Glad såsom fågeln i morgonstunden
Hälsar jag våren i friska natur'n,
Lärkan mig svarar och trasten i lunden,
Ärlan på åkern och orren i fur'n.
Se, hur de silvrade bäckarna små
Hoppa och slå,
Hoppa och slå
Vänliga armar kring tuvor och stenar!
Se, hur det spritter i buskar och grenar
Av liv och av dans,
Av liv och av dans
I den härliga vårsolens glans!
Det är något som är på gång i kroppen. Det känns hoppfullt och mer energirikt än på bra länge.
Jag tror det har vänt, banne mig!
Jag är sugen på att börja träna hårdare. Jag börjar till och med kika lite på diverse tävlingar.
I den härliga vårsolens glans!
måndag 28 februari 2011
fredag 25 februari 2011
Torsdagsträning
Även denna vecka var det ett progressivt pass på schemat. Men då det är återhämtningsvecka skulle det bara vara över 10 kilometer. Ganska behagligt och inte så långt.
Min plan var att den sista kilometern eller så ligga i tröskellandet men inte gå över.
Vi var ett litet nätt gäng på en 10 personer som joggade ner till startpositionen vid början av Gärdet. På vägen hade vi mött Szacke och vi bytte några ord. Hoppas att hans skada försvinner snabbt.
Vi började lugnt och sansat och ökade efter hand farten. Strax efter kinesiska ambassaden gick jag upp och drog. Tyvärr hade jag knutit skosnörena dåligt så det ena gick upp. Fan! Tappade fart och flyt så jagandet ikapp de andra blev för mycket. Jag tappade fokus och var spänd. Så jag valde att släppa lite för att ”börja om”. Att slippa känna stressen och det hjälpte. Efter en stund hade jag kontroll över situationen igen och löpningen kändes fint. Första 5:an gick på 24:24.
Ut på andra varvet kändes det bättre och bättre. Andningen var med mig och benen jobbade på bra. Försökte att inte öka luckan mellan mig och gruppen framför. Som sparringpartner hade jag med mig Josefin. Stor hjälp att ha en axel att jobba mot. Ibland var jag axeln, ibland var det Josefin. Vi växeldrog fint och den som var starkast just då tog kommandot. Strax innan diplomatstaden kändes det som att här var det läge att börja snudda på 85 till 90 procent av maxpuls. Och här kände jag att avståndet till gruppen började minska. Det gav mig energi och fokuset på benen ökade.
Framåt, uppåt, framåt, uppåt ekade det i mitt huvud i backen vid Radiohuset. Nu var det bara sluttampen kvar till mål. Rullade fint nerför och jobbade även här med fokus för att inte tappa för mycket och för att inte använda backen till för mycket vila.
Varv 2 gick på ungefär (har inte tiden i huvudet) 22:45. Helt okej en träningstorsdag i februari.
Senare på kvällen var jag trött. Jag misstänker att lite för lite energi och vätska under en period kan ha orsakat det hela. Så helgen kommer bestå i en hel del kulinariska utflykter med start i kväll på Mathias Dahlgeren.
Min plan var att den sista kilometern eller så ligga i tröskellandet men inte gå över.
Vi var ett litet nätt gäng på en 10 personer som joggade ner till startpositionen vid början av Gärdet. På vägen hade vi mött Szacke och vi bytte några ord. Hoppas att hans skada försvinner snabbt.
Vi började lugnt och sansat och ökade efter hand farten. Strax efter kinesiska ambassaden gick jag upp och drog. Tyvärr hade jag knutit skosnörena dåligt så det ena gick upp. Fan! Tappade fart och flyt så jagandet ikapp de andra blev för mycket. Jag tappade fokus och var spänd. Så jag valde att släppa lite för att ”börja om”. Att slippa känna stressen och det hjälpte. Efter en stund hade jag kontroll över situationen igen och löpningen kändes fint. Första 5:an gick på 24:24.
Ut på andra varvet kändes det bättre och bättre. Andningen var med mig och benen jobbade på bra. Försökte att inte öka luckan mellan mig och gruppen framför. Som sparringpartner hade jag med mig Josefin. Stor hjälp att ha en axel att jobba mot. Ibland var jag axeln, ibland var det Josefin. Vi växeldrog fint och den som var starkast just då tog kommandot. Strax innan diplomatstaden kändes det som att här var det läge att börja snudda på 85 till 90 procent av maxpuls. Och här kände jag att avståndet till gruppen började minska. Det gav mig energi och fokuset på benen ökade.
Framåt, uppåt, framåt, uppåt ekade det i mitt huvud i backen vid Radiohuset. Nu var det bara sluttampen kvar till mål. Rullade fint nerför och jobbade även här med fokus för att inte tappa för mycket och för att inte använda backen till för mycket vila.
Varv 2 gick på ungefär (har inte tiden i huvudet) 22:45. Helt okej en träningstorsdag i februari.
Senare på kvällen var jag trött. Jag misstänker att lite för lite energi och vätska under en period kan ha orsakat det hela. Så helgen kommer bestå i en hel del kulinariska utflykter med start i kväll på Mathias Dahlgeren.
torsdag 24 februari 2011
Vad är det för fas jag är inne i?
Varför dubbla pass på kvalitetsdagarna? Det är ju tvärt emot det du lärt dig!
Det är en mycket berättigad fråga för den som inte är inneboende i min hjärna och hänger med i de grå vindlingarnas resa. Kan det vara klokt att köra styrketräning eller yoga innan ett intervallpass?
Nä, vanligtvis inte och inget jag skulle på rak arm rekommendera till någon. Men nu har jag kört det under vintern och det är ett test, ett försök att få kroppen lite tåligare inför vårens bataljer med de riktiga intervallerna.
De pass som jag kallar för intervallpass just nu är ganska så harmlösa och ger ingen mjölksyra. De ligger på ”rätt sida” om tröskeln.
Här skulle vän av ordning gå in och säga att jag hellre skulle springa en sväng på morgonen i stället för att äntra gymmet. Eller i alla fall köra spinning eller annan konditionsfokuserad träning. Men jag vill testa vad som händer. Kommer jag bli starkare? Kommer benen att bli tåligare? Eller kommer jag springa rakt ut i Brunnsviken av frustration.
Tanken är att köra grundträningen så länge det är snö ute. Jag ser, för min egen del ingen vits med att försöka prestera grymma intervaller när det är isande kallt och snorhalt. Jag har ingen tävling som hägrar i närtid och känner ingen stress att komma i tävlingsform.
Mitt lilla försök kommer att avbrytas i förtid eller omformateras om jag känner att det är fel i kroppen, om det blir kaos i systemen.
Jag kanske är helt ute och cyklar. Denna vinter har gjort mig galen!
Det är en mycket berättigad fråga för den som inte är inneboende i min hjärna och hänger med i de grå vindlingarnas resa. Kan det vara klokt att köra styrketräning eller yoga innan ett intervallpass?
Nä, vanligtvis inte och inget jag skulle på rak arm rekommendera till någon. Men nu har jag kört det under vintern och det är ett test, ett försök att få kroppen lite tåligare inför vårens bataljer med de riktiga intervallerna.
De pass som jag kallar för intervallpass just nu är ganska så harmlösa och ger ingen mjölksyra. De ligger på ”rätt sida” om tröskeln.
Här skulle vän av ordning gå in och säga att jag hellre skulle springa en sväng på morgonen i stället för att äntra gymmet. Eller i alla fall köra spinning eller annan konditionsfokuserad träning. Men jag vill testa vad som händer. Kommer jag bli starkare? Kommer benen att bli tåligare? Eller kommer jag springa rakt ut i Brunnsviken av frustration.
Tanken är att köra grundträningen så länge det är snö ute. Jag ser, för min egen del ingen vits med att försöka prestera grymma intervaller när det är isande kallt och snorhalt. Jag har ingen tävling som hägrar i närtid och känner ingen stress att komma i tävlingsform.
Mitt lilla försök kommer att avbrytas i förtid eller omformateras om jag känner att det är fel i kroppen, om det blir kaos i systemen.
Jag kanske är helt ute och cyklar. Denna vinter har gjort mig galen!
onsdag 23 februari 2011
Kallt som i ishavet igår kväll. Intervaller på schemat med Tolvangruppen.
Vi joggade bort mot Hagaparken och strax efter Stallmästargården började vi med första serien av två eller tre, där varje serie innehöll 5 stycken intervaller på vardera 2 minuter och joggvila 1 minut mellan. Serievilan satte vi till 3 minuter jogg.
Det var bitande kallt och snön gnisslade högt under sulorna. Jag tog på mig jobbet som tidskontrollant och utropare. För varje start och stopp blev det ett ”Häpp”.
Trots att musklerna i benen drog ihop sig som trotsiga 3-åringar som inte vill klä på sig overallen fick jag en bra känsla. Det gick att komma upp i steget och jag kände mig stark. Det var fint grepp på vägarna i Haga och det var inte många ute i parken. Vi mötte Running Sweden som körde långa intervaller längs med vägen från tennisbanorna.
Vi körde U-sväng under joggvilan för att samla ihop gruppen. Jag tycker det är ett trevligt sätt att köra intervaller på. Även om man är lite långsammare blir man inte speciellt avhängd. Alla är med!
Till gruppens stora lycka fick vi in en intervall i utförsbacken mot Frösunda. Men där får man inte vila om jag bestämmer (vilket jag fick i går). Där gäller det att ligga i och vara aktiv även när världen lutar åt rätt håll. Det finns många fina sekunder att vinna på att vara modig, aktiv och med i utförsbackarna på tävling. Hela tiden ligga på och vinna mark.
Men som kompensation fick gruppen ett par backar som lutade åt andra hållet till deras stora förtjusning.
När vi kört två serier var vi en liten grupp som gav oss av hemåt medan resterande stannade kvar och körde 5 till. Strongt i kylan.
I år ska jag bli bättre på att periodisera och verkligen ha återhämtningsveckor där kropp och knopp får lite tid att läka och samla kraft. Jag hoppas att på detta sätt bli snabbare och även känna större glädje i varje pass.
Duschen efter var väldigt lång och väldigt varm. Det tar en stund att tina ett par isklumpar till lår.
Vi joggade bort mot Hagaparken och strax efter Stallmästargården började vi med första serien av två eller tre, där varje serie innehöll 5 stycken intervaller på vardera 2 minuter och joggvila 1 minut mellan. Serievilan satte vi till 3 minuter jogg.
Det var bitande kallt och snön gnisslade högt under sulorna. Jag tog på mig jobbet som tidskontrollant och utropare. För varje start och stopp blev det ett ”Häpp”.
Trots att musklerna i benen drog ihop sig som trotsiga 3-åringar som inte vill klä på sig overallen fick jag en bra känsla. Det gick att komma upp i steget och jag kände mig stark. Det var fint grepp på vägarna i Haga och det var inte många ute i parken. Vi mötte Running Sweden som körde långa intervaller längs med vägen från tennisbanorna.
Vi körde U-sväng under joggvilan för att samla ihop gruppen. Jag tycker det är ett trevligt sätt att köra intervaller på. Även om man är lite långsammare blir man inte speciellt avhängd. Alla är med!
Till gruppens stora lycka fick vi in en intervall i utförsbacken mot Frösunda. Men där får man inte vila om jag bestämmer (vilket jag fick i går). Där gäller det att ligga i och vara aktiv även när världen lutar åt rätt håll. Det finns många fina sekunder att vinna på att vara modig, aktiv och med i utförsbackarna på tävling. Hela tiden ligga på och vinna mark.
Men som kompensation fick gruppen ett par backar som lutade åt andra hållet till deras stora förtjusning.
När vi kört två serier var vi en liten grupp som gav oss av hemåt medan resterande stannade kvar och körde 5 till. Strongt i kylan.
I år ska jag bli bättre på att periodisera och verkligen ha återhämtningsveckor där kropp och knopp får lite tid att läka och samla kraft. Jag hoppas att på detta sätt bli snabbare och även känna större glädje i varje pass.
Duschen efter var väldigt lång och väldigt varm. Det tar en stund att tina ett par isklumpar till lår.
måndag 21 februari 2011
Återhämtningsvecka
Efter att ha tränat på bra under ett par veckor lägger jag in en snällare vecka med färre kilometer löpning.
Min plan är att köra 3 pass fördelat på tisdag, torsdag och lördag. Det blir 2 stycken kvalitetspass och ett längre distanspass. Jag hoppas på minst 90 minuter men det beror på kyla och liknande.
Där emellan blir det yoga och två styrketräningspass. Yogan kommer jag att tagga ner och köra mer yin-betonat. Alltså vara längre i positionerna och fokusera på andningen. Styrkan fortsätter vara fokuserad på höftens läge och att arbeta bort svanken och ankstjärten.
Jag tjyvstartade min återhämtningsvecka redan igår då det inte blev någon träning alls. Jag var i Sätrahallen och skrev in resultat på killarnas tresteg. Det är kul att vara domare och funktionär.
Och det var väldigt kul att se Angelica Bengtson världsrekord.
Min plan är att köra 3 pass fördelat på tisdag, torsdag och lördag. Det blir 2 stycken kvalitetspass och ett längre distanspass. Jag hoppas på minst 90 minuter men det beror på kyla och liknande.
Där emellan blir det yoga och två styrketräningspass. Yogan kommer jag att tagga ner och köra mer yin-betonat. Alltså vara längre i positionerna och fokusera på andningen. Styrkan fortsätter vara fokuserad på höftens läge och att arbeta bort svanken och ankstjärten.
Jag tjyvstartade min återhämtningsvecka redan igår då det inte blev någon träning alls. Jag var i Sätrahallen och skrev in resultat på killarnas tresteg. Det är kul att vara domare och funktionär.
Och det var väldigt kul att se Angelica Bengtson världsrekord.
lördag 19 februari 2011
Melodifestival
Nu är jag inte det största fanset av Melodifestivalen. Men just ikväll kommer jag rösta på min klubbkamrat Simon Forsberg som ska sjunga "Tid att andas". Undrar om han verkligen har tid att andas när han springer sina korta distanser?
fredag 18 februari 2011
Heinzeffekt
Ibland när jag minst anar det så är det som en propp lossnar och allt bara väller fram.
Så var det igår på träningen. Hela dagen, hela veckan och till och med förra veckan har jag känt mig trött, klen och kall. Det var inte med fjäderlätta steg som jag äntrade KTH-hallen för ett progressivt pass runt den så kallade Radiohus fyran. Ett knappt 4 kilometer långt varv som skulle springas 4 gånger med ökande fart.
Uppvärmningen kändes okej och gruppen var fint samlad. Efter det blev det lite subgrupper som spred sig som ett pärlband längs med Djurgårdsbrunnsvägen. Jag började lugnt och sansat, fick med mig benen och andningen. Och efter en två kilometer ökade jag en skvätt så det fanns fart med inför backen upp mot Radiohuset.
Snittfarten på första varvet var 5:14 minuter per kilometer och medelpulsen 155.
Ut på andra varvet hade jag en liten lucka till de andra men jag kände deras flås i nacken. Här fick jag verkligen bromsa mig själv. Dels för att det fanns lite spring i benen och dels för att inte stressas av de andra. Det var min träning och min nivå och mina mål som gällde. Benen trummade på bra och allt kändes helt okej i kylan.
Varv två klockades in på 4:56 minuter per kilometer. Inte enligt plan. Jag hade tänkt en 5:05 och droppa 10 sekunder per varv. Medelpuls 165.
Under varv tre började det kännas lite motigt men kontrollerat. Det hade ju ändå gått en 11 kilometer sen jag startade passet. Jobbade med benen och tekniken. Hade problem med höger arm där deltoideus började krampa lite och inte bete sig. Fick skaka ut armen ett gäng gånger. Helt klart springer jag och spänner mig.
Backen upp mot Radiohuset började kännas rejält. Men varvet fick en snitt fart än då på 4:48 minuter per kilometer. Inte så dumt alls. Medelpuls 170.
Och äntligen sista varvet. För mig var det en bravur att komma i mål. Att ha kört ungefär 16 kilometer i ganska så god fart. Men jag ville ändå försöka öka en skvätt men inte ta mig över tröskeln. Bara vara på den de sista 2 kilometerna. Och jag tror faktiskt att det gick. Även om benen var tunga och trötta i kylan fick jag ändå lite kraft från dem. Jag fick upp knäna en aning till och andningen var med.
Segade mig upp för sista backen och rullade ner med långa, fina ben med driv. 4:44 i snitt och pulsens medeltal 173.
Jag är nöjd. Längesedan jag var så här nöjd med ett pass. Jag fick en bra progressivitet upp mot tröskel som var mitt mål för kvällen. Jag hade lite blodhundar som jagade och som gjorde mig mer alert och som gjorde att jag verkligen fokuserade på uppgiften.
Så var det igår på träningen. Hela dagen, hela veckan och till och med förra veckan har jag känt mig trött, klen och kall. Det var inte med fjäderlätta steg som jag äntrade KTH-hallen för ett progressivt pass runt den så kallade Radiohus fyran. Ett knappt 4 kilometer långt varv som skulle springas 4 gånger med ökande fart.
Uppvärmningen kändes okej och gruppen var fint samlad. Efter det blev det lite subgrupper som spred sig som ett pärlband längs med Djurgårdsbrunnsvägen. Jag började lugnt och sansat, fick med mig benen och andningen. Och efter en två kilometer ökade jag en skvätt så det fanns fart med inför backen upp mot Radiohuset.
Snittfarten på första varvet var 5:14 minuter per kilometer och medelpulsen 155.
Ut på andra varvet hade jag en liten lucka till de andra men jag kände deras flås i nacken. Här fick jag verkligen bromsa mig själv. Dels för att det fanns lite spring i benen och dels för att inte stressas av de andra. Det var min träning och min nivå och mina mål som gällde. Benen trummade på bra och allt kändes helt okej i kylan.
Varv två klockades in på 4:56 minuter per kilometer. Inte enligt plan. Jag hade tänkt en 5:05 och droppa 10 sekunder per varv. Medelpuls 165.
Under varv tre började det kännas lite motigt men kontrollerat. Det hade ju ändå gått en 11 kilometer sen jag startade passet. Jobbade med benen och tekniken. Hade problem med höger arm där deltoideus började krampa lite och inte bete sig. Fick skaka ut armen ett gäng gånger. Helt klart springer jag och spänner mig.
Backen upp mot Radiohuset började kännas rejält. Men varvet fick en snitt fart än då på 4:48 minuter per kilometer. Inte så dumt alls. Medelpuls 170.
Och äntligen sista varvet. För mig var det en bravur att komma i mål. Att ha kört ungefär 16 kilometer i ganska så god fart. Men jag ville ändå försöka öka en skvätt men inte ta mig över tröskeln. Bara vara på den de sista 2 kilometerna. Och jag tror faktiskt att det gick. Även om benen var tunga och trötta i kylan fick jag ändå lite kraft från dem. Jag fick upp knäna en aning till och andningen var med.
Segade mig upp för sista backen och rullade ner med långa, fina ben med driv. 4:44 i snitt och pulsens medeltal 173.
Jag är nöjd. Längesedan jag var så här nöjd med ett pass. Jag fick en bra progressivitet upp mot tröskel som var mitt mål för kvällen. Jag hade lite blodhundar som jagade och som gjorde mig mer alert och som gjorde att jag verkligen fokuserade på uppgiften.
torsdag 17 februari 2011
Dags för veckans kenyaner
Ikväll kommer jag snurra runt i kanten på Gärdet och runda alla ambasader och radiohus en tre, fyra gånger.
Min plan är att komma upp i tröskelansträngning på det sista varvet.
Min plan är att komma upp i tröskelansträngning på det sista varvet.
tisdag 15 februari 2011
Vinteride
Just nu vill jag bara krypa in under en filt och komma ut så där i april någongång.
Det får vara hur mycket vintermånad som helst men jag tycker personligen att det räcker nu. Det har varit kallt sen november.
Hela kroppen känns kall, stel och motvillig. Det som funkar bra nu är yogan och den har jag skruvat upp ett par pass i veckan bara för att få känna mig varm och nöjd.
Visst, solen lyser ute och snön gnistrar. Men jag ser inte det vackra i det när mina ådror är fulla med is. Min själ är frostig och jag känner mig kantig och grinig.
Inte ens löpningen får mig att känna att det finns hopp. Det är därför det har varit tyst ett tag här. Det är svårt att skriva inspirerande när vintern lägger rejäl sordin på glädjen.
Men visst tränar jag på. För jag vet ju att jag kan komma ut på andra sidan som en bättre tränad människa.
Så här ska det vara. Foto: Anna Molander
Det får vara hur mycket vintermånad som helst men jag tycker personligen att det räcker nu. Det har varit kallt sen november.
Hela kroppen känns kall, stel och motvillig. Det som funkar bra nu är yogan och den har jag skruvat upp ett par pass i veckan bara för att få känna mig varm och nöjd.
Visst, solen lyser ute och snön gnistrar. Men jag ser inte det vackra i det när mina ådror är fulla med is. Min själ är frostig och jag känner mig kantig och grinig.
Inte ens löpningen får mig att känna att det finns hopp. Det är därför det har varit tyst ett tag här. Det är svårt att skriva inspirerande när vintern lägger rejäl sordin på glädjen.
Men visst tränar jag på. För jag vet ju att jag kan komma ut på andra sidan som en bättre tränad människa.
Så här ska det vara. Foto: Anna Molander
lördag 12 februari 2011
10 frågor
Jag har blivit utmanad av Petra att svara på ett gäng frågor.
Håll till godo!
1. Vilken är din bästa löplåt alla kategorier?
- Hm...den låt som får mig att höja tempot och knäna (nåja, allt är relativt) är Tyskarna från Lund och Global fussball OK
2. Vilket är ditt bästa löparminne så här långt?
- Jag kan tyvärr inte bara säga ett.
Stockholm Marathon 2005. Mitt första marathon som gick kalasbra. Sen var det en fin känsla att komma först i Österåkersmilen förra året. Då kämpade jag verkligen.
3. Vad brukar du äta efter passet?
- Jag har svårt att äta något direkt efter. Jag kan dricka och då typ Oboy eller bara vatten.
4. Vad vill du säga till dem som påstår att de inte springer för att bli snygga nakna?
- Att de antagligen har rätt (om de inte är sprintrar). Alltså, helt ärligt. Löparkroppar...
5. Vilken är den vackraste plats du sprungit på?
- Två områden. Fjällen och Fårö. Den varmaste var Alice Springs.
6. Vilka är dina löparmål för 2011?
- Att slå pers på milen och att inte bli skadad.
7. Vilken är din största löpardröm?
- Att springa milen under 40 minuter. Sen kan jag dö lycklig!
8. Piffar du till dig innan du ger dig ut och springer? Och i så fall hur och varför?
- Alltid rena träningskläder och jag matchar gärna (även om jag inte alltid lyckas). Springer man inte snabbt får man springa snygg och snyggt.
9. Din favoriträtt?
- Ungsbakad piggvar med pressad potatis. Serverad med pepparrot och skirat smör. Drömde om att ha det som bröllopsmiddag när jag var yngre. Och jag fick det!
Sen är ju efterrätt ett måste. Godisgris? Jajemensan!
10. Din favoritsemester?
- En aktiv semester som även innehåller rekreation och massa god mat.
Håll till godo!
1. Vilken är din bästa löplåt alla kategorier?
- Hm...den låt som får mig att höja tempot och knäna (nåja, allt är relativt) är Tyskarna från Lund och Global fussball OK
2. Vilket är ditt bästa löparminne så här långt?
- Jag kan tyvärr inte bara säga ett.
Stockholm Marathon 2005. Mitt första marathon som gick kalasbra. Sen var det en fin känsla att komma först i Österåkersmilen förra året. Då kämpade jag verkligen.
3. Vad brukar du äta efter passet?
- Jag har svårt att äta något direkt efter. Jag kan dricka och då typ Oboy eller bara vatten.
4. Vad vill du säga till dem som påstår att de inte springer för att bli snygga nakna?
- Att de antagligen har rätt (om de inte är sprintrar). Alltså, helt ärligt. Löparkroppar...
5. Vilken är den vackraste plats du sprungit på?
- Två områden. Fjällen och Fårö. Den varmaste var Alice Springs.
6. Vilka är dina löparmål för 2011?
- Att slå pers på milen och att inte bli skadad.
7. Vilken är din största löpardröm?
- Att springa milen under 40 minuter. Sen kan jag dö lycklig!
8. Piffar du till dig innan du ger dig ut och springer? Och i så fall hur och varför?
- Alltid rena träningskläder och jag matchar gärna (även om jag inte alltid lyckas). Springer man inte snabbt får man springa snygg och snyggt.
9. Din favoriträtt?
- Ungsbakad piggvar med pressad potatis. Serverad med pepparrot och skirat smör. Drömde om att ha det som bröllopsmiddag när jag var yngre. Och jag fick det!
Sen är ju efterrätt ett måste. Godisgris? Jajemensan!
10. Din favoritsemester?
- En aktiv semester som även innehåller rekreation och massa god mat.
torsdag 10 februari 2011
Jippi! Hurra!
Klass II varning ikväll i Stockholm.
Snö och stark blåst. Kommer bli mumsigt att springa 15 kilometer kenyanskt.
Snö och stark blåst. Kommer bli mumsigt att springa 15 kilometer kenyanskt.
tisdag 8 februari 2011
Tilt!
Igår var jag på justering hos naprapaten. Jag får med jämna mellanrum ont i bröstryggen. En molande smärta som ibland sticker som små nålar. Väldigt obehagligt och gör så att jag har ibland svårt att koncentrera mig.
Det onda kommer efter löppass eller efter styrketräning/yoga.
Träffade, för mig, en ny bekantskap. Andreas Bjurman på Access rehab och jag kände tillit från första stund. Det här var en kille att lita på.
Efter lite snack var det dags för mig att visa hur jag stod, böjde mig och hur jag kunde vrida min överkropp.
Det var ju inte så att Andreas hjulade av upphetsning av det han såg. Eller som han uttryckte det angående min hållning. ”Ellinor, det är inte meningen att en person med magrutor ska puta med magen” Det vill säga jag har inte den bästa hållningen.
Jag i mitten av bilden
En alldeles för stor svank har jag tillskansat mig och det gör att min överkropp inte kan röra sig så som den bör när jag springer. Det finns liksom ingen fjädring i kroppen.
Så efter att Andreas knakat och brakat ut bröstryggen var det dags för lite kontroll av min styrka och utnyttjandet av styrkan i kroppen. Jag blev upphängd i Red Cord band och kände mig allmänt fånig men strax fick jag annat att tänka på.
– Nu ska du tilta bäckenet bakåt, sa Andreas.
Ellinor försökte tilta, försökte få kontakt med höften. Inte en tillstymmelse till ändring av höften. Krummade mest med ryggen.
Men efter fler försök och hjälp av vana händer hittade jag mitt ”mittläge”. Det kändes helmysko. Så är jag inte van att vara helt klart.
Så det finns att jobba på. Inte styrkemässigt men funktionsmässigt. Jag blev liknad vid en bil. Andreas hade smaken att använda Porsche som bilmärke även om jag pep fram Fiat.
Men den bil jag är består bara av en massa enheter. Värstingmotor, växellåda, ratt, turbo, skinnklädsel (okej, det sista la jag till själv) men det finns inge chassi som håller ihop delarna.
Jag har ingen kontakt mellan musklerna. Jag saknar kroppskontroll och kännedom.
Det finns mer eller mindre inte en sportkeps att jag kan komma under 40 minuter om jag inte skapar en kroppslig enhet. Hårda ord av naprapat-Andreas men jag kommer inte att hänga läpp för det. Här ska jobbas!
Och en annan sak jag fick backning på. Jag tränar för mycket. En vilodag i veckan. Inga promenader, inget gå på stan och fnula runt. Utan mer eller mindre åka soffa är beordrat.
Följande ska jag göra de närmsta 3-4 veckorna, innan nästa återbesök:
• Jobba med bäckentiltning, men ändå låta bröstbenet föra
• Undvika att svanka
• Stå mer på jobbet och tänka på hållningen
• Vila en dag i veckan – helt!
Så ser ni en löpare som försöker dra in svansen mellan benen i Hagaparken, samtidigt som det kommer irriterande utrop och grymma besvärjelser, så är det bara jag.
Det onda kommer efter löppass eller efter styrketräning/yoga.
Träffade, för mig, en ny bekantskap. Andreas Bjurman på Access rehab och jag kände tillit från första stund. Det här var en kille att lita på.
Efter lite snack var det dags för mig att visa hur jag stod, böjde mig och hur jag kunde vrida min överkropp.
Det var ju inte så att Andreas hjulade av upphetsning av det han såg. Eller som han uttryckte det angående min hållning. ”Ellinor, det är inte meningen att en person med magrutor ska puta med magen” Det vill säga jag har inte den bästa hållningen.
Jag i mitten av bilden
En alldeles för stor svank har jag tillskansat mig och det gör att min överkropp inte kan röra sig så som den bör när jag springer. Det finns liksom ingen fjädring i kroppen.
Så efter att Andreas knakat och brakat ut bröstryggen var det dags för lite kontroll av min styrka och utnyttjandet av styrkan i kroppen. Jag blev upphängd i Red Cord band och kände mig allmänt fånig men strax fick jag annat att tänka på.
– Nu ska du tilta bäckenet bakåt, sa Andreas.
Ellinor försökte tilta, försökte få kontakt med höften. Inte en tillstymmelse till ändring av höften. Krummade mest med ryggen.
Men efter fler försök och hjälp av vana händer hittade jag mitt ”mittläge”. Det kändes helmysko. Så är jag inte van att vara helt klart.
Så det finns att jobba på. Inte styrkemässigt men funktionsmässigt. Jag blev liknad vid en bil. Andreas hade smaken att använda Porsche som bilmärke även om jag pep fram Fiat.
Men den bil jag är består bara av en massa enheter. Värstingmotor, växellåda, ratt, turbo, skinnklädsel (okej, det sista la jag till själv) men det finns inge chassi som håller ihop delarna.
Jag har ingen kontakt mellan musklerna. Jag saknar kroppskontroll och kännedom.
Det finns mer eller mindre inte en sportkeps att jag kan komma under 40 minuter om jag inte skapar en kroppslig enhet. Hårda ord av naprapat-Andreas men jag kommer inte att hänga läpp för det. Här ska jobbas!
Och en annan sak jag fick backning på. Jag tränar för mycket. En vilodag i veckan. Inga promenader, inget gå på stan och fnula runt. Utan mer eller mindre åka soffa är beordrat.
Följande ska jag göra de närmsta 3-4 veckorna, innan nästa återbesök:
• Jobba med bäckentiltning, men ändå låta bröstbenet föra
• Undvika att svanka
• Stå mer på jobbet och tänka på hållningen
• Vila en dag i veckan – helt!
Så ser ni en löpare som försöker dra in svansen mellan benen i Hagaparken, samtidigt som det kommer irriterande utrop och grymma besvärjelser, så är det bara jag.
lördag 5 februari 2011
Ere nån verksta' här eller?
Jodå, jag tränar. Lovar!
I onsdags körde jag styrketräning på morgonen och hade vila på kvällen.
Torsdagen började med Ashtangayoga innan jobbet och på kvällen sprang jag progressivt i 12 kilometer.
Startade lugnt (uppvärmningstempo) och ökade successivt. Och för att få lite koll på tillställningen delade jag upp det i 4 kilometersbitar. Tanken var att avsluta de sista två kilometerna i fart/ansträngning som motsvarar halvmaran. Men det fick bli som det vart. Även om det var en 5 grader varmt i luften var det kallt på backen och det var som en liten film av is på asfalten. Lite riskabelt och är man som jag är det näst in till gångfart över de partierna.
Det var dock finfint längsmed Djurgårdsbrunnskanalen och där kunde jag stå på en aning.
Bilden är utdrag ur träningsfaktat och visar medelpulsen på varje etapp. Ganska så snyggt om jag får säga det själv.
Trött och nöjd joggade jag hemåt med kamraterna. Lite energitom var jag dock, så jag måste verkligen äta mellanmål träningsdagar.
I går fredag fick jag eminent sällskap av Petra som vill springa en skvätt och det passade mig ypperligt då jag är i skedet då jag vill komma upp i 5 löppass i veckan. Vi hade snackejogg under en halvtimme. Energigivande, inte bara för trötta ben, utan även för sinnet. Glöm inte dessa pass, gott folk!
Och idag, denna underbara lördag, blev det ett långpass. Jag hade räknat ut en fin sträckning som skulle räcka i 1:45 timmar på ett ungefär. Hade sällskap med maken de första 20 minuterna och sen satte jag ljudboken i öronen och hasade iväg bort mot Djurgården. Ja, alltså jag trodde jag hasade. Det var liksom planen.
Men idag hade mina ben en helt annan uppfattning om vad hasa var. De pinnade på så att jag nästan inte hann med. Jag lät dem vara efter ett tag då mina försök att bromsa var fruktlösa.
Så jag kom hem efter ungefär 1:36 och 19,4 kilometer. Det verkar som om min kropp är med mig för tillfället.
Alternativ träning i Meningie, Australien
I onsdags körde jag styrketräning på morgonen och hade vila på kvällen.
Torsdagen började med Ashtangayoga innan jobbet och på kvällen sprang jag progressivt i 12 kilometer.
Startade lugnt (uppvärmningstempo) och ökade successivt. Och för att få lite koll på tillställningen delade jag upp det i 4 kilometersbitar. Tanken var att avsluta de sista två kilometerna i fart/ansträngning som motsvarar halvmaran. Men det fick bli som det vart. Även om det var en 5 grader varmt i luften var det kallt på backen och det var som en liten film av is på asfalten. Lite riskabelt och är man som jag är det näst in till gångfart över de partierna.
Det var dock finfint längsmed Djurgårdsbrunnskanalen och där kunde jag stå på en aning.
Bilden är utdrag ur träningsfaktat och visar medelpulsen på varje etapp. Ganska så snyggt om jag får säga det själv.
Trött och nöjd joggade jag hemåt med kamraterna. Lite energitom var jag dock, så jag måste verkligen äta mellanmål träningsdagar.
I går fredag fick jag eminent sällskap av Petra som vill springa en skvätt och det passade mig ypperligt då jag är i skedet då jag vill komma upp i 5 löppass i veckan. Vi hade snackejogg under en halvtimme. Energigivande, inte bara för trötta ben, utan även för sinnet. Glöm inte dessa pass, gott folk!
Och idag, denna underbara lördag, blev det ett långpass. Jag hade räknat ut en fin sträckning som skulle räcka i 1:45 timmar på ett ungefär. Hade sällskap med maken de första 20 minuterna och sen satte jag ljudboken i öronen och hasade iväg bort mot Djurgården. Ja, alltså jag trodde jag hasade. Det var liksom planen.
Men idag hade mina ben en helt annan uppfattning om vad hasa var. De pinnade på så att jag nästan inte hann med. Jag lät dem vara efter ett tag då mina försök att bromsa var fruktlösa.
Så jag kom hem efter ungefär 1:36 och 19,4 kilometer. Det verkar som om min kropp är med mig för tillfället.
Alternativ träning i Meningie, Australien
onsdag 2 februari 2011
En svart tisdag
Nu kan man tro att gårdagen var en dag från "hell" men icke.
Kvällen skulle tillbringas i Hagaparken och "Studentbacken" vid Finnstugorna. Hela gänget från FK Studenterna skulle dit för att plåga de stackars benen upp och ner för backarna i varierande längd och mängd.
Efter uppvärmningen såg vi att Running Sweden också skulle köra i backen. Hur ska det här gå? Två stora grupper i en och samma backe.
Det gick kalas! Vi kunde samsas perfekt och det var helt svart i backen av löpare som var antingen på väg uppför eller nedför. Hejaropen ekade över nejden, högt nog att väcka Vickan och Danne.
Hejade extra mycket på Carina som hade ett bra driv i steget. Kul att ses!
Jag kände mig alldeles bubblig och glad av alla springande ben.
Ja men hur gick mitt pass då? Jo, tack alldeles bra. Började med tre stycken långa backintervaller på cirka 300 meter. De gick på ungefär 1:22 minuter.
Efter dessa tre drog vi oss till platten och körde en riktig "orienterarklassiker". Fem stycken 70/20. De flöt på ypperligt och jag kände mig stark.
Och som avslutning sprang jag tre stycken backar till där jag på sista fick peppning av Rubin McRae. Det gjorde susen.
En lugn, hal och trött nerjogg till hallen på det.
Nästa vecka gör vi om'et. Hoppas att RS är där då igen.
Kvällen skulle tillbringas i Hagaparken och "Studentbacken" vid Finnstugorna. Hela gänget från FK Studenterna skulle dit för att plåga de stackars benen upp och ner för backarna i varierande längd och mängd.
Efter uppvärmningen såg vi att Running Sweden också skulle köra i backen. Hur ska det här gå? Två stora grupper i en och samma backe.
Det gick kalas! Vi kunde samsas perfekt och det var helt svart i backen av löpare som var antingen på väg uppför eller nedför. Hejaropen ekade över nejden, högt nog att väcka Vickan och Danne.
Hejade extra mycket på Carina som hade ett bra driv i steget. Kul att ses!
Jag kände mig alldeles bubblig och glad av alla springande ben.
Ja men hur gick mitt pass då? Jo, tack alldeles bra. Började med tre stycken långa backintervaller på cirka 300 meter. De gick på ungefär 1:22 minuter.
Efter dessa tre drog vi oss till platten och körde en riktig "orienterarklassiker". Fem stycken 70/20. De flöt på ypperligt och jag kände mig stark.
Och som avslutning sprang jag tre stycken backar till där jag på sista fick peppning av Rubin McRae. Det gjorde susen.
En lugn, hal och trött nerjogg till hallen på det.
Nästa vecka gör vi om'et. Hoppas att RS är där då igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)