15-15 i ensamhet

Idag på programmet var det dags att köra ett pass vi körde för bara några veckor sen.

15 sekunders intervall med 15 sekunders vila. Att upprepas 60 gånger. Det vill säga det skulle ta 30 minuter.

Eftersom jag lever i exil var jag tvungen att leta upp en sträcka som var hyfsad flack och isfri. Hemma hade det varit lätt att välja en av flera val. Hittade en bra trottoar att sprinta på. Jag hade P som sällskap på uppvärmningen på 15 minuter sen hade han andra planer.

Stegade upp 75 meter och började köra. Det är ingen idé att tänka på hur länge eller hur många som ska köras. Då skulle jag bara hamna på Stora Kvinns.

Målet var att komma upp i 90 procent av maximal hjärtfrekvens. Då vilan är så kort faller inte pulsen speciellt mycket, bara ett par slag på sin höjd, så hjärtat får jobba en hel del.

Efter 10 minuter saknade jag sällskap. Nu började tristessen att komma men det var tur att jag hade markeringar som visade hur långt jag skulle komma. Annars hade det varit svårt för mig att fokusera på uppgiften.

Fick lite konstiga blickar av folk som promenerade. Jag hann några rundor innan de passerat. Men det var ingen som frågade. Antagligen såg jag alldeles för trött och galen ut.

15 minuter. Gaaahhhh! Halvlek. Pepp, pepp. Nu är det bara hemåt. Nedförsbacke. Hålla koll på att pulsen höll sig där den skulle. Jobba, jobba. Längtade efter sällskap. Ville hem.

Men snart var det 20 minuter gjorda och då kändes det lättare igen. Nu är ju det mesta gjort. Jobbade med tekniken och försöka få upp kroppen så att jag inte skulle sjunka ner i steget.

Efter 25 minuter var jag trött. Trött i kroppen, i flåset, i huvudet. Men då kunde jag inte vika ner mig. Bara att köra ända fram. Ja, där var jag i mål!

Ett helt okej pass men inget jag rekommenderar att köra själv. Eller om man vill träna på pannbenet så är det ett perfekt pass. Och det är ett kort och effektivt pass. Speciellt om nerjoggen pågår i 70 sekunder.

I närheten av min förra arbetsplats och där jag nu befinner mig.