Då var det dags för en längre summering av loppet.
Det började tidigt på sommaren. Jag var tvungen att sätta upp något slags mål med längre inriktning för att överhuvudtaget komma ut på långpass. Maken och jag bestämde oss för Lidingöloppets långa distans.
Det började ganska så bra. Vi körde lite kortare långpass i kuperad terräng. Lade in lite extra backträning och en semestervecka i fjällen med inriktning löpning. Det rullade på men på vägen blev en av oss skadad och jag prioriterade andra saker än långpass. Dessutom körde jag ett par lopp som inte gick så bra. Mitt självförtroende fick sig en knäck.
Jag tappade lite styrfart och träningen gjorde jag men inte med det lilla extra.
Nåväl, loppveckan kom och jag drog ner på träningen och ökade upp mitt kolhydratintag. Denna gång använde jag mig inte av Vitargo utan knaprade lite fler bullar än vanligt. Mitt tävlingssinne var helt släckt så jag riktade in mig på att ha en skön dag på ön. För jag gillar verkligen att springa där. Oavsett om det är träning eller tävling.
Kvällen innan hämtade jag nummerlappen tillsammans med
Petra (som var genomförkyld och startade inte) och maken. Inte ens på mässan kände jag något pirr i magen av tävlingsnerv. På torsdagen hade Maria frågat om jag behövde langning och jag stod lite frågande. Det hade jag inte ens tänkt på. Men vi kom överens om att hon skulle ha med en flaska vatten om, ifall, att.
Hade en lugn och skön lördagsmorgon hemma innan jag tog mig ut till starten. Så sent som möjligt. Jag gillar inte att stå och vänta. Lämnade in väskan och knatade bort till starten. Kom dit en 20 minuter innan start och joggade en skvätt för att kolla skoknytning, benstatus och klädval.
Allt kändes helt okej förutom skorna. Det var inga nya skor utan den sort jag alltid sprungit LL i. Lite för klumpiga egentligen men de passar mina fötter ypperligt när man kommer till utförslöporna. Inte en sportkeps att tånaglarna slår i fram. Jag körde i Trailfox och denna gång kändes de klumpiga och stolpiga. En klart oskön känsla som gav mig ontkänningar i underbenen. Detta höll i sig till 10-15 kilometer in på loppet.
Gick in i startfållan och träffade på några klubbkompisar från FK Studenterna. Snackade lite skit och ställde mig bakom dem. Fick tipset att springa till vänster vid första svängen för att slippa surhålet som denna dag var fyllt med vatten.
Startskottet gick och jag lufsade iväg. Det var nog inte så smart för vid svängen blev det tvärstopp och det tog en stund innan vi kom iväg igen. Detta upprepade sig några gånger den följande kilometern och det var nog en väldig tur att jag inte hade någon klocka på mig. Då hade jag blivit stressad. Jag skulle ju bara ta mig runt med ett leende på läpparna, då behövs inga klockor.
Benen kändes på grund av skorna men annars pratade jag en del med mina medlöpare. Ja, alltså de som var lika ofokuserade som jag. Eller i varje fall inte hade den där tävlingsbubblan runt sig.
Jag stannade vid första vätskekontrollen vid 5,5 kilometer och drack upp hela muggen av den Vira Blåtira-blå drycken och lufsade i väg igen. För det var så det kändes. Jag lufsade.
Här hände det inte så mycket utan jag såg fram emot Kyrkviken där jag visste att jag skulle träffa på en massa folk jag både kände och inte kände. Stämningen där är magisk som löpare. Jag kom på mig själv att jag fnittrade så där bubbligt medan jag sprang. Tonårsaktigt!
Maria, Anders och Anders hejade massor, Fanny tjoade uppiggande och jag vinkade nästan hysteriskt till Leif_A i pur glädje att jag såg honom.
Vid knappa 10 kilometer stannade jag nästa gång och drack min mugg med Vicks Blå-drickan. Tog sats och knaprade mig uppåt och in i skogen igen.
Här började benen att samarbeta mera. Allt kändes stabilt och jag hade sällskap med en okänd Linnéalöpare som jag tramsade lite med när vi fick springa en alternativ väg vid en vägsluss.
Ett tiotal meter framför mig såg jag Tom och min plan blev plötsligt att jag inte skulle tappa honom. Men jag vet inte. Vi följdes åt som om vi var fast satta i ett gummiband. Ibland försvann han och ibland kom jag närmre. Ett jäkla jojande var det och till slut tröttnade jqg på den leken och började fundera på andra saker. Och där tappade jag Tom.
Snart var det dags för första gelen. Som en liten tradition tar jag en gel vid 15 km. Så strax innan började jag fibbla med förpackningen och sen blev det ett stopp med vatten i glaset denna gång. Skål!
Nu började det att kännas tungt. Nästan så tungt det brukar kännas vid 25 kilometer och då hade jag inte ens börjat springa i den värsta delen av loppet.
Det går inte att få till ett bra flyt, så är det bara och det är ingen idé att spjärna emot. Bara att följa med de tvära backarna och dess kompisar. Här tyckte jag att jag såg Charlotte Kalla men det kan ha varit någon annan. Men i alla fall så gav det mig mersmak och pepp.
Men Bosöns roller coaster tar slut och man kommer upp på en skvätt asfalt. Fötter och ben blir förvånade men gillar läget och sträcker ut en smula. Studenternas hejarklack var på plats och jag vinkade lite avmätt till dem. Nej, så klart jag inte gjorde. Jag var inne i ett peppa publiken mode så jag viftade med alla armar jag hade.
Utför och sen in mot Grönsta. Där var Maria och Andersx2. Maria langade en flaska vatten perfekt i min hand och gav mig peppande ord.
Min plan var som vanligt att gå uppför Grönstabacken och att där ta min andra gel. Det brukar jag inte göra men jag ville ha något att pyssla med medan jag latade mig.
Väl uppe körde jag ramsan "Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske och så vidare" för att över huvud taget få igång benen. Här började jag verkligen förbanna mig själv och min usla träning.
Men på något sätt lyckade jag komma i fatt de som hasade om mig i backen och jag gick om till och med. Fick lite ny energi och sista milen är faktiskt ganska så snäll. Mest utför tycker jag. Bara att ta fram kanelbullarna från tidigare i veckan och rulla på.
Men, nu kommer ju det stora men:et. Abborrbacken. Den är egentligen inte så blodig men efter 25 kilometer längtar i alla fall jag efter något snällare. Och ja, jag går här. Inte ända upp men en bra bit. Jag tar igen det sen på de partier som är mer anpassade för mig.
Jenny med sällskap sprang om i backen upp men jag knaprade in efter hand.Hade dem som fokuspunkt.
Här någonstans kom min granne Håkan. Och vi slog följe. Eller jag hakade på honom ska sägas. Jag fick en spark i röva och nyttjade hans axel en stund.Vi växeldrog sedan till Karins backe där jag min vana trogen knatade. Nu känns det som om jag bara gick på sista milen men jag tror det fanns en del spring i de stela, trötta benen.
Efter Karins backe var det bara att borra ner huvudet och köra. Jag försökte tänka bort vattentornsbacken och det gick nästan. Inte för att jag gick där men farten var inte den högsta under loppet direkt. Jag såg Jenny där framme och nu hade jag som mål att ta mig ikapp. Håkan hade jag glömt bort och visste inte om han var med eller inte. Jag bara körde och hade fått mitt tunnelseende som jag brukar på en tävling. Mot Jenny!
1 kilometer kvar. Hurra! Och den är kortare än en kilometer. Bara att försöka få de krampkännande vaderna att samarbete. En liten fartökning gick men en spurt var bara att glömma.
Kom inte riktigt ikapp utan var några sekunder efter och Håkan kom in några sekunder efter mig. Utan hans uppdykande och utan Jennys rygg hade jag inte haft den uppryckningen på slutet.
40 sekunder från pers. Att jag skulle vara i närheten av det hade jag inte haft i tanken där på Koltorpsgärde klockan halv ett sista lördagen i September.
