Tänk vad lite intervaller kan göra

Mitt favoritintervallpass nummer ett avverkades igårkväll i Humlegården. Ett stenkast från Stureplan så det var mer eller mindre i bratsens epicentrum.

Jag började med tre varv runt parken i progressiv stil tillsammans med Tolvangruppen. Varje varv är ungefär 1 kilometer.

Första varvet höll jag 4:48-fart sen ökade jag till 4:34-fart på varv nummer två. Det tredje och sista varvet gick i 4:20-tempo. Och det var målet med den delen av passet. Att komma upp i tröskelfart.

Det kändes helt okej och kontrollerat. Inga större knöligheter utan jag försökte hitta steget och tekniken.

Vi joggade sen ner till Linnéstatyn och påbörjade del två i passet. 8 varv av allélöpning. Upp och ner sprang vi i all oändlighet.

I början känns det bara motigt och jobbigt men sen kommer jag in i en lunk, ett flow. Ja, jag kan till och med drista mig till att säga att det känns som att vara i trance. Backarna matas på uppåt och joggas nerför. Men aldrig riktigt blir det vila utan pulsen ligger fint och stadigt på en hög nivå.

Efter att passet var klart var det på darriga ben jag joggade hemåt. Det är ett tufft pass med både backe, överfartsansträngning och en skvätt tröskel. En fin liten cocktail som gör mig så nöjd.

Raoul Wallenberg, orientering och långpass

Under helgen blev det två långpass.

På lördagen sprang jag 20 kilometer där jag kombinerade redan kända sträckor med nya, fräscha delar. Jag joggade ut från Holmen bort mot Solna via Pampas.

Jag träffade på Petra och vi stod och snackade en stund. Det är det som är skönt med långpass. För mig så är det helt okej att stanna till en stund. Läsa på en informativ skylt eller som i detta fall prata bort en stund utan att känna stress.

Fortsatte under "Prippsbron" och spanade in nybyggena vid Bällstaån. Tjusiga lägenheter men de känns lite långt borta från tunnelbana och liknande.

Resan fortsatte ända bort till Marabouparken sen sneddade jag över till Lötsjön. Eller är det Råsta? Nej Lötsjön är det och sprang längs med denna bort till Råstasjön. Upp i ett tröökigt industriområde men jag kunde i alla fall slänga ett getöga på det nya skrytbygget i Solna.

Sladdade in i Hagaparken via Frösunda och sen raka spåret hem.

Tanken med passet var att springa runt 20 kilometer och att inte springa för fort. Inte pressa på bara njuta och låta benen få näst in till vila. Det ena lyckades jag med men inte det andra. Jag har alldeles för lätt att komma in i kroppens egna favoritlunk. Det blir inte bra. Det blir för mycket mellanmjölk av det hela. För utsmetat och jag kommer inte ha orken att lägga mer krut på intervallerna. Vilket gör att jag kommer missa målet och inte springa så snabbt på tävling som jag önskar.

Och jag är inte ensam om detta. Ser många som borde ha större spann på sin träningfart. Men jag kan bara fokusera på mig själv och se till att jag skärper till mig.

Långpass nummer två var igår och skedde ute på Lidingö. Vi hade ett gäng kontroller kvar att ta i Lidingö SOKs hittaut.nu bana.

Vi tog tåget ut mot Gåshaga och sprang tillbaka till Gångsätra via 15 kontroller. Totalt blev det knappa 18 kilometer och 2 timmar.

Vissa av kontrollerna är riktigt trevliga och sitter på kulturhistoriska platser med information och bilder.

Igår hamnade vi vid Raoul Wallenbergs födelsebostad i Kappsta. Stället måste ha varit gudomligt vackert och låg i en backe nära vattnet. Tyvärr brann det ner någon gång på 30-talet.

En skulptur över Raoul Wallenbergs gärningar vid hans barndomshem

Att springa på rosa fluff

Jag ska berätta om en helt vanlig kväll i mitt liv.

Jag kommer hem från jobbet. Har varit osugen på att springa precis hela dagen fast solen stått som spön i backen. Hela kroppen har skrikigt -"Jagvillinte, jagvillinte, jagvillinte!"

För att skjuta upp löpningen börjar jag plocka i och ur diskmaskinen, städar undan i sovrummet. Ja bete mig som jag gjorde under pluggfasen i livet. Göra allt annat än det "tråkiga".

 Men jag tar mig inte ner till återvinningen. Jag kommer sluta som en tant som dog bland soporna.

Här drunknade Sub40-Ellinor

Och så tillslut fick jag på tightsen och musikmaskinen. Garmin var laddad och tömd på pass. Det var bara att hasa ner för ett distanspass.

Och där, vid första steget hände det något. Jag bara gled fram. De tunga benen var som bortblåsta och det kändes väldigt skönt att cruisa runt på stadens gator. Inte som en vanlig kvinna. Utan som löpare. Eller nu mer är det nästan vanligare med löpare än flanörer runt holmen. Så ja, jag var väldigt vanlig.

Jag kunde fortsatt på mitt rosa fluff hela kvällen.

Kärnvärden

Jag diskuterade kärnvärden med en vän om de kunde vara inspirerande och vägledande eller om det är floskler som företag tar fram.

Jag satt och kikade på de jag har närmast min vardag här om dagen och kom fram till att de faktiskt går att applicera på min träning och mitt mål.

Passion - det gäller att känna för det jag gör. Annars kommer jag aldrig nå målet att komma under 40 minuter på milen.

Innovation - Jag måste vara beredd att vara nyskapande i min träning. Att inte gå i samma hjulspår om det inte blir resultat. Tänka om, tänka nytt!

Keep it simple - Krångla inte till det. Rakt och utan krussidull men inte tappa glädjen och variationen.

Keeping promises - Hålla löftet till målet. Ändra riktning om så behövs men vara ärlig i min tro på mig själv.

Continious Improvements - Hela tiden se till att det blir utveckling på ett eller annat sätt. Antingen prestationsmässigt eller mentalt.

Respect - Respektera min kropp och min omgivning så att det inte går över styr.

Här tränar jag kroppens kärna

Över stock och sten

Kan man inte springa så går det alltid att orientera i alla fall.

På grund av en fotstukning fick löpningen stå tillbaka i söndags men inte orienteringen. Det var ett ypperligt tillfälle att teknikträna och verkligen hänga med på kartan.

Så ut till Lidingö och ta 11 stycken kontroller på Sticklingehalvön. Den del av Lidingö där Abborrbacken befinner sig.

Och det bästa med att knata runt är ju att det går att få till en fika mitt i.

Hembakta toscabullar och en kopp kaffe