Har suttit hela midsommaren och planerat semestern.
Det kommer vara bland annat två veckor i fjällen med vandring, löpning och orientering. En helt underbar blandning av högt och lågt. Lugn och action. En mishmash av aktiviteter.
Det kommer bli en bra uppstart mot höstens tävlingar. Det kommer bli millopp, lidingölopp och något annat, kanske, eventuellt.
Innan sillbitarna letade sig in i min mun sprang jag ett tröskelpass med lite längre fartinslag. Det blev 10-12-10-5 minuter med 75 sekunders gåvila mellan. Det är något som inte riktig stämmer just nu för mig. Det känns inte kul och kroppen ger mig inget gensvar. Men jag biter ihop och jobbar mig igenom svackan.
Det är ny vecka nu och nya möjligheter att få kroppen att samarbeta. Jag börjar med energigörande dejt med två träningskompisar. Även om fokus nu mer ligger på god mat och dryck.
måndag 27 juni 2011
tisdag 21 juni 2011
Asså, njaaa
Det är inte helt bra på den här sidan av bloggen.
Jag har ont i min vänstervad och jag känner mig allmänt trött. Nu när det är sommar, ljust och livet ska vara på topp.
Men jag känner igen det där. Det blir en dipp för mig ungefär samma tid varje år. Jag klämmer in alldeles för mycket i almanackan och sen får jag inte riktigt ihop det.
Men snart, om drygt en vecka tar jag sommar. Då ska jag njuta av livet, jordgubbar, rosé och en massa rolig träning.
Visserligen var träningen riktigt kul idag men något riktigt klipp fick jag inte till. Dessutom var träningen apjobbig. Skulle vilja ha en snack med henne (läs: jag) som satte ihop passet.
Passet var tänkt som en liten kombo. En tusing och sen en fyrhundring. Som ett litet fint paket med uthållighet och lite fart i en skön symbios.
Synd bara att hon (läs: jag) inte hade riktigt koll på distanserna på tänkta intervallrutter. De blev 1100 meter respektive 600 meter.
Lägg där till att jag toköppnade på första serien så att resten av passet blev bra jobbigt och farten sjönk som en gråsten i Östersjön.
3 varv med hyfsat resultat och ett varv där jag inte fick till det alls. Sen sprang jag delvis ett varv med Jenny som sparring då hon skulle köra en extra.
Och hur gick det med min onda vad? Jo tack, det funkar okej men inte helt bra när jag springer men känns stelt efter. Ska känna efter i morgon hur den känns och se om löpvila ska ordineras av Dr Björk.
Jag har ont i min vänstervad och jag känner mig allmänt trött. Nu när det är sommar, ljust och livet ska vara på topp.
Men jag känner igen det där. Det blir en dipp för mig ungefär samma tid varje år. Jag klämmer in alldeles för mycket i almanackan och sen får jag inte riktigt ihop det.
Men snart, om drygt en vecka tar jag sommar. Då ska jag njuta av livet, jordgubbar, rosé och en massa rolig träning.
Visserligen var träningen riktigt kul idag men något riktigt klipp fick jag inte till. Dessutom var träningen apjobbig. Skulle vilja ha en snack med henne (läs: jag) som satte ihop passet.
Passet var tänkt som en liten kombo. En tusing och sen en fyrhundring. Som ett litet fint paket med uthållighet och lite fart i en skön symbios.
Synd bara att hon (läs: jag) inte hade riktigt koll på distanserna på tänkta intervallrutter. De blev 1100 meter respektive 600 meter.
Lägg där till att jag toköppnade på första serien så att resten av passet blev bra jobbigt och farten sjönk som en gråsten i Östersjön.
3 varv med hyfsat resultat och ett varv där jag inte fick till det alls. Sen sprang jag delvis ett varv med Jenny som sparring då hon skulle köra en extra.
Och hur gick det med min onda vad? Jo tack, det funkar okej men inte helt bra när jag springer men känns stelt efter. Ska känna efter i morgon hur den känns och se om löpvila ska ordineras av Dr Björk.
lördag 18 juni 2011
Inte mycket träning just nu
Jag har fullt upp med Lag-EM.
Följ sändningarna på SVT eller SVTPlay:
Lördag 18 juni:
SVT1/Play/Mobil 14:45-17:50
SVT2/Play/Mobil 17:50-18:15 (forts. från SVT1 - i Play inget kanalbyte).
Söndag 19 juni:
SVT1/Play/Mobil 14:45-17:55
Följ sändningarna på SVT eller SVTPlay:
Lördag 18 juni:
SVT1/Play/Mobil 14:45-17:50
SVT2/Play/Mobil 17:50-18:15 (forts. från SVT1 - i Play inget kanalbyte).
Söndag 19 juni:
SVT1/Play/Mobil 14:45-17:55
tisdag 14 juni 2011
Orienteringsdags igen!
Vi har lyckats rätt bra med att ha en orienteringsdag i veckan. Igår var vi på motionsorientering i Rudan, Handen. Vi var där för ett par veckor sedan. Denna gång gick banorna lite mer norr ut samt att de var enklare kontrollpunkter men mer vägvalsorientering.
Min plan var att vara ute en 40 till 50 minuter så jag valde en 4,1 kilometer lång bana i orange svårighetsgrad, det vill säga en ganska så enkel bana.
Gav mig av efter att ha vinkat av P och Maria. Känslan i kroppen var bra och benen lydde.
Stämplade första kontrollen utan mankemang och gav mig av mot andra. Inga problem där heller, trean satt som en smäck och så fortsatte det.
Jag orienterade på riktigt och hade ett bra flyt. Precis vad jag behövde. Få in flyt i orienteringen så jag kunde känna rätt känsla i skogen.
Efter knappa 37 minuter målstämplade jag med ett leende på läpparna. Mer orientering!
Idag känner jag av ganska så stela ben. Det tar att springa obanat i skogen. Härlig känsla.
Min plan var att vara ute en 40 till 50 minuter så jag valde en 4,1 kilometer lång bana i orange svårighetsgrad, det vill säga en ganska så enkel bana.
Gav mig av efter att ha vinkat av P och Maria. Känslan i kroppen var bra och benen lydde.
Stämplade första kontrollen utan mankemang och gav mig av mot andra. Inga problem där heller, trean satt som en smäck och så fortsatte det.
Jag orienterade på riktigt och hade ett bra flyt. Precis vad jag behövde. Få in flyt i orienteringen så jag kunde känna rätt känsla i skogen.
Efter knappa 37 minuter målstämplade jag med ett leende på läpparna. Mer orientering!
Idag känner jag av ganska så stela ben. Det tar att springa obanat i skogen. Härlig känsla.
lördag 11 juni 2011
När jag tungkysste en torsk
eller
Sub40 goes Foodie.
Fredagen började med orientering i knappa 90 minuter ute i Hellas. Strålande väder och strålande insatser. Varenda skärm hittades på ett bra sätt. Det börjar ta sig.
Sen ett snabbt bad i Källtorpssjön och en macka mer eller mindre i farten innan vi styrde kosan ner till Mörkö och Oaxen.
Det var dags att besöka en av Sveriges bästa restauranger. Det är inte bara löpning som är mitt intresse i livet utan även vällagad, god mat i skön miljö med underbar service.
En helt underbar upplevelse som krullade smaklökarna till extas. Jag njöt från första sippen på vinglaset till den sista tuggan på pralinerna.
Dessutom är Oaxen en ovanligt vacker plats trots (eller snarare tack vare) sitt kalkbrott. Många ejdrar med ungar i vattnet runt båten vi bodde på. Ett riktigt sommarljud.
Men hur kommer torsken in?
Jo, en av rätterna bestod bland annat av kolgrillat torskhuvud. Ja, hela huvudet kom in på ett fat och servitrisen plockade fram kinder, läppar och tungan. Jag har aldrig ätit torsktunga så jag bara måste prova.
Och det var gott! Mört och smakade fisk.
Resan avslutades med ett träningspass i Ensta. Värmen knäckte mig så de planerade 20 kilometerna blev bara 15.
Sub40 goes Foodie.
Fredagen började med orientering i knappa 90 minuter ute i Hellas. Strålande väder och strålande insatser. Varenda skärm hittades på ett bra sätt. Det börjar ta sig.
Sen ett snabbt bad i Källtorpssjön och en macka mer eller mindre i farten innan vi styrde kosan ner till Mörkö och Oaxen.
Det var dags att besöka en av Sveriges bästa restauranger. Det är inte bara löpning som är mitt intresse i livet utan även vällagad, god mat i skön miljö med underbar service.
En helt underbar upplevelse som krullade smaklökarna till extas. Jag njöt från första sippen på vinglaset till den sista tuggan på pralinerna.
Dessutom är Oaxen en ovanligt vacker plats trots (eller snarare tack vare) sitt kalkbrott. Många ejdrar med ungar i vattnet runt båten vi bodde på. Ett riktigt sommarljud.
Men hur kommer torsken in?
Jo, en av rätterna bestod bland annat av kolgrillat torskhuvud. Ja, hela huvudet kom in på ett fat och servitrisen plockade fram kinder, läppar och tungan. Jag har aldrig ätit torsktunga så jag bara måste prova.
Och det var gott! Mört och smakade fisk.
Resan avslutades med ett träningspass i Ensta. Värmen knäckte mig så de planerade 20 kilometerna blev bara 15.
fredag 10 juni 2011
Yessssss!
För första gången, ever, klarade jag att springa ett snabbdistanspass.
Jaha, tycker ni. Vad är det med det då?
För mig betyder det massor. Snabbdistansen har varit ett hjärnspöke som inte velat släppa. Att springa 10-12-15 minuter ii trökelfart har funkat utan mankemang och i bra fart. Men så fort det står snabbdistans på schemat har det låst sig totalt vid 10-12 minuter och jag har bara velat dö.
Men igår, gick det! Jag värmde upp med P och Petra och sen splittrade vi på oss. P skulle köra ett annat pass och Petra samma men med annan fart.
Vi startade på Månzabanan och körde en kilometer i tänkt fart (i mitt fall hade jag tänkt 4:20 med tanke på värmen och att jag gav mig lite snällare mål för att fixa 20 minuter).
Den kilometern gick på 4:14.
Sen efter lite vila och pepp satte Petra och jag av. Hittade min rytm men jag kände mig inte avslappnad. Det gnagde i mig att jag inte "kan" det där med snabbdistans. Försökte hitta delmål och visualisera sista kilometerna i ett millopp.
Och sen, när det var 5 minuter kvar så kom den avslappnade känslan. Den bara infann sig. Och det gjorde min löpning mindre kantig och tvär. Mina fötter nuddade knappt marken, min andning kom ända ner i magen.
Och där, 20:00, knäppte jag av klockan. Jag hade segrat! Snittfarten blev 4:17 och jag känner mig så nöjd.
Så att jag drack vatten som en kamel hela kvällen och hade svårt att sova gör ingenting i sammanhanget.
Tack P och Petra för sällskapet.
Jaha, tycker ni. Vad är det med det då?
För mig betyder det massor. Snabbdistansen har varit ett hjärnspöke som inte velat släppa. Att springa 10-12-15 minuter ii trökelfart har funkat utan mankemang och i bra fart. Men så fort det står snabbdistans på schemat har det låst sig totalt vid 10-12 minuter och jag har bara velat dö.
Men igår, gick det! Jag värmde upp med P och Petra och sen splittrade vi på oss. P skulle köra ett annat pass och Petra samma men med annan fart.
Vi startade på Månzabanan och körde en kilometer i tänkt fart (i mitt fall hade jag tänkt 4:20 med tanke på värmen och att jag gav mig lite snällare mål för att fixa 20 minuter).
Den kilometern gick på 4:14.
Sen efter lite vila och pepp satte Petra och jag av. Hittade min rytm men jag kände mig inte avslappnad. Det gnagde i mig att jag inte "kan" det där med snabbdistans. Försökte hitta delmål och visualisera sista kilometerna i ett millopp.
Och sen, när det var 5 minuter kvar så kom den avslappnade känslan. Den bara infann sig. Och det gjorde min löpning mindre kantig och tvär. Mina fötter nuddade knappt marken, min andning kom ända ner i magen.
Och där, 20:00, knäppte jag av klockan. Jag hade segrat! Snittfarten blev 4:17 och jag känner mig så nöjd.
Så att jag drack vatten som en kamel hela kvällen och hade svårt att sova gör ingenting i sammanhanget.
Tack P och Petra för sällskapet.
onsdag 8 juni 2011
En het dejt med Olga i Karlberg
Högsommarvärmen hade kommit till stan och kvällen var vigd åt intervaller med Tolvangruppen på Karlbergs 400 meters bana.
På programmet hade coachen lagt in Olgor. Det vill säga 2000 meters intervaller uppdelade i 400 (över tröskelfart)-400 (under tröskel)-300 (öt)-300 (ut)-200 (öt) -100 (öt) -100(ut). Vilan mellan varje set var 90 till 120 sekunder och det skulle köras tre serier.
Min plan var att köra dessa med tröskeln på 4:10. Då skulle varje hel intervall gå på 8:20. Det lät jämt och snyggt.
Uppvärmning och löpskolning på mjuka fotbollsgräset. Vi var nästan själva på banan. Sen kom det in en elefanthord från vänster. Running Sweden dök upp med ett gigantiskt gäng. Lite små nervös blev jag och funderade en stund hur detta skulle gå. Men det gick kalas. Vi kom överens om i vilket varv vi skulle köra och alla var med på hur det skulle springas.
Så stämningen var hög och alla hejade på alla. Precis så som det ska vara. Löparglädje! Jag hejade lite extra på mina gruppkamrater, som sprang väldigt fint och peppade mig massor, Petra och Sub40-Mattias, som kommit tillbaka från sin skada.
Men tillbaka till de svettiga intervallerna. Det gick bra. Lite snabbare än beräknat så jag får nog börja räkna om min tröskel en aning. Dock får jag jobba lite mer med fartkänslan. De som skulle gå lite långsammare var inte så mycket långsammare. Jag vågade inte sakta ner för mycket då jag trodde att det skulle bli för söligt.
Första intervallen gick på 8:12, den andra på 8:07 och den sista på samma 8:07.
Glad, nöjd och tillfreds barfotajoggade vi ner i dryga 5 minuter på fotbollsplanen. Mysig känsla att ha gräs mellan tårna.
Det är härligt att ha en grupp att träna med. Det ger en hel del extra, både löpmässigt och socialt.
På programmet hade coachen lagt in Olgor. Det vill säga 2000 meters intervaller uppdelade i 400 (över tröskelfart)-400 (under tröskel)-300 (öt)-300 (ut)-200 (öt) -100 (öt) -100(ut). Vilan mellan varje set var 90 till 120 sekunder och det skulle köras tre serier.
Min plan var att köra dessa med tröskeln på 4:10. Då skulle varje hel intervall gå på 8:20. Det lät jämt och snyggt.
Uppvärmning och löpskolning på mjuka fotbollsgräset. Vi var nästan själva på banan. Sen kom det in en elefanthord från vänster. Running Sweden dök upp med ett gigantiskt gäng. Lite små nervös blev jag och funderade en stund hur detta skulle gå. Men det gick kalas. Vi kom överens om i vilket varv vi skulle köra och alla var med på hur det skulle springas.
Så stämningen var hög och alla hejade på alla. Precis så som det ska vara. Löparglädje! Jag hejade lite extra på mina gruppkamrater, som sprang väldigt fint och peppade mig massor, Petra och Sub40-Mattias, som kommit tillbaka från sin skada.
Men tillbaka till de svettiga intervallerna. Det gick bra. Lite snabbare än beräknat så jag får nog börja räkna om min tröskel en aning. Dock får jag jobba lite mer med fartkänslan. De som skulle gå lite långsammare var inte så mycket långsammare. Jag vågade inte sakta ner för mycket då jag trodde att det skulle bli för söligt.
Första intervallen gick på 8:12, den andra på 8:07 och den sista på samma 8:07.
Glad, nöjd och tillfreds barfotajoggade vi ner i dryga 5 minuter på fotbollsplanen. Mysig känsla att ha gräs mellan tårna.
Det är härligt att ha en grupp att träna med. Det ger en hel del extra, både löpmässigt och socialt.
måndag 6 juni 2011
Terrängdistans
Efter en dag med riktig funktionell träning (vedklyvning) kände vi för en liten löptur. Vi styrde kosan mot Vigelsjö i Norrtälje. Ett friluftsområde med bad och ett par tre terrängspår.
Vi hoppade över badet denna gång och körde en 11 kilometer lång slinga som vände borta vid anstalten.
Redan från första steget var mina ben som cementklumpar. Hade någon slängt i mig i Nybroviken hade jag haft en klar ståplats där. Lungorna jobbade för fullt redan från start och jag undrade hur denna tillställning skulle bli. Bad på mina bara knän till P att det bara måste gå långsamt, "annars dööör jag".
Vi rullade på i ett ganska så bekvämt tempo och vi båda muttrade lite lagom om trötta ben och usel känsla. Men så, efter en stund slutade vi att gnälla, vi var mer i samklang med alltet. Det kändes till och med ganska så njutbart. Vi tuffade på och efter en stund kom vi förbi årets moppehändelse i Norrtälje, Custom Bike show.
En liten hög med eftersläntrare låg i tältstaden och solade (självklart med skinnställen på).
Vi snuddade vid anstalten och vi funderade en stund vilken typ av kriminella som satt där inne. Nu var vi på hemväg. Benen var helt plötsligt pigga och inte ens en lång slakmota kunde stoppa dem.
Solen sken, humlorna surrade. Livet var på topp där på skogsvägarna. Och med ens var vi framme. Vi gjorde dock en liten extra krok för att komma upp i rätt antal kilometer. Vi sprang fram till vattenrutchbanan, där en liten kille med ärmpuffar och blåa läppar sa till sin pappa att bara en gång till. Det var knappt att han kunde få fram orden för hans tänder skallrade så.
Så var vi klara för dagen. 11,6 kilometer kuperat i en medelfart av 4:56 minuter per kilometer.
Japp, det blev en glass efter.
Vi hoppade över badet denna gång och körde en 11 kilometer lång slinga som vände borta vid anstalten.
Redan från första steget var mina ben som cementklumpar. Hade någon slängt i mig i Nybroviken hade jag haft en klar ståplats där. Lungorna jobbade för fullt redan från start och jag undrade hur denna tillställning skulle bli. Bad på mina bara knän till P att det bara måste gå långsamt, "annars dööör jag".
Vi rullade på i ett ganska så bekvämt tempo och vi båda muttrade lite lagom om trötta ben och usel känsla. Men så, efter en stund slutade vi att gnälla, vi var mer i samklang med alltet. Det kändes till och med ganska så njutbart. Vi tuffade på och efter en stund kom vi förbi årets moppehändelse i Norrtälje, Custom Bike show.
En liten hög med eftersläntrare låg i tältstaden och solade (självklart med skinnställen på).
Vi snuddade vid anstalten och vi funderade en stund vilken typ av kriminella som satt där inne. Nu var vi på hemväg. Benen var helt plötsligt pigga och inte ens en lång slakmota kunde stoppa dem.
Solen sken, humlorna surrade. Livet var på topp där på skogsvägarna. Och med ens var vi framme. Vi gjorde dock en liten extra krok för att komma upp i rätt antal kilometer. Vi sprang fram till vattenrutchbanan, där en liten kille med ärmpuffar och blåa läppar sa till sin pappa att bara en gång till. Det var knappt att han kunde få fram orden för hans tänder skallrade så.
Så var vi klara för dagen. 11,6 kilometer kuperat i en medelfart av 4:56 minuter per kilometer.
Japp, det blev en glass efter.
lördag 4 juni 2011
Johnny Bråttom Story
När jag tidigare idag var ute och sprang orientering i Domarudden poppade en låt upp i huvudet som jag inte kan hela texten på. En klämmig bit som vi, ett gäng tjejer på en årsfest i Skarpnäcks OL, sjöng med liv och lust, kompade av L på hockeyorgel.
Är det någon som har koll på hur den går. Jag fick dessa rader i skallen (melodin är Johnny B Good):
Han hade hittat sin kompass i ett sopnedkast,
en gammal sprucken Suunto med huset av plast.
han tog med sig den hem och vårdade den ömt.
*hum hum hum hum* (här saknar jag text)
Och sen var det något sån't här:
Johnny börja träna flera timmar varje dag.
han blev mycket bättre än nånsin kan förstå.
Han sprang milen på dryga tjugotvåååå.
*hum hum hum*
Mil efter mil över mosse över höjd,
med sin egen snabba stil lätt framåt böjd.
Go, Johnny, go, go go!
Johnny Bråttom vår väääään!
Så snälla, någon med ryggsäck med inbyggd fällstol, hjälp mig här!!
Är det någon som har koll på hur den går. Jag fick dessa rader i skallen (melodin är Johnny B Good):
Han hade hittat sin kompass i ett sopnedkast,
en gammal sprucken Suunto med huset av plast.
han tog med sig den hem och vårdade den ömt.
*hum hum hum hum* (här saknar jag text)
Och sen var det något sån't här:
Johnny börja träna flera timmar varje dag.
han blev mycket bättre än nånsin kan förstå.
Han sprang milen på dryga tjugotvåååå.
*hum hum hum*
Mil efter mil över mosse över höjd,
med sin egen snabba stil lätt framåt böjd.
Go, Johnny, go, go go!
Johnny Bråttom vår väääään!
Så snälla, någon med ryggsäck med inbyggd fällstol, hjälp mig här!!
fredag 3 juni 2011
Tragglar på
Igår tog vi bilen in till "Berga" för att springa snabbdistans.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Snabbdistans är hatträningen nummer ett, men samtidigt så vet jag att det är precis det jag behöver.
Passet skulle bestå av 20 ynka minuter snabbdistans och kvällen till ära skulle vi springa på Österåkersmilens bana. Ett varv skulle avverkas på ett ungefär. Perfekt. En flack och okomplicerad (trodde jag) bana.
Värmde upp i en 15 minuter och sen i väg. Jag startade en skvätt före P då jag hade koll på hur banan gick och kunde guida P fram.
Sprang iväg i ett kontrollerat tempo som inte kändes farligt alls. Kontrollerat ansträngt. Och jag hade positiva tankar i huvudet. 20 minuter är ju ingenting! Dela upp i två 10 minuter-intervaller så är du hemma sen, gick mina tankar.
Efter cirka 10 minuter kom P ikapp och om. Hans marschfart låg en 10 sekunder snabbare än mina 4:10 minuter per kilometer.
Nu blev jag tvungen att koncentrera mig på att guida honom rätt. Ett inte allt för klokt val. Redan efter ett par minuter var mitt psyke helt borta från uppgiften att få min kropp framåt i ytterligare 10 minuter i bibehållen fart. Nödstopp!
15 sekunder senare laddade jag om men fibblade med klockan och satte den på stopp (upptäckte detta en bra stund senare). Då hade även P försvunnit i fjärran men han hörde mitt rop att hålla höger. Dock körde han vänster vid nästa vägkorsning och där var all min fokusering helt borta. Men efter 5 minuter hamnade vi vid en återvändsgränd och där stoppade vi ekipagen och la av.
Dock ville jag inte sluta med en dålig känsla i kroppen så jag blev beordrad 2x5 minuter ytterligare.
Satte av och kom efter en stund in på banan igen. Farten låg runt 4:05. Bestämde mig för att köra 10 minuter i ett svep istället. Helt plötsligt kändes allt bra och hade jag inte redan kört 15 minuter innan hade jag nog försökt mig på en komplett snabbdistans.
Men jag ger mig inte. Nästa torsdag blir det ytterligare försök på 20 minuter i ett sträck. Men jag tänkte köra 1 kilometer innan i tänkt fart för att få igång kroppen ordentligt. Måste prova nya vägar för att lyckas med mitt träningsmål.
Så om ni vill känna på min snabbdistansbana i Åkersberga rekommenderar jag Österåkersmilen. Ett kul, snabbt och folkligt lopp som genererade pers för mig förra året. Och en första plats.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Snabbdistans är hatträningen nummer ett, men samtidigt så vet jag att det är precis det jag behöver.
Passet skulle bestå av 20 ynka minuter snabbdistans och kvällen till ära skulle vi springa på Österåkersmilens bana. Ett varv skulle avverkas på ett ungefär. Perfekt. En flack och okomplicerad (trodde jag) bana.
Värmde upp i en 15 minuter och sen i väg. Jag startade en skvätt före P då jag hade koll på hur banan gick och kunde guida P fram.
Sprang iväg i ett kontrollerat tempo som inte kändes farligt alls. Kontrollerat ansträngt. Och jag hade positiva tankar i huvudet. 20 minuter är ju ingenting! Dela upp i två 10 minuter-intervaller så är du hemma sen, gick mina tankar.
Efter cirka 10 minuter kom P ikapp och om. Hans marschfart låg en 10 sekunder snabbare än mina 4:10 minuter per kilometer.
Nu blev jag tvungen att koncentrera mig på att guida honom rätt. Ett inte allt för klokt val. Redan efter ett par minuter var mitt psyke helt borta från uppgiften att få min kropp framåt i ytterligare 10 minuter i bibehållen fart. Nödstopp!
15 sekunder senare laddade jag om men fibblade med klockan och satte den på stopp (upptäckte detta en bra stund senare). Då hade även P försvunnit i fjärran men han hörde mitt rop att hålla höger. Dock körde han vänster vid nästa vägkorsning och där var all min fokusering helt borta. Men efter 5 minuter hamnade vi vid en återvändsgränd och där stoppade vi ekipagen och la av.
Dock ville jag inte sluta med en dålig känsla i kroppen så jag blev beordrad 2x5 minuter ytterligare.
Satte av och kom efter en stund in på banan igen. Farten låg runt 4:05. Bestämde mig för att köra 10 minuter i ett svep istället. Helt plötsligt kändes allt bra och hade jag inte redan kört 15 minuter innan hade jag nog försökt mig på en komplett snabbdistans.
Men jag ger mig inte. Nästa torsdag blir det ytterligare försök på 20 minuter i ett sträck. Men jag tänkte köra 1 kilometer innan i tänkt fart för att få igång kroppen ordentligt. Måste prova nya vägar för att lyckas med mitt träningsmål.
Så om ni vill känna på min snabbdistansbana i Åkersberga rekommenderar jag Österåkersmilen. Ett kul, snabbt och folkligt lopp som genererade pers för mig förra året. Och en första plats.
onsdag 1 juni 2011
Här kn man tro att jag lagt ner det där med träning
Men se, det har jag inte. Det är bara väldigt mycket ledigt på den här sidan skärmen.
Jag sitter på min ö och tittar ut över fjärden och hör skraken locka på sina ungar.
I tisdags körde jag ett intervallpass tillsammans med tolvangruppen. Det var fart lek i terräng och sammanlagt skulle det vara 20 minuter av fart. Vi valde att köra 2-3-4-5-4-2 minuter med halva intervalltiden som mellanjogg.
Min plan var att liga över tröskeln i ansträngning och ta det väldigt lugnt i mellanpartierna.
Denna gång körde vi i lappis/stora skuggans terrängspår. Och min tunga hängde som en stor röd slips över bröstkorgen. Jag kämpade som en gris (om nu grisar kämpar) och fick till ett bra pass. Helt slut i kroppen efteråt men väldigt nöjd.
Idag har jag istället för att återhämtningsjogga kört vedklyv, staplat ved, planterat blommor och klippt gräs. Det är rofyllt i all sin svett.
Jag sitter på min ö och tittar ut över fjärden och hör skraken locka på sina ungar.
I tisdags körde jag ett intervallpass tillsammans med tolvangruppen. Det var fart lek i terräng och sammanlagt skulle det vara 20 minuter av fart. Vi valde att köra 2-3-4-5-4-2 minuter med halva intervalltiden som mellanjogg.
Min plan var att liga över tröskeln i ansträngning och ta det väldigt lugnt i mellanpartierna.
Denna gång körde vi i lappis/stora skuggans terrängspår. Och min tunga hängde som en stor röd slips över bröstkorgen. Jag kämpade som en gris (om nu grisar kämpar) och fick till ett bra pass. Helt slut i kroppen efteråt men väldigt nöjd.
Idag har jag istället för att återhämtningsjogga kört vedklyv, staplat ved, planterat blommor och klippt gräs. Det är rofyllt i all sin svett.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)