Flygande backe

Igår kändes det som om jag flög upp för backen. Eller det är en lätt överdrift men jag kände att jag hade kontroll och att jag vågade stå på utan att tänka på de intervaller som var kvar att genomföra eller hurvida jag skulle orka ta mig hem. Mitt mål med kvällen var att hänga på Mattias och inte släppa hans rygg. Jag ville så gärna få ett bra pass då det inte gått så himla bra på senare tid. Eller har det det?

Sub40-Mattias och jag hade bestämt träff vid Klappjaktstigen i Lill-Jansskogen, uppvärmda och klara. Jag värmde upp med FK Studenterna som skulle köra backvarv på ungefär samma ställe som vi.

Väl samlade och klarar brände vi i väg på vår första backintervall (9 lyktstolpar, ca 270 meter). Det kändes bra i benen, det vill säga det kom lite syra i slutet av backen och jag undrade hur detta skulle sluta. Flåsade som värsta blåsbälgen och tiden landade på knappa 71 sekunder.

Joggade fint och försiktigt ner och drog på direkt. Samma resultat 71 sekunder. Bra! Då hade flåset och benen kommit i kapp och det kändes inte lika jobbigt. Avverkade de resterade tre mellan 70 och 71 sekunder. Jämna och fina. Jag lämnade inte Mattias rygg alls utan bet mig fast.

Vi transporterade oss i sakta mak till startplatsen för våra 70/20. Fem stycken glada skulle det bli innan ytterligare backar.

Det var bara att hugga i. Samma taktik på dessa som i backen. Inte släppa Mattias rygg!!! Efter ett par stycken så kändes det som om vilan blev kortare och kortare. Inte kan väl 20 sekunder gå så snabbt? Men jag fokuserade på ryggen och att hålla min teknik. Det lyckades. Jag kom i snitt 300 meter på varje intervall. Efter den sista kände jag att illamåendet kom. Det var ett tag sedan och det kändes bra. Då vet jag att jag tagit i.

Det var inte med stor entusiasm och lust vi tog oss tillbaka till backen. Men det stod fem stycken intervaller till på schemat. Bara att tugga på.

De två första intervallerna gick lite snabbare än förut (68 respektive 69). Kan bero på att vi fick draghjälp upp för backen av några "smurfar". Och det staffade sig för mig. De två sista tog mig 73 sekunder att avverka. På den sista kändes det som om jag stod helt still i backen.

Men vad nöjd jag kände mig efter. Mycket har jag Mattias att tacka för. Utan hans draghjälp hade det inte gått så här bra. Det gick alldeles utmärkt att springa på och det var länge sedan jag var så här trött efter ett pass. Nu kommer jag ihåg vad jag ska sträva efter.

Mera, bättre, snabbare!