Träningsvärk

Ja, jag erkänner. Jag har träningsvärk. i ryggen och axlarna. Hur kommer det sig?

Jag körde evinnerligt många "Vridning över boll" igår på cirkelträningen. Det var en ny övning för kvällen och jag ville så gärna att alla skulle göra rätt. Jag tror jag gjorde 20x80 sekunder. Jag får skylla mig själv.

Imorse, tidigt, tidigt för att vara en lördag gav jag mig ut på 20 minuter löpning. Jag trodde jag skulle vara ensam som tränade en oktoberhelgsdag klockan 6:45. Men se, det var flera knäppisar ute och luftade springdosorna.Det känns tryggt att inte vara ensam om galenskapen. Rundan gick bort mot Kristineberg och sen genom Rålis där jag körde en extra krok för att få ihop tiden.

En benstyrka avslutade morgonträningen och jag var beredd på frukost och ris, gren och skräpdragande på landet.

Sitter nu och väntar på att elden ska falna och inser att det är väldigt rofyllt att stirra in i en brasa. Jag blir som hypnotiserad. En meditation kanske?

Avundsjuk, jag är så avundsjuk!

Jag vill också springa snabbt!

Men jag bidar min tid, tränar smart och hoppas att min dag kommer då jag kan kliva under den där j-la tiden.

Stort grattis till framför allt Pontus, som jag tränade med (eller ja, han sprang ju alltid framför mig) under förra hösten.

Och nu vänder jag detta till inspiration och som tändvätska på min träningsglöd.

Edit: Läser igenom inlägget och inser att det låter ogint. Inte alls menat så. Det ska läsas med glimten i ögat.

Späckad onsdag

Onsdagen bjöd på en fullspäckad tillställning. Förutom morgonyoga och sedvanligt jobb (som nu är väldigt intensivt innan resan) blev det möte om årets träningsupplägg i FK Studenterna och sist innan hemgång var jag på gymmet och fick en genomgång av gymband.

Träningsåret kommer börja med en fin och lugn startperiod där syftet är att öka den aeroba kapaciteten. Även om det inte är bara lugnt utan varje pass har mer eller mindre insprängd del av någon slags fartökning så kommer detta passa mig som hand i handsken för att återuppbygga träningskroppen.

Efter det kommer en period då uthålligheten ska slipas och formas. Då hoppas jag vara tillräckligt stark för att kunna vara med där i februari när tåget går.

Mötet var informationsrikt men jag var tvungen att avvika för att ge mig av till gymmet. De bjöd på genomgång av gymband. Nyfiket hade jag skrivit upp mig på genomgången och då det inte var några andra som ville vara med denna sena timme fick jag privatlektion.Många fina övningar tog jag med mig och jag kan helt klart lägga in det i min vanliga träning. Det var utmanande, jobbigt och jag tror det kommer ha bra effekt på min bålstabilitet.

Omkastade planer direkt

Det gick så där för mig att hålla veckans plan. Jag skulle ju bara springa 30 minuter igår på den sociala löpningen. Men det var svårt att bryta den trevliga tillställningen.Det blev totalt 57 minuter och 10 kilometer.

Det var Petra som tagit med Coach Ingmar och bjöd in till födelsedagsträning. Och det är klart fyller man 25 så ska det firas ordentligt!

Vi var ett litet gäng som sprang runt Kungsholmen. Och lika många löpare i gruppen genererade i lika många varianter hur man springer kring den holmen. Jag fick lära mig nya alternativa vägar. Det stoppar jag i mitt minne.

Så kvällens löpning blev i stället ett kort men intensiv pass där jag la in 4 stycken 2 minuters intervaller där vilan var 30 sekunder gåvila. Tanken var att jag ville få till ett löpsteg samt skrämma kroppen lite när det gäller att jobba med lite högre intensitet.

Pulsen låg runt 85 procent av min maxpuls och just nu känns det lagom. Jag var inte direkt något fartvidunder men jag hittade rätt i steget, kände mig avslappnad och fick ut det jag ville av passet.

När jag kom hem avslutade jag med 10 minuter styrketräning för benen.

En bra träningsdag och nu är det inte löpning för än på lördag men träna det ska jag innan dess.

Veckans plan

Sista veckan innan semestern. Det kommer bli fokus på löpning, jobb och eldning.

Måndag: Sociallöpning runt holmen cirka 30 minuter + rörlighet eller cross

Tisdag: Yoga morgon + löpning 60 minuter alternativt yoga
Onsdag: Yoga på morgonen och styrka på kvällen

Torsdag: Mässa i Jöttelabårj

Fredag: Yoga på morgonen

Lördag: Löpning 20 minuter på morgonen, sen eldning hela dagen

Söndag: Löpning 70 minuter

Stronger than yesterday...

Jag sjunger som Britta Spjut och sången är till min ben som jobbat fint idag och som jobbat fint i gymmet under skadeperioden.

Inget ont som inte har något gott med sig. Jag har lyckats få upp styrkan i mina ben och det känns kalasbra. Visserligen är inte rumpan helt med i matchen men den jobbas det på den med. Jag ska ha en fullkontaktsrumpa innan sommaren. Min muskler i häcken ska arbeta och göra sitt jobb. Basta! (hoppas de läser detta)

Tillbaka till passet. Jag sprang en variant av det som Petra och jag sprang i  torsdags. Med ett tillägg för att få lite mer längd och ett tillägg i form av Maskin/mördarbacken x2 för att få lite mer tid.

Det var inte många ute i spåret. Inte en enda löpare eller stavgångare. Bara hundägare med stora svarta hundar utan koppel. Som tur var av sorten retriver och då känner jag mig lugnare.

Min plan idag var att köra på lite mer, att få upp pulsen och nosa på lite tröskelansträngning. Det är skönt att mellan backarna uppför så kommer det återhämtningsbackar och lite platt som gör så att det inte blir allt för chockartat med för mycket kvalitetstid för kroppen. Och även mentalt är det bra för mig att köra sådana pass. Jag behöver inte bry mig om farten utan kan bara kolla av pulsen med jämna mellanrum för att se att jag ligger rätt i ansträngning. Vad jag presterat förut spelar ingen roll. Jag kan inte jämföra.

Efter 35 minuter var jag klar och känslan i benen efter var väldigt god. Jag och Britta...

Intressant artikel

Jag fortsätter min fundering över vårt förhållande till våra kroppar. Det är en artikel i morgonens DN som handlar om hur idrottare hanterar övergången från barn till vuxen. Både ur idrottarens och tränares synvinkel. Tyvärr hittar jag den inte i nätupplagan. Jag får återkomma med länk.

Att det ska vara så svårt att vara glad och nöjd över den kropp man har. Där är Anja Pärson en förebild för mig. Hon har sagt något i stil med att även om hennes kropp inte ser ut som en modell eller uppfyller idealet så är hon nöjd över sin kropp då det är hennes verktyg och gör precis det som den ska.

Det är det jag försöker tänka på. Att min kropp är mitt verktyg för att klara av löpning och göra det njutbart för mig. Då behöver den vara stark och tålig.


Bild: Anja Pärson gör knäböj, foto: Åka Skidor

Lill-Jansskogen i skumme

Igårkväll sprang jag med Petra en skvätt på spåren i Lill-Jansskogen. Mitt i stan men ändå ute i skogen. Det känns i alla fall som skog och det är bra kuperat på sina ställen.

Ett lugnt pass med mycket snack och informationsutbyte. Även om passet gick i moderat tempo fick vi en bra genomkörare tack vare backarna. Både hjärtat och den övriga muskulaturen i kroppen får jobba för att hålla lekamen på rätt köl. Och skymningen tränade vårt mörkeseende och finmotoriken i fötterna som får känna sig fram för att inte trampa snett.

En typ av pass som ger mycket utan att det sliter. Sådana pass gillar jag.

Foto: Månströmskan

Och ett pass är inte klart förän återhämtningskrubbet är intaget. En gigantisk kardemummabulle på Saturnus avslutade kvällen. Att det går att göra så stora bullar?! Jag erkänner att middagen blev lidande men det fanns inte riktigt plats för en hel måltid.

Ett kärleksbrev till alla er som kämpar

Jag försöker vara personlig i min blogg men är inte ofta privat. Det har inte känts som om jag velat öppna upp hela mig för omvärlden.

Men just nu, när det snurrar liknande tankar runt mig känner jag ett behov av att lufta lite erfarenheter och funderingar. Det kan bli ostrukturerat och ibland inte lätt att följa men jag hoppas att ni följer med hela inlägget. Tanken är inte att det ska vara ett flåshurtigt inlägg om att "allt går" eller liknande. Varje dag är en kamp, varje stund ett berg att bestiga. Jag är väl medveten om det. Min tanke med detta inlägg är att sträcka ut en hand och ge en kram. Era egna erfarenheter och känslor är bara era och det kan ingen ta ifrån er.

För knappt 5, 6 år sedan hade jag ätstörningar. Jag skriver hade, även om det aldrig har helt gått ur det beteendet.

De utlösande faktorerna var en blandning av en stressreaktion på mycket jobb, struligt privat liv med separation och en 30 årskris men allt startade egentligen mycket tidigare.

Redan när jag var liten var jag stor. Inte i bemärkelsen tjock eller fet men lite knubbig och framför allt var jag lång och hade en tidig utveckling. Jag såg mycket äldre ut än vad jag var. Jag fick höra en del av både vuxna och barn och nu som vuxen har jag insett att jag har aldrig ”fått vara” liten och söt.

Detta har präglat mig mer än vad jag visste om och det sådde ett frö om att jag var STOR. Men det har aldrig stoppat mig från att idrotta och röra på mig dock har jag alltid klätt mig i stora döljande kläder under hela uppväxten samt haft inställningen att mig är det ingen som kommer älska. Kul som kompis men inget mer.

Nåväl, åren gick och jag tänkte inte så mycket på saker och ting. Det rullade på och jag trivdes med livet men tillslut så går det inte som tänkt och jag var inte så väl förberedd på att det går att köra i diket.

Vilket jag gjorde med ett brak. Det var hur hektiskt på jobbet som helst, jag hade brutit upp ett 10 års långt förhållande och inledde en väldigt destruktiv period av mitt liv.

Jag vill inte gå in i detaljer men jobbigt var det och för att ta kontroll över något slutade jag att äta. Det enda jag fick äta var det som jag förbrukade i träning. Att jag hade någon basal förbränning låtsades jag inte om. Så pass påläst var jag att jag egentligen visste att det förhåller sig så. Men det örat ville jag inte lyssna på. Så det blev en spiral med en massa träning och mat på det som inte räckte till. Jag kunde inte sova ordentligt utan sömnen låg på ungefär 4-5 timmar per natt med en träningsdos på 10 timmar i veckan. Hela kroppen gick i spinn!

Och det blev sedan inte bättre när jag bestämde mig för att börja löpträna mer seriöst. Träffade underbara människor som sprang. Och jag ville ju göra som de. Tränade på och la om gymträning till löpträning så att veckodoserna kom upp till ca 8-10 mil i veckan på ganska så kort tid.

Folk sa åt mig att jag inte skötte mig bra men när du är inne i den bubblan så lyssnar du inte. Det var inte så att jag var supersmal och var anorektisk men jag såg sliten ut. Det spelar ingen roll att en kompis sambo säger att du ser ut som en tjackhora eller att en massagelärare nyper dig i skinnet så att huden stannar kvar på grund av uttorkning. Och det är inte att du äter lite som gör att håret bara faller av och faller av så att det blir tunt som babyfjun, den kopplingen gör du inte.

Och att jag svimmande efter en träning på tunnelbanan var ju bara att jag druckit för dåligt och inte att hela systemet var dränerat på energi.

Nu när jag ser i backspegeln så undrar jag hur dum i huvudet jag var. Antagligen totalt och det är ju inte konstigt. Det fanns ju ingen bensin i systemet som kunde få logiken att fungera.

En dag när jag vaknade så ville jag inte gå upp. Jag ville inte gå till jobbet. Då insåg jag att det var något som var fel. Total fel. Men jag hade förstånd nog att söka hjälp. Jag var hemma i tre dagar och gick sedan i terapi för att få hjälp med min mat och med mitt övriga beteende. Det tog ett par år att jobba igenom allt och det var så skönt att inse att det inte är prestationen och kontrollen som räknas. Att det är okej att bara vara och vara bäst på att vara jag.

Men ibland kommer de onda tankarna tillbaka som gör att jag måste göra ett extra träningspass eftersom jag åt så god äppelpaj i helgen eller att vågen visar lite mer än förra veckan. Då är det kämpigt och då får jag plocka fram verktygslådan och bearbeta bort allt dumt och be att få fler kramar än vanligt.

Detta inlägg tillägnar jag alla er som har eller haft demoner som intagit kropp och knopp. En dag i taget – ett steg i taget…

På en köttrestaurang i Brasilien i ett annat liv, i en annan tid.

Inte alltid Rosa ljus

Det låter som om all löpning nu är i ett ljus av rosa. Men så är inte fallet. I går till exempel så var jag den som flåsade absolut mest även i en moderat fart.

Det är knäckande att inte vara i samma goda form som i somras. Jag vet att jag har ett giltigt skäl och att jag kommer tillbaka till den formen om jag vill.

Men just nu känner jag mig som en trött löpare även om det är helt underbart att springa på samma gång.

Tålamod, tålamod.

Spring med "tolvans snyggrupp"

Idag fick jag äran att springa mitt pass med tolvans träningsgrupp i Studenterna och jag fick betala i natura genom att hålla i löpskolningen.

Det var kul och stärkande för kropp och själ. Efter det delades gruppen in i en snabbgrupp och en snyggrupp. Jag valde den sistnämda. Hellre snygg än snabb. Eller hur det nu var.

Det var 6 personer stark grupp som trotsade höstmörkret och sprang 50 minuter progressiv löpning på två av Radiohusvarven.

Det var tipptoppskönt att vara med i grupp och få inspiration och energi av andra. Jag agerade kvast-Hilda då min klocka inte ville vara med utan klagade på lite batteri. Inte lite krav den klockan ställer på mig.

Så klocklös körde jag med under 7 kilometer sen sa jag adjö och vinkade av gänget som fortsatte genom kvällen. Det var riktigt skönt att inte ha koll utan bara flyta med och bara koncentrera mig på att andas, flytta fötter och njuta. Prova det om ni inte redan gör det!

Medan jag väntade på att alla skulle komma tillbaka gav jag kroppen en rejäl stretch a la yoga och klappade om den för väl genomfört jobb.

Tvåochenhalv timme löpning

Så många minuter har jag till mitt förfogande denna vecka. Det är ju nästan anständigt.

Det har varit svårt att inte springa mera men jag är stolt över mig själv att jag lyckas hålla springsuget tillbaka och varit klok nog att köra enligt planen. Det kommer finnas massor med tid att springa i vinter och just nu vill jag bygga upp min kropp så den blir stark och tålig.

Jag säger som Farbror Barbro. "Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet."



Imorgon ska jag springa med tolvans grupp i Studenterna. Jag har för mig att det stod progressiv löpning i deras schema och det passa mig bra. Som snabbast kommer det gå i marafart och det är nog runt 4:50-5 minuter per kilometer. Planen är att springa en 60 minuter inklusive upp- och nerjogg.

Sen ska jag ha en liten löpardejt på torsdag och få till 40 minuter kuperat. Liljansskogen kanske?

Då har jag 50 minuter kvar. Jag vill gärna komma upp i 4 löppass denna vecka för att vänja kroppen vid det. Så de får helt enkelt delas i två. 25 minuter var och det får ske i helgen. Dagtid med skog under fötterna.

För det är mååååndagmorgon

Eller det är ju kväll nu. I morse däremot var jag på gymmet och körde styrka. Som vanligt blev det ett helkroppsprogram med fokus på ben och bål. Jag kör ungefär 3 gånger i veckan. Behöver jag dela upp kroppen? Min amatöranalys säger nej. Det skulle bli för långt mellan gångerna för den specifika gruppen att det inte skulle ge något. Men jag kan ha fel. Det är ju inte direkt muskelbyggande verksamhet jag håller på med.

Men idag var jag svag i benen. Det berodde på en, för mig, ny övning. Ett utfallssteg med hantlar och det bakre benet på en bänk. Jag tror övningen heter bulgarisk benböj men här får ni gärna komma med det rätta namnet. Hittar ingen bild.

Hur som haver så var det en bendödare. Underbart!!! Det sved rejält och jag riktigt kände hur stark jag blev.

Kvällen ägnades åt hjärtat. Det var dags för lite högre belastning. Även om jag springer en skvätt nu så är det bara distans utan farthöjningar så lite mer stress för hjärtat.

Spinning fick det bli. Inget höjdarpass men jag anpassade så det passade mig. Dock gick passet ganska snabbt mentalt. Så det får ändå en 3,5 löpardojor i betyg.

Ett par löpardojor i alla fall

Nu är det match!

Äntligen har jag sprungit ett pass på över 10 kilometer. Och jag gjorde det gnolandes och med ett leende på läpparna. Ja, inte bokstavligt gnolande så att det hördes, utan inombords var det en glad liten trudelutt som spelades.

Igårkväll var det en underbar löptur. Jag hade som max 55 minuter att springa och i min värld just nu är det ett långpass. Så med maken som sällskap den första halvtimmen sprang jag runt Kungsholmen. Inte speciellt kuperat eller terrängaktigt men det var vad som bjöds.

Det var något speciellt med kvällen. Det bara flöt på och jag hoppades att turen aldrig skulle ta slut. En underbart rosa och vacker himmel ramade in Västerbrons siluett och jag blev alldeles kär i Stockholm.

Det var en stund sedan jag hade ren löpglädje i kroppen.

Fredagscirkeln är åter

Nu när löpvilan drar igång för många långdistansare i klubben är det dags att slipa på magruteformen.

Det var även premiär för mig att tillsammans med Helena leda denna tillställning. 25 smurfar var med och vi jobbade och slet med bålstärkande övningar och en hel del rörlighet. Många stön och pust hördes i salen men stämningen var positiv och alla kämpade järnet.

Riktigt stolt är jag över deltagarna och jag är så där bubblig i kroppen av glädje. Det är kul att instruera och alla är så duktiga.

Höststorm

Idag har det snurrat en massa tankar i huvudet och en hel del frustration har funnits. Samtidigt som det har hänt bra saker och jag ser en massa ljus i tunneln.

Så det fanns inte mycket inspiration till att springa fast det stod 40 minuter löpning på programmet. Men jag vet att jag kommer må mycket bättre efter ett pass och alla snurriga tankar hamnar på rätt plats.

Jag har bestämt mig för att de flesta passen just nu under uppstarten och grundträningen ska gå så mycket i terräng som möjligt. Det behöver inte vara OBT men det ska vara rejält kuperat så att mina ben och hjärta ska bli starkare.

Så Skavlötens alla spår kommer att nötas i höst. Och det som är skönt är att träningen är klar snabbt. Och jag kan göra andra saker på kvällen. Ikväll till exempel bakar jag bröd.

Och inlägges rubrik anspelar på hur passet kändes. Blåsigt och ganska så tungt. Eller fel. Det var tungt, inte bara ganska.

Skogsmulle

Lunchlöpning idag igen. Men denna gång bara en adept. Jag vet inte om de andra inte vågar springa med mig mer.

Vi började att springa ut i skogen och följde lite stigar på måfå. Efter en lagom uppvärmning tog vi oss ann elljusspåret och körde ett halvt varv och tränade på att springa i backe.

Jag hade en väldigt lätt resa då adepten var en stjärna på backlöpning och hade fin teknik från början. Så kul att se. Lite mer mängd och fart (om han nu vill) så kommer det kunna springas snabbt.

Egentligen skulle kvällen ha använts för att yoga på. Men en dejt kom mellan och det kändes bra mentalt att faktiskt hoppa över en träning.

I morgon bitti väntar vattenlöpning på Kronobergsbadet. Det var en stund sedan så det kan nog bli riktigt skoj.

Veckans plan

Denna vecka kommer tvåtimmarsvallen att sprängas. Jag har 125 minuter att härja runt med.

Min plan är att köra 35 minuter löpning imorgon i skogen och sen ett pass på onsdag eller torsdag beroende på när det blir dejt. Och då har jag 40 minuter att springa.

Helgen kommer jag att spara ett långpass till. 50 minuter i terräng vill jag köra. Jag längtar redan.

Annars blir det yoga, styrka och ett pass vattenlöpning på programmet.

Var nere på gymmet i kväll och träffade på en löpande granne. Han är också skadad/på väg från skada och vi kom in på vila och hur mycket svårare det var att vila när det inte finns löpning i programmet.

Jag har haft svårt att vila under skadeperioden och bara kört på. Som min kloka vän, tillika Personlig bromskloss sa idag. "det är just, då vid skada, som kroppen behöver lite extra vila.... att låta den få stressa av och läka i lugn och ro...". 

Kanske skulle leva som jag lär och vila imorgon?

Jag gjorde inte mitt jobb

Lördagens orienteringstävling gick inte som jag tänkt. Planen var att jag skulle grabba tag i någon orienteringskunnig och bara rulla med. Hålla koll på riktningen, avstånd och kontrollkoden.

Men det var svårt när jag strax efter startpunkten inser att jag är själv. Inte en käft som sprang min sträcka.

Okej, bara att gilla läget och försöka orientera själv. Ja men det gick ju som det brukar. Svänger av mot vänster och kommer snett. Inser mitt misstag och rätar upp mig och hittar kontrollen.

Det var inte superlätt orientering och jag saknade uppfångande "föremål".

Så här fortsätter det ett par kontroller till innan jag får häng på ett par tjejer. Jag hade mött en stor svans vid en av kontrollerna men jag var på väg dit. De var på väg där ifrån. Typiskt.

Jag kan inte säga att jag vet exakt hur jag sprang (det var alltså som vanligt) men till en kontroll kom jag så snett att jag kom till kontrollen efter. Det var ungefär 200 meter mellan dem. Nästan så jag rodnade i skogen. Penibelt.

Jag tappade även skon i ett gulkärr på väg till kontroll två. Men hur klumpig får man vara?! Så onödigt och så dumt.

Nåja, jag tar med mig att jag inte hade ont i hälen och att mitt flås är helt okej. Fortfarande har jag svårt att lyfta på benen och mer skogslöpning behövs. Men det är något visst att springa i skogen. Det är frihet. Men att tappa 22 placeringar är INTE okej.

Glad för att jag inte har ont. Foto Johan Tallhage

En resa långt bort

Min höst kommer bli en månad kortare.

Under november kommer jag befinna mig på andra sidan jordklotet. I Australien.

Vad som hinns med i träningsväg vet jag inte men att underhålla det jag jobbat upp är planen.

Orientering

Nu är det dags för årets roligaste kavle (eller nu mer stafett. Men jag är konservativ).
25-manna som går norr om Stockholm.

Jag kommer att springa näst sista sträckan och jag hoppas att kroppen orkar föra mig framåt ända vägen in i mål.

Som tur är behöver jag inte orientera så mycket utan kan ta rygg på någon kunnigare.

Mera lera!

Skogslöpning

Igår på lunchen sprang jag med ett par kollegor. Jag hade lovat att visa lite skogslöpningsstigar de kunde köra på för att variera sig.

En skön dag och det var skönt för kroppen att springa på stigar och känna höstdofter. Min häldjävel kändes dock lite mer än vanligt men det var också lite mer kuperat än vad den är van vid. Dock ingen ko på isen.

Vi körde i lungt och sansat tempo och övade på att sätta fötterna rätt och träna bålstabilitet med hjälp av det ojämna underlaget.

När vi kom ut på grusvägen igen ökade vi farten något. Och fortsatte så tills det var en kilometer kvar. Då föreslog jag en liten högre växel bara för att testa. Det gick väldigt bra. De var inte så pratsamma just då men de kämpade väl och kom upp i en bra fart. Vi var och snuddade vid 4 minuter per kilometer under en kort period innan de la sig ner och dog.

Det var ju inte meningen att döda mina adepter men det gick att skaka liv i dem efter en stund.

En av adepterna

Höstupptakt

På förmiddagen tog jag mig en promenad bort till Norrtull för att vara med på Running Swedens höstupptakt.

Det var en lagom aktivitet på schemat. 45 minuter återhämtningsjogg. På mitt schema stod det 35 minuter så jag hoppades att vi inte skulle hamna allt för långt borta när min tid var ute.

Efter lite gruppindelningar gav vi oss av. Som tur var hade Maria dykt upp och sa åt mig att träna på att springa lugnt. "Allt behöver inte gå snabbt". För jag ska erkänna att jag knorrade lite över att springa i gruppen som skulle hålla 5:30 minuter per kilometer.

Vi satte av in i Hagaparken och kände doften av höst. Löv, fukt, trött gräs. Underbart. Det var inte så mycket folk i parken och det gick fint att flyta på längst bak i ledet.

Efter en sväng ut mot Frösunda vände vi åter och tog långa backen upp längs med E4:an. Den är fin. Inte så brant men härligt lång. Suger fint i benen.

Snart var mina minuter slut så jag stannade klockan och började gå hemåt. Blev omsprungen av den snabbare gruppen och jag vinkade kungligt åt gruppen.

Efter lite prisutdelning och information om hösten gick jag hemåt i solen och njöt av dagen.

Till och med jag fick ett pris för att jag sköter min rehab exemplariskt och stegrar i lagom takt. En kokbok som jag hoppas kunna använda mig av. Det kändes fint att få en muntration. Det har ju inte varit så lajbans i denna blogg på senare tid.

Eftermiddagen råkade bli i sängen och John Blund kom och hälsade på lite för länge men det verkar vara sömn som jag behöver. Efter det var jag lite mosig men jag ramlade ner i hissen och in på gymmet och körde lite spinning som avslutning på helgen.

Tryck i steget

Spenderade en del av förmiddagen på gymmet. Det blev intervaller på cross-trainern och en skvätt styrketräning.

Jag fick till en riktigt bra benpress. Ett ben i taget med fokus på att trycka från hälen. Det kändes rejält och bra i rumpan och baksida. Najs.

Fredagkvällen vigde jag åt lite planerande och fotograferande med cirkelträningstjejerna Helena och Katarina. Den 15 oktober ska klubbens cirkelträning börja för säsongen och jag har fått äran att hjälpa till. Det kommer bli minst lika jobbigt som förra året och en del nya saftiga övningar har tillkommit.

Idag är det för övrigt min och Ps bröllopsdag. Tänk att ett år gått så fort.

Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill

Försöker hitta lugnet, försöker hitta acceptansen, försöker jobba med tålamodet.

Det går så där.

Mitt huvud vill mer än vad kroppen klarar just nu,

Frustration.

Ilska.

Kanske ska byta fokus?

Tankarna snurrar i huvudet. Vet ännu inte vilken stig jag ska gå.