Vi joggade bort mot Koltorp och stretchade lite i skuggan. Kunde konstatera att det inte var lika mycket mygg här som på "landet".
Sen iväg på LL-banan och över startgärdet som denna kväll var betydligt mer folktomt än sista lördagen i September.
Lufsade på och försökte hitta en löprytm i sommarkvällen och jag ska vara ärlig och säga att det gick så där. Det var inte mycket löpglädje som spred sig i kroppen. Allt kändes mest tungt.
När vi efter drygt 5 kilometer kom till Ekholmsnäs och dess slalombacke beslutade vi att köra upp och ner för den ett par gånger innan vi fortsatte bort mot Grönsta. Det sved fint i stjärtamentet och flåset fick jobba bra uppför. Inte njutbart men välbehövligt.
Jag kan inte påstå att benen var piggare efter utflykten upp på slalomtoppen men 18 kilometer skulle vi springa hur som haver. Det rullade på in i skogen och över ängarna. Solen sken och fåglarna kvittrade. Det var dock mindre kvitter på oss.
Vi var mer i kämparmood än i glatt "daggs stänkta berg-dito" men vi checkade av varje kilometer och började räkna ner när Grönstabacken visade sitt branta tryne. Nu var det bara 5 kilometer kvar och hela kroppen hade hemlängtan.
Äntligen kom vi fram till parkeringen men nedrigt nog hade vi knappa kilometern kvar så in på Vallen och den röda tartanen för att avsluta med knappa två varv.
Jag kan berätta att mjukglassen efter var både stor, god och välbehövlig.
 |
| Ingen mjukglass men lördagens middag fick bli blid till texten |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar