Upp som en sol, ner som en pannkaka

Jag säger som kungen:

Nehe....nehe....

Igår var det inte min dag.

Kände mig lite tung i kroppen men tänkte inte så mycket på det utan det var som det skulle mer eller mindre. Inga konstigheter under uppvärmningen och astmamedicinen var intagen.

Planen var att köra 10-12-15 minuter i 4:15 till 4:20 fart beroende på dagsform.

Satte av i 4:15 fart och det kändes okej, lite motvind i början men inget som störde nämnvärt. Det blir ju medvind någonstans i alla fall.

Efter en kilometer så började andningen gå tungt. Riktigt tungt och mina vader ville inte vara med i matchen. De har ju strulat av och till den senaste tiden. Jag vet visserligen att de blir så här på vårkanten när farterna skruvas upp innan de har vant sig.

Men med både andning och vader ur spel gick det inte att få till något. Pulsen var också för hög. Så efter den första intervallen lät jag gruppen springa vidare och jag ställde mig vid ett träd och stretchade vaden.

Hur skulle jag göra nu? Jogga hem fly förbannad eller försöka få till något  ändå?

Jag valde det senare och modifierade passet till 3x10 minuter i tröskelansträngning. Fipplade om klockan så att jag såg pulsen i stället för farten.

Började springa längs med Tjejmilenbanan och höll koll på pulsen. Tårarna brände innanför ögonlocken. Jag gillar inte att misslyckas med tänkt pass. Försökte andas lugnt och sansat men jag lät mest som en höfläkt. Men det som var positivt var att vaderna var med i matchen igen. Men inte pulsen. Den låg mycket högre än normalt.

Är det pollen? Är det en infektion?

Jag har inte en susning.

Joggade 60 sekunder och körde vidare på nummer två. Ingen skillnad. Det var verkligen piss i kroppen. Den ville inte jobba med mig idag. Det är mycket snack om att man ska älska sin kropp som den är.

I helvete att jag gjorde det i gårkväll.

Äntligen fick jag köra den sista intervallen. Inget nytt under solen där utan jag fick kämpa för varenda meter. Inte en millimeter var gratis.

Men jag fick i alla fall 40 minuter tröskelansträngning med mig i bagaget (och ett stukat självförtroende)