Grusavarvet

Idag sprang jag kort och ganska snabbt.

Fyra varv på grusvarvet vid Stora Skuggan. En slinga på cirka 1 kilometer. Det skulle gå i tänkt tävlingsfart på lördag och varje intervall innehöll 250 meter jogg och cirka 10 sekunders ståvila innan nästa runda.

Snittet på intervallerna blev 4:03 och jag hoppas att kroppen är med mig på lördag så jag i alla fall kan få till en 4:05 till 4:10 per kilometer. Det skulle boosta mitt självförtroende.

Jag behöver det!!

Motionsorientering i Älvsjö

Någon som vill springa orientering i morgonkväll?

Jag tänkte ta mig ut till Älvsjö och köra en bana. Finns banor i alla nivåer. Nybörjare och riktigt svåra.

Häng på!

Mer information: Motionsorientering

5:a för laget

Tack vare mina snabba lagkamrater blev det en 5:e plats i Damklassen.

Min egna insats var helt okej efter omständigheterna. Jag är av slaget kvinna som inte är kompis med kroppen under en vecka eller två i månaden. I vardagslivet inga problem men att springa fort är inte att hoppas på just då.

Benen blir supertunga och det känns som dagsgammal mjölksyra i musklerna bara jag går upp för en trappa. Himla skojsigt. Eller inte.

Och det blir säkert inte bättre av att jag vet om det och tänker på det de gånger jag ska tävla eller träna snabbt.

Men det är bara att acceptera läget (men jag kommer aldrig, ALDRIG, gilla det läget).

Spottar i nävarna och tar nya tag.

Ingen snygg löpare idag. Foto: Micke Sjöblom, Zebrafoto

Snart dags

En tävling, fast på skoj, men ändå tävling.

Så sammanfattar jag Bellmanstafetten. Starten går om 4 timmar och jag har ännu inte ätit frukost. Helt klart dags för det om det ska bli ordning på torpet.

Jag var en klen friidrottare och orkade inte vara uppe för att titta på maran i natt. Och det känns som att jag gjorde ett bra val. Inte för att Isabellahs prestation var mindre bra. Den tycker jag var toppen! Och tänkt, bara 90 sekunder bakom segraren. Vilken spänning!

Nej, det hade tydligen varit dålig tv-produktion samt att det var lite si och så med rapporteringen.

Intervaller på Stora Skuggan

Igår kväll tog jag mig till Stora Skuggan för att testa att köra monsterpasset igen.

Det var alltså 2x2 kilometer + 4x800 meter + 2x2 kilometer som hägrade. Viss nervositet fanns men bara lagom som gjorde mig taggad.

Värmde upp i en 12 minuter och sen körde jag några stegringslopp innan det var dags. Planen var att ta en intervall i taget och inte tänka på nästa och framför allt inte tänka på alla som låg framför.

Tuffade iväg och försökte hitta lämplig fart. Inte för snabbt så jag fick syra och inte mystempo. Sneglade på klockan efter en 500 meter och konstaterade att det låg helt okej. Runt 4 minuter per kilometer och pulsen var med i matchen.

När Månzabanan var slut gjorde jag en check till och allt såg bra ut. Huvudet var med och allt kändes fint. Jobbade på steget och kunde klocka 8:03 på första 2. En ganska lång vila och sen tillbaka.

Det är en platt sträcka men det finns ändå några höjdskillnader som nästan känns som Mount Everest när tröttheten kommer efter några intervaller. Men det är bara att bita i och längta till vilan.

Nå väl, kom i mål på intervall två efter att ha kryssat mellan hästar och dess "avkastningar" på 8:04. Hade tappat lite men det kändes ändå helt okej.

Pustade ut en stund och sen klev jag på 800-ingarna. Förra gången jag körde dem så hade jag runt 3 minuter på varje intervall men då sprang jag dem på bana.

Idag gick de i snitt på strax under 3:10 per intervall. Således långsammare än för två veckor sedan men jag tänker inte hänga läpp för det.

För igår fixade jag att köra två intervaller till nämligen. Visserligen inte så långa som programmet sa men de var på vardera 1 kilometer.

Jag var löjligt trött under dessa intervaller och önskade att jag hade annan hobby än löpning just då. Men jag höll ihop och krigade mig till 4-tempo på båda.

Lätt nöjd och belåten att jag fixade dessa intervaller utan draghjälp eller sällskap. Och det känns som om jag har en spirande form på uppåtgående. Fila några svängar mer på den så kanske Tjejmilen blir en jobbig men kul resa om ett par veckor.

Jag hoppas att det håller i sig till på lördag då jag ska springa Bellmanstafetten med för mig mest okända personer. Hoppas att de är snälla.

Orienterare? Jag? Nä!

Jag kom faktiskt ut trots att regnet piskade lockarna ut håret på mig. Planen var att springa en 100 minuter och jag valde att köra längs med Mälaren med start vid Alviks strand.

Det är en helt okej sträcka att använda när jag inte ids åka ut till Lidingö och köra terrängträning där (eller någon annan terrängslinga för den delen) och jag når den hemifrån på ett smidigt sätt.

Jag hade bestämt mig för att tävla mot mig själv idag. Att springa så långsamt jag bara kunde. Tyvärr har jag en tendens att ligga på i lite för hög fart för mitt eget bästa på de pass som inte ska gå så fort.

Hur som, rullade på längs med stranden och fick en hel del backar upp och ner medan jag parerade för rötter och annat otyg. Sen blev det bostadsområde och asfalt men inte hade de plattat ut området när de planlade det. Riktigt fina, sugande historier.

Efter dryga timmen vid Blackeberg blev det dags att vända näsan hemmåt. Och det gick bra till en början. Betade av Judarskogen, Åkeshovs slott, Åkeshov, Brommaplan men sen i höjd med Stora Mossen blev näsan helt klart krokig.

Skulle till Alvik och hade bara behövt springa näst intill 90 grader till höger. Kontrakurs!

Satte av 90 grader vänster mot Ålsten (upptäckte jag sen) och hejdade mig inte förrän jag såg skyltar för ersättningsbussar för spårvägen, som helt klart var placerade åt "fel håll".

Fick tag på en hundägare som visade mig rätt. "Följ bara den här vägen rakt fram så har du Alvik efter en sådär 3 km."

Psykbryt!

Kom i alla fall fram till Alvik och då passet redan blivit 5 kilometer för långt så tog jag tricken hem.

Ibland bara går det inte

Lördag. Tänkt att vara på landet men när regnet kommer som om det var en brandslang som sprutades från himlen bestämmer vi oss för att vara hemma. Helt plötsligt har jag tid över för att träna.

Men gör jag det?

Nej, det blir syltkok x två, tvättning, impregnering av regnställ och annat pyssel hemma. Men jag vill få in långpasset idag för att göra morgondagen mer öppen då vädret ska bli bättre och jag kan åka ut och måla en skvätt.

Okej, jag tar ett djupt andetag och försöker få upp häcken ur soffan.

Fjällkantareller, som inte har något med detta inlägg att göra

Doping okej?

I Svenskans brännpunkt skriver Friskis&Svettis generalsekreterare ett inlägg att hon vill att det ska göras fler dopingtester på motionärer (här vet jag inte riktigt hur de klassificerar motionär).

Av de knappa 4000 tester som gjordes förra året var det 400 som gjordes på motionärer. 42 stycken totalt fälldes för doping. Drygt hälften av dem var motionärer. Alltså 5% av de testade motionärerna.

Det tycker jag är en stor siffra och det känns lite läskigt att det är så pass utbrett hos gemene man.

Jag är emot doping på alla nivåer och det är olagligt att både sälja och bruka men det finns de som tycker att det är upp till var och en att proppa kroppen full med preparat. Och visst kan jag se en (liten) poäng i det när det gäller motionärer som inte tävlar eller är med i förening som är medlem i Riksidrottsförbundet, för då drabbar det ju ingen annan än en själv (om man nu inte går ut och slåss och blir allmänt aggressiv).

Vad säger ni andra?

Glöm inte att vila!

Det här är en påminnelse till mig själv och till er där ute som kanske tränar en aning för mycket just nu.

Vad är att träna för mycket?
Det beror helt på hur du lever i övrigt. Heltidsjobb, småbarn, andra åtaganden. Det är bara du som kan avgöra.
Dessutom beror det på hur mycket du sover per natt.
Allt är individuellt men en tumregel kan vara att det bör vara minst 8 timmar sömn per natt om du tränar en 5-8 timmar per vecka. För att låta kroppen återhämta sig ordentligt mellan träningspassen.
Och maten! Glöm inte maten! Både vad du äter och hur mycket. Har du problem att få till nyttig mat på exempelvis jobbet så är en chokladkaka bättre än inget inför träningen på kvällen.

Och försök att ha så roligt som möjligt på träningen. Visst, det finns träningstillfällen som inte är de mest skrattframkallande men försök hitta en liten glimt av nöje i varje pass. Kanske var det en rolig sak någon förbipasserande sa eller gjorde. Eller var rundan extra vacker just ikväll i den röda solnedgången.

Men ibland räcker inte allt detta till utan du kanske tappar aptit, sover sämre, får inte till träningen. Då är det dags att dra i handbromsen. Lägg in fler vilodagar, ät lite mer och gör helt andra saker än träning.

Det är svårt att inte tänka tankar som "Nu kommer jag tappa allt jag byggt upp" eller "Jag bara måste träna detta pass annars kommer jag aldrig nå mitt mål"

Men jag lovar, du kommer tappa bra mycket mer om du inte vilar och äter de där extra dagarna.

Så idag levde jag som jag lär. Hoppade över löpträningen och gav mig ut på en promenad med energigivande sällskap. Vi knatade i två vackra timmar.

Soppatorsk

Fartlek i Hagaparken där det var fokus på backar. Både uppför och nerför.

Gruppen var taggad så det var ingen promenad i ovan nämnda park. Jobbigt var ordet.

Jag hoppas att det beror på att jag inte är helt återställd efter semesterns alla fysiska aktiviteter. Annars har jag problem.

Nåja, i en av intervallerna kom vi nästan högst upp på Hagahögen. Benen skriker, sa Bill, Trötta ben, sa Bull.

På vägen hem insåg jag att en tallrik soppa inte var tillräckligt för att tillfredsställa motorn i kroppen. Jag gick torrt. Skyller på ett lite läskigt möte på eftermiddagen som gjorde att jag inte kunde äta och att jag kom ur fas.

Men nu är jag på bana efter blodpudding, bacon och lingonsylt. Mums!

Var går smärtgränsen?

Då menar jag inte smärtan i kroppen utan hur mycket man kan ta betalt för ett lopp.

Är 355 kronor rimligt för 10 kilometer i lera? Jag pratar om anmälningsavgiften för Tjurruset.

Visst är det en del meck med att arrangera ett terränglopp men att det skulle vara 3 gånger så dyrt som att springa en orienteringstävling känns inte rimligt.

Nej, jag lägger pengarna på tre stycken starter i Öppen klass i orientering i stället. Där kommer jag också få känna på lera och terränglöpning med bonusen att få stämpla efter att ha hittat en kontroll. Belöningssystem!

Med vänlig hälsning

Snåljåpen

Sista dagen på semestern

Och det känns helt okej.

Det kanske inte är den vanligaste känslan men jag har haft en sån bra semester att hösten nu kan få komma.

Jag är lite mätt på att "lalla runt" utan struktur så jag är väldigt sugen på att träna mer strukturerat.

Jag har suttit på förmiddagen och funderat ut en grundstomme i träningen och den kommer bli ganska så lik vårens stomme.

Det blir stryrketräning 3 gånger i veckan, där en gång kommer bytas ut mot simning senare i höst.

2 kvalitetsträningar i veckan, utom om det är tävling, då jag kör ett kvalitetspass.

Ett långpass på 20-25 kilometer. Mer behöver jag inte just nu.

Och två löppass som antingen blir distans eller orientering. Jag hoppas mer på att det blir orientering. Behöver mer skogslöpning.

Och en vilodag. Troligtvis lördag, då jag ändå är på landet och inte har tid att träna.


Även frystorkat kan sitta som en smäck ibland

Mördande jobbigt

I veckan återupptog jag intervallspringandet. Jag visste om att jag hade tunga ben och en sliten kropp. Jag misstänkte att resultatet skulle bli där efter.

Men jag hade ändå en förhoppning om att klara hela intervallserien. 2x2 kilometer följt av 4x800 meter och sen en avslutning på 2x2 kilometer. Lång vila mellan (2 respektive 1,5 minuter). Ett riktigt grymt pass men jag var taggad.

Hittade en uppmätt fin sträcka på vägen ner till Nulltjärn. Det verkar vara en bana för rullskidåkare men jag nallade lite plats för att nyttja deras längd markeringar. De hade varit så snälla så de markerade var hundrade meter.

Efter lite uppvärmning och en skvätt löpskolning var det då dags att studsa iväg efter vägen. Den såg platt och fin ut. Jo, då det var den. I början. Efter 500 meter så började det slutta utför och fortsatte så i ytterligare 500 meter innan det planade ut. Väldigt trevligt men det finns ju alltid en baksida.

Jag skulle ju tillbaka också. Så då blev det uppför vill jag lova!

Men hur kändes det då i kroppen. Jo, tack. Precis som jag befarade fanns det inte mycket krut i den. Det lilla som fanns var blött och oanvändbart helt klart. Fick kämpa som ett djur för att dels få ett slags löpsteg och dels hålla uppe farten.

Jag fick ändå till det okej. 7:59 på första intervallen.

Och så tillbaka. Hu å hej, hu å hej! Föreställde mig ett gäng glada gutter och jenter i lusekoftor som hejade glatt på mig längs vägen. (fråga mig inte varför just den bilden kom upp under intervallen).

Nu gick det mer uppför. Svor för mig själv att detta inte var vad jag behövde. Jäkla idéer som coachen kommer med. Men jag tog mig i mål med en puls en skvätt över tröskel. 4:08 på den. Vilade en stund och joggade bort till IP. Jag var bara tvungen att springa på samma bana som "de stora".

Satte fart på den första och försökte få till ett snyggt löpsteg. Tänka på tekniken och inte på att kroppen skrek om nåd. Klockade in 3:00 på den första. 90 sekunders vila och iväg på den andra. 2:59.

Nu var jag riktigt trött. Nästan så jag grät en skvätt. Men jag bet ihop och hasade mig iväg. Det gick trögt, det gick tungt. 2:58 ändå. Ibland är känslan inte synkad med farten.

Men på den sista så kroknade jag helt. Lufsade in på 3:08 och där beslutade jag mig för att ställa in resten av passet. Jag var genomtrött efter en veckas vandring och fjällöpning på det.

Det var så det stack i armarna, ven i öronen och illamåendet kom som ett brev på posten (eller så som breven kom förr).

Joggade bort till huset och beklagade mig för P. Han tyckte jag varit duktig och gjort en heroisk insats. Så med de orden joggade jag ner och tyckte sen att jag faktiskt gjort en bra insats. Det blev i alla fall drygt 7 kilometer fart denna dag.

Fjällöpning för nybörjare

För ett par dagar sedan sprang jag och maken Jämlandstriangeln. Den idén kom förra sommaren då vi vandrade den samma. Vi insåg att det skulle vara idealiskt att ha den som första lite längre äventyrslöpning för oss.

Triangeln startar vid Storulvån, går till Sylarna och fortsätter till Blåhammaren innan den åter ringlar sig vidare till Storulvån. Vanligt vis vandras den på tre dagar och är totalt 47 kilometer.

Vår plan blev att springa två av etapperna den ena dagen och köra den avslutande och kortaste dag två. Anledningen var att dels inte få allt för många övernattningar, dels få bli riktigt trött samt att maten på Sylarna måste man tillaga själv och det var vi inte intresserade av. Vi är gourmélöpare av rang.

Därför hägrade Blåhammarens berömda trerättersmeny på söndagkvällen med vidhängande vinpaket och övernattning i sedvanlig våningssäng.

Då det var övernattning blev det lite trixigare med packning. Det behövdes ett ombyte för middagen även om det är helt okej att komma i underställ och raggsockor. Men vi ville undanhålla en dags ingrott svett för vårt middagssällskap. Se packlista längre ned.

Nåväl, vi startade halv tio på söndagmorgonen från Storulvåns fjällstation, där de flesta vandrare redan gett sig av. Etappen börjar med en stigning en dryg kilometer innan man får en liten vila då leden går över Lill-Ulvån via en hängbro (jag gillar INTE hängbroar. De rööör sig). Efter det går det svagt uppför hela vägen till Spåime, som ligger halvvägs till Sylarna. Sen går det mer utför för att avslutas med en rejäl utförslöpa vid Enan.

Som straff för den lätta löpningen får man 3 kilometer med en stygg lutning uppför till Sylarnas fjällstation. Hit kom vi efter 2 timmar och 16 kilometers löpning.

Vi valde att stanna en stund för en snabb lunch. Vi delade på en portion frystorkat. Det var faktiskt för oss ett smart drag att få lite varm mat i magen, utan för den delen bli stockmätta. För vi kunde direkt efter starta etapp 2 på vår resa.

Leden till Blåhammaren går samma väg tillbaka som vi kom de första 3 kilometerna, så backen upp blev således backen ner innan det går uppför igen under några kilometer.

Sen blir det en sjukt vacker sträcka då landskapet böljar sig fram i en harmonisk löpvänlig vy. Jämtlandsfjällen när den är som bäst. Jag kan inte titta mig mätt på allt det vackra, på alla fina färger.

Efter vindskyddet vid Enkälen börjar det så smått gå mer uppför och sen är det rakt upp mot Blåsis som gäller. Här börjar även benen protestera och humöret variera.

Men tanken på en kall President och en påse chips gör att våra krafter återvänder och steget blir några millimeter längre. Långt där borta ser vi stationen och fyren. Livet är underbart!

Efter 19 kilometer och 2,5 timmar når vi målet, ölen och bastun. Jag fick blir så där trött som jag ville och den känslan är faktiskt helt underbar.

Middagen bestod av laxtartar till förrätt, renentrecot till varmrätt och en chokladmoussetårta som dessert. Efter det somnade jag som en prinsessa i överslafen.

Dagen efter regnade det ganska så kraftigt och temperaturen kom knappt över 10-graders strecket. Då kändes det väldigt skönt att turen hem bara var 12 kilometer. Det är inte så mycket att orda om denna del. Det går utför. Det rullar på. Ett par fina små miniforsar passeras, ett par vad och vindskyddet vid Ulvåtjärn springs förbi halvvägs. Men som vanligt är det så vackert att det gör ont i själen.

Denna tur rekommenderar jag till dig som är nybörjare på fjällöpning, som vill uppleva det vackra jämtlandsfjällen och som samtidigt gillar god mat.

Jag är riktigt sugen på att utveckla detta och hitta andra spännande ställen att springa till.

Vår packlista:
Ryggsäck - Salomon
Inov8 - X-talon 212
Underställ - Craft
T-tröja - Craft
Jacka och skalbyxa - Haglöfs Intense
3/4-tights - Craft
Five fingers
Underkläder
Mössa och vantar
Handduk
Sovlakan
Tape
1:a förband
Skavsårsplåster
Spork
Frystorkad lunch
Muntrationer i form av gel och bars

Fjällen!

Har tillbringat fem dagar i underbara jämtlandsfjällen. Vi har vandrat bland annat till Gåsen och Helags. Det har blivit en hel del kilometer med ryggsäck och kuperad terräng.

Ur ett träningsperspektiv så är en vandring mer av styrketräningstyp men egentligen vill jag inte snacka träning när det gäller fjällen.

Det är bara så underbart att traska med sina tankar och insupa den vackra miljön. Så träning är verkligen en bisak.

Men lite träning kommer det att bli. Vi kommer stanna kvar här uppe i Åretrakten och springa. Dels i fjällen och sen kommer vi även få in orientering och myrlöpning i den berömda Gundermyren. Jag ser verkligen fram emot det.

Sub40-träningen kommer återupptas på riktigt efter semestern.