I tisdags eftermiddag körde vi nästan samma pass som veckan innan. Upp och ner för stora högen i Haga.
Men denna gång var vi i tidsnöd. För senare på kvällen skulle vi på DN-galemöte på Stadion och schemat var pressat.
I stället för de planerade fyra vändorna upp och ner blev det tre och det tänker jag vara nöjd med. Bättre tre stycken än inga alls. Alternativet hade eller varit kortare backar eller kuperad distans och det kändes inte nödvändigt just nu.
Riktigt trött och med gelében efter får jag nog säga att passet blev lyckat.
Morgonen efter gick jag upp lite extra tidigt (för att vara semester) och gav mig ut på en liten morgonjogg. Underbart vackert att susa fram längs med Kungsholmens stränder. Min puls var oförskämd låg och benen kändes helt okej om än lite backtrötta.
Glöm nu inte DN-galan på fredag!
torsdag 28 juli 2011
måndag 25 juli 2011
Gotland-Ellinor 1-0
Det här med att orientera på Gotland har för mig alltid varit ett irritationsmoment, min akilleshäl.
Jag har helt enkelt aldrig lyckas bra med att hitta kontrollerna och känna mig nöjd.
Men kanske skulle det gå bättre denna gång. Maken hade hittat en motionsorientering söder om Visby, på Tofta skjutfält och det passade in i vårt schema (eller vi såg till att schemat passade in i orienteringen).
Kommer dit och det är massor, jag säger massor med folk. Alla sorter och modegenre. Både öbor och fastlänningar. Härligt!
Jag valde en röd bana då det var väldigt fattigt på både höjdkurvor och annat trevligt på kartan, som kunde vara bra att ha för orienteringen. längden var 3,8 kilometer och det kändes lagom efter gårdagens urladdning på tävlingen.
Rensade pinne, checkade och sen startstämpling och iväg. Å hej en kompassriktning direkt. Hålla koll på stigarna som ska passeras och sen en liten glänta.
Men vad f...jag bara fastnar, jag kommer ingenstans. Allt är trögt och segt. Jag kämpar mig verkligen framåt och orienteringen går som den ska här på kalkstenshawaii. Lite hit, lite dit och lite runt men jag hittar skärmarna och kan stämpla in.
När jag sprungit ungefär häften tittar jag på klockan och ser med fasa att tiden verkligen har sprungit i från mig. Det här känns konstigt. Visserligen har det gått segt och visserligen har jag inte gått helt rent men att det tagit så lång tid att springa 1,9 kilometer är inte möjligt. Jag känner mig nedstämd efter konstaterandet att 34 minuter redan avverkats.
Men jag fortsätter och gör sedan en praktbom. En liten sträcka på 100 meter och ska ligga 50 meter från en säker beståndsgräns. Den bara finns inte! Efter att ha krypit sträckan fram ett par gånger går jag lite mer åt höger och där ligger den!
Arg som ett bi avverkar jag de sista 4 kontrollerna i ett rasande tempo. Eller det är i alla fall rasande.
Väl i mål kommer P fram och berättar att kartorna var fel. Det var inte 10 000-del utan 15 000-del. Så banorna var 50% längre än angett. Inte konstigt att det gick segt, konstigt och att stora bom-kontrollen gick som den gick. Men det är bara att skratt åt och glädjas åt att det blev fler kilometer och träningstid i dagboken.
Så fortfarande har jag inte slagit Gotland när det gäller orientering.
Jag har helt enkelt aldrig lyckas bra med att hitta kontrollerna och känna mig nöjd.
Men kanske skulle det gå bättre denna gång. Maken hade hittat en motionsorientering söder om Visby, på Tofta skjutfält och det passade in i vårt schema (eller vi såg till att schemat passade in i orienteringen).
Kommer dit och det är massor, jag säger massor med folk. Alla sorter och modegenre. Både öbor och fastlänningar. Härligt!
Jag valde en röd bana då det var väldigt fattigt på både höjdkurvor och annat trevligt på kartan, som kunde vara bra att ha för orienteringen. längden var 3,8 kilometer och det kändes lagom efter gårdagens urladdning på tävlingen.
Rensade pinne, checkade och sen startstämpling och iväg. Å hej en kompassriktning direkt. Hålla koll på stigarna som ska passeras och sen en liten glänta.
Men vad f...jag bara fastnar, jag kommer ingenstans. Allt är trögt och segt. Jag kämpar mig verkligen framåt och orienteringen går som den ska här på kalkstenshawaii. Lite hit, lite dit och lite runt men jag hittar skärmarna och kan stämpla in.
När jag sprungit ungefär häften tittar jag på klockan och ser med fasa att tiden verkligen har sprungit i från mig. Det här känns konstigt. Visserligen har det gått segt och visserligen har jag inte gått helt rent men att det tagit så lång tid att springa 1,9 kilometer är inte möjligt. Jag känner mig nedstämd efter konstaterandet att 34 minuter redan avverkats.
Men jag fortsätter och gör sedan en praktbom. En liten sträcka på 100 meter och ska ligga 50 meter från en säker beståndsgräns. Den bara finns inte! Efter att ha krypit sträckan fram ett par gånger går jag lite mer åt höger och där ligger den!
Arg som ett bi avverkar jag de sista 4 kontrollerna i ett rasande tempo. Eller det är i alla fall rasande.
Väl i mål kommer P fram och berättar att kartorna var fel. Det var inte 10 000-del utan 15 000-del. Så banorna var 50% längre än angett. Inte konstigt att det gick segt, konstigt och att stora bom-kontrollen gick som den gick. Men det är bara att skratt åt och glädjas åt att det blev fler kilometer och träningstid i dagboken.
Så fortfarande har jag inte slagit Gotland när det gäller orientering.
onsdag 20 juli 2011
Jungfruloppet på Gotland
Fick tips av en klubbkamrat om ett litet rart lopp i krokarna av min semester. Jungfruloppet som arrangerades av Gotlands Bro OK och givetvis skulle jag ha förstått redan då vad det skulle handla om.
Ett rent terränglopp. Men målet för kvällen var att springa en bra snabbdistans på ansträngning. Vädret under eftermiddagen hade varit full med åska och tillhörande regn som på ren svenska vräkte ner. Hade det fortsatt hade jag legat kvar i sängen men en timme innan anmälan skulle stänga kom solen och värmen tillbaka.
Coach P och jag landade i god tid till loppet och jag gav mig ut på uppvärmning och rekningsrunda. Distansen för kvällen var 6 kilometer och gick först uppe i skogen delvis på elljusspåret. Man kan ju tycka att Gotland är platt, för så säger ju alla, men de hade lyckats hitta en fin, lång backe efter cirka 200 meter in på spåret.
Efter några hundra meter till gick det mer eller mindre rätt ut i spenaten med en liten smal stig med massor av rötter. Det var ganska halt och jag kände mig inte speciellt säker på foten. Jag värmde upp klart och hade bestämt mig för vilka skor det skull bli under loppet.
Mina fina matchande lila snabbfötter fick stå tillbaka för orienteringsskorna. Ja, så osäkert kändes det under tassarna. Det var mer eller mindre ren orienteringsunderlag som skulle springas. Härligt!
Bara någon minut fram till start och kvällens första förvåning inträffade. Jag är van vid att ju närmare start det blir desto trängre blir det vid startlinjen. Men här var jag i stort sett själv. Det var jag och en tjej från Spåret.
Startskottet brann av (eller speakerns stämma som sa "Jau nu far ni springe") och jag sprang iväg. Min plan var att inte ta ut allt i första uppförsbacken men att inte vara för mesig heller. Då skulle jag fastna bakom någon tjurrusare på stigen.
Kom upp som nummer tre och hade bra häng på de framförvarande. En typisk orienterare sprang om min strax före stigen (typisk = lång, smal och stort adamsäpple, eller det där med adamsäpplet vet jag inget om i det här fallet. Men bergis hade han det) och genast bedarrade farten. Men som tur var kom det ett parti där banan gick ihop med elljusspåret igen och jag kunde kliva förbi.
Här kom min andra förvåning. Var är alla? Vi var 4 stycken i täten och det kändes inte som att det fanns andra där bakom.
Efter 2,5 kilometer vände banan neråt mot havet och det blev en hel del snabba fotförflyttningar för att inte vricka till eller snubbla. De två framför hade fått en liten lucka men jag började täppa till den. Det var ett av mina andra mål idag, att jobba på det taktiska och nyttja mina medlöpare.
Strax före en riktigt brant nedförsbacke fick en gren fatt i min buff och drog den av skallen. Nej! Inte min nya, fina buff! Fick stanna och vända för att plocka upp den. Var lite nervös över att bli påsprungen bakifrån men inte en kotte fanns där.
Nu var det ingen tid till att tveka. Jag bara måste komma ikapp de två där framme. Vid vätskekontrollen stannade båda till för att dricka så jag fick helt gratis några meter och jag kände mig stark. Men nu hörde jag att funktionärerna hejade på någon bakom mig. Jag var bara tvungen att vända mig om. Var det en tjej eller kille som kom?
En kille och jag blev lugnare igen. Nu gick banan på en väldigt vacker plats (tror jag. Jag tittade inte så mycket. Men de andra löparna sa så) längs med klinten innan den skulle svänga uppåt igen mot mål.
Nu var jag trött, nu var jag riktigt trött. Kände av illamåendet och de tunga benen men jag ville inte ge mig denna gång. Jag skulle besegra tröttheten.
Killen bakom sprang nu om mig och jag tog rygg så att jag kom om en av de andra två. Och han lät mycket trött. Jag orkade inte kriga med tätduon som gled i från mig men jag sa till mig själv att jag inte skulle släppa om herrklassens trea.
Nu sista uppförsbackarna mot mål. Bara att jobba på. Ta ett steg i taget och inte tänka. Bara göra. Inte släppa om trean, inte släppa om trean...
Kom i mål på 25:56 och kom inte många meter efter mållinjen innan jag var tvungen att lägga mig på knä och bara dö en smula. Fy vad jag mådde dåligt och fy vad härlig den känslan är.
En seger är alltid en seger även om motståndet inte var det allra bästa men jag jobbar på att boosta mitt självförtroende och jag har seglat på små moln hela dagen.
Rekommenderar denna tävling då den var välarrangerad, gemytlig, fina priser och en bra marka.
Ett rent terränglopp. Men målet för kvällen var att springa en bra snabbdistans på ansträngning. Vädret under eftermiddagen hade varit full med åska och tillhörande regn som på ren svenska vräkte ner. Hade det fortsatt hade jag legat kvar i sängen men en timme innan anmälan skulle stänga kom solen och värmen tillbaka.
Coach P och jag landade i god tid till loppet och jag gav mig ut på uppvärmning och rekningsrunda. Distansen för kvällen var 6 kilometer och gick först uppe i skogen delvis på elljusspåret. Man kan ju tycka att Gotland är platt, för så säger ju alla, men de hade lyckats hitta en fin, lång backe efter cirka 200 meter in på spåret.
Efter några hundra meter till gick det mer eller mindre rätt ut i spenaten med en liten smal stig med massor av rötter. Det var ganska halt och jag kände mig inte speciellt säker på foten. Jag värmde upp klart och hade bestämt mig för vilka skor det skull bli under loppet.
Mina fina matchande lila snabbfötter fick stå tillbaka för orienteringsskorna. Ja, så osäkert kändes det under tassarna. Det var mer eller mindre ren orienteringsunderlag som skulle springas. Härligt!
Bara någon minut fram till start och kvällens första förvåning inträffade. Jag är van vid att ju närmare start det blir desto trängre blir det vid startlinjen. Men här var jag i stort sett själv. Det var jag och en tjej från Spåret.
Startskottet brann av (eller speakerns stämma som sa "Jau nu far ni springe") och jag sprang iväg. Min plan var att inte ta ut allt i första uppförsbacken men att inte vara för mesig heller. Då skulle jag fastna bakom någon tjurrusare på stigen.
Kom upp som nummer tre och hade bra häng på de framförvarande. En typisk orienterare sprang om min strax före stigen (typisk = lång, smal och stort adamsäpple, eller det där med adamsäpplet vet jag inget om i det här fallet. Men bergis hade han det) och genast bedarrade farten. Men som tur var kom det ett parti där banan gick ihop med elljusspåret igen och jag kunde kliva förbi.
Här kom min andra förvåning. Var är alla? Vi var 4 stycken i täten och det kändes inte som att det fanns andra där bakom.
Efter 2,5 kilometer vände banan neråt mot havet och det blev en hel del snabba fotförflyttningar för att inte vricka till eller snubbla. De två framför hade fått en liten lucka men jag började täppa till den. Det var ett av mina andra mål idag, att jobba på det taktiska och nyttja mina medlöpare.
Strax före en riktigt brant nedförsbacke fick en gren fatt i min buff och drog den av skallen. Nej! Inte min nya, fina buff! Fick stanna och vända för att plocka upp den. Var lite nervös över att bli påsprungen bakifrån men inte en kotte fanns där.
Nu var det ingen tid till att tveka. Jag bara måste komma ikapp de två där framme. Vid vätskekontrollen stannade båda till för att dricka så jag fick helt gratis några meter och jag kände mig stark. Men nu hörde jag att funktionärerna hejade på någon bakom mig. Jag var bara tvungen att vända mig om. Var det en tjej eller kille som kom?
En kille och jag blev lugnare igen. Nu gick banan på en väldigt vacker plats (tror jag. Jag tittade inte så mycket. Men de andra löparna sa så) längs med klinten innan den skulle svänga uppåt igen mot mål.
Nu var jag trött, nu var jag riktigt trött. Kände av illamåendet och de tunga benen men jag ville inte ge mig denna gång. Jag skulle besegra tröttheten.
Killen bakom sprang nu om mig och jag tog rygg så att jag kom om en av de andra två. Och han lät mycket trött. Jag orkade inte kriga med tätduon som gled i från mig men jag sa till mig själv att jag inte skulle släppa om herrklassens trea.
Nu sista uppförsbackarna mot mål. Bara att jobba på. Ta ett steg i taget och inte tänka. Bara göra. Inte släppa om trean, inte släppa om trean...
Kom i mål på 25:56 och kom inte många meter efter mållinjen innan jag var tvungen att lägga mig på knä och bara dö en smula. Fy vad jag mådde dåligt och fy vad härlig den känslan är.
En seger är alltid en seger även om motståndet inte var det allra bästa men jag jobbar på att boosta mitt självförtroende och jag har seglat på små moln hela dagen.
Rekommenderar denna tävling då den var välarrangerad, gemytlig, fina priser och en bra marka.
lördag 16 juli 2011
Så där ja!
Idag sprang vi från "Vallen" på Lidingö till starten för att följa banan till Grönsta och sen vidare till bilen igen. En tur på knappa 24 kilometer där vi skulle få, enligt mig, loppets värsta parti med backar som beter sig som ett bättre tvättbräde.
Kroppen kändes lite kantig efter de grymma intervallerna i torsdags men det var bara att jobba på. Jag körde med ryggsäck för att vänja kroppen inför semesterns äventyr så det var ingen latmanstur jag bjöd på idag. Vi susade fram bland tallar och gran och det är bra mysigt i början av loppet.
Inte speciellt backigt och inte speciellt jobbigt. Pulsen låg lågt och fint där den skulle. Jag hade bestämt mig innan att köra vätskeintag varje halv timme och att klämma i mig lite energi efter 75 minuter. På det sättet får jag i mig tillräckligt samt att jag har något roligt att se fram emot.
Det funkade bättre och bättre idag och flytet infann sig efter en 8 kilometer. Dock blev det en tyngre resa just där det börjar blir allvar i backarbetet. Bara att bita ihop och hoppas att det snart skulle vara över.
Och över gick det. Sista kilometerna var inte ens plågsamt. Men trött efter blev jag.Jag sprang ju strax över två timmar. En härlig chokladkaka väntade i mål och därefter har massa mat intagits och nu är det bara vila som gäller.
Kroppen kändes lite kantig efter de grymma intervallerna i torsdags men det var bara att jobba på. Jag körde med ryggsäck för att vänja kroppen inför semesterns äventyr så det var ingen latmanstur jag bjöd på idag. Vi susade fram bland tallar och gran och det är bra mysigt i början av loppet.
Inte speciellt backigt och inte speciellt jobbigt. Pulsen låg lågt och fint där den skulle. Jag hade bestämt mig innan att köra vätskeintag varje halv timme och att klämma i mig lite energi efter 75 minuter. På det sättet får jag i mig tillräckligt samt att jag har något roligt att se fram emot.
Det funkade bättre och bättre idag och flytet infann sig efter en 8 kilometer. Dock blev det en tyngre resa just där det börjar blir allvar i backarbetet. Bara att bita ihop och hoppas att det snart skulle vara över.
Och över gick det. Sista kilometerna var inte ens plågsamt. Men trött efter blev jag.Jag sprang ju strax över två timmar. En härlig chokladkaka väntade i mål och därefter har massa mat intagits och nu är det bara vila som gäller.
fredag 15 juli 2011
Hög på högen i Haga
Som en förberedelse inför semesterns alla vedermödor bestämde sig maken och jag för att göra ett alternativt pass än det som stod i schemat för gruppen.
Vi skulle springa upp för den höga kulle som finns strax söder om Frösunda. Sagt och gjort. vi värmde upp med tolvangruppen, körde löpskolning och sen berättade allt viktigt om passet innan vi joggade vidare mot intervallernas början.
Det var riktigt tunga ben idag. Dels har jag kört ganska mycket mängd och dels så har det varit mycket kuperat. Och det tar på mig. Men det var bara att bita i det sura äpplet och beta av de 4 intervallerna som planerats.
Varje intervall upp var knappa 500 meter och det är inte direkt någon snäll stigning. Syran kommer tidigt och sen är det bara att gilla läget och mata på, steg för steg.
Väl uppe kunde blåsbälgen sätta in turbomotorn så att lungorna nästan vände sig ut och in. Benen var som gelé när jag började jogga neråt. Ganska festlig om än lite läskig känsla att benen nästan viker sig under mig.
Jag pallade att köra 4 vändor upp och ner innan kroppen gick i strejk. Men det fick räcka för kvällen. Har andra pass kvar att köra under veckan och vill få ut bra ur dem med.
Men i snitt kom jag upp på 2:50 och är nöjd med det. Joggade hem på syrastummaben.
Vi skulle springa upp för den höga kulle som finns strax söder om Frösunda. Sagt och gjort. vi värmde upp med tolvangruppen, körde löpskolning och sen berättade allt viktigt om passet innan vi joggade vidare mot intervallernas början.
Det var riktigt tunga ben idag. Dels har jag kört ganska mycket mängd och dels så har det varit mycket kuperat. Och det tar på mig. Men det var bara att bita i det sura äpplet och beta av de 4 intervallerna som planerats.
Varje intervall upp var knappa 500 meter och det är inte direkt någon snäll stigning. Syran kommer tidigt och sen är det bara att gilla läget och mata på, steg för steg.
Väl uppe kunde blåsbälgen sätta in turbomotorn så att lungorna nästan vände sig ut och in. Benen var som gelé när jag började jogga neråt. Ganska festlig om än lite läskig känsla att benen nästan viker sig under mig.
Jag pallade att köra 4 vändor upp och ner innan kroppen gick i strejk. Men det fick räcka för kvällen. Har andra pass kvar att köra under veckan och vill få ut bra ur dem med.
Men i snitt kom jag upp på 2:50 och är nöjd med det. Joggade hem på syrastummaben.
Le Tour de Sätra
Saxat från FK Studenternas forum:
"På tisdag arrangeras ett sanktionerat 10000m-lopp på Sätra IP kl 20.30. FK Studenterna är officiell arrangör. Hittills är 8 studenter av 26 anmälda deltagare.
Det finns kanske fler som är intresserade av att testa. Klarar man inte kvalgränsen på sub 36 finns det möjlighet att testa ett träningslopp kl 19.30. Ett bra tillfälle att debutera på 10000m på bana under tävlingsliknande förhållanden.
Mer info här
Det kostar ingenting.
Pris till alla fullföljande i huvudloppet.
\Cédric"
Så om du vill testa på hur det är att springa 10 000 meter på bana så rekommenderar jag denna kväll.
Och får du mersmak så finns det ytterligare tillfälle under sensommaren:
Långlöparnas kväll
"På tisdag arrangeras ett sanktionerat 10000m-lopp på Sätra IP kl 20.30. FK Studenterna är officiell arrangör. Hittills är 8 studenter av 26 anmälda deltagare.
Det finns kanske fler som är intresserade av att testa. Klarar man inte kvalgränsen på sub 36 finns det möjlighet att testa ett träningslopp kl 19.30. Ett bra tillfälle att debutera på 10000m på bana under tävlingsliknande förhållanden.
Mer info här
Det kostar ingenting.
Pris till alla fullföljande i huvudloppet.
\Cédric"
Så om du vill testa på hur det är att springa 10 000 meter på bana så rekommenderar jag denna kväll.
Och får du mersmak så finns det ytterligare tillfälle under sensommaren:
Långlöparnas kväll
torsdag 14 juli 2011
"Aldrig mer en mara"
Så sa jag för ett par år sedan, strax efter att jag gått i mål på Stockholm marathon och strax innan jag bestämt mig för att satsa på kortare lopp.
Men nu står jag här med en anmälan till Jubileumsmaran nästa år.
Inget krav på tid eller prestation utan jag ska jogga runt med snusnäsduk runt skallen och vinka till publiken.
Men nu står jag här med en anmälan till Jubileumsmaran nästa år.
Inget krav på tid eller prestation utan jag ska jogga runt med snusnäsduk runt skallen och vinka till publiken.
onsdag 13 juli 2011
Boostat självförtroende
Trots födelsedag blev det klubbträning igår. På programmet var det 3x1000 + 10x200 + 3x1000. Jag var helt inställd på att det bara skulle vara 2 stycken tusingar på slutet så det blev en smärre chock när det andra upplägget uppenbarade sig. Bara att bita i det sura äpplet och leverera.
Teamade upp med Jakob så att jag hade en sparringpartner. Planen var att hålla 4:10 minuter per kilometer och med den erfarenhet jag har med denna dryga tusing visste jag att det innebar en sluttid på 4:20 till 4:25.
Vi brakade iväg och höll en anständig fart. Vid kontrollpunkten, 0,5 kilometer skulle klockan visa 2:05. Det var något fel på våra klockor och Jakob utbrast ett Hoppsan! 1:55 sa de och vi mosade på. Kroppen kändes bra och det var ingen syra i benen alls. Klockade in på 4:05.
Vilade i en minut sen på det igen. Denna gång skulle vi vara mer sansade. Vara kloka i vår löpning. Vid kontrollpunkten 1:53. Går ju bra det här med att vara sansad. Men kroppen kändes bra och andningen inga problem. Bara att kötta på. 4:00 på den.
Jag började ana, om inte stordåd, så en liten personlig skräll på tisdagskvällen. Det gick väldigt bra.
Ut på den sista i första setet. Bara att jobba på och hålla steget uppe. Personligen är det som natt och dag om jag kan hålla kroppen högt och inte säcka ihop. Då går det bättre och jag blir inte lika trött. Kroppen fortfarande med och huvudet glatt. 4:02.
Drickapaus och transport till rundbanan vid fotbollsplanen. Dags för etapp 2.
Då vilan var kort, endast 30 sekunder så gällde det att komma upp i puls men att inte överdriva det hela så att det blev pannkaka efter ett par tre stycken för att pulsen inte gick ner tillräckligt. Vi sprang på men jag fick släppa Jakob efter ett par då han gasellade iväg på lätta ben samt att min mage började bli kall och därmed skapa övertryck. Fick ordning på den och kunde långsamt men säkert försöka komma ikapp.
De korta intervallerna kändes okej och de sprangs på 40-41 sekunder. Inga rekordtider men helt okej.
Så tillbaka till tusingarna. Tre stycken. Okej, Ellinor, beta av dem en i taget. Låtsas som att det bara är den du springer just nu som räknas. Tänk inte framåt. Vi satte av och det kändes okej. Det stretade lite mer i benen nu och jag fick kämpa än mer. Men jag fixade halvvägsskylten med samma tid som innan de korta intervallerna, 1:53. Det bådade gott. 4:00 på den första.
En aningen längre vila nu för jag väntade in Jakob så att vi hade sällskap ut på intervall två. Nu var det krig med kroppen. Tänka högt steg, tänka teknik hela tiden. Inte tappa. Jobba, jobba, jobba. Slappna av i överkroppen, ha starka ben uppför, inte slappna av för mycket nedför, utan stå på. Jag kom in på glada men trötta 4:02.
Och så sista intervallen. Nu var det skallen som fick jobba rejält. Men det som fascinerar mig är att trots att det känns segt och tungt och trots att känslan i kroppen är att det går bra mycket långsammare än intervallerna innan så blir det i stort sett samma tid. Halvvägs så hade jag runt 1:53-1:55 och jag kom in på, ja just det, 4:02.
Så i snitt så låg mina intervaller ungefär 20 sekunder snabbare än vad de gjort tidigare. Inte dumt alls för självförtroendet!
Lite barfotajogg på nyklippt gräsmatta och sen hem för födelsedagsmiddag och champagne. Livet på en pinne!
Teamade upp med Jakob så att jag hade en sparringpartner. Planen var att hålla 4:10 minuter per kilometer och med den erfarenhet jag har med denna dryga tusing visste jag att det innebar en sluttid på 4:20 till 4:25.
Vi brakade iväg och höll en anständig fart. Vid kontrollpunkten, 0,5 kilometer skulle klockan visa 2:05. Det var något fel på våra klockor och Jakob utbrast ett Hoppsan! 1:55 sa de och vi mosade på. Kroppen kändes bra och det var ingen syra i benen alls. Klockade in på 4:05.
Vilade i en minut sen på det igen. Denna gång skulle vi vara mer sansade. Vara kloka i vår löpning. Vid kontrollpunkten 1:53. Går ju bra det här med att vara sansad. Men kroppen kändes bra och andningen inga problem. Bara att kötta på. 4:00 på den.
Jag började ana, om inte stordåd, så en liten personlig skräll på tisdagskvällen. Det gick väldigt bra.
Ut på den sista i första setet. Bara att jobba på och hålla steget uppe. Personligen är det som natt och dag om jag kan hålla kroppen högt och inte säcka ihop. Då går det bättre och jag blir inte lika trött. Kroppen fortfarande med och huvudet glatt. 4:02.
Drickapaus och transport till rundbanan vid fotbollsplanen. Dags för etapp 2.
Då vilan var kort, endast 30 sekunder så gällde det att komma upp i puls men att inte överdriva det hela så att det blev pannkaka efter ett par tre stycken för att pulsen inte gick ner tillräckligt. Vi sprang på men jag fick släppa Jakob efter ett par då han gasellade iväg på lätta ben samt att min mage började bli kall och därmed skapa övertryck. Fick ordning på den och kunde långsamt men säkert försöka komma ikapp.
De korta intervallerna kändes okej och de sprangs på 40-41 sekunder. Inga rekordtider men helt okej.
Så tillbaka till tusingarna. Tre stycken. Okej, Ellinor, beta av dem en i taget. Låtsas som att det bara är den du springer just nu som räknas. Tänk inte framåt. Vi satte av och det kändes okej. Det stretade lite mer i benen nu och jag fick kämpa än mer. Men jag fixade halvvägsskylten med samma tid som innan de korta intervallerna, 1:53. Det bådade gott. 4:00 på den första.
En aningen längre vila nu för jag väntade in Jakob så att vi hade sällskap ut på intervall två. Nu var det krig med kroppen. Tänka högt steg, tänka teknik hela tiden. Inte tappa. Jobba, jobba, jobba. Slappna av i överkroppen, ha starka ben uppför, inte slappna av för mycket nedför, utan stå på. Jag kom in på glada men trötta 4:02.
Och så sista intervallen. Nu var det skallen som fick jobba rejält. Men det som fascinerar mig är att trots att det känns segt och tungt och trots att känslan i kroppen är att det går bra mycket långsammare än intervallerna innan så blir det i stort sett samma tid. Halvvägs så hade jag runt 1:53-1:55 och jag kom in på, ja just det, 4:02.
Så i snitt så låg mina intervaller ungefär 20 sekunder snabbare än vad de gjort tidigare. Inte dumt alls för självförtroendet!
Lite barfotajogg på nyklippt gräsmatta och sen hem för födelsedagsmiddag och champagne. Livet på en pinne!
tisdag 12 juli 2011
måndag 11 juli 2011
Ett "riktigt" långpass
Enligt vissa är ett långpass alltid över 90 minuter långt. Det är inget jag håller med om. För mig är det ett långpass om syftet med passet är att springa längre än ett vanligt distanspass och att träna kroppen för längre belastning och att kunna använda energin i kroppen på ett bra sätt.
Så igår sprang vi iväg ganska så sent på kvällen efter en dag i trädgården med gräsklippning och röjning. Redan innan var kroppen trött och ville helst lägga sig i soffan med en god bok. Men på det sättet orkar man inte springa i fjällen, det var bara att snöra på sig skorna, ladda ryggsäcken med lite barlast och ge sig av för att leta upp alla backar som bara fanns i området.
Vi sprang runt Brunnsviken och peppade varandra till att ta backarna i stället för att springa runt dem. Det var fortfarande varmt så vattnet i kamelbaken var guld att ha med.
Redan när vi började passet kände jag mig hungrig. Inte så konstigt när det var över 6 timar sedan lunch och jag glömde att äta mellanmål. En aningen slarvigt kan man tycka. Och det med all rätt.
Nå väl, vi tuffade på och där i änden av viken kom P på en briljant idé.
-Du, den där kullen som alla snackar om. Skulle det inte vara bra om vi sprang upp för den?
-Eh, ja, jo det kan vi väl göra, svarade jag.
Sagt och gjort. Tog sikte på högen i Haga och hittade vägen upp (via lite MTB-stigar). Det var inte plättlätt kan jag säga. Det var riktigt jobbigt och tungt. Jag stod på toppen och flåsade som värsta bälgen innan jag kunde njuta av utsikten.
Vi konstaterade att vi måste köra detta fler gånger och bokade in torsdagen för detta evenemang. Galningar? Jajemensan!
Efter 1:45 kom vi således hem och hade avverkat knappa 20 kilometer. Helt död och hungrig som en varg kastade vi oss ner till det lokala haket för att klämma en burgare och njuta av ett väl utfört arbete.
Så igår sprang vi iväg ganska så sent på kvällen efter en dag i trädgården med gräsklippning och röjning. Redan innan var kroppen trött och ville helst lägga sig i soffan med en god bok. Men på det sättet orkar man inte springa i fjällen, det var bara att snöra på sig skorna, ladda ryggsäcken med lite barlast och ge sig av för att leta upp alla backar som bara fanns i området.
Vi sprang runt Brunnsviken och peppade varandra till att ta backarna i stället för att springa runt dem. Det var fortfarande varmt så vattnet i kamelbaken var guld att ha med.
Redan när vi började passet kände jag mig hungrig. Inte så konstigt när det var över 6 timar sedan lunch och jag glömde att äta mellanmål. En aningen slarvigt kan man tycka. Och det med all rätt.
Nå väl, vi tuffade på och där i änden av viken kom P på en briljant idé.
-Du, den där kullen som alla snackar om. Skulle det inte vara bra om vi sprang upp för den?
-Eh, ja, jo det kan vi väl göra, svarade jag.
Sagt och gjort. Tog sikte på högen i Haga och hittade vägen upp (via lite MTB-stigar). Det var inte plättlätt kan jag säga. Det var riktigt jobbigt och tungt. Jag stod på toppen och flåsade som värsta bälgen innan jag kunde njuta av utsikten.
Vi konstaterade att vi måste köra detta fler gånger och bokade in torsdagen för detta evenemang. Galningar? Jajemensan!
Efter 1:45 kom vi således hem och hade avverkat knappa 20 kilometer. Helt död och hungrig som en varg kastade vi oss ner till det lokala haket för att klämma en burgare och njuta av ett väl utfört arbete.
fredag 8 juli 2011
Roslagsnatta
Jag kände att jag behövde träna mer på att tävla och Roslagsnatta låg bra till i planeringen samt att det är ett lopp jag gillar.
Kom dit efter en tur ut på ön. Hade lite dödtid mellan jobb och start så jag passade på att köra storhandlingen en dag tidigare så att jag kan njuta mer av fredagskvällen istället.
Men åter till tävlingen. Anmälde mig och hämtade ut nummerlappen och genast började pulsen gå upp och fjärilarna flyga runt i magen. Men det är denna typ av KBT-träning jag behöver. Att bli lite mer avslappnad på tävling.
Jag hade bestämt mig för att verkligen ha en lång uppvärmning denna gång så att jag kunde ta det lugnt i början och inte känna mig stressad.
En timme innan start började jag således att jogga. Ställde mig i toakön efter en 10 minuter och sen körde jag lite snabbare löpning under några minuter.Rörlighetsövningar och några korta varianter av löpskolning.
Efter det var det dags för mig att springa upp mig till tänkt tävlingstempo och köra det under en 4-5 minuter. Jag har upptäckt att det är det som får mig bäst uppvärmd. Att få in kroppen i tävlingsfart redan innan start.
Känslan i kroppen var inte bra. Benen kändes tunga och jag visste inte var som kunde hända på trevarvsbanan. Men det var dags att byta om till tävlingslinne och snabbfötterna.
Och där hände något. Helt plötsligt kändes benen inte alls blytunga och steget blev lättare. Nu försökte jag inte dra några större växlar på det utan hoppades att resan runt skulle bli en bra om än inte behaglig resa. Målet var att hitta en fin rytm, kunna ligga på och att känna mig genomtrött när jag kom i mål.
Det började närma sig start och jag slängde några ord med Lennart och Linus och önskar lycka till.
Försöker hitta en position i startleden för att inte hamna allt för mycket i trängseln. Det gick bra när startskottet väl brann av. Jag fick fart på benen och hittade en rytm. Vi svängde ut på första kringlan ut mot gästhamnen (?), började redan här springa om några och sådant känns alltid bra. Kikar på klockan för att se farten. En aning högt tempo men jag tänkte att jag skulle försöka hålla det så länge jag bara kunde.
Vid varvningen började jag höra ett flåsande i örat. Jag visste inte vem det var men hörde att det var en tjej. Det fortsatte och i backen upp undrade jag inte om det inte var dags för fröken att kliva om då mina ben började stumna. Men det gjordes inte. Då började jag tända till. Inte skulle jag låta henne ligga på rulle i allsköns ro. Jag försökte få upp steget och öka farten en aning. Men nej, hon var kvar bakom. Nåväl, jag tänkte att jag använder henne som kofösare och jag ska nu ha som mål att inte släppa om henne.
Vid varvningen ut mot sista öglan kom en tjej om i rosa tröja. En liten, nätt historia som såg ut att ha pigga ben. Ett tag tänkte jag att det var hon som legat på rulle den mesta av tiden men min sparringpartner var kvar bakom.
Då gjorde jag något som P skulle vara stolt över. Jag hakade på rosa tröjan och gick upp i rygg. Något som jag nog aldrig gjort förut. Det var lite jobbigt, ja visst men inte jobbigare än att ligga själv. När jag upptäckte det var det som en ny värld öppnade sig.
Ja men det är ju så här det skall vara!
Sista backen upp innan vändning och nedförrull. Rosa tröjan började krokna och jag fick än mer känning på hennes rygg. Nästan så att jag klev om där men jag sansade mig. Min okända sparringpartner hade släppt. På vägen ner mot platten fick rosa tröjan en lucka men väl nere kände jag mig stark så jag vågade mig på en ökning.
Jag trampade om och tänkte att nu får det bära eller brista. Även om hon kommer klå mig i spurten så har jag i alla fall verkligen försökt och kämpat bra på upploppet. (och jag skulle slippa pikar från P)
Men hon kom aldrig. Jag lyckades hålla undan och jag var väldigt nöjd med hur jag hade tänkt under loppet.
Min okände kofösare var inte alls okänd när det kom till kritan. Marika hade den goda smaken att piska på mig och det ska hon ha stort tack för!
Jaha, vill ni ha en tid också. Det blev 20:12 och ett nytt pers.
Kom dit efter en tur ut på ön. Hade lite dödtid mellan jobb och start så jag passade på att köra storhandlingen en dag tidigare så att jag kan njuta mer av fredagskvällen istället.
Men åter till tävlingen. Anmälde mig och hämtade ut nummerlappen och genast började pulsen gå upp och fjärilarna flyga runt i magen. Men det är denna typ av KBT-träning jag behöver. Att bli lite mer avslappnad på tävling.
Jag hade bestämt mig för att verkligen ha en lång uppvärmning denna gång så att jag kunde ta det lugnt i början och inte känna mig stressad.
En timme innan start började jag således att jogga. Ställde mig i toakön efter en 10 minuter och sen körde jag lite snabbare löpning under några minuter.Rörlighetsövningar och några korta varianter av löpskolning.
Efter det var det dags för mig att springa upp mig till tänkt tävlingstempo och köra det under en 4-5 minuter. Jag har upptäckt att det är det som får mig bäst uppvärmd. Att få in kroppen i tävlingsfart redan innan start.
Känslan i kroppen var inte bra. Benen kändes tunga och jag visste inte var som kunde hända på trevarvsbanan. Men det var dags att byta om till tävlingslinne och snabbfötterna.
Och där hände något. Helt plötsligt kändes benen inte alls blytunga och steget blev lättare. Nu försökte jag inte dra några större växlar på det utan hoppades att resan runt skulle bli en bra om än inte behaglig resa. Målet var att hitta en fin rytm, kunna ligga på och att känna mig genomtrött när jag kom i mål.
Det började närma sig start och jag slängde några ord med Lennart och Linus och önskar lycka till.
Försöker hitta en position i startleden för att inte hamna allt för mycket i trängseln. Det gick bra när startskottet väl brann av. Jag fick fart på benen och hittade en rytm. Vi svängde ut på första kringlan ut mot gästhamnen (?), började redan här springa om några och sådant känns alltid bra. Kikar på klockan för att se farten. En aning högt tempo men jag tänkte att jag skulle försöka hålla det så länge jag bara kunde.
Vid varvningen började jag höra ett flåsande i örat. Jag visste inte vem det var men hörde att det var en tjej. Det fortsatte och i backen upp undrade jag inte om det inte var dags för fröken att kliva om då mina ben började stumna. Men det gjordes inte. Då började jag tända till. Inte skulle jag låta henne ligga på rulle i allsköns ro. Jag försökte få upp steget och öka farten en aning. Men nej, hon var kvar bakom. Nåväl, jag tänkte att jag använder henne som kofösare och jag ska nu ha som mål att inte släppa om henne.
Vid varvningen ut mot sista öglan kom en tjej om i rosa tröja. En liten, nätt historia som såg ut att ha pigga ben. Ett tag tänkte jag att det var hon som legat på rulle den mesta av tiden men min sparringpartner var kvar bakom.
Då gjorde jag något som P skulle vara stolt över. Jag hakade på rosa tröjan och gick upp i rygg. Något som jag nog aldrig gjort förut. Det var lite jobbigt, ja visst men inte jobbigare än att ligga själv. När jag upptäckte det var det som en ny värld öppnade sig.
Ja men det är ju så här det skall vara!
Sista backen upp innan vändning och nedförrull. Rosa tröjan började krokna och jag fick än mer känning på hennes rygg. Nästan så att jag klev om där men jag sansade mig. Min okända sparringpartner hade släppt. På vägen ner mot platten fick rosa tröjan en lucka men väl nere kände jag mig stark så jag vågade mig på en ökning.
Jag trampade om och tänkte att nu får det bära eller brista. Även om hon kommer klå mig i spurten så har jag i alla fall verkligen försökt och kämpat bra på upploppet. (och jag skulle slippa pikar från P)
Men hon kom aldrig. Jag lyckades hålla undan och jag var väldigt nöjd med hur jag hade tänkt under loppet.
Min okände kofösare var inte alls okänd när det kom till kritan. Marika hade den goda smaken att piska på mig och det ska hon ha stort tack för!
Jaha, vill ni ha en tid också. Det blev 20:12 och ett nytt pers.
onsdag 6 juli 2011
Krillan
Jag var i valet och kvalet igår. Skulle jag köra hela kvalitetspasset eller skulle jag bara köra en serie av två? Att frågan överhuvudtaget kom upp beror på den för mig långa terränglöpningen på måndagkvällen på Lidingö.
Jag är inte så van att springa långt längre så det tar lite kraft från mig i dagsläget. Och jag har lovat mig själv att alltid känna mig hyfsat fräsch när jag springer mina intervaller för att inte dra på mig skador samt för att huvudet ska vara med och jag ska tycka att det är kul.
Men jag fick hjälp med beslutsfattandet. Senare på kvällen skulle jag iväg på en middag och det fanns helt enkelt inte tid för att springa hela passet.
Vi samlades på Krillan och körde en gemensam uppvärmning där det ingick löpskolning och häckgång av blandade slag. Kändes fint i höften. Rörlighet är något som behövs på den här kroppen.
Serien såg ut som följer: 1000-800-600-400 med 60 sekunders vila mellan. Farten skulle vara LT på första sen blev det 10-15-20 sekunder/kilometer snabbare för varje intervall.
Som draghäst och sparringpartner hade jag Jakob som hjälpte mig att få till farterna. Det är lite lättare att vara två som kan dra.
På min enda serie blev utfallet som följer: 4:03-3:10-2:16-1:27 vilket var en aning snabbare än tänkt (plan: 4:10-3:12-2:21-1:32). Om jag kört båda serierna skulle serievilan varit 2 minuter. Men nu joggade jag hemåt och kände mig nöjd med saker och tings tillstånd.
Det kändes ganska så lätt under passet och kroppen var med i matchen. Får se vad detta kan innebära.
Jag är inte så van att springa långt längre så det tar lite kraft från mig i dagsläget. Och jag har lovat mig själv att alltid känna mig hyfsat fräsch när jag springer mina intervaller för att inte dra på mig skador samt för att huvudet ska vara med och jag ska tycka att det är kul.
Men jag fick hjälp med beslutsfattandet. Senare på kvällen skulle jag iväg på en middag och det fanns helt enkelt inte tid för att springa hela passet.
Vi samlades på Krillan och körde en gemensam uppvärmning där det ingick löpskolning och häckgång av blandade slag. Kändes fint i höften. Rörlighet är något som behövs på den här kroppen.
Serien såg ut som följer: 1000-800-600-400 med 60 sekunders vila mellan. Farten skulle vara LT på första sen blev det 10-15-20 sekunder/kilometer snabbare för varje intervall.
Som draghäst och sparringpartner hade jag Jakob som hjälpte mig att få till farterna. Det är lite lättare att vara två som kan dra.
På min enda serie blev utfallet som följer: 4:03-3:10-2:16-1:27 vilket var en aning snabbare än tänkt (plan: 4:10-3:12-2:21-1:32). Om jag kört båda serierna skulle serievilan varit 2 minuter. Men nu joggade jag hemåt och kände mig nöjd med saker och tings tillstånd.
Det kändes ganska så lätt under passet och kroppen var med i matchen. Får se vad detta kan innebära.
tisdag 5 juli 2011
Stadionintervaller
Ett pass från förra veckan.
Då vi bara var tre stycken på träningen och Stadion var öppen körde vi en spontanare där. Det är något visst med att snurra varv efter varv på den anrika arenan.
Passet vi körde var ett kort men intensivt sådant. Ibland kan jag känna att sånna pass behövs för att våga komma upp i fart. Ligga över den normala intervallfarten.
Vi körde tre set med 4 intervaller i varje. Varje set blev 1000 meter och fördelningen blev som följer: 400-300-200-100 meter med 60-45-30-120 sekunders vila.
Det var jobbigt att ligga på i överfart och det var sporrande att ha Jenny och Marthe i hasorna. Inte en sportkeps att de skulle få komma om.
När det är som jobbigast och jag vill lägga mig ner och dö, då börjar jag nästan överdrivet tänka på tekniken. Att dels fokusera på något så jag slipper tänka på att jag är trött och dels så blir det lättare att springa om tekniken är bättre. Så det knepet körde jag med även här.
Men det gick och vi alla hade väldigt kul där på torsdagskvällen. En bra kväll!
01:25 0,4 km
01:01 Vila
01:02 0,3
00:46 Vila
00:39 0,2 km
00:30 Vila
00:20 0,1 km
01:22 0,4 km
01:01 Vila
00:59 0,3 km
00:46 Vila
00:39 0,2 km
00:31 Vila
00:19 0,1 km
01:22 0,4 km
01:01 Vila
01:00 0,3 km
00:47 Vila
00:39 0,2 km
00:31 Vila
00:19 0,1 km
Då vi bara var tre stycken på träningen och Stadion var öppen körde vi en spontanare där. Det är något visst med att snurra varv efter varv på den anrika arenan.
Passet vi körde var ett kort men intensivt sådant. Ibland kan jag känna att sånna pass behövs för att våga komma upp i fart. Ligga över den normala intervallfarten.
Vi körde tre set med 4 intervaller i varje. Varje set blev 1000 meter och fördelningen blev som följer: 400-300-200-100 meter med 60-45-30-120 sekunders vila.
Det var jobbigt att ligga på i överfart och det var sporrande att ha Jenny och Marthe i hasorna. Inte en sportkeps att de skulle få komma om.
När det är som jobbigast och jag vill lägga mig ner och dö, då börjar jag nästan överdrivet tänka på tekniken. Att dels fokusera på något så jag slipper tänka på att jag är trött och dels så blir det lättare att springa om tekniken är bättre. Så det knepet körde jag med även här.
Men det gick och vi alla hade väldigt kul där på torsdagskvällen. En bra kväll!
01:25 0,4 km
01:01 Vila
01:02 0,3
00:46 Vila
00:39 0,2 km
00:30 Vila
00:20 0,1 km
01:22 0,4 km
01:01 Vila
00:59 0,3 km
00:46 Vila
00:39 0,2 km
00:31 Vila
00:19 0,1 km
01:22 0,4 km
01:01 Vila
01:00 0,3 km
00:47 Vila
00:39 0,2 km
00:31 Vila
00:19 0,1 km
Liiiiidingö
Knäpper midjebältet, justerar axelremmarna och sen hasar vi iväg. Springer runt Vallen och hakar på spåret i kanten av Kyrkviken.
Ryggsäcken skumpar lite, justerar mera, får den på plats. Känner hur steget har ändrats lite. Kommer mer bakåt och får kämpa mer att få upp kroppen. Ganska snart börjar det strama i vaderna. Är det slut nu? Tänker jag för mig själv. Kommer jag bli tvungen att stanna och släppa P vidare?
Biter ihop och jobbar än mer med löptekniken. Kommer in i lunken, det onda försvinner och nu börjar jag kunna njuta av löpningen och skogen.
Vi säger inte så mycket till varandra, mitt sällskap och jag, utan vi låter tankarna flyga fritt inne i huvudet. Fåglarna kvittrar fortfarande även om intensiteten så här års inte är den samma som i våras. Fukten är påtaglig och jag vet inte om det är svett eller naturens blöta som väter ner mina kläder.
Vi vänder ut mot Elfvik och allt är bara mysigt. Vi njuter av de barrklädda stigarna och samlar mod inför sträckan som kan liknas vid en tvättbräda.
För hur vi än gör så måste vi passera den sträckan. Det går upp och ner under en 5 kilometer och benen får jobba åt alla håll. Det är en ganska så trevlig sträcka som kan ge en bra fördelar under tävling om man springer smart. Följ bara med och pressa inte för mycket just där. Vinsten kammar du hem senare när det går mer utför.
Jag känner mig stark och låter benen jobba på bra. Det är ju träning så det gör inget idag att jag står på en del. Sippar i mig lite vatten och försöker slappna av i mina ryggsäcksbetyngda axlar.
Kommer upp på asfalten strax innan Grönsta och känner mig lycklig. Det bara kom och den känslan behöll jag resten av löpningen. Stannade vid gärdet en stund och drack lite mer innan backen upp. Den är mördande och jag gick faktiskt den senare delen av den. Men jag fick fart på påkarna där efter och kunde rulla ikapp det jag förlorat i den långa utförslöpan på andra sidan.
Ikväll valde jag att inte springa sista milen utan nöjde mig med avslutningen på 15 kilometer. Totalt blev den 1:28 på cirka 17 kilometer.
Det var första steget mot fjällöpningen och Lidingöloppet.
Från Lidingöloppet 07
Ryggsäcken skumpar lite, justerar mera, får den på plats. Känner hur steget har ändrats lite. Kommer mer bakåt och får kämpa mer att få upp kroppen. Ganska snart börjar det strama i vaderna. Är det slut nu? Tänker jag för mig själv. Kommer jag bli tvungen att stanna och släppa P vidare?
Biter ihop och jobbar än mer med löptekniken. Kommer in i lunken, det onda försvinner och nu börjar jag kunna njuta av löpningen och skogen.
Vi säger inte så mycket till varandra, mitt sällskap och jag, utan vi låter tankarna flyga fritt inne i huvudet. Fåglarna kvittrar fortfarande även om intensiteten så här års inte är den samma som i våras. Fukten är påtaglig och jag vet inte om det är svett eller naturens blöta som väter ner mina kläder.
Vi vänder ut mot Elfvik och allt är bara mysigt. Vi njuter av de barrklädda stigarna och samlar mod inför sträckan som kan liknas vid en tvättbräda.
För hur vi än gör så måste vi passera den sträckan. Det går upp och ner under en 5 kilometer och benen får jobba åt alla håll. Det är en ganska så trevlig sträcka som kan ge en bra fördelar under tävling om man springer smart. Följ bara med och pressa inte för mycket just där. Vinsten kammar du hem senare när det går mer utför.
Jag känner mig stark och låter benen jobba på bra. Det är ju träning så det gör inget idag att jag står på en del. Sippar i mig lite vatten och försöker slappna av i mina ryggsäcksbetyngda axlar.
Kommer upp på asfalten strax innan Grönsta och känner mig lycklig. Det bara kom och den känslan behöll jag resten av löpningen. Stannade vid gärdet en stund och drack lite mer innan backen upp. Den är mördande och jag gick faktiskt den senare delen av den. Men jag fick fart på påkarna där efter och kunde rulla ikapp det jag förlorat i den långa utförslöpan på andra sidan.
Ikväll valde jag att inte springa sista milen utan nöjde mig med avslutningen på 15 kilometer. Totalt blev den 1:28 på cirka 17 kilometer.
Det var första steget mot fjällöpningen och Lidingöloppet.
Från Lidingöloppet 07
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)