Det gick att springa som en Kenyan!

Jag var lite i valet och kvalet hur jag skulle göra men bestämde mig för att i alla fall testa hur det kändes i kroppen efter uppvärmningen.

Vi var en liten skara på tre personer som skulle köra ihop. Planen vara att dela upp de 12 kilometerna i 12 minuters block för att få kontroll på den progressiva löpningen. Jag har stora problem med att få en lugn och fin öppning och kunna styra farten på ett klokt sätt. För mig passar det att göra så här. Jag blir lugnare i min löpning och känner inte samma hets som om det är en "fri" fartökning.

Vi började i 5:15-fart sen stegade vi oss upp med 10 sekunder för varje block. Så planen var att sluta runt 4:30-fart på den sista delen.

De första två varven kunde vi snacka ganska så obehindrat. Det var som att vara ute och springa långpass respektive ett distanspass. Bara härligt. Och vi hade tur att regnet inte öste ner utan allt var faktiskt helt underbart i vintermörkret.

På det sista varvet då farten stegrades blev snacket mindre och vi blev mer fokuserade på uppgiften. Dels fanns det en del meter i benen och dels började farten bli lite ansträngande.

Den sista delen gick jag på ansträngning för jag ville inte komma upp i tröskelpuls utan ligga snäppet under. Jag känner mig ännu inte redo för tröskelträning. Ett par veckor till får det gå innan det är dags.

Och det känns alltid i backen upp från Berwaldhallen. Den ser inte så lång ut och är inte så brant men på vår slinga vi springer börjar den redan nere i Diplomatstaden med en svag lutning uppför, knixar till ett snäpp vid Amerikanska ambassaden och sen blir det värre vid musikhallen. Men samtidigt är det skönt att känna att både benen och andningen jobbar på.

Och det märks att jag jobbat med benstyrkan i höst och vinter. Jag känner mig stark!

Längtar svårt tillbaka till Melbourne

Totalt med upp- och nerjogg blev passet 17 kilometer. Maken och jag tog beslutet att äta på lokal efter, istället för att försöka hitta någon mat hemma. Hamburgaren satt som en smäck!

Kan gå - kan gå åt skogen

Igår eftermiddag kände jag mig riktigt hurven och frussen. Och som tur var hade jag möjlighet att gå och lägga mig och sova middag.

Och som jag sov. Det blev drygt en och en halv timme i bingen.

Jag harvade mig upp och åt mat med rikligt med vitlök och sen gick jag till sängs igen.

Nu på morgonen kändes det helt okej. Kanske lite snuvig men inget mer. Jag kommer testa att träna idag men det kan bli enbart en uppvärmning och sen hem eller så kan jag köra hela det progressiva passet.

Jag får se helt enkelt. Målet är att vara snäll mot kroppen.

Julspecial - Tolvangruppen

Igår körde vi ett ovanligt pass. Ibland är det skönt att slippa köra enligt seriös plan och vara lite utanför lådan även om det var ett tema.

Temat var styrka och det var det sista rena löpstyrkepasset för denna period.

Som ni ser på bilderna nedan var det en slags stadsorientering med 10 stycken kontrollpunkter utspridda över Stockholm.
På varje kontroll fanns ett ord och en uppgift. Uppgiften kunde vara av slaget: spring 4 stycken backsprint eller hoppa grodhopp över Strömbron (här kan tilläggas att banritaren hade ett minne av en mycket kortare bro än vad det var i verkligheten. Men grodhopp ger starka ben).

Väl hemma igen blev det lite teoretiska frågor innan de sista ordet kunde fås och den slutgiltiga meningen kunde skapas och nya mottot för Tolvangruppen.

Det lyder:

Att träna fritt är stort
Att träna rätt är större

(och ja, det är snott av Thomas Thorild och justerat lite)

Backintervaller och benstyrka

Då var det dags för det näst sista styrkepasset för denna gång. Vi sprang en längre uppvärmning mot Hagaparken och det var faktiskt ganska så halt. Det kändes som om snösvängen inte riktigt är med i matchen än.

Väl borta i Haga blev det en aningen bättre och som tur var hade det inte fryst på så mycket i Studentbacken där kvällens roligheter skulle gå av stapeln.

Passet bestod i backintervaller med benstyrka insprängt. Så direkt efter 300 meter backe skulle 5 stycken djupa upphopp göras. En välbehövlig jogg ner till starten där vi gjorde 10 stycken utfallssteg innan det hela upprepades. Totalt körde vi 10 varv.

Det kändes i benen även om det mentalt faktiskt var ganska så behagligt. Jag är så lättlurad, ge mig bara lite variation så märker jag knappt att jag har tuffa backar att besegra.

Men allt kul har ett slut så även denna tisdagsträning med Tolvangruppen. Vi joggade ner samma väg tillbaka så totalt var vi ute i 90 minuter och 15,6 kilometer.

Kan meddela att benen är lätt griniga idag. Precis som det ska vara.

Den som spar han har

Eller hur det nu är. Torsdagens tänkta progressiva pass över 10 kilometer flyttade vi till helgen av randiga skäl och rutiga orsaker.

När jag vaknade på söndag morgon ångrade jag mig djupt. Snöslask och mögel i luften. Vad göra? Maken och jag valde att åka till Ursvik och köra med dubbade skor i terrängen istället för att avverka 2 varv på Radiohus femman i modden.

Vi värmde upp på 2,5 kilometers slingan och det var verkligen två steg fram och ett tillbaka. Jag beslutade där och då att köra på ansträngning i stället för på tid. Det skulle bli ett alldeles för slitigt pass för kroppen om jag skulle försöka matcha tider.

Första 15 minuterna av huvudpasset körde jag på puls strax över uppvärmning. Runt 75 % av maxpuls. Ingenting var gratis, ingenting var speciellt kul. Kall modd som kylde av fötterna en aning för mycket. Fötter som slirade runt i snön och fick slita hund. En hälsena som protesterade en aning och underben som strejkade. Nja till detta pass så långt.

Efter 15 minuter var det dags att öka på en aning. Benen var fortfarande inte med och det var slitigt. Under denna period kom ”favoritsträckan”. Över en äng med rejäla vattenpölar som det bara var att plösa igenom. Var jag inte kall om fötterna innan blev jag det nu. Men bara jag fick pipa lite så blev det bättre. Tycker dock synd om en lirare som tog rygg på P och mig tidigare på sträckan och som blev lite lurad av vårt vägval. Men rena skor fick han nog.

Sen var det varvning och dags att få till en 80 % av maxpuls. Nu började det bli kämpigt rejält. Fötter och jag åkte runt som en smörklick i en het stekpanna. Men fokus på teknik och att komma upp i steget. Som tur var hade det onda i underbenen slutat efter en 30 minuter. Det var många onda tankar som for i huvudet och jag längtade bara hem. Och till slut var det bara en 10 minuter kvar och då skulle jag upp ytterligare i puls. Nu var det bara att kämpa genom de kalla vattengravarna och slurryunderlaget. Lite till bara, sen vila. Kom igen, liite till!

Klockhelvetet hade inte vett att slå om till 10 km. Det var hela tiden 300 meter kvar kändes det som. Slå om då! Slå om då, jävla skitpryl!

Äntligen fick vi pusta och stånka. Klappade oss själva på axeln innan nerjogg och ombyte till torra kläder.

Ja, en dag på jobbet typ.

Långlöp och en glögg

Det var väldigt segt att ta sig ut idag. Jag passade på att baka och göra julgodis istället för att ge mig av och springa. Men tillslut kunde jag inte vänta längre om jag skulle få dagsljus som sällskap.

Sprang Kungsholms strand bort mot Stadshuset, vidare mot Rosenbad, Kungsträdgården, Grand, Strandvägen och sen runt Djurgården.

Trots vädret var det lite folk ute och promenerade. Men jag undrar när deras dunjackor kommer torka? Det måste bara ha sagt slurp när regnet träffade tyget.

Nåja, trots det stora motståndet innan jag kom ut så gick det helt okej. Och det var inte så farligt kallt som jag befarade. Men det är väldigt skönt att nu sitta inne och kura med en liten glögg som sällskap.

Totalt blev det 18 kilometer och 90 minuter.

Runday is Funday

Igår gästade jag Runday och Salomon på deras gemensamma löpträning från Norrlandsgatan.
Det var första gången de samkörde och det var första gången för mig att springa med Runday.

En trevlig tillställning där vi delade in oss i två grupper efter önskad snittfart. Det fanns en tanke på att en grupp skulle köra intervaller i Humlan, men då det bara fanns en intresserad beslutades att alla sprang distans.

Det är bland annat det som är bra med Runday, som vanligtvis har sin träning på måndagar, att de har flera grupper med olika alternativ. En grupp kör intervaller, en kör teknik och den tredje gruppen kör distansträning. Det finns något för alla oavsett erfarenhet eller form.

Jag sprang med maken Per och hans kollega Sofia ut med de andra mot Djurgården och Djurgårdsbrunnskanalen. Jag hade trott att vi skulle ha kört terränglöpning. Jag vet dock inte vad jag fått det i från. Möjligtvis för att Salomon var inblandat. Men jag gillade läget och sprang ett fint återhämtningspass på knappa 50 minuter.

Vill du också prova på? Då går nästa onsdagslöpning den 11 januari klockan 18.


Sofia och Per efter genomfört pass





5:00 per kilometer-gruppen efter passet

Blöt Lucia

Igår var det ett speciellt pass på schemat. Vi skulle träna tillsammans med Running Sweden vid Slussen och BIM.

Drygt 100 personer var vi som trängdes i lokalerna och RS sammarbetspartners hade en liten minimässa i lokalerna.

Jag tyckte det var urkul att träffa nya och gamla bekantskaper i löparstassar. Vi körde en gemensam uppvärmning längs Söders gator och det var åtskilliga julshopande stockholmare som höjde både ett och två ögonbryn när vi susade fram. Vädret var inte riktigt med oss. Det hällregnade och blåste halvstorm. I motvinden kom man nästan inte framåt. Härdande.

Nere vid Tanto splittade vi på oss och Tolvangruppen, som kvällen till ära hade utökas med 4 gästande från Running Sweden, drog bort till Eriksdalsbacken.

Efter en skvätt löpskolning var det dags för kvällens pass. Jag vet inte riktigt hur passkaparen (hoppsan det var visst jag!) hade tänkt men det blev riktigt jobbigt. Vi började med 5 stycken 75 sekundersbackar fortsatte med 5 stycken 60 dito och avrundade lite lätt med 5 stycken 45 sekundersbackar. På vägen ner skulle vi ha ganska så bra fart, även om det inte var sprint men pulsen fick inte komma allt för långt ner så att full återhämtning uppnåddes.

Efter två långa intervaller undrade jag för mig själv hur detta skulle gå. Det var slitigt även om steget kändes starkt och drivande.Men flåset var inte helt okej. Men jag kämpade mig upp och ner för backen. Tog en intervall i taget och till min glädje kom jag till ungefär samma ställe i backen. Det gav självförtroende.

Och det är skönt med fallande stege. När minutintervallerna kom kändes de riktigt korta. Jag fortsatte mata en intervall i taget och körde intervallträning a la mindfullness. Var här och nu! Jag fokuserade på drivet och tekniken. Ville jobba med hela kroppen och känna att det inte fanns något sittande i löpningen.

Och plötsligt var det bara den korta delen kvar. Ingenting i jämförelse med de innan. Och dessutom var två tredjedelar av passet redan avverkat.

Jag försökte trycka på rejält uppför och känna flytet. Backen var verkligen perfekt. Lagom brant och det var jämn stigning uppför. Och jag kom i mål. Efter 15 stycken intervaller.

Genomsur ända in på skinnet, immiga glasögon och med trötta, lyckliga ben. Och samtidigt väldigt glad över att inte köra långa intervaller på Årstabron, som de övriga grupperna körde.


Jag på BIM med massa gratisgrejer.

TIPPETIPPETIPPTAPP

Midkväll råder, ute bara skurken
Bara skurken
Alla mysa framför tv-burken
TV-burken
Tipp tapp tipp tapp tippe tippe tipp tapp tipp tipp tapp

Se då jogga Elli ut på isen
Ut på isen
Halka, svära, släpper lilla fisen
Lilla fisen
Tipp tapp tipp tapp tippe tippe tipp tapp tipp tipp tapp

Parken Haga mörker utan ledsyn
utan ledsyn
Månen borta uppe i skyn
Uppe i skyn
Tipp tapp tipp tapp tippe tippe tipp tapp tipp tipp tapp

Lampa på skalle klarar fina biffen
Fina biffen
Syns på håll och utseende som scheriffen
Som scheriffen
Tipp tapp tipp tapp tippe tippe tipp tapp tipp tipp tapp

Kämpar, strider upp på Lappis kullar
Lappis kullar
Hemma väntar glögg och saffransbullar
Saffransbullar
Tipp tapp tipp tapp tippe tippe tipp tapp tipp tipp tapp

17-18 kilometer blev det
Meter blev det
Nöjd och glad för kvällens fina lätthet
Fina lätthet
Tipp tapp tipp tapp tippe tippe tipp tapp tipp tipp tapp

Ett riktigt skitpass

Jag skulle igår köra ett pass som inte kändes speciellt blodigt ut på pappret.

Men vad fel jag hade. Det var inte passet som var jobbigt eller knöligt utan det var min kropp som inte svarade. Den trilskades med seghet, trötthet, andnöd och allmänt missäraktig.

Passet var progressivt och jag valde att köra 10 minuter i varje fart. De första 15 minuterna gick väl okej även om det inte var en toppenkänsla. Men sen gick det rätt ner i källaren.

Jag var gråtfärdig och ville kasta in handduken (om jag hade haft någon). Jag tänkte verkligen att jag skulle gå hem med det var för långt så jag avbröt passet och lufsade hemåt.

Nya tag en annan dag.

Satan i gatan-backar

Tisdag innebär kvalitetspass och jag var där hos Tolvangruppen. Vi körde 75 minuter distans där vi skulle spränga in ett gäng sprintbackar. Dessutom körde vi lite tuffare löpskolning med spänst och styrka.

Uppvärmning i 15 minuter sen körde vi löpskolning ungefär lika länge. Tågång, hälgång, indianhopp, tågång med hälkick, grodhopp, skridskohopp, utfallssteg sen så var vi tillräckligt möra för att fortsätta springa i 45 minuter. Vi körde upp i Lappis sen mot grusvarvet vid Stora Skuggan, bort mot Storängsbotten och rundade Stadion innan vi vek av mot Maskinbacken via vattentornet.

I mitt program stod det att jag skulle springa 10 stycken sprintbackar á 8-10 sekunder. Det låter inte så mycket men jag kan meddela att träningsvärken sitter som en smäck i häcken idag. Jag tar mig fram till kaffemaskinen på jobbet med väldigt stela och krumma ben. Ser ut som en tomtegubbe från Viktor Rydbergs dikt.

Som en extra smällkaramell lade coachen in ”piafflöpning” upp för backen. Satan i gatan som en viss Maggio skulle ha uttryckt det. Den visste var den tog.

Sen blev det nerjogg en 10 minuter innan jag lämnade in handduken och hoppade in i duschen.

Vanligtvis brukar jag inte skriva om mina middagar men jag gör ett undantag. Igår blev det helstekt rödning med skirat smör och pärar. Det var mumma för själen.