lite löpskolning inklusive 3 stegringslopp innan vi började.

Min roll var att peppa och pressa Petra lite lagom hårt så att bekvämlighetszonen var ett minne blott och få henne att fokusera på det som är viktigt. Alltså inte hur mycket mjölksyra eller hur tröttheten tar över kroppen utan att benen är starka och kroppen med i matchen.

Planen var att köra 2x1000 meter med 60-75 sekunders vila, sen 5x200 meter med 60 sekunders vila och till sist en tusing till som gärna skulle gå i samma fart eller snabbare än de två första. Vilan mellan de tre momenten tog vi lite på volley och såg hur puls och kropp kändes. Det blev då också gåvila mellan.

Under intervall ett gjorde jag inte riktigt mitt jobb då jag fibblade bort klockan och inte fick med de första 200 metrarna. Så vi sprang alldeles för fort. Men det var bara att vila lite och sen köra intervall två och hoppas att vi inte skulle krascha alldeles.

Hur Petra upplevde allt kan ni läsa här. Jag är mycket stolt över Petra som sprang snabbare än min planerade fart och var riktigt med i matchen.

Ingen gråt och tandagnisslan utan kämpaglöd och hunger efter mera. Det gilla jag!

Bilden har jag lånat av Petra, som även fotade

Långpass mitt i veckan

Igår la jag in veckans långpass och sprang tillsammans med ungefär 300 andra. Det var alltså dags för provlöpningen av 1912 års OS-maratonbana.

Varmt men det är ju inget nytt i dagar som dessa var det men det var tätt med vätskekontroller. Jag tror att det klämdes in 4 stycken på vägen ut till minnespinnen strax efter Norrviken.

Det var väldigt trevligt och kul. Framför allt att träffa alla löparkompisar som jag inte sett på ett tag. Det var kramkalas på hög nivå.

Jag sprang tillsammans med Sub40-Mattias i 5 minuter per kilometer-gruppen. Där snackade jag en del med Olle och Rickard som jag inte träffat på ljusår kändes det som. Det är kul att de är tillbaka efter skador.

Det var en trevlig sträckning som jag ska komma ihåg i vinter. Jag tror att den passar perfekt för vinterlöpning då den gick på vägar mest hela tiden. Det rullade på och vid vätskekontrollerna berättade Anders Szalkai lite anekdoter om saker som hänt under OS-maran.

Fick även en liten pratstund med Joakim och PEÅ, som strax ska köra Kalmar triathlon.

Efter ungefär 75 minuter började det kännas lite mer i benen. Dels för att jag kört hårt dagen innan och dels för att jag inte är så van vid långa pass längre. Tänk vad fort man vänjer sig av med saker.

Vid ungefär den tidpunkten började Mattias att prata kall, immig öl och då var det nära ett psykbryt för min del. Jag var ruggigt sugen på det. Ge mig nu!

Men det var bara att gneta på. Vi skulle till pinnen och inkassera ett par strumpor från Löplabbet. Det var fin farthållning och tempot var det utsatta. Behövde inte tänka utan det var bara att följa svansen.

Diskuterade lite veckans träning (bland mycket annat) med Mattias och jag följer hans råd med att spara intervallpasset till söndag för att ha pigga ben och fräsch hjärna.

Nu var det bara knappa kilometern kvar och det märktes att farten nu var fri. Det ökades rätt rejält längre fram men jag höll mig lugn fram till att det började snackas hamburgetallrik i ledet. Då klarade jag det inte längre. Jag måste bort från frestande öl och förföriska hamburgare.

Petade på pinnen och hade kommit i mål.

Senare på kvällen blev det faktiskt öl och burgare på Björk (passande!)

Kokande hjärna

Intervaller på Stadion igårkväll. Kvicksilvret visade ungefär 29 grader, det var nästan så asfalten mjuknade under fötterna.

Jag hade vätskeladdad hela dagen och hoppades att det skulle räcka och för en gångs skull så hade jag med mig en välfylld vattenflaska.

Hela gänget var samlat. Några nya från Running Sweden som jag inte träffat innan men även Sub40-gänget var där och då med den glädjande upplevelsen att Mattias var tillbaka. Bara det gjorde att kvällen kändes bra redan innan start.

Coach Lisa samlade ihop oss och gick igenom kvällens pass. 3x(1000 + 600 + 400 meter) med vila 60-60-120 sekunder. Efter löpskolning inklusive häckövningar fick vi förmaningen att inte tänka på att det är varmt utan köra på men att ändå inte gå ut för snabbt i början. Spara en liten aning på krutet.

Vi gav oss av på den första tusingen, Mattias, Roger, Erik, Aimee, Jonas och jag. Det kändes bra i benen. Fördelen med denna värme är att mina muskler mår tipptopp, det stramar ingenstans och den gamla bristningen gör sig inte alls påmind.

Det rullade på och Lisas förmaningar var som bortblåsta i stiltjen. Jag kom in på 3:46 minuter per kilometer. Kände mig lätt skräckslagen inför det faktumet. Det var inte bara yxan jag kört i båten utan jag hade sprängt hela skiten i luften.

Bara att bita ihop och springa vidare på nästa. Kändes okej i benen men visst hade monsteröppningen satt sina spår. Vi försökte växeldra och köra klunga. Det gick helt okej. Jag kämpade med att inte skapa lucka till personen framför. Oftast vard et Jonas eller Erik och på slutet drog Aimee mig över mållinjen. 2:12 på denna så det kändes som om jag i alla fall kunde hålla hyfsad fart.

En kort minuts vila innan sista i första serien. Nu började det bli tungt. Benen ville inte riktigt vara med men jag körde på mitt gamla beprövade sätt att tänka teknik och att bli lätt i steget. 1:24 på den. Lång skön vila innan nästa serie.

Värmen var påtaglig och jag drack mitt ljumna vatten. Dags för nästa tusing.

Hua, nu gick det verkligen tungt. Jag ville inte vara med men jag kämpade. Och kämpade, och kämpade. Fick nyttja de andra till tusen och kunde inte ge tillbaka. Det var en kamp att inte tappa lucka och att täppa till. 3:53 minuter på den. Helt okej. Är fortfarande under måltiden 3:55 så jag får vara nöjd.

Kort vila och sen en halvlång. Ett och ett halvt varv. Illamåendet börjar komma men det är bara att bita ihop och kämpa. Inte tänka och känna bara göra. 2:18. Nu börjar verkligen den alldeles för snabba första intervallen göra sig påmind. En massa pepp av Lisa gör allt uthärdligt och jag vill verkligen inte vika ner mig.

Nu springer jag som i ett töcken. Jag bara fokuserar på att ta mig i mål och få vila. 400 meter på 1:27. Det är inte några supertider men jag tog i allt vad jag hade och kom upp i puls på ett bra sätt.

Sista serien. Jag längtar att det ska vara över. Idag är jag trött, sliten och mår illa. Riktigt illa. Men jag ska inte släppa det här och låta huvudet ta över.

De sista tre intervallerna är hemska men jag matchar förra seriens tider på sekunden och det känns toppen. Jag fick till ett bra pass även igår men jag skulle inte ha fixat det utan hjälp av mina medlöpare. Det är guld att ha drag- och putthjälp.

Efter att ha legat helt avslagen en bra stund på gräsmattan blev det en kort nerjogg barfota. Då upptäcker jag att jag springer knasigt. Det beror inte bara på att jag är trött. Jag springer inte på hela framfoten utan glömer att sätta i stortårna. Inte undra på att det känns konstigt ibland och att mina stortår alltid pekar uppåt.


Favorit i repris.

Vad händer i veckan?

Måndagen har ju redan passerat med yoga och en kort styrka.

Idag är det intervaller med Sub40 på schemat. Jag har inte helt koll på vad det blir. Om det är på bana eller om vi gör Lill Jansskogen osäker.

Imorgon vill jag yoga på morgonen en liten stund och på kvällen blir det veckans långpass.

Torsdag kommer jag att köra styrka på morgonen och sen på kvällen vara hare åt Petra.

På fredag kommer det bli ett intervallpass innan helgen tar vid. Eller rättare sagt ett testlopp på 8 kilometer.

Lördag och söndag kommer att bli lite lugnare med imporviserad träning. Kanske lite styrka.

Över 25 grader i skuggan

Då tillbringar jag hellre tiden roendes i en båt eller ståendes med vatten upp till midjan och skrubbar den samma.

Det blev således inget långpass igår. Visserligen skulle jag kunnat gett mig ut runt 9 på kvällen men jag tog mig an ett gäng flyttkartonger i stället och har idag bara 8 stycken kvar att packa upp.

Lite lat? Ja, men har inte ett dugg dåligt samvete för det. Jag har ju idag 3 år på mig att nå mitt mål.

Foto: Anna Molander

Tre gånger tre

Igår kväll sprang jag mina intervaller. Det var inte med studsiga, lätta steg jag gav mig av mot Karlbergskanalen. Det var ett stort motstånd i hela kroppen. Värmen var som en stor vaddmalsfilt över hela mig.

Körde mina 3 stegringslopp och skulle sen sätta igång. Nä, det gick inte. Tog ett djupt andetag och försökte igen. Inte denna gång heller. Jag betedde mig som en badkruka i sommarsvalt havsvatten. Det bara gick inte att doppa sig.

Men tillslut kom jag iväg på min första intervall. Jag började vid båtklubben strax efter IOGTs lokaler och sprang mot Stadshuset. Målet var att ligga mellan 4:00 och 4:15 minuter per kilometer och sen ha 2 minuter vila mellan varje.

Jag bestämde mig att inte utmana ödet då denna typ av intervaller är min akilleshäl och jag lätt ger upp och sackar alldeles för mycket så min målfart var att ligga i det nedre spannet. Speciellt när det var så varmt. Runt 25 grader var det när jag stack ut.

Nåväl, jag sprang på och fokuserade på tekniken. Det var en hel del folk i rörelse och det var fredagsstämmning på Kungsholmen. Det kändes bra i kroppen och andningen var med mig. Det var kontrollerat jobbigt helt enkelt.

Första intervallen snittades på 4:06 minuter per kilometer. Härligt! Allt på bana.

Vilade de 2 minuter som var tillsagt och sprang samma väg tillbaka. Försökte hitta ett avslappnat steg. Kändes lite trögare nu men fokuserade på de steg jag just avverkade. Teknik, teknik, teknik. Kände av att jag jobbade för mycket med hamstring. Inte bra. Jag vill ju jobba med rumpa och vader. Jag försökte hitta rätt steg och tillslut hade jag hamnat rätt. Allt flöt på och ansträngningen var den samma som åt andra hållet. Dock var kilometertiderna långsammare. Blä. Redan trött och slut som artist?

Jag struntade i det utan såg att jag ändå låg under 4:15. Men det var knappt. 4:12 blev farten på intervall 2.

Vila 2 minuter och sen på det igen. Sista gången. Om jag klarar denna så har jag gjort ett finfint pass och kan vara mycket glad. Hade det i tankarna hela vägen bort. Kändes som om det gick trögare och trögare men jag jobbade och jobbade. Skit i hur det känns, det är det du gör som räknas. Coachens ord ringde i mina öron.

I mål. Lutar mig trött mot en lyktstolpe och hoppas att Fido inte gjort sina behov allt för högt upp på stolpen. Mitt stöd i tillvaron just nu. Trött men väldigt glad och nöjd. Tredje och sista intervallen hamnade på 4:07 minuter per kilometer. Det är helt enkelt toppen!

Men någon styrfart hade jag inte hem. Nästan raglade mellan kroggästerna vid Kungsholmen, restaurang och Orangeriet. Vatten!!!

Unnade mig en vilodag idag som bestod i en 2 timmars promenad i skogen. Så lite fysisk övning blev det ändå.

Ingen tävling i helgen

Istället bjuder Coachen på ett helt fantastiskt pass i värmen. 3x3 kilometer. Tänk på mig!

Tävla i helgen

I helgen går Uppsalaspelen och där finns det möjlighet att sprigna 5000 meter. Kruxet är att det inte är några tjejer som är anmälda man jag får chansen att springa med herrarnas heat om jag vill.

De springer på drygt 17 minuter och jag på 20. Undrar om arrangörerna orkar stanna kvar?

Intervaller på Stadion

Igår var det tisdag och således dags för Sub40-träning som nu under sommaren samkörs med Rubin McRaes grupp.

En diger samling löpare av varierande sort äntrade Stadion. Vi hade även ett stort gäng från FK Studenterna på banorna. Löpare över allt!

Idag hade jag draghjälp av Roger (han var med förra veckan också), Fabrice och Erik. Under uppvärmningen gav Coach Lisa mig två förslag på träning och jag kontrade med en motfråga vilken av varianterna som gagnar mig mest. Det blev en repris på förra veckans träning men med ett set till.

Alltså 6x(1000 meter + 200 meter) med vila 60 respektive 75 sekunder.

Målfarten var 4 minuter per kilometer på de långa och "springa järnet" på de korta.

Jag började att dra gänget och hade en dold plan. Förra veckan sprang jag runt på 3:55 minuter per kilometer och det kändes som att jag skulle köra mot den farten för att inte springa långsammare. Roger gick upp och drog en stund efter 400 meter och jag låg och rullade fint bakom. Hörde de andra flåsa bakom. Vi kom in på 3:54. Ganska så bra men jag fick lite gliringar om att det gick för snabbt av de andra. Allt i en skämtsam ton. Och jag flinade lite utan att berätta om min plan.

Vilade och satte av i galopp i 200 meter. Dessa intervaller var jag hyfsat jämn på och sprang på 38-39 sekunder på varje.

Nästa intervall skulle Fabrice ligga och dra. Han drog i väg som en avlöning och jag hade inte en chans att hänga på. De andra killarna sprang på bra men jag var avhängd redan efter 200 meter. Bara att köra själv och hoppas att jag inte skulle krokna. Jag sprang och fnissade lite för mig själv. De "gnällde" på min farthållning. Jag klockade in på 3:52. Jag tror de andra kom in på 3:39 eller liknande.

Efter att jag gett igen och gnabbats lite så samlade vi ihop oss och körde nästa 200-ing. Jag jobbade med steget och försökte springa snyggt. Det var mitt mål med dessa mellanintervaller. Att ha en bra och högt steg. Jag tror jag lyckades då jag fick beröm av Coachen.

Nästa intervallset hade Erik som förkarl. Ett högt tempo men jag grabbade tag och försökte inte släppa. Efter något varv gick Fabrice in och hjälpte mig och gjorde det kalas. Jag behövde bara rulla på. Ett yppeligt jobb av honom. Tack, tack. Erik och Fabrice sprang av sig lite under det sista varvet och jag och Roger körde på i ett litet minigäng. Intervall 3: 3:49.

Nu började det kännas men hälften var gjort. Och då är det nedförsbacke resten. Vi klungkörde fint och hjälpte varandra. Jag kunde inte dra så mycket då jag hade jämt skägg att hålla mig under 3:55. Coach Lisa var jublande glad åt våra tider. Den fjärde intervallen gick på 3:51 minuter per kilometer. Det kändes kalas i kroppen även om den var trött. Och det bubblade lite mysigt inombords. Det gick ju bra det här!

Intervall fem var inte mycket att orda om. Vi klungkörde och Erik och Fabrice gjorde ett fint jobb igen. Jag gillar harar. 3:49 minuter per kilometer. Lycka.

Sista nu. Trött i benen, trött i kroppen men nu var det bara att bita ihop. Fabrice körde och jag låg efter. Roger i mina hasor. Erik körde i ytterspår och kom med glada tillrop. Nu började det kännas men när det var drygt 200 meter kvar gick jag om Fabrice och tryckte på. Jag ville öva lite spurt och se om jag kunde växla tempo. det gick bra och kom in på 3:52. Ett litet tapp på sista men nöjd med helheten.

Jag har inte sprungit så här fort sen mars 2006, strax innan mitt personbästa på halvmaran.

Känner mig barnsligt nöjd. Tack gruppen för den fina peppningen, draghjälpen och sällskapet. Det är guld värt!

Har jag slutat träna?

Nej då, men jag har varit utan uppkoppling en stund.

I lördags körde jag ett ganska så tufft pass. Nej, fel. Det var väldigt tufft. Varmt, lite kort på vätska och en massa, massa intervaller.

2x 15 minuter där det skulle vara 45 sekunder snabb löpning och 15 sekunder vila och mellan seten 2 minuter. Jag beräknade att komma ungefär 200 meter. Inspirationen var inte den bästa så jag hade långa förhandlingar med mig själv under hela träningspasset.

-Det är okej att bara köra 2x10 minuter. Jag tävlade ju i torsdags.
-Kör 1x15 minuter och sen får jag kliva av när det inte är kul längre.
-Åh, undrar om inte 2x5 minuter skulle vara tillräckligt
-Nämenhoppsan, nu har jag kört 10 stycken. Då är det bara 5 kvar.
-Jag kan inte sluta på en jämn siffra. Då får jag längre nerjogg hem (Notering: Det handlar alltså om 200 meter längre)

Men det gick bra. Jag fick ihop 2x15 minuter. Visserligen kom inte pulsen riktigt upp så högt som jag ville, speciellt på andra serien. Men det får vara okej för veckan har varit tuff.

Söndagen sprang jag runt Gömmaren och jag hade fått för mig att det skulle finnas massor med spår vid Källbrink men hittade ingen spårkarta. Det blev väldigt improviserat och på volley. Men en liten runda på drygt 45 minuter och det var i stort sett OBT på vissa håll. Tack mitt lokalsinne!

Måndagen innehöll flytt till ny lägenhet och som ett avbrott i det följde jag med maken på hans vattenlöpningspass. Jobbigt men inte snorjobbigt. Jag har inte så bra teknik så det blir mest en kamp om luft och att hålla mig ganska så flytande.

Nämensermanpå...

Far å bada. Det blev pers igår på Roslagsnatta. Jag måste ha fibblat med klockan eller nåt.

Mitt nya rekord på 5 kilometer landsväg är 20:17.6, enligt resultatlistan

Roslagsnatta

Hur gick det då igår med mina mål att hålla ihop även efter 3 kilometer och att träna på klungkörning?

Som vanligt väldigt nervös innan men försökte att ta det lungt och prata med föräldrarna, som var på plats. Jätteskoj att ha supporters längs banan.

Uppvärmningen kändes tung och steget var väldigt stolpigt. Jag hoppades att det skulle släppa och att det bara var min skalle som spelade mig ett spratt.

Banan verkade ganska så platt och gick i en slags åtta eller två öglor, där den första öglan sprangs två gånger.

Det var många duktiga på plats och som jag tror är mer specialister på kortare distanser än vad jag var så min plan var bara att uppfylla mina mål och att strunta helt klart i placeringar och så vidare.

Starten gick i den vackra sommarkvällen och som vanligt blir det en tjurrusning. Jag försökte hålla mig kall och inte få för mig att öppna i för snabbt tempo utan hålla mig runt 4 minuter per kilometer. I ett kort ögonblick hade jag rygg på Dace Landström från Vallentuna men hon var alldeles för snabb för mig och det skulle bara bli pannkaka idag om jag försökte hålla hennes rygg.

Men strax kom två tjejer upp vid min sida och denna gång skulle jag inte släppa. Det var en tjej från Vallentuna och en från Rånäs (reservation). Och jag la mig bakom dessa två en stund. I en liten knix upp vägrade jag att ge upp utan visualiserade grusvarvsbacken från i tisdags. Det gick faktiskt hyfsat och jag var fortfarande med. Den första kilometern gick på 3:50.

Sen var det en vändning och vi var tillbaka mot målområdet som vi bara snuddade vid innan vi fortsatte in i ögla två. Här, under kilometer två blev det en lucka men då kom jag på vad coach Lisa sagt. Spring i kapp och sen lägg dig på rulle. Du kommer inte att bli för sliten av det. Sagt och gjort, sprang ikapp och ja, Lisa har rätt. Det var lite jobbigt just under själva "rycket" men sen var det bara att glida med.

Kilometer två gick på 4:02.

Jag var tillbaka hos tjejerna. Nu kom den enda egentliga backen på banan och det gick väldigt fint. Trampade på och hade grusvarvsbacken på näthinnan och Lisas ord "Spring bra i backen, det som händer sen får bli vad det blir".

Den lilla trion sprang om ett par tjejer här (och killar men de räknas inte) och det kändes helt okej. Jag gick upp och drog en stund efter backen och jobbade på. Denna kilometer gick på 4:14 så det var en aning för långsamt ändå. Men jag höll ihop den tredje kilometern och jag hade min lilla grupp att jobba med.

Tillbaka till målområdet och ut på den första öglan igen. Supportergruppen med föräldrar och make stod strategiskt så att de såg mig 3 gånger. Bra hejande och lite fotande. Men jag sprang tydligen inte snyggt. Maken sa efter att redan på väg ut på slinga två såg jag väldigt tung och trött ut och att han trodde tiden var vädligt dålig och att jag skulle klappa igenom. Nåja, jag kan inte vara snygg jämt men intressant att det ser lika ut som det kändes. En tung kropp helt enkelt.

I början av Socitetsparken kom Vallentunatjejen upp och drog. Rånäs låg axel mot axel med mig. Än så länge var vi tillsammans.

Nu var det bara 2 kilometer kvar och jag hade klarat det första målet. Bara att bita mig fast i Vallentuna och jobba med benen. Det var jobbigt, det var slitigt och pulsen var uppe på knappa 95% av min maxpuls. Nu strax var det dags för den lilla lutningen uppför och en kilometer kvar. Jag hade inte spruttet i benen så kilometer 4hamnade på 4:10.

Jobba, jobba, jobba gick om i utförsbacken ner mot Piren och trampade på. Försökte öka och få till en bra avslutning. Tjejerna hängde inte på och jag kämpade själv den sista biten. Vallentuna kom ikapp när det var säg 300 meter kvar och spurtade kalasfint om och jag hade absolut inget kvar att ge. Hatten av och en sluttid på 20:26 (egen klocka). Jag är ändå nöjd då mina båda mål uppfylldes. Sen kanske tiden inte riktigt speglar min träningsförmåga men bättre än så här är jag inte just nu.

Mer att jobba på och för varje tävling kommer jag lite närmare målet.

Träna ikväll på riktig tävling

Ikväll ska jag upp till Norrtälje och köra 5 kilometer Roslagsnatta. Jag hoppas att det slutar blåsa och att det inte blir regn.

Visserligen är det två parametrar jag inte kan påverka så då är det dumt att ödsla energi på det. Bara att inse fakta.

Jag har ingen aning om hur banan går eller hur den ser ut, jag har dock fått förhandstips om att det finns gatsten/kullersten bitvis. Tungan i rätt mun gäller då så att vristerna inte flyger sin kos.

Mitt mål med tävlingen är två. Det första är att hålla ihop vid tre kilometer och inte tvärdö och det andra är att göra som jag gjorde på träningen i tisdags. Hitta rygg och klunga att utnyttja. Jag ska försöka undvika det vakuum jag annars brukar hamna i. Våga stå på mot nästa rygg om den första ryggen går för långsamt.