Backe upp, backe ner och lite på platten

Då var det dags för intervallträning. Det skulle springas långa backar i kombination med plattlöpning. Och allt i tröskelansträngning.

Joggade bort till Hagaparken och den så kallade Studentbacken som går från Finnstugorna upp mot Koppartälten.

300 meter backe upp. Det såg bart ut och ingen is. Najs! Men se det varade inte hela backen och jag är värdelös på is/slaskkörning så där tappade jag fart men ansträngningen var helt okej i alla fall.

Trött jogg ner till startpunkten och sen på’t igen ytterligare tre gånger. Benen blev tyngre och tyngre, precis som jag ville. Jag slet med ispartiet och försökte göra det till min vän och liksom flyta ovanpå det hela. Men det är inte lätt att få till då jag är mer av en jordfräs.

Sen blev det förflyttning en 400 meter till startstället för de platta intervallerna. Huåhej, 5 stycken av den gamla klassikern 70/20. 20 sekunder är ingen lång tid. Pulsen hinner knappt vända en aning ner innan nästa intervall. Men det är härligt att sträcka ut steget och det känns faktiskt ganska så lätt i jämförelse med backarna.

Som en gasell flög jag över grusvägen. Snitsade mig runt vattenpölarna och kände mig flygande.

Men flygandet tog slut i den avslutande tredjedelen av passet. Ytterligare 4 backar skulle springas.

Som ett gnisslande ställverk kasade jag mig upp för berget. Ja, Studentbacken hade omvandlats från en liten kulle till ett berg. Minst i K2s klass. Minst!

Men jag betade av en intervall efter den andra. Inte tänka framåt bara vara här och nu. Bara den här backintervallen som var viktig. Inget annat.

Och tillslut fick jag jogga hem till duschen, maten och sömnen.

Jag får svar när jag ropar!

Det är en sån härlig känsla när kroppen svarar på träningen.

Just nu är jag inne i något slags flyt när det gäller mängden. Jag känner mig inte sliten efter passen utan jag suktar efter mera, vill köra nästa pass nu, på en gång.

Så, ja, jag är mogen att gå på lite mer kvalitet för att inte hamna i en allt för bekväm sits. Och jag tror min kropp kommer gilla det.

Få kämpa lite, få känna att den lever. Få bli riktigt trött.

Så här trött

En kompott av löpning

Den här veckan är det jag kallar för en medelhård vecka. En vecka som för tillfället ska innehålla ganska mycket mängd och hyfsat  långa och halvhårda kvalitetspass.

Så i torsdags pep jag i väg och brakade av ett progressivt pass på totalt 17 kilometer där 12 kilometer var själva passet med stegrande fart.

Det var riktigt skönt att känna barmark under fötterna. Rullgruset är inte några problem. Bara jag slipper halka och modd. Allt annat kan jag leva med. Och det var nästan så varmt att jackan kunde slängas av. Men bara nästan.



Passet gick helt okej. Det var lite tungt att få ner luften. Den lilla klumpen störde en aning men om jag "juckade" farten lite upp och ner samt tänkte på att springa avslappnat i axlar och rygg fick jag till det hyfsat. Dock kunde jag inte pressa upp pulsen nåt vidare värst. Men så är det och inget jag kan göra något åt i efterhand. Det kändes i alla fall som om kroppen var uppe och nosade på tröskel.

Om det tidigare i veckan var glest med löpning så tar jag igen det nu på slutet. Distanslöpning i solen igår, där jag var tvungen att kavla upp benen på tightsen för att inte förgås. Visserligen inga vackra spiror då de är så vita att de ser blå ut. Men än då.

Och idag när solen hade gått ner, blåste tagit i och temperaturen krupit ner mot nollan bestämde jag mig för att springa veckans långpass. Jag är inte riktigt kompis med långpassen så jag hade preparerat mig med en P3 Dokumentär om Gryningspyromanen. Kan rekommenderas. Den var riktigt intressant. Stackars människor som fick leva i ovisshet om huset skulle brinna ner eller inte.

Och huxflux hade en timme gått utan att jag funderade så mycket över att det var rätt trist att springa när alla andra jag mötte såg ut att vara på väg till en fest.

I hissen på väg upp i tillvaron

Sub40 testar: Ett år av magiskt löpande

Fick en bok i min hand med ovanstående titel.

Det är Runners Worlds Kenneth Gysing som samlat sina kåserier i en pocketbok. Trevligt format att ta med sig i väskan eller fickan.

Jag som inte läser Runners World i pappersformat gillade boken. Satt och småfnissade åt anekdoterna. Men jag kan tänka mig att om man läst kåserierna innan så blir det inget nytt att läsa.

En riktigt feel good-bok som ger mig en annan bild av löpningen. Så som den också kan vara.

Inte bara prestation och jakten på tider som min tillvaro består i just nu.

När jag lagt tävlingsskorna på hyllan ska jag bli feel good-löpare. Och vill ni läsa boken så kommer den finnas i ett pocketställ nära dig.

Vill ni höra hur Herr Gysing låter i verkligheten? Här pratar han löpning.

Improvisationsteater

Igår var planen att köra tröskelintervaller i Hagaparken på gångvägarna där. Det visade sig att skridskor hade varit mer lämpligt än finsulade löpardosor.

Huxflux skulle vi komma på en bättre sträcka som ändå var tillräckligt lång för att det skulle vara likvärdigt.

Som vanligt kunde vi lita på cykelbanan som går längs med E4:an. Inte den roligaste men det var isfritt och hade lite backar.

Så istället för 1 x 2,5 km + 2x långa backar + 1 x 2,5 km blev det 1 x 1,5 km + 2 x långa backar + 1 x 3 km. Nästan lika bra och jag tror att vi alla blev trötta.

Det var inte en jätteangenäm resa jag hade då astman börjar härja. Den brukar komma vid denna tid på året och jag är van men det är ändå frustrerande att inte få så mycket luft jag behöver och kroppen kräver. Det är inte som att andas genom ett sugrör utan det är mer som att det sitter en stor "gråtklump" i halsen som krampar och gör lite ont.

Lite mer medicin så kommer det nog släppa får jag hoppas. Men jag är ändå nöjd. Jag fick upp pulsen och under 2/3 delar av passet så kändes allt toppen.

Illustrerar gråtklump

Sub40 testar - Frukost på Albert & Jack's

På grund av anledning så ratade jag hemmagröten imorse och hamnade på bageriet Albert & Jack's vid Humlegården.

Deras bullar med choklad kan jag döda för så det var med stor entusiasm jag köpte mig ett frukostpaket bestående av kaffe, yoghurt med deras egna müsli och en macka med leverpastej.

Kaffet smakade gott. Så som jag vill ha det med mycket kaffesmak utan beska. Yoghurten var naturell och vanlig. Däremot kändes flingorna som Start. Jag blev inte imponerad alls. Ska det vara egengjort så ska det smaka och se ut som egengjort.

Mackan då? Jo den var väldigt god med en leverpastej som smakade mumma men utseendet var emot hela skapelsen. Den såg trist ut. Brödet surdegsgott och färskt.

Men 72 kronor var det inte värt. Jag kan på min höjd ge 2,5 löpardojor i betyg.

Att dansa på ett löpband

Igår gav jag upp kvalitetsträning ute och körde på löpbandet istället. Det är inte speciellt kul men jag behövde få svar på om det var modden som hindrade mig eller om jag verkligen är så dålig som det känns.

Efter lite väntan på banden kunde jag äntra det och värma upp. Vanligtvis så brukar jag inte lyssna på musik när jag springer men just på löpband är det ett måste. Annats skjuter jag ut mig från gymmet innan bandet har kommit upp i marschfart.

Spellistan innehöll ett gäng dansanta låtar och det är det som gör det så svårt. Jag kan liksom inte låta bli att skaka på rumpan och göra några moves. Så där är nog huvudanledningen till att jag sällan springer med musik. Det ser rätt galet ut att helt plötsligt moonwalka på vägen.

Men det är klart, det går ju att dansa sig fram.



Men hur som haver, efter uppvärmningen kom jag fram till kvällens huvudpass där jag skulle köra 3x2 kilometer i tröskelfart och jogga 90 sekunder mellan varje.

Första intervallen kändes kantig och jag var lite stum. Kände att det här kommer bli tungt även med Avicii i öronen. Men sen så lossnade det av någon konstig anledning.

Jag nästan flög fram och det kändes som att jag kunde hålla på en bra stund till. Och då har jag lyckats med min tröskelfart. Jag fick flytet och känslan i kroppen. Lycka!

Så i bara farten drog jag av 2 stycken intervaller i 4-fart. En kilometer varje gång. Med 90 sekunder gåvila mellan.

Sugande underlag

Ikväll var jag laddad. Jag skulle köra tröskelintervaller. Jag skulle bli trött även om jag har återhämtningsvecka.

Men se det ville inte kroppen. Inte med det moddiga underlaget. Vaderna skrek som små stuckna grisar och efter några minuter så "somnade" fötterna. Det var inte en speciellt angenäm känsla. Det var till och med läskigt.

Då beslutade jag mig för att avbryta passet.

Underlaget suger....kamelba**e

Gnisslar och gnäller som en gammal osmord dörr

Vad är det som händer? Ingen aktivitet på bloggen? Inget som händer alls?

Jodå men just nu är det trögt att skriva. Det liksom rullar på och inget sensationellt händer. Förutom sibirienkylan förra helgen som gjorde löpningen extra ljudlig. Det lät som om jag sprang på frigolit. Gnisslade finfint under sulorna.

Men som tur var blev det mildare (om nu minus 10 grader är mildare) så att en farlek i Hagaparken kunde genomföras. Det kändes helt okej även om steget inte var stans högsta och stoltaste.

Jag hade som ambition att denna vecka skulle bli grym. Jag skulle få till massor med löpta kilometer men nånstans i höjd med att en ikealeverans drog ut på tiden, blåste möjligheten och inspirationen all sin väg.

Jag gick all in på temat semlor i stället.Tre glada, florsockerbeströdda finingar på mindre än ett dygn. Jag lever upp till min avatar å det grövsta.

Det blir till att ta mig i mål med stukat självförtroende. Men jag ser verkligen fram emot återhämtningsveckan som kommer.

Nej, vilket dystert inlägg. Så dåligt är det faktiskt inte...eller jo. Modden kommer bli min död. Jag kommer begå självmord om den snart inte försvinner. Jag tar hellre frigolitunderlag om jag inte får välja på barmark.

Tur att skogen finns och dess fina stigar.

Jag är en gnällspik

Och så blir det svart...

Igår hade jag kvalitetsträning på löpband inskrivet i planeringskalendern. Jag chansade och gick ner strax efter sex till det lokala gymmet (dörr i dörr till hemmet).

Det var knökigt kring löpbanden, eller det var knökigt precis överallt. Men det hade jag räknat med. Jag ställde mig i kö och inväntade ett ledigt band.

Hoppade upp, satte på spellistan (när jag springer på band bara måste jag har lite glad, trallmusik i öronen för att överleva tristessen) och värmde upp i 10 minuter.

Sen blev det fokus och jag gick in i bubblan. Ökade farten på bandet och satte av i första intervallen. Det kändes helt okej, det var jobbigt och det skulle det vara. Jag visste att jag hade lång vila innan nästa.

Jobbade med skallen, med benen och ett försök till löpteknik men då jag inte springer så mycket på band blir jag mest en flaxande kråka som försöker klara livhanken och inte hamna som ett frimärke på väggen bakom.

Intervall nummer ett klarades av fint och jag började gå. Då helt plötsligt gick strömmen.

Men va f-n. men var säker på att det bara var en säkring som gått. Väntade en 10 minuter innan jag gav upp och fick reda på att det skulle ta sin tid att få strömmen tillbaka.

Bara att knata hem med ett avbrutet intervallpass och knö i sig långdämpare och underställ för att springa runt holmen. Inte riktigt vad jag hoppats på. Men härdande är det i snöyran.

En uunderbar sketch

Ytterligare lunchträning

Igår var det dock inte jag som tränade. Jag hade distansträning på agendan och agerade istället coach åt Vasaloppsåkaren. Han fick prova på kort backe och sen körde vi en mellanjogg till nästa del som bestod i korta, platta intervaller med kort vila.

Jag tror han blev trött.

Jo lite trött efter en backintervall