Monkey feeling

Ikväll är jag apnöjd!

Spring!

Ett nytt webb-tvprogram är fött.

Ett program som bara handlar om löpning. Programledare är Anders Szalkai och Petra Månström.


Personligen tror jag på den mixen. Den erfarna, före detta elitlöparen möter glammig motionslöpare med egna mål i sikte.


Det behövs båda delarna i denna sport. Allt kan inte bara vara snor.
I samband med denna premiär har även SvD premiär för sin nya sida om bara löpning. Som julafton!

Här hittar ni programmet:

Spring!

Det där med yogan

Nu har jag inte yogat på dryga tre veckor och benen känns väldigt pigga och glada.

Eller nja, så pigga är de inte efter helgens tävling men det är en helt annan känsla i dem. Den tunga, förlamande tröttheten är borta och jag känner att det finns lite studs i dem.

Jag kommer att under den här veckan prova att yoga ett kortare pass för att se vad som händer. Återkommer känslan av den sortens trötthet så är det nog färdigyogat för mig för ett tag.

Jag hoppas verkligen att det bara var en släng av för mycket och att jag kan hitta tillbaka till en lagom, balanserad nivå.

Tröskel och överfart

Igår var det intervaller på schemat. Rena intervaller i tröskeltempo och överfart. En salig blandning helt enkelt.

Vi joggade iväg mot Månzabanan vid Stora Skuggan, där vi körde en 12 minuter löpskolning. Det märks att det var en stund sen för undertecknad. Det kändes lite kantigt och stelt men absolut nyttigt för mina löparben.

Sen var det dags för två stycken ”tusingar” , som skulle gå i tröskelfart (baserat på söndagens resultat). Mellan dessa skulle det vara 60 sekunders mellanjogg. Min plan var att ligga runt 4:20 och 4:25 men det sprack ju som bara den. Som ett troll i morgonljuset. Klockade in på 4:11 på den första. Men vi var som kalvar på grönbete helt klart.

Joggade bort en sväng innan nästa intervall satte igång. Kände bra i benen och det var verkligen kontrollerat jobbigt. Kunde dra ner en skvätt mot mer moderata farter. 4:15 minuter/kilometer. Ändå för snabbt.

Nu var det dags för 10 stycken 40-sekunders intervaller med 45 sekunder gåvila. Jag väntade in Andréa så att vi bildade par.

Ojsan, tjosan, hejsan vad det gick. Det var skönt att sträcka ut kroppen fast den var trött efter söndagen.  Jag kom 200 meter på mina 40 och det ger en cirkafart på 3:30 minuter/kilometer. Kändes fint och jag jobbade mycket med tekniken. Försökte få ett flyt i löpningen fast det gick i överfart. För min del kan det bli lite kantigt när jag vill springa snabbare än vad kroppen just nu klarar.

Efter en liten gåpaus körde jag de två sista ”tusingarna” och nu var kroppen med på noterna. Allt kändes bra och det gick alldeles för bra. Kom upp lite för mycket i puls och farten blev därefter.

4:08 och 4:02. Skärpning till nästa gång. Då blir det 10 minuter i tröskelfart/ansträngning. Och då gäller det att välja rätt tempo från början.

Ännu mera sport

Premiärmilen

Nu är tävlingspremiären avklarad. Eller riktig tävling var det ju inte. Jag startade i motionsklass i Premiärmilen.

För mig är det stor skillnad på motionsklass och tävlingsklass. Framför allt mentalt. Det känns inte lika mycket på riktigt att springa utan tävlingslinne.

Och det behövde jag igår. Att bara springa med en nummerlapp och öva på det.

Sprang från KTH-hallen där jag ställt bilen för att få en bra uppvärmning. Benen kändes okej men det gick tungt för att vara uppvärmning. Kollade på klockan och insåg att det kanske inte var så konstigt. För mig är det inte uppvärmningsfart att springa i 4:30 tempo. Lugnade ner mig lite och insåg att det fanns en liten tävlingsdjävul där inne. Jag brukar bete mig så spattigt innan ett lopp.

Strax innan Månzarakan mötte jag Sub40-Mattias av en slump och det var en mycket glad och energigivande händelse. Susade vidare mot starten och körde några stegringslopp på vägen.

Bytte några ord med gårdagens tredjepristagare, Lars Södergård, som gav tips om banan, vindförhållanden och taktik. Jag sög åt mig av tipsen och lagrade i minnet.

Träffade på Carina kring startfållan och försökte ge några peppande ord och råd mitt i mitt egna tvivel på mig själv och min kapacitet.

För ärligt talat. Jag var inte speciellt road av detta. Om jag hade en bra dag och vinden i ryggen kanske jag skulle kunna spring på strax över 43 minuter. Och det är ju 2 minuter över mitt personbästa.

Nåväl, det var bara att sprätta igång benen när startskottet gick och göra det bästa av situationen. Jag valde att inte springa med klockan utan jobba med den inre känslan och få fart på benen ändå.

Hela första varvet hade jag negativa känslor. Funderade på att ”bryta” vid 5 kilometer för att sen hänga på Carina på hennes väg till pers. Jag undrade om det verkligen var möjligt att inte komma någonstans i backen upp till Stora Skuggan. I backen nerför där fick jag staka för att överhuvudtaget komma framåt. Det blåste en hel del.

Grusvarvet levde upp till sitt namn och var extragrusat. Men hellre det än glansis. Banan var toppen fin och tävlingsstaben hade gjort ett kalsjobb med den. Men mjukt grus är ändå mjukt grus.

Rullade nedåt förbi 4H-gården mot Lappis och knöade mig uppåt i branta backen. Som tur är, den är kort. Och sen på platten hände det något. Jag fick in ett flyt i löpningen. Jag stolpade mig inte fram och jag kom upp i steget.

Vid varvningen såg jag att klockan var på runt 21: 15 och då fick jag en tändning. Räknade snabbt i huvudet att det fanns chans, om jag inte såsade för mycket, att kunna komma under 43 minuter.

Gjorde sällskap med två killar, en kort och en lång. La mig bakom den långa för att få lite lä. Dock började han sacka efter så jag gick upp och drog lite längs med Månza och en bit till. Sen händer det som inte får hända. Mitt ena skosnöre går upp. Vad är det med mig egentligen? Det är inte första gången i år som det händer. Visserligen på träning innan men det är inte okej.

Skosnören ska man ha knutna hela tiden!

Tappar den långa och den korta och har en 100 meter upp till dem. Då börjar jakten. Jag ska komma ikapp. Det är mitt mål med tävlingen. Jobbar mig sakta men säkert upp. Den långa har tappat fart så honom kommer jag om ganska så lätt. Tyvärr resulterar det i att jag hamnar i ett slags ingenmansland.

En bit upp till den korte och bakom mig fanns faktiskt ingenting. Var är de? Ligger jag sist?

Backen upp igen mot Stora Skuggan. Inte direkt en favorit men här finns det lite publik och de hejar glatt på mig. Clarence gör sitt hejarjobb storslaget även om han får en grimas till svar. Det skulle ha varit ett leende. Lovar!

Nu börjar jag bli trött. Men det är bara 2 kilometer kvar. Ingenting. Har ju bara 20 procent kvar. Runt 10 minuter. Försöker att jobba upp steget men får inte riktigt till det. Inte ens utför mot upploppet går det bra.

På upploppet möts jag av en vägg. En vägg av vind. Och jag kunde inte ge mer. Monica Kingstedt ser jag i ögonvrån springa om och jag hör Per skrika på mig att springa. Men det går inte. Det är som om jag ger upp lite den sista kilometern. Att jag liksom tycker att loppet är över.

Men jag kommer in strax under 43 minuter och jag lyckades få ihop matematiken även om målet att komma ikapp den korta inte lyckades. Känner mig ganska så bra i kroppen. Går och hejar in Carina i mål, som persar. Så roligt!

På kvällen känner jag att jag faktiskt har tagit ut mig. Jag börjar må illa och känner mig sunkig i kroppen. Så det blev en bra genomkörare helt klart.

Summasumarum är jag ganska så nöjd med loppet. Nu vill jag få till bra kvalitetsträning med snabbdistans och långa intervaller. Då kan det nog komma lite mer ur kroppen.

För övrigt så hejade jag på Petter på upploppet. Trodde det var någon jag kände då hans ansikte var så bekant.

Nattens dröm

Det märks att jag pluggar en hel del friidrottsregler nu.

Nattens dröm bestod i att jag sprang stafett och skulle ta emot stafettpinnen från lagkompisen (vet ej vem).

Jag börjar småjogga framåt och gör mig beredd att greppa pinnen genom att föra armen bakåt. Känner att jag har grepp och börjar accelerera samtidigt som jag jobbar med armen framåt.

Och där blev P av med sitt täcke. Jag hade använt hans täcke som stafettpinne.

Ljusruset 14 april 19:00

En torsdag i mitten av april anordnar Fortum en tävling på tre olika platser i Stockholm, där vinnande plats får bättre belysning.

Vill du springa och träffa fyra friidrottsprofiler hittar du mer info här: Ljusruset

Dags att kasta av sig kläderna

Igår sprang jag för första gången i år utan jacka. Bara en tröja. Hur skönt som helst.

Det kändes genast lite lättare att ta mig framåt.

Sprang två varv på Premiärmilenbanan (utom delar av grusvarvet som var som en skridskobana). Körde distans med inslag av fartökningar.

Mötte Tolvangruppen och Running Sweden. Tjoade som sig bör så att de får lite piggare ben.

Så glöm inte att anpassa klädseln efter temperaturen ute. Frys hellre lite i början av passet.

Foto: Anna Molander - fotograf

En vecka med massa vila

Nu är det dags för återhämtningsvecka. Det kommer bli en tre eller fyra pass löpning där två av passen är kvalitetspass. Och denna vecka struntar jag i långpass och kör bara distans.

Hur och var jag kommer köra passen återstår att se. Jag bollar just nu med en klok person.

Jag vill få in ett styrkepass men inte senare än onsdag.

Summering av en tung vecka

Denna vecka skulle vara tung enligt schemat. Många kilometer skulle avverkas och ändå ha två kvalitetspass.

Det gick bra och jag gjorde som så att jag slopade yogan helt för att testa hur kroppen reagerade på det.

Den har älskat att slippa yogan. Det låter hemskt då jag älskar att yoga men jag ska ju lyssna på kroppen och ge den de allra bästa förutsättningar för att kunna springa snabbt.

Så tyvärr är yogan inte kompatibel med löpning för mig. Hur jag ska göra nu vet jag inte. Kanske är en vecka för lite för en komplett utvärdering och jag vill verkligen inte sluta helt.

Den kommande veckan struntar jag i yogan då jag ska träna att springa med nummerlapp på söndag. Men veckan där på ska jag lägga på ett pass på en dag jag tror kan vara lämplig för det och se vad som händer. Jag backar och testar mig försiktigt fram.

Det som händer med mina ben är att de blir så himla tunga och kraftlösa efter ett Ashtanga mysore-pass. Det finns säkert yoga som passar och som skulle kunna fungera men jag vill så gärna köra Ashtanga.

Namaste

Pluggapluggaplugga

I det vackra vädret är jag inomhus för att plugga. Jag har bestämt mig för att ta ett steg till i min domarbana.

Jag ska försöka bli förbundsdomare i Friidrott. Hur roligt som helst men en massa att lära mig.

Det är ansatsbanor, mått, vikter och klass indelningar. Och hur är det nu egentligen med Svensk Stafett? Hur får man springa då?

Alla dessa frågor och fler där till är det meningen att jag ska kunna svara på den 2 april.

Håll tummen!

Tänk vad varierad en vecka kan vara

Ibland vill jag inte vara kvinna. Ibland skulle jag vilja vara man och inte ha problem med hormoner, vätskeansamling i kroppen och ont i hela kroppen. Att få slippa mjölksyra i benen vid jogg.

Men eftersom jag en vecka i månaden inte kan göra könsbyte är det bara att hacka i sig och genomföra alla pass även om det går tungt och inte ger glädje. Jag hoppas någonstans att det ändå ger en liten pusselbit till den karta som ska leda mig fram till målet.

Gårdagens pass runt Radiohuset gav ingen euforisk känsla och ingen hjärtfrekvens som pumpade blodet runt i extas. Det var mörkt, kallt och jobbigt.
Men jag sprang mina 16 kilometer i stegrande fart och fick en snitt fart på 5:07, 4:55, 4:47 och på sista varvet 4:45 minuter per kilometer.

Det får vara okej även om det inte var bra. Nu är det bara en gång kvar runt det däringa huset.

Jag ska fira som bara den när det passet är klart.

Igår var jag grym

Det blir ett kort inlägg denna gång. Kan bara konstatera att jag ägde backen igår. Det kändes finfint och jag älskar barmark.

Visst kan tiderna "skyllas" på barmarken men känslan i kroppen var en helt annan än tidigare gånger.

Jag hade tryck.

På 70/20 intervallerna kändes det fint i kroppen och jag kom upp hyfsat. Men de var inte helt perfekta. Och det känns bra. Att det finns mer att ge.

Det är lustigt att medan jag kör mina intervaller så känner jag mig trött men det är inte så att jag ger upp. När sista intervallen var körd igår ville jag bara dö. Illamåendet kom som ett brev på posten. Och det är en skön variant på det.

Då känner jag att jag tagit i ordentligt.

Här kör jag en annan typ av intervall. Cyklar så att jag kan prata i radio och tillkalla läkare, ha lektion eller bara skvallra lite med närmsta grannen (en så där 100 km bort)

Backintervaller

Ikväll blir det backintervaller. Var återstår att se då det var väldigt isigt i Studentbacken i helgen och det troligtvis inte har ändrat sig nämnvärt.

Vad som komma skall

Denna vecka kommer jag testa lite nytt i tänket. Det blir ingen yoga för än i slutet av veckan. Jag ska se om mina ben håller sig piggare då.

För mina ben blir verkligen trötta och sega av yoga. Styrketräning i all ära men det är en annan slags tyngd i benen efter ett yogapass. Så veckans experiment blir att avstå från yogan ända till fredag.

Veckan är en så kallad tung vecka. Det vill säga att för mig innebär det att jag kommer springa 5 stycken pass. 2 kvalitetspass, 1 långpass och 2 kortare distanspass. Tanken är att komma upp i en 6-7 mil löpning.

Jag vill också komma åt två tillfällen att träna styrketräning. Jag känner att bålen måste få sitt så att ankhäcken försvinner någon gång.

Onsdagen är vigd åt soffan och vila.

Man kan tro att jag inte rakat benen på ett år eller så...tur att det inte är mina ben

Pruttunga varv på Gärdet

Det är tungt nu, det är segt nu. Min kropp längtar efter korta tights och solskensintervaller.

Bakslaget i vädret igår gjorde att passet var grisigt och otillfredsställande. Men jag hoppas att de grisiga, otillfredsställande passen kommer att ge mig starka lätta ben och ett hjärta som skriker efter mer utmaning när väl våren kommer med värme och total barmark.

Det var alltså dags för veckans progressiva pass. Denna vecka var det lika långt som förra men vi körde lite andra slingor. Det var ett varv som var 6 kilometer och sen de två vanliga 4 kilometers rundorna. Första varvet gick delvis på Tjejmilenbanan innan den gick över i Radiohus5:an.

Jag låg redan från början i bakvattnet från de andra och kände verkligen att kvällens pass skulle huvudet få kriga för att få ihop det någorlunda. Jag bidade min tid och flöt på i en medelfart av 5:05 minuter per kilometer.
Ut på andra varvet försökte jag dra nytta av Josefin som låg några steg före. Det känns som att hon och jag kommer kunna ha nytta av varandra under kommande säsong. Vi är ganska så jämna och vi nyttjar varandra fint på träning utan att vi egentligen har uttalat något om det. Det bara blir så att säga så.

Varv två kröp kilometertiden ner till 4:50 minuter per kilometer i snitt och nu fick jag känningar i magen. Jag ska vara öppen med vad som hände. Det blev en fis på tvären. Det var en variant som skulle kunna få världen att skaka och så många gånger har Josefin och jag sprungit ihop så att det känns bekvämt att prutta. Lite fin flicka är jag, trots allt. Och ja, det blev ett magknip som inte försvann eller blev bättre. Jag blev tvungen att stanna och släppa Jossan (och fisen). Och guud så skönt det var.

Efter det kunde jag springa på bättre utan att ha en fällknivs hållning. Mitt mål var att försöka komma ikapp det jag tappat och att snabbt komma upp i tröskelansträngning. Krig, krig, krig flög runt i huvudet. Vattenpölarna plöste jag bara igenom så att vattenkaskader flög upp mot flanörer. Inte snällt alls men jag var en krigare utan pardon. Jag ville ha revansch. Jag ville visa vädergudarna att snöblandat regn i motvind inte kunde stoppa mig.

Och trots att jag fick ett bra och lägre snitt på detta varv kände jag mig inte helt tillfreds. Det känns som om jag står still. Att inget händer i kroppen. Den svara liksom inte. Under nästa vecka kommer jag testa en ny taktik och ge kroppen chansen att visa vad den går för. Samt att det börjar bli dags att medicinera mot pollen och astma. Redan nu börjar det kännas lite i luftrören.

Löpskolning

Igår var jag på Bosön och drillade lite folk från Tolvans grupp. Det var fokus på löpskolning, rörlighet och lite styrka. Visade några spänstövningar som vi ska köra vidare på senare i år.

Det är väldigt kul att se att förbättringar sker redan efter några steg i övningarna. Det gör mig väldigt glad när andra som kämpar verkligen blir bättre och saker och ting faller på plats.

Det kanske bor en coach inne i mig?

Omkastad vecka

De som följt mig ett tag vet att jag vanligtvis kör kvalitetspass på tisdagar och torsdagar men denna vecka ska jag vara mer av instruktör på kvällens pass än deltagare så jag la in ett eget pass på måndagkvällen.

För att inte krångla för mycket körde jag ett ”rakt upp och ner-pass” med 10 stycken 2 minuters intervaller och joggvila mellan.

Benen kändes helt okej under uppvärmningen och jag fick till en bra progressivitet men jag glömde stegringsloppen på slutet.

Vid starten på min tusing på Kungsholmsstrand startade jag första intervallen. Här kändes det att jag inte blåst ur benen innan. Lite kantigt och knöligt. Jag hade en dröm om att intervallerna skulle gå i 4-fart och att jag därmed skulle komma 500 meter. Det var en jämn och fin sifferkombination.

Och sen en liten jogg på det innan det var dags för nästa. Som nästan alltid så undrar jag under andra och tredje intervallen hur jag kommer orka detta. Kroppen är inte helt med i matchen och det känns som att det är oändligt många kvar att köra.

Men på något konstigt vis betar jag av en efter en och jag försöker verkligen att vara här och nu i varje intervall. Att fokusera på just det jag håller på med. Jag försöker jobba med steget och få tekniken att sitta. Dels har jag något att fokusera på och dels så går det åt mindre energi för samma jobb.

När jag kommit fram till Norrmälarstrand kom motvinden. Jag var förberedd på att den skulle uppenbara sig just där (hade kollat på flaggorna hemmavid innan avfärd). Men jag krigade på bra och försökte ignorera att farten bedarrade. Nu var det bara ansträngningen som gällde. Det var den som var viktig i sammanhanget. Att det skilde cirka 10-20 sekunder åt ena hållet jämfört med andra var inte relevant.

Tillslut hade jag avverkat mina 10 intervaller och 20 minuter av hög fart. Tyvärr kom jag inte upp tillräckligt fort till arbetspuls så det blev bara 10 minuter där pulsen var där den skulle. Nåja, svårt när det är korta intervaller. Får köra 4 minuters varianter en annan dag för att vänja kroppen vid hög belastning under längre tid. Nästa gång, kanske redan på torsdag.

Hemvägen var en plåga. Jag var trött. Riktigt trött så passet var ett bra pass. Det tog där det skulle.

Jamen tiderna då? Jo det var allt från 3:46 till 4:12 minuter per kilometer. Lika svajigt som vinden.

Idrott är lek...eller?

Skulle kunna vara jag och min man...

Tände inte på alla cylindrar

Tänk er en gammal sur startmotor. Tänk er hur den brukar låta. Så kände jag mig igår när jag skulle springa ut på veckans kenyanska pass.

Kroppen var inte riktigt med och huvudet hade alldeles för många negativa tankar. Men jag är inte den som ger upp utan tänker att varje pass ger i alla fall något även om det kanske inte ger precis det svar som jag vill ha.

Snurrade ner mot Gärdets början med gruppen och vi gav oss ut på första varvet av tre. Radiohus femman. Tuffade på i aningen snabbare tempo än uppvärmningen. Perfekt. Chittchattade med Anna om ditt och datt och det kändes helt okej i kroppen. Dieselmotorn verkade ha blivit uppvärmd och benen gick framåt, även om det inte var förra veckans studs i dem.

Stämplade in första varvet på 25:55 (5:08 minuter per kilometer i snitt) och direkt ut på nästa varv.

Några snabbfötter som bara skulle springa två susade iväg i bättre fart och lämnade kvar ett litet dammoln. Nu ökade vi också en aning och det var nu mer tvunget att fokusera på steget. Försöka komma upp mer med höften. Jobba lite mer med kroppen och att sluta känna efter.

Ytterligare ett varv, ytterligare en Radiohusbacke upp. Den som i början av säsongen kändes brant och jobbig är nu inte alls så farlig. Det finns hopp.

Varvet denna gång hamnade på 23:20 (snitt 4:47) och pulsen var där den skulle. Det sista varvet var Radiohus fyran, och det är mentalt skönt att veta att det är kortare.

Nu ville jag upp på bättre pulsvärden men på många ställen trippade jag eller hamnade ner på hela foten och tung gump. Var jag så trött? Det visade sig att det var inte bara min trötthet utan även att det blev halare och halare för varje varv. Det var skönt att få reda på. Mitt vintersteg har mycket att önska.

Dock fick jag upp pulsen så pass att det får klassas som ett tröskelpass. 17 minuter runt tröskeln idag och det är jag nöjd med även om farten inte var i paritet med den.

Sluggade mig upp för sista backen och vann inte på stilpoäng där direkt. Men klockade in på 18:29 och snitt på 4:40 minuter per kilometer.

Lite mer uthållighet och snabbhet så kanske jag vågar visa mig på tävlingsbanan i år.

Totalt sprang jag i går 19 kilometer och fick en semla som belöning. Faktiskt årets godaste hittills. Tänkte prova Stinas i helgen att smaska på efter långpasset. Får se om den är bättre.

Ångpannan är laddad

Jag kände mig lite trött och slö på eftermiddagen så suget efter intervaller var inte så stort.

Men jag tog mig till KTH-hallen, snörde på mig skorna och joggade bort mot Haga med gruppen. Kroppen kändes lite tung och trög men jag hoppades att det skulle lossna. Jag har upptäckt att jag kör bäst när jag får jobba med uppvärmningen progressivt. Det vill säga att farten stegras efter hand och på slutet är i närheten av den marchfart som passet ska köras i. När jag kör i grupp så här blir det oftast inte så utan det blir ett moderat tempo som hålls hela tiden. Jag beslutade att första intervallen fick bli en ”igångsättare”.

Planen var att vi skulle springa runt i Haga och utnyttja kuperingen där. Alltså skulle backen upp mot Koppartälten äntras ett flertal gånger. Gruppen satte av i sin första 2 minutare. Jag blir alltid lite kantig så här i början. Nästan så att jag blir lite nervös i kroppen. Så mitt fokus är att hitta den avslappnade löpningen och att komma upp i arbetspuls ganska så snart utan att dra på mjölksyra.

Det kändes faktiskt ganska så bra redan från början. Jag kom upp i steget och fick med mig kroppen. Under joggvilan mötte vi Running Sweden som körde 3 serier med korta intervaller där mittserien var lite längre. Kolla in hos Carina om du vill veta mer. Jag försökte heja och peppa så mycket jag bara kunde.

Dags för 3 minuter. Uppför backen. Korta steget. Aktiva ben, starka ben. Jobba med armarna och vara lätt. Så, backen besegrad och steget kunde flyta ut mer. Andningen var nu ganska så flåsig och allt kändes bra. Ingen syra och huvudet helt med i matchen. Såg faktiskt fram emot de två långa intervallerna. Där kände jag att jag kunde få en indikation på formen.
Joggade i två minuter innan den första långa. Sen på’t. Huvudet med, benen med och det kändes positivt i kroppen. Inte så jag flög fram men det var verkligen kontrollerat jobbigt. Och jag skulle kunnat köra på en längre stund. Bra där!

Samma känsla på nummer två. Hela kroppen var glad även om det var jobbigt. Allt flöt på. Jag hoppas att känslan fortsätter så här och att jag kan köra så även på längre intervaller. Det kanske är dags för ett litet test?
Resten av intervallerna gick av bara farten.

Jag gillar mentalt nedförsbacken av stegen. När intervallerna blir kortare och kortare. Dock är jag en snigel i början. Det tar ett tag för ångloket att få upp någon speed. Det tar en minut eller två innan jag börjar tuffa om folk. Så på de två korta intervallerna hade jag sämst fart. Visserligen började jag bli trött men det är inte hela sanningen.

Riktigt nöjd med kvällens pass.

Laddar inför Hagaladder

Kvällens program kommer bjuda på en liten nätt intervallstege.

Min plan är att komma upp i tröskelansträgning på alla intervallerna. Det kommer vara lite svårare på de kortare men jag gör så gott jag kan.

Joggvilan mellan kommer vara halva intervalltiden. Alltså den intervall som precis avslutats.

2-3-4-4-3-2-1-1 minuter ska vi springa, jag och 12:an-gruppen.

Jag har noterat att soppa är väldigt mättande. Tog en rövare idag och åt gårdagsmiddagens soppa till lunch. Jag är fortfarande mätt.