Icebreaker, starka ben och motbakkelöp

Igårkväll var det dags för första klubbträningen på ett par veckor där jag själv fick vara med och springa.

Jag kände av benen från både söndagen och måndagens terränglöpning och på programmet stod det backar av modellen långa.

Jag var lite nervös över att detta helt skulle sänka mina ben och de skulle längta tillbaka till dvalan och löpvilan.

Vi samlades som vanligt vid KTH-hallen och sprang iväg till Haga och ”studentbacken”. Efter att vi kört lite löpskolning och rörlighetsövningar var det dags för 4 stycken vanliga backar med jogg ner. Men det var inte slut där utan vi skulle även köra 4 stycken backar till där vi inte skulle stanna på toppen utan fortsätta över krönet en 50 meter så där. Och då skulle vi trycka till, ta med oss kraften från backlöpningen och på så sätt öka farten.

Väl i backen visade det sig att Runnings Sweden och alla andra Smurfar var där för att köra backe alternativt backvarv. Det var modell kölapp som gällde. Och tyvärr orsakade mängden löpare näst in till olyckor genom att stanna tvärt eller springa rakt framför någon annan och sedan stanna mitt i backen, istället för att kliva åt sidan. Att tvingas tvärstanna i en intervall kan ge antingen krockskador eller brustna baksidor.

Nåväl, jag hade inte några större förhoppningar på att orka köra alla intervaller och framför allt inte på speciellt bra tid. Det var ju ett tag sedan jag körde intervaller. Men jag satte av och fick ett fint flyt i löpningen. Benen var grymt starka idag och som jag misstänkte var konditionen inte helt med. Det var krigar-E som fick köra kvällens pass.

Jag låg ungefär 5 sekunder långsammare per intervall än vanligt och kände mig tröttare i flåset än brukligt. Men det var gött att vara tillbaka och få känna svetten lacka, lungorna nästan sprängas och musklerna jobba.

Så skönt att vara genomtrött!

Jag har skrivit om min Icebreaker-tröja i ett tidigareinlägg och jag bara måste hylla den igen. Igår var det inte superkallt men inte heller varmt. Det var väl en 5 grader eller liknande. Och jag hade bara tröjan på mig och det var alldeles lagom för överkroppen. En toppentröja helt enkelt som jag kommer använda massor.

 Tolvangruppen efter passet

Kattögon i mörkret

Igår var en seg dag. Den sniglade sig fram och tog aldrig slut. Mörkret la sig som en våt filt över humöret och jag ville bara hem.

Men se det hade jag ju inte planerat. Det är ju säsongsupptakt och jag får springa igen. Pannlampan var nerpackad och skogen väntade. Jag hade planerat en liten runda på grusvägarna vid Skavlöten. Varför träningen skulle utföras här är för att jag varje morgon deporteras till Norrort och jobbet.

Nåväl, med oinspirerade rörelser tog jag på mig utrustningen och slängde in resten av grejerna i bilen.

Satte på garminklockan och lufsade iväg. Strax efter järnvägsövergången och stigen upp i skogen såg jag något som glimmade till i ögonvrån. Vred på huvudet och såg till min förvåning och stora glädje att det fanns en massa reflexögon fastsatta på träden.

Den här slingan bara måste jag följa! Utropade jag inombords och satte av upp i skogen. Det började med en liten mossbeklädd kulle och flåset kom igång rejält. Sen fortsatte det upp och ner fram och tillbaka på småstigar, lite större stigar och helt obanat mellan gran och fur.

Det gick inte fort och det gick inte helt smidigt med bra skogssteg men min seghet försvann och lycka började fortplanta sig i bröstet. Det är så här det ska vara en mörk novemberkväll. Skog, pannlampa och kattögon.

Mitt i skogen släckte jag lampan och stod helt omsluten av mörkret. Hörde E18 på håll men det var verkligen mörkt. Tände och fortsatte min resa upp och ner över kullar. Där emellan var det mjuk, fin skogsterräng som inte var speciellt kuperad. Perfekt återhämtningssträcka.

På några ställen var det lite klent med reflexer och jag tvekade några gånger och sprang lite lätt fel men det var bara att backa och börja om.

Allt roligt har ett slut och även denna bana. Det tog mig ungefär 45 minuter och den var på ett ungefär 6,5 kilometer. En alldeles lagom distansrunda en måndagskväll.

Orienteringssöndag

Äntligen är jag igång med löpträningen igen.

Det känns verkligen skönt och för första gången på ett par veckor känner jag hunger i magen igen.

Idag vågade jag mig på en svart bana, det vill säga högsta svårighetsgraden. Gick inte helt prickfritt men det finns en liten orienterare kvar långt där inne. Nu ska jag bara locka fram henne ordentligt igen.

Efter

Först lite mat sen efterrätt

Före

Pysslar lite på min vilodag.

En bild säger inte alltid mer än tusen ord

Men det som gömmer sig bakom mörkret är Tolvangruppen som kör spänst och benträning vid Lappis.

Jag vinkade sen av dem och begav mig hemmåt till säsongsvilepyssel.

2012 - vad händer då?

Så, ett nytt träningsår. Ett blankt papper vitt som snö. Eller är det verkligen det? Jag har fortfarande min dröm och mitt mål som jag vill uppnå. Dock inte i år.

I år kommer jag lägga om fokus. Få huvudet att inte stirra sig blint på sub40 utan bli mer avslappnad och bekväm i höga farter och ansträngningar som får musklerna att krulla sig utan att känna press att det bara måste uppnås, drömmen.

Jag kommer köra det som jag älskar att träna. Terränglöpning och orientering.

Till min stora lycka kommer det även nästa år finnas en hel drös med tävlingar runt om i landet som har terräng i lagom långa distanser. Jag kommer bygga min tävlingsplanering på Salomon trail tour med ett par tre tävlingar på våren och ett par tre på hösten. Inte fler. Jag måste ha tid att träna. Det är mitt livselixir. Utan träning krymper jag.

Som pricken över i, som grädde på moset, som solsken en sommardag kommer jag även att springa Jubileumsmaran i Stockholm. Dock är det ett lopp som inte är prioriterat. Jag ska ta mig runt leendes och vinka till publiken. Det är målet med det loppet.

Och jag kommer springa en fjällmara under augusti. Det ska bli riktigt, riktigt kul. Ett äventyr!

Då var tävlingsplaneringen klar. Bara träningen kvar. Hur ska den se ut? ’

Den kommer läggas upp med en grundträningsperiod där jag kommer springa långa och lite lugnare pass med terräng och backar inlagda. Det blir fokus på styrka och uthållighet. För att inte tappa snabbheten helt kommer det finnas en del tröskelträning med samt korta stegringslopp för att kroppen ska minnas fartens tjusning.

Jag kommer även köra mycket styrka. Både för bålen och benen.  Jag tycker mig ha tappat en del benstyrka så det blir till att jobba på det under vintermånaderna.

Varje månad under vintern kommer jag även lägga in ett testlopp för att känna på formen och se om det går åt rätt håll. Loppet kommer inte att genomföras på samma ställe och inte på samma distans men genom att analysera känslan, pulsen och tröttheten hoppas jag kunna få till bra svar.

När våren närmar sig twistar jag över mot ännu mer tröskelträning (gärna kuperat), mer överfartsträning och jag kommer behålla terränglöpningen för att det kommer behövas i fjällen.

Jag kommer successivt släppa styrketräningen men aldrig helt. Minst en gång i veckan vill jag låta kroppen få en duvning.

Nu kommer jag dra ner på mängden en aning för att kunna springa snabbare. Jag har ett begränsat antal timmar jag kan träna och vila på och för att inte bränna ljuset i båda ändar får en parameter ge vika.

De första tävlingarna kommer bli mer nosa och testa på. Se lite hur det känns, är det något som behövs slipas på.

Och den 5 maj är det vårens stora mål. Jag jobbar på att ta en plats i 10-mila laget. Så det kommer även bli en del orientering under vintern. Jag vill hitta tillbaka till min orienteringsförmåga och hitta flytet vid kartläsningen.

Nu har sommaren kommit och då blir det mer mängd igen. Långa pass med mycket backar. Jag kommer bli stammis på Hagahögen samt i Hammarbybacken. En två månaders period med fokus mot fjällmaran. Här är inte farten fokus utan verkligen uthållighet.

När sommaren tar slut och hösten tar vid hoppas jag åter vara inne i en mer fartig period där målet är att lyfta mig ett par snäpp jämför med våren. Inga tävlingar är spikade utan träningen och loppen under sommaren får sätta agendan.

Och ja, detta är en grovplanering som kommer ändras, ruckas på och justeras ett antal gånger innan allt är som det ska.

Nu blir det åka av!

Prova på Orientering?

Nu finns chansen att testa orientering i Järfälla två adventsöndagar. Svårighetsgrader från lätt och kort till svår och lång.

Ta chansen! Det är väldigt kul. Lovar!

Jakten på en plats i 10-milalaget 2012 har börjat.

Springa i mörker

Jag vet att många är ängsliga och ibland rent av rädda av att springa i mörkret. Speciellt i stan vad jag förstår.

Själv är jag det inte. Men absolut att jag är lite mer vaksam och försöker ha koll på förbipasserande och liknande. Men aldrig rädd.

Jag tycker inte det är läskigt att springa i Hagaparken eller runt Djurgården. Även om Djugårdsbrunnskanalssträckan får mig att tänka på boken "Snabba Cash" och den kidnappning som beskrivs på den platsen.

Igår var jag och gick i Lill Jansskogen, själv med min pannlampa och funderade på det här med mörkret. Spontant känns det som att vara i skogen på kvällen är säkrare än att vara bland folk på Stureplan. Men vad vet jag förutom att jag var helt solo.

De enda varelser jag såg var fyra stycken rådjur som stirrade på mig och mitt ljus.

Hur känner ni inför att träna i mörker, på morgon eller kväll?

Jerringpriset 2011

Det är dags för årets Jerringpris. Och du kan rösta fram den idrottsman eller kvinna som du tycker har gjort en prestation värd namnet i år.

Du hittar vilka som är nominerade här.

Min favorit är orienteraren Helena Jansson och du kan hitta mer information om henne och även rösta på denna sida.

Hon har en välskriven och intressant blogg som är värd att läsa.

Det här med PMS

Efter att ha fått ett mail som handlade om liknande problem som jag har med hormonpåverkan under vissa dagar i månaden beslutade jag mig för att undersöka vidare. Även fast jag inners inne vet att det finns fler som reagerar ganska så kraftigt vid mens så kände jag mig ganska så ensam med mitt problem innan jag fick mailet.

För mig är det ett problem. Minst en fjärdedel av träningen är under stark påverkan att jag känner mig hämmad.

Men vad är det som händer? Jag har försökt läsa på rent biologiskt och kemiskt vad som händer i kroppen.

Menscykeln är uppdelad i 3 faser: Från mensens första dag till ägglossning – ägglossning – och sen tiden till mensens första dag. (enkelt uttryckt, på fikonspråk heter det follikelfas – ägglossning – lutealfas).

Under den första fasen ökar halten av östrogen i kroppen för att vara på topp vid ägglossning. Sen klingar det sakta av. Gulkroppshormonet kickar igång i tredje fasen och lägger av om det inte skulle bli något befruktad ägg. Man tror (observera tror) att PMS är en slags överkänslighet för de olika hormonerna och framför allt gulkroppshormonet.

PMS kan vara allt från humörsvängningar och depression till att bli sängliggande och kaskadkräkas under en dag eller två.

Nåväl, då har vi rett ut vad som händer i kroppen och i huvudet men förutom att livet inte är på topp hur påverkar detta den fysiska prestationen?

Det finns inte så mycket forskat på området och det mesta material jag hittade handlade om när mensen försvinner helt på grund av träning. Men lite intressant hittade jag på nätet och fick även lite skickat till mig. Tack Maria!

Det jag kunnat hitta säger att det finns en ökad risk för ledbands- muskelskador vid antingen ägglossning eller lutealfasen (alltså det finns ingen samlad bild över ökad skaderisk).

Och jag har även hittat studier som pekar på att prestationsförmågan är som bäst vid ägglossning (höga halter östrogen OCH testosteron) för att sen sjunka och bli som lägst strax före mens och under mensens första dagar.

Det vill säga, om jag översätter till löpning, funkar snabbhetsträning och tävling (bättre på att använda kolhydrater och tål mjölksyra bättre) bäst vid ägglossning och strax före mens är det bättre att köra långa och lugna pass. Dock är det ingen av de rekommendationerna jag läst som rekommenderar att helt ta bort vare sig snabbhet vid mens eller långpass vid ägglossning men att målen kanske måste justeras.

Men detta är inget som händer alla. Det finns undersökningar som inte hittat någon skillnad alls i prestationsförmåga. 

Så det verkar vara som det mesta när det gäller mensen. Det är väldigt individuellt och det är bara en själv som kan säga om hormonerna påverkar.

För min del känner jag starkt av detta, men inte alla månader lika mycket. När min PMS-period närmar sig börjar kroppen bli tyngre. Både i min skalle och rent fysiskt. Jag kan gå upp 3 kilo under denna period. Dessutom blir jag mer och mer känslig för mjölksyra. När det är som värst har benen känslan av dagsgammal sur lactat även vid jogg och hur mycket jag än vill kan jag inte öka farten även om andningen inte motsvarar känslan i kroppen.

I början när jag kände av detta kunde jag inte förstå vad som hände. Jag blev frustrerad och ledsen. Trodde att jag var uslare än kass och att jag inte borde hålla på med löpning över huvud taget. Nu har det blivit bättre även om tankarna kommer (Vilket även speglar mina blogginlägg. Det är väldigt lätt att se var och när).

Det jag jobbar på nu är att periodisera min träning så att den passar bättre in i mitt biologiska tidsschema. Jag ska helt sonika köra lättare träning när PMS är som värst och lägga in tung och snabb träning i mitten av perioden. Vara snäll mot kroppen helt enkelt.

Jag har sökt min information på nätet och hävdar att det skrivna ovan inte är någon vetenskaplig text utan jag är en glad amatör som försökt hitta en väg framåt i mitt problem och delar med mig till er som känner att PMS och mens är ett störande moment i träningen och prestationen.

Så om det var så att en tävling gick tungt eller ett intervallpass inte alls ville kännas lätt kan det bero på hormonerna.

Godis, ett måste för mig vid PMS

Inspiration på hög nivå

Igår var jag på ett event av och med AXA, som presenterade nya produkter som kommer efter nyår. Men det är inte det som detta inlägg ska handla om utan om en tjej som det lyste om.

Sanna Kallur pratade om sin historia och motgångar. Men det slutade inte med det utan målet är OS 2012 för Kallur. När hon pratade om sitt mål och sin väg tillbaka från den ilskna och envetna skada hon haft sen 2008 var det med en väldigt fokuserad blick och det fanns ingen tvekan vare sig i kroppsspråk eller röst.

Den här kvinnan vet vad hon vill och kommer genomföra det till varje pris och med full spätta mot augusti nästa år. Jag gillar det!

Jag blev väldigt inspirerad och kände att även om jag inte alls är på hennes nivå (vill inte ens tänka i de termerna faktiskt) så lovade jag mig själv att med än mer fokus, driv och beslutsamhet jobba mot min dröm och mina mål.

Jag kan om jag vill!

Sanna Kallur visar styrketräning

Mörka skogen

Tog en promenad i Lill Jansskogen nu i kväll.

Jag var på uppdrag för orienterings klubbens räkning. Jag skulle ta in ett gäng kontroller.

Riktigt skönt att knata runt helt ensam i pannlampas sken. Kände mig helt ensam fast löpare och hundägare fanns på elljusspåret några meter där i från.

På torsdag tar jag resten av skärmarna.

Frukost

Hemma tillslut

Ja, rubriken syftar på min cykel jag cyklade till jobbet med för en två och ett halvt år sedan. Det var en solig försommar dag och fåglarna sjöng "ta mig, ta mig" sånger för varandra.

Sen vet jag inte vad som hände. Jag utförde aldrig träningspasset som skulle ta cykeln tillbaka hem.

Men så plötsligt hände det. Jag packade ner vindtäta kläder och varma handskar i ryggsäcken då det varnas för kallare väder och halka senare i veckan. Då såg jag min chans. Jag har ju även säsongsvila för tillfället.

Det betyder för mig att jag inte springer ett enda steg under minst två veckor och att jag drar ner på övrig träning.

Dock slutar jag inte helt med träning utan jag tänker byta ut ett par tre löppass mot annan träning. Så som det blev idag. Alltså cykel.

Jag behöver detta. Dels fysiskt att låta kroppen få återhämta sig ordentligt och framför allt psykiskt. För mig betyder det massor att få ha fokus på helt andra saker under en period. Det tar ändå en del tid att träna varje vecka. Och då inte bara själva passen utan det är planering, uppföljning och utvärdering som ska göras.

Idag har jag sorterat sommarkläder för nedtag i källaren. Bara en sån sak. Brukar annars hända lagom tills sommarkläderna ska upp igen.

Pannlampa i Ursvik

Efter ett maratonmöte i orienteringsklubben tog jag mig ut till Ursvik tillsammans med maken för att genomföra veckan och säsongens sista löppass.

Kyligt i luften och lite lätt dimma. Kan bara bli bra. Det var ett tag sedan jag sprang i Ursvik och hade glömt bort backen som alla spår börjar med. Backen i sig är egentligen ganska så härlig att springa i men inte ouppvärmd. En lagom brant och lång backe med tillfälle att köra bra tekniskt uppför och ändå bibehålla flytet men igår var jag som en astmasjuk åldring på toppen av backen.

Jag hade glömt att Ursvikstian är en trevlig bana. Allt bara flyter och backarna är lagom branta och lagom långa med återhämtningspartier där emellan. Trots att benen kändes tunga så njöt jag av turen. Pannlampans sken ger en nästan magisk upplevelse och det enda som hördes var våra andningar och konversation (ja förutom E4:an, Kistalänken och E18. Bara att konstatera att civilisationen aldrig är långt borta).

Ett bra pass som firades med lite glögg efter, för att tina upp lätt avkylda kroppar.

Nu är den här!

Vad? Vem? Vilka?

Nya belysningen i Älvsjöspåret. Tidigare i år var det ju en tävling mellan olika träningsspår i Stockholm, det så kallade Ljusruset.

Och nu på måndag klockan 18 är det invigning med tal, ballonger till barnen och borgmästarn klipper bandet (alltså det är jag inte säker på att det stämmer men Yannick Tregaro kommer i alla fall). Mer info och anmälan på facebook.

Så
Datum: Måndag den 14 november 2011
Tid: kl. 18.00
Plats: Älvsjöspåret, vid ängen norr om Älvsjöskogen (Älvsjö)

Vi syns där!