Frankfurt Marathon - en langares berättelse

I augusti fick jag frågan om jag ville hänga med Petra till Frankfurt, där hon skulle springa maran. Jag var inte så svår att övertala. Inte för att springa men för att langa och vara sällskap.

Båda två var inne på att boendet skulle vara nära start och mål samt vara lite lyxigare. Min erfarenhet av maralopp på annan ort är att man tillbringar en hel del tid på hotellet, för uppladdning och sen återhämtning.

När det var några dagar kvar till resan kollade jag in banan och försökte hitta bra ställen att stå på. Dels lämpliga för Petra men också lämpliga för mig så att jag snabbt kunde förflytta mig till nästa position och hinna vara på så många ställen som möjligt.

I samråd med maralöperskan kom vi överens om att det var bäst att stå vid 7, 14, 31 och 41,5. Det första och sista stället bara för att heja. Vid 14 och 31 skulle gel lämnas över och även en vattenflaska.

Lämnade av Petra vid starten som var lätt stirrig och det är precis så det ska vara innan en mara. Då är man på, då har man taggat till. Tog hennes överdragskläder och begav mig längre ner på startrakan.

Det är läckert att se en start då hela fältet väller fram. Först de lättfotade och snabba för att senare gå över i mer lufsande stil.

Jag slet mig från starten och sprang bort mot min position vid 7. Kartan i högsta hugg. Den var min kompis hela dagen och utan den hade jag varit helt vilse flera gånger.

Kom fram i god tid för att se täten. Det ser så sjukt lätt ut när de springer. Knappt att de flåsar och steget är flygande!

Täten vid 7 kilometer. Segraren i mitten

Det var flera andra löpare i loppet som jag kände och hejade på dem med liv och lust. Publiken i Frankfurt var inte den roligaste jag träffat på. Jag försökte flera gånger att dra i gång ett allmänt hejande men gav upp efter ett tag.

När Petra passerat lubbade jag vidare till 14 kilometer, dit det inte var så långt. Missade den allra främsta täten men såg de precis bakomvarande.

På bilden Cédric Schwartzler från Enhörna

Hejade på så många löpare jag kunde och extra mycket på de jag känner och känner till. Kollade av tider och såg att de allra flesta höll sin fart. Kul!

Petra kom med 3:44-ballongerna och jag följde med henne några hundra meter med gel och vatten. Hon var pigg och glad och hade inga känningar.

Nu var det en rejäl bit bort till 31 kilometer och jag tog promenaden längs med floden. En fin sträcka att springa på. Benen trummade på och det kändes som att farten var god och i bland mycket god.

Kom till 34 kilometer och kunde se täten passera precis. Nu var det en 3 kilometer kvar till min position och det var enklast att följa banan så jag sprang mot löparna. Banan var bred och fin så jag var aldrig i vägen för någon.

Framme vid 31 åt jag min matsäck och väntade. Nu började de flesta se lite plågade ut eller i varje fall mer fokuserade och sammanbitna.

Eva, vid 31 kilometer. Fokuserad men sen glad när hon såg mig.

Men var är Petra? 3:45-ballongerna har passerat och jag ser ingen Petra. Har hon kraschat? Har hon brutit?

Nej nu kommer hon. Och det var inte det glada fejs som jag är van att se henne med. Det var sammanbitet och hugget i granit.

Sprang med och frågade hur det var. Svaret var kort. Kramp i vaderna och magen är paj.

Aj. Hur gör jag nu? Hur ska jag kunna peppa på ett bra sätt? Jag springer med och erbjuder vatten. Är tyst en bra stund medan jag funderar. Det känns som att vad jag än säger så skulle det kunna sluta med en smocka.

Ser dock att löpsteget inte är så sargat utan håller en helt okej klass trots krampen.

Petra innan start

Peppar med det och det känns som vi har en kontakt. Börjar prata om att nu är det enkelsiffrigt kvar till mål. Får Petra att dricka mer vatten. Jag lämnar henne vid 34 för att bege mig till sista hejningsstationen. Ber en liten bön att hon ska hålla ihop sista biten in till mål.

Och där kommer hon, lite tidigare än vad jag trott. Hon har sprungit i ren ilska fortare än vad jag trodde. Härligt!

Och trots allt krångel innan och under loppet blev det pers. Snyggt jobbat!

Distans med fartökning

Sprang med Petra till närmsta park för att dels köra hennes sista förberedelse innan maran imorgon och dels för att rasta mig.

Trots att jag egentligen inte hade någon plan fick jag till ett bra pass. 3 varv i parken med 15 minuter fartökning i bra fart. Jag fick upp flåset och steget fint. Kändes ganska kantigt i början men jag skyller på gårdagens styrkepass i gymmet där benen fick en rejäl omgång med bland annat spänstövningar.

Totalt blev det en 45 minuter och drygt 8 kilometer. Och det var alldeles underbart ute. Vindstilla, 15 grader och lätt mulet.

Rååååsa strumpor!!!

Mera resa

Om några timmar så flyger jag med Petra ner till Frankfurt.

För min del blir det slappa, heja och bara vara som fokus på denna helg. Jag hoppas mycket på hotellet där det utlovas champagnefrukost. Passar bra då det är internationella champagnedagen idag.

Petra i en annan mara

Skogslufs

Då träningarna med Tolvangruppen för tillfället är nere då de har löpvila passade jag på att åka ut till mina gamla tassemarker och köra ett distanspass i skogen med Skarpnäcks OL, min orienteringsklubb.

Vi var ett litet gäng på 7 personer som gav oss av ner mot Söderbysjön för att snedda upp mot Hellasgården, Sickla, Sicklaskiftet och sen ner mot Söderbysjön igen.

Våra pannlampor lyste upp fint på de ställen där det var för mörkt för att se vad fossingarna skulle ta vägen.

Totalt blev det 12 kilometer och 70 minuter. Sprintbackarna sitter kvar en skvätt i rumpan ännu.

Backrusig

I tisdagskväll hade jag sprintbackar på schemat. Det vill säga korta, snabba, snygga små uppförslöpningar i en riktigt brant backe.

Detta har jag lagt in i min grundträning för att få styrka och teknik. Vi sprang distans i en 45 minuter innan vi nådde vår backe. Eller rättare sagt Petras backe, då hon har kört just nämnda pass där.

Jag skulle köra 6 stycken intervaller på ungefär 8 sekunder styck. Så mitt kvalitetspass var över på 48 sekunder. Det är vad jag kallar snabbt pass.

Känslan var fin. Det är inte så att mjölksyran hinner komma men ändå kände jag att benen blev trötta och liksom lite sura på de två sista intervallerna. Och flåset kommer efter att jag stannat min intervall. En ganska lustig känsla.

Joggade hemåt och fick totalt en timmes träning den kvällen.

Dagen efter, alltså igår. Kände jag, trots den korta träningstiden, att backarna satt där de skulle. I häcken.

Styrketräning

I morse blev det endast styrketräning då min ena vad kändes inte helt med på noterna.

Efter tävlingen igår hade jag som små mikrokramper och pirrningar i höger vadmuskel, så jag tog det säkra före det osäkra och ställde in morgonens jogg.

Allt känns toppen nu och jag kunde till och med köra mina tåhävningar utan att vaden sa ett pip.

Fokuset blev dock på rygg och mage. Ryggresningar, hantelrodd, latsdrag, diverse plankor, ett par andra magövningar och på det axelpress med kettlebell och armhävningar. Avslutade med olympisk rörlighet.

Lämnat fastlandet för en stund

Och sitter just nu på hotellrummet i Visby och myser med höstvindarna vinandes runt husknuten.

Familjen tog vårt pick och pack och drog till Gotland för att springa lite orientering. Det är en tävlingshelg just nu här som kallas "Helg utan älg" och erbjuder 2 dagars tävlande i typisk Gotlandsterräng.

Det vill säga, inga höjder, inga tydliga stigar, inga direkta punkter att hänga upp orienteringen på alls. Så för mig som inte är så van blir det ett litet roulettespel för varje kontroll.

Men kul är det!

Det blev som vanligt lite småsnurr runt ett par tre kontroller, annars flöt det på bra. Jag valde en lite enklare bana idag för att imorgon gå upp en svårighetsgrad och även ta en längre bana. 

Vi startade dagen ganska så tidigt för att få tid efter tävlingen till att handla te i den lokala teaffären och fika i Gula Huset. Ett ställa som jag inte kände till innan men var helt gudomligt. Litet, intimt härlig stämning och helt underbara bakverk.

It's time for Kenya

Efter fikat idag började det regna. Och blåsa. Och bli mörkt.

Trots gårdagen var löplusten inte på topp. Twittrade lite och fick tips, råd och pepp.

På schemat idag stod det progressiv löpning (kenyansk löpning) från långsamt upp till Lidingöloppsansträngning och hålla på i 75 minuter totalt.

Utan att tänka när jag kom hem agerade jag och stod helt plötsligt klar för träning ute på gatan. Planen var att köra 20 minuter i varje tänkt fart för att sen jogganer i en 15 minuter.

Började bra, var verkligen noga med att inte ha någon fart alls. Tänk känsla: has. Snitt farten på de första 20 minuterna var runt 5:20 minuter per kilometer. Allt kändes bra. Lite tunga ben kanske men inget som störde. Drog mig bort mot Strandvägen och Djurgården.

Del två av passet kändes ännu bättre. Nu började farten kännas riktigt behaglig och jag snittade runt 5 minuter per kilometer. Trots en del helmörka partier kunde jag hålla farten och jag snubblade inte en enda gång. Plus till mig!

Och nu kom jag till den sista akten och målet var att hålla runt 4:45 minuter per kilometer. Det gick bra och jag fick lite hjälp av en man som inte gillade att bli omsprungen. vid Djurgårdsbrunns kanalen.

Men jag tycker det är kul att en del blir så störda av att bli omsprungna. Om det beror på att jag är tjej eller om det inte spelar någon roll vem som springer om vet jag inte. Men jag grillade honom väl. Inte direkt medium rare där direkt.

Hur som haver efter lite pustade vid Djurgårdsbron lufsade jag hemåt och hade missbedömt tid och avstånd. Lyckades pricka in 90 minuter ganska så precis och 18 kilometer.

Ett rejält dagsverke och grundträningsperioden är härmed officiellt invigd.

Ett inspirerande möte

går fick jag den äran att vara side-kick till Petra när hon höll ett föredrag om sin löpning när No if No but bjöd in till inspirationskväll.

Jag pratade bland annat om prestation, målbilder och  PMS-monster.

Vi höll till på Lindas mat på Floragatan och jag blev jättepepp att träffa de 40 kvinnor som satt och lyssnade på oss. Och vilka bra frågor som kom. Både lite kluriga  och andra mer "tekniska".

Kvällen har gett mig massor med inspiration och grundträningsperioden känns riktigt roliga att gå in i.

Jag hoppas se alla jag träffade igår i löparspåret i vinter!

Vill ni lyssna så kommer ett till tillfälle till den 9:e November. 

Foto: Petra Månström

Skjuter på säsongsvilan

Egentligen var det meningen att jag skulle ha min säsongsvila nu och inte springa ett steg på ett par veckor.

Men jag väntar ett par tre veckor med det då jag ska springa några orienteringstävlingar. Lika bra att få dem överstökade så att jag kan ta en rejäl vila när jag tävlat klart på riktigt.

Så nu går jag in i grundträningen i stället. Bara distanslöpning med lite fartökningar nu under några veckor, sen vila och så på't igen på riktigt.

Lite myspys så där på höstkvisten med pannlampa och kanske en karta i näven.

Hässelbyloppet

Som vanligt när det är ett millopp i antågande börjar jag sås mått andas lite för högt upp i lungorna för att det ska kännas bra. Jag blir helt sonika nervös.

Och med gårdagens tunga ben i åtanke hade jag inte speciellt stora förhoppningar men hade bestämt mig för att springa en lång uppvärmning för att försöka skrämma igång dem.

Hämtar ut nummerlappen och ger mig av ut på banan för att reka lite. Kolla av hur det blåser och se om det är lika mycket uppför de sista två kilometerna som vanligt.

Vägrar den långa toakön, byter om och ger mig av till starten för att kolla in lite buskar och köra lite stegringar. Träffar på Jossan och Jenny och jag bestämmer mig för att haka på deras tåg och se hur länge det kommer hålla.

Vi knör oss in i startfållan efter att ha sett att gräsplanen är slätare på höger sida och försöker hålla oss på den kanten.

Nu kommer Christin in i fållan och strax efter SOL-klubbkompisen Emma. Nu är vi fem som tänkte tåga in de 10 kilometerna till mål.

Starten går och vi susar iväg. Planen är 4:10 (eller jag har tjyvkikat på Jennys tidplan på armen och den säger 4:09. Tillräckligt nära min egna kapacitet).

Foto: Leo Heemskerk

Här är något som vi behöver öva på. Att inte rusa så förbenat i starten. Men det känns ju så lätt och benen är ju med. Första kilometern går på 4 blankt, överhör jag från en medresenär. Det är lite knöligt över fältet och det blir ganska så trångt när alla ska in på en cykelbana men snart hittar vi ett stråk.

Efter två kilometer inser jag att det går för snabbt för mig så jag släpper tåget och ser Jenny och Jossan segla iväg. Men efter nån halvannan kilometer inser jag att avståndet inte växer och det ger mig hopp och mod att våga kriga lite mer.

Tjejerna har fått tips om att ligga bakom ryggar i motvinden och inte luras av att det känns lätt utan våga ligga kvar. Speciellt i backarna på slutet. Och det är den planen jag tänkt köra också.

Jag lyckas ganska bra och växeldrar med några killar på vägen, som ser axelbreda ut, även om jag låter dem ta motvinden. Jag hoppas att de är gentlemän och inte blir allt för sura.

Passerar fem kilometer där P och Jim står och hejar för fulla muggar. Blir alldeles till mig så jag ökar farten i pur glädje. Passerar tidtagningsbågen då klockan står på 20:33 och jag vet att vi hade några sekunder till den så nettotiden är ett snäpp bättre. Blir glad av det och fortsätter vidare på min resa.

Tåget J&J express där framme är fortfarande inom synhåll och avståndet verkar inte växa. Vid det här läget känner jag mig trött och vill helst att det ska vara över. Andra har jag hört har sina svackor vid 7-8 kilometer men jag har min alltid strax efter halvan.

Men hur som haver så försvinner det och jag kan börja få hemlängtan som vanligt vid en 7. Här blåser det ganska så friskt men jag lånar ryggar och försöker hitta min rytm och inte blir stressad för att jag tycker det går lätt. Ligg bara kvar och njut av att jag kan sätta in lite mer kraft på slutet och inte slösar kraft i vinden.

Strax innan backen vid Hässelby slott står Maria och Anders med fikakorgen och det var precis vad jag behövde där. Stärkt av massa hejarop tågade jag upp för backen.

Nu är det hemväg och jag trycker till lite extra. Kommer om ett gäng löpare och hoppas att jag kan ha dem bakom mig hela resan in.

Sista sträckan in mot mål är lite svidande: Du springer liksom förbi målet innan du svänger tillbaka och kan sträcka ut den sista metern.

Det blev inte pers men säsongsbästa och banrekord för mig. 41:44 och jag tänker vara nöjd.

Foto: Leo Heemskerk

Att flyta ovanpå

Jag hade egentligen tänkt gå in i grundträningsperioden redan för ett par veckor sedan. Direkt efter Lidingöloppet och bara köra Hässelby som ett tempopass.

Nu har det inte blivit riktigt så utan jag har kört klubbträningarna så som de sett ut och det har inneburit en slags toppning till just nämnda tävling.

Jag vet inte om jag är mentalt mogen för det men jag ska göra mitt bästa på söndag och försöka åka med J&J-tåget (Jossan och Jenny). Planen är att inte köra med klocka utan bara göra mitt bästa och försöka hitta LL-känslan i huvudet.

Nåväl, igårkväll var det sista kvalitetspasset innan loppet och på programmet stod det intervallstege med följande upplägg: 2-3-4-5-4-3-2 minuter i tävlingsfart och där emellan lika lång jogg i god fart. Nästan styggjogg.

Gänget drog iväg och vi hittade ett bra upplägg. Vi växeldrog mer eller mindre hela resan. Själv hade jag stolpiga ben i början och min vana trogen blev det en aning för snabbt. Planen var att hålla 4:10 fart på varje intervall för att nöta in min tänka tävlingsfart i kroppen. Riktigt gnugga in den så att det inte blir några tveksamheter på söndag.

Jag kände mig inte i fas utan jag kände mig lite spänd och kantig i löpningen. Jag gillar heller inte att springa i mörker eller rättare sagt dunkel. Det finns lyse på Djurgården men det blir inte direkt ljust på marken. Det gör att det blir ännu sämre löpstil på mig.

Men under den längsta intervallen hände något. Jag riktigt kände hur kroppen slappnade av. Andningen blev regelbunden och inte speciellt ansträngd. Jag låg och flöt ett par centimeter ovanför marken och bara njöt. Precis den känslan vill jag hitta på söndag. Precis så vill jag att det ska kännas det mesta av tiden.

Det jag har att jobba på under vintern är att inte tappa löpsteget fast jag blir trött. Jag blir så tung och ramlar ner under marken. Det tar då massor av kraft att komma framåt i löpningen och gör mig långsammare. Så nu har jag två fokus, starkare ben och lätt löpning.

Kan jag behålla känslan till söndag och bara glida med utan att tänka för mycket kan det bli bra det här.

Musikmaskin

Jag har blivit med ny mobiltelefon och i den går det att spela Spotifymusik. Nu är det ju i sig självt ingen revolution men för mig som bara haft en "stupid phone" förut har en ny värld öppnat sig.

Så imorse pluggade jag i maskinen i öronen och sprang iväg på en liten morgonjogg.

Det var faktiskt riktigt trevligt att ha lite sällskap på morgonkvisten. Fredhällsutsikten ramades in av lite nostalgi i form av Eurythmics.

En morgonjogg med lite sång, lite dans och lite naket ett leende. Ska se om det går att få in en ljudbok i mackapären.

Ut i skogen ska vi gå...

eller springa i mitt fall.

Lördagen bjöd på årets höjdpunkt när det gäller orientering.25-manna.

Det kan bero på att det nästan är den enda orienteringstävling jag springer men även att det är en verklig bredtävling. Alla kan vara med och alla behövs.

Jag fick i år springa den så kallade damsträckan för Skarpnäcks OL, som är den 3:e i ordningen efter start. Det är även den första sträckan där man är 4 stycken som springer parallellt i laget.

Om jag var nervös? Oja, dels var jag i första laget och dels så var mina kombattanter inga tanter utan snabba och duktiga orienterare. 

Men jag fick pepp och hade en skön stund tillsammans med Sanna, Anna och Malin innan vi skulle ut och springa.
Mina tankar var full med startstämplingen och att jag MÅSTE hålla ordning på kontrollkoderna.

Och där var vi iväg som 166 lag av 350. Fick min karta och jag kom i håg att startstämpla. Första kontrollen, lugn och fin nu. Ta mig tid så jag inte strular bort mig. Lägger stödkompass och drar iväg. Följer några tjejer upp för berget och håller vänster om höga knölen.

Tjejer till höger, tjejer till vänster, tjejer bakom och framför. Tjejer överallt! Hur ska det här gå?

Åh stora stenen. Jag vet var jag är och sen liten bit till. Där stämplade jag. Skönt nu är jag med i matchen.

Blodsmak i munnen och jag flåsade som en brunstig älgtjur (om de nu flåsar?) Men jag bet i hop och letade efter så mycket stiglöpning jag bara kunde hitta. Det är ju löpning som är min styrka och jag kan lägga ganska så många extra meter löpning bara det är på stig eller väg.

Över ett hygge och här fastnade jag bakom både en, två och flera bastanta damer från Finland. Det tog kraft att kliva utanför den upptrampade gången men frustrationen tvingade ut mig i omkörningsfilen om jag inte skulle ha samlat ihop dem alla och tryckt ner i kartfodralet.

Såg Malin och Sanna ett par gånger var och vi hade nog samma kontroller om jag inte missminner mig just de gångerna. Det kändes bra för då visste jag att jag inte var allt för långt bakom dem.

Springa snabbt, springa snabbare men inte bomma. Hej och hå. Upp och ner för tuvorna. Dubelkolla kontrollsiffror, dubbelkolla ljud och ljussignal vid stämpling.

Så där. Näst sista kontrollen. Redan? Vad fort det gick. Har jag glömt någon? Nervöst. Snabb check men kan inte se att så skulle vara fallet.

Springer och tar sista kontrollen och springer upploppet. Hör Rolle ropa att jag ska upp på tå och inte hasa. Försöker lyda honom och det resulterar i att jag tar minst 10 placeringar bara på upploppet.

Sanna är före och vi väntar in Malin och Anna. Alla har gått okej även om några tycker de har bommar. Jag känner mig glad över att jag inte snurrat bort mig helt.

Nu kommer den värsta passagen. Vi ska läsa av våra stämplingspinnar och se om vi fått godkänt.

Ja! Jag är okej, jag har stämplat alla kontroller i rätt ordning och i rätt antal.

Som det ser ut nu har vi plockat en 60 placeringar. Helt okej, nej fel, det är ett jäkligt bra dagsverke.

Det börjar närma sig

till årets final för många.
Hässelbyloppet. Det är om en liten dryg vecka och brukar bjuda på bra tider för de flesta.

I torsdags körde vi, Tolvangruppen, ett pass inför det loppet. Det är dags att springa lite i tävlingsfart.

Det blev 2x1 kilometer + 4x800  meter + 2x1 kilometer, där tusingarna skulle gå i tävlingsfarten på milen och de något kortare intervallerna en 5 till 10 sekunder snabbare per kilomter. Vilan var 60 respektive 90 sekunder.

Det kändes att jag inte sprungit så mycket intervaller. Benen var inte riktigt med och jag hade svårt att få till ett bra löpsteg. Men det var härligt att i mörkret köra medan vinden och regnet piskade på. Det är verkligen höst nu.

Och det var befriande på något sätt att få kämpa lite, att jobba med skallen och få den att inse att det bara är att mata på. Att det finns mer att ge i kroppen än vad huvudet tror.

Mantrat var två för kvällen: Ligg högt, ligg högt och starka ben, starka ben. Jag använde dem flitigt för att inte tappa allt för mycket till gruppen, som sprang som små gaseller över Månzabanan.

Även om jag på ett sätt redan har tagit säsongsvila och så ska jag springa nästa söndag och verkligen göra mitt bästa.

Benen pinnade på

Gårdagens intervallpass var kort men intensivt.Det är dags att börja skruva upp farten nu efter Lidingöloppet. Det är ju snart Hässelby i faggorna.

Men till passet:
4 stycken serier med 400 meter - 300 meter - 200 meter och till sist en liten hundring.

Tanken var att 400-ingen skulle gå i 3:45-fart men med pigga medlöpare så var vi snarare nere på 3:30 i byarna (alltså medvinden).

För det blåste ganska så rejält och mörkret gjorde att höstkänslan var på topp även om vindarna nästa var lite ljumna.

Vilan mellan intervallerna var lång, 90-75 och 60 sekunder med 2 minuter joggvila mellan serierna.

Hur kändes det. Jo, tack helt okej. Kroppen var helt klart inte alls van att springa på men efter en serie och förstod den vad det handlade om. Men visst finns det massor att jobba på och jag har tur som har två intervallpass kvar innan tävlingen. Dock är det ingen viktig tävling utan jag vill bara springa igenom den innan säsongsvilan.