Because I am a girl

I somras gick ju som bekant OS i London. Det kan ingen ha missat. Det var finfina prestationer, överaskande stunder, glädje och tårar i en skön mix. Precis som det ska vara.

Men det som kommer sätta sig mest i minnet för mig var inte någon enskild guldmedalj eller olympiskt rekord.

Utan det var det historiska att alla deltagande länder sände minst en kvinnlig deltagare till spelen. 

Tänk lite på den. Alla hade kvinnor med. Det tog drygt hundra år innan detta hände. 2012.

2014 blir ännu bättre. Under vinter-OS kommer alla grenar finnas för både män och kvinnor. Sist ut är backhoppning. I och för sig kan man diskutera om det är överhuvudtaget klokt med backhoppning. Hur kan man våga??!! Men det handlar inte om kön.

Med det i tanken kommer jag på lördag att springa Tjejmilen. Jag kommer vara en del i Plans kampanj Because I am a girl.

Det viktiga och målsättningen i deras kampanj är att flickor också måste få chansen att utbilda sig. Att ha samma rättigheter som pojkar.

En utbildning gör skillnad:

• En utbildad flicka gifter sig oftast senare i livet, vilket i sin tur medför att hon oftast föder färre och friskare barn.
• Den senare graviditeten minskar risken att dö en tidig död och istället förbli frisk.
• En flicka under 15 år löper fem gånger högre risk att dö i barnsäng än en kvinna över 20.

 

Så gör som jag, Spring igenom Plans portal vid 6 kilometer, sträck näven i skyn och stöd flickors rätt att få gå i skolan på samma villkor som pojkarna.

Barnäktenskap leder till att flickor hoppar av skolan

I Niger gifts cirka 75 procent av alla flickor bort medan de fortfarande är barn. Enligt landets lagar får flickor giftas bort först när de fyllt 15. Men i verkligheten är det vanligt att barnäktenskap sker vid ännu tidigare ålder - mer än en tredjedel av flickorna gifts bort innan de fyllt 15. Giftermål är en vanlig anledning till att flickor slutar skolan.

Varje dag gifts cirka 25 000 flickor bort runt om i världen. Barnäktenskap bidrar även till att många flickor blir gravida innan deras kroppar ens är färdigutvecklade vilket kan vara  livsfarligt både för flickan och barnet.

© Plan/Alf Berg

Världen har kommit en bit men det är lång väg kvar att springa.

Ljusteröruset

För att inviga det nya träningsspåret på Södra Ljusterö kommer det den 5 augusti inbjudas till löplopp.

6 kilometer terräng ska avverkas och det är öppet för alla. Första start är klockan 14 så du hinner till "trekaffet".

Mer information här!

Hoppas vi syns i Laggarsvik för jag tänkte springa, då det är "hemmaplan".

Ta Storskär ut!

När det darrar till

För några år sedan arbetade jag som gympaledare inom gymnastikförbundet. Då var det utvärdering ungefär en gång om året hur man var som ledare och hur passet var uppbyggt och så vidare.

På en av utvärderingarna påpekades det att jag inte kickade upp hälen mot rumpan tillräckligt långt i en av övningarna. Min mun sa att foten skulle ända upp men jag kunde inte visa hur det skulle se ut. Jag var inte skapt att lyckas med det. Trodde jag.

Under alla år med löpskolning har jag kämpat med att få till hälkicken. Att blir tillräckligt rörlig och stark för att orka trycka till den sista biten.

Igår var det tävlingsdags igen med ytterligare en sprinttävling, denna gång i trakterna mellan Vettershaga och Bergshamra i Roslagen. Längst ut på en udde med skärgården som fond sprang vi kors och tvärs genom hagar och skogar.

Mina ben var alldeles för pigga mot min orienteringsförmåga. Gång efter annan sprang jag för långt och vid ett tillfälle till och med utanför kartan.

Det behövs bra mycket teknikträning under året om jag ska kunna prestera bättre. Men jag är ändå nöjd med kvällens insats, totalt sett.

Kontroll 17 låg fasligt fint.

Men tillbaka till uppvärmningen. Jag sprang ett par tre kilometer och avslutade med lite löpskolningsövningar med fokus på rörlighet och basövningar.

Och där, helt plötsligt då jag gjorde "sprinthälkick", kände jag plötsligt hur det smackade till och hur det fortplantade sig en vågrörelse i skinkan.

Vad var det?

Kickade igen. Samma resultat. Och i den högra delen av ändalykten kände jag en liten svag touch.

Har mitt tragglande börjat göra nytta? Har min fokusering på rörlighet betalat sig?

Svaret får jag ikväll på intervallträningen.

Tävla sig i form

Att tävla sig i form funkar det?

Ja, jag tror det. Eller i alla fall få en boost i att våga ta ut sig. För mig funkar det så. Springa ett par tävlingar som ger självförtroende till kroppen och få den att inse att det inte är så farligt att bli trött.

Detta är väldigt individuellt men passar om det är så att modet att blir riktigt riktigt mjölksyratrött sviktar.

Igår gjorde jag det. Sprang en liten orienteringssprint i Norrtälje. Det är ett sätt som passar mig bra. Måste ligga i och få tävlingsadrenalin utan att tiden spelar någon roll. Det är känslan och pulsen som betyder något. Att inse att det fungerar att ligga på under en längre stund med tungan som en röd slips och en andning som skulle få Astma och allergiförbundet att rycka ut.

Jag startade ganska så tidigt och hade som mål att inte bli omsprungen av den person som startade bakom mig. Och tjusningen med sprint är att det finns ingen tid att tänka alldeles för mycket. Hitta det bästa vägvalet (som du tycker då) och kör som om elden var lös. Maxtryck under sulorna direkt från start.

Och det är roligt att det finns lite folk ute bland bostäderna som hejar och applåderar. Nästan som på en vanlig löpartävling. Sporrande!

Visst, det är inte någon svår orientering med klurigheter. Det är annat som är i fokus.

Mitt mål var att bli riktigt trött och känna att benen stumnade på slutet. Det kändes som jag fick till det. Visst, jag var knappa 4 minuter efter segraren men jag är både tant och amatör jämfört med många andra i klassen.

Delar av kvällens bana.

Vålådalens tredagars - etapp 3

Då var det dags för tredje och sista etappen med jaktstart.

Dagens etapp var förlagd upp mot kalfjället bakom Vålådalen där Blankgärdeskläppen  och dess berg var huvudscen.

Jag kände mig rätt så nervös, för även om det var nästan nio minuter ner till nästa "gumma" så kan det bli tight för mig som har en vana att bomma rejält när jag väl gör det. Så de minuterna kan rassla iväg snabbare än en avlöning.

Startpipet ljöd och jag joggade lätt iväg till startpunkten och läste in mig till första kontrollen. En riktigt kort sträcka på kanske 150 meter. Men jag försökte mig inte luras av det utan jobbade mig lugnt och metodiskt till kontrollen. Känns fint att få till den första i alla fall.

Så mot kontroll två. Uj en sträcka som inte bara var lång. Den gick även rätt upp i himlen. Det var bara att ta på sig knatarbenen och hugga i. Där det gick att springa sprang jag (och det var inte många meter). Tyvärr så kom jag snett så in i men jag fick i alla fall vara på högsta punkten. Dock utan utdelning då regn och dimma hade kommit in under natten.

Det var nästan en spöklik känsla att nästan ensam på fjället jobba framåt utan att se något längre. Det var ju folk om kring men de såg jag inte i dimman.

Knögglade mig igenom ett par renstängsel och kunde köra vidare mot tvåan. Hade kommit upp på platån och jag kan inget annat än att älska denna del av världen. Jämtlandsfjällen är så himla härliga.

Nu när jag kommit på rätt köl igen var det fler folk runt om kring mig som skulle till antingen samma kontroll eller kontroller runt i kring. Kändes lite tryggt.

Uppe på kalfjället

Betade av kontroll efter kontroll uppe på fjället och såg inte fram emot att gå ner mot mål. Jag ville vara kvar och bara njuta av hela upplevelsen. Känna doften, stillheten och evigheten bland toppar och dalar.

Men allt har en ände och även denna bana. På väg ner gjorde jag en dundertabbe som kunde ha kostat mig segern. En vinterled som jag (och nästan alla andra) sprang på var inte utsatt på kartan men jag fick till det att det var en annan stig. Så letandet efter kontrollen gjordes 300 meter för tidigt.

Svärandes satte jag det långa benet före och hoppades att även tvåan i klassen skulle gjort ett likande fel. För än hade jag inte gett mig.

Till den nionde kontrollen tog jag ett litet knasigt vägval och körde en stig som gick rätt över en gigantisk myr. Där fick jag känna på mjölksyra grande. Kunde bara skratta åt det och njuta av att det gav finfin träning och ändalykten.

Speakern hade gjort ett strålande jobb hela dagen och hans stämma hörde upp en bit i skidbacken. Men just när jag kom tog han nog en kopp kaffe för inte ett pip hördes och jag trodde att jag kommit in som tvåa och att det inte var lönt att nämnas.

Maken hade inte hört något om någon D35:a som kommit in före mig men för att vara säker skickade jag in honom till sekretariatet för att kolla.

Jomenvisst. Jag hade lyckats trots min dunderbom att komma först över mållinjen och det var nog tack vare att hon gjorde samma fel som jag till kontroll sju.


Hurra!!

Linnea, segrare i D55 och jag

Jag kan varmt rekommendera denna tävling. En skvätt lågfjäll, en skvätt Åre och en rejäl duvning på fjället. En rart arrangemang som jag hoppas komma tillbaka till.

Vålådalens tredagars - Etapp 2

Nu var det dags att styra kosan mot Åre och köra dagens etapp som var sprint. För mig som varit borta från sporten under en lång period är sprint något nytt.

Korta banor i stads/parkmiljö där verkligen varje sekund räknas. Där det är en lite annan orienteringsteknik och dessutom andra regler som gäller.

Eller som Asplövet uttrycker det.

Så det är därför jag gillar sprint.

Vanlig startprocedur, greppa kartan och ta ett snabbt beslut vart jag skulle hän. Skalan betydligt mindre än vanligt så en centimeter på kartan är 40 meter i verkligheten. Fort går det och snabba beslut måste jag ta.

När jag stämplat vid kontroll ett och var på väg till tvåan var jag tvungen att stanna till för att verkligen se hur jag skulle springa. Det var ett stråk av förbjudet område som jag ville ha koll på. Och mina ålderstigna ögon behövde stillhet för att kunna fokusera.

Här stod hejarklacken och skrek sig blå utan att jag hörde ett dugg. Bra där Ellinor. Du kan ju fokusera.

En kontroll till sen bar det uppför mot Tott. Åre är faktiskt ganska så backigt. Rejält backigt om jag får säga det själv.

Men det var bara att ligga i och göra det bästa av situationen. På väg till kontroll 6 bommade jag och kom för högt i slänten. Missade en minut på den manövern. Inte bra. Inte bra alls.

Kämpade mig vidare och försökte så på så mycket som möjligt utför för att försöka komma ikapp det jag bommade.

På vägen till sista kontrollen hörde jag äntligen hejarklacken och jag försökte springa det snyggaste jag kunde.

En minut före tvåan idag så till morgondagens jaktstart går jag ut knappa 9 minuter före. Måtte jag hålla undan och inte stöka till det för mycket på kalfjället.

Vålådalens tredagars - etapp 1

Funderade lite på hur jag skulle lägga upp inlägget. Köra allt på en och samma gång eller dela upp.

Då etapperna var väldigt olika i karaktär får det bli uppdelat.

Nåväl, maken och jag kom upp till Vålådalen torsdagskväll och kastade oss in i matsalen för att få i oss den obligatoriska trerätters menyn. Det är verkligen pensionatskänsla här med mer eller mindre bestämda mattider och rejäla portioner.

Efter att ha snackat med klubbkompisen Linnea gick vi till sängs med pirr i magen.

Då tävlingen inte startade förrän på tidig kväll passade vi på att knata upp en bit på Ottfjället och jag joggade en skvätt för att få ut stelheten i benen.

Så var det dags för tävling. Var lite sen till utlämningen av bricka och kände mig lite stressad när jag knatade ner till start men jag hade inte alls behövt det då det gick finemang att ta sig fram. Slogs en stund med myggen och knotten som passande hade börjat härja lagom till att alla orienterare kommit upp.

Alltså knott måste ju vara guds straff till mänskligheten!

Starttiden kom upp och jag iväg. Försökte lugnt och metodiskt ta mig till första kontrollen. Gick bra. Spik på!

Sen en långsträcka som gick svagt uppför och med en massa myrar mellan. Här fick mina ben bekänna färg och syran gjorde dem fint stumma. Häng i! Kämpa på!

Inga problem med att läsa in mig. Det var ganska så detaljfattigt men väldigt tydligt vad allt var. Kändes tryggt och fint hela resan.

Kunde mer och mer jobba på med  benen och jag fick ett flyt i löpningen. Inga större krokar på de kommande kontrollerna utan jag njöt verkligen av att vara uppe i fjällen.

Det doftade oerhört härligt och fjällviden var nästan underbar att springa i. Nu överdriver jag en smula men glädjen över fjällmljön och att få springa här gör mig religiös.

Denna etapp förde oss inte upp på kalfjället utan vi höll oss i det som är grönt på en fjällkarta.

Till den sjunde kontrollen hasade jag ner för många kurvor och fick klättra upp en bit men det var bara att bita ihop. Jag vet att jag är hyfsat stark så om jag inte bommar för mycket skulle jag kunna vara med i toppen.Nu ska sanningen fram att det bara var tre anmälda i klassen men jag ville inte vara allt för långt bakom för att ha en chans på jaktstarten den sista etappen.

Sista biten var väldigt lätt. Nästan en H/D12 bana och det var bara att trycka på allt vad jag hade. Kom in och det visar sig att jag är 7 minuter före tvåan. Jag har alltså gått upp i ledningen.

Gött!

Delar av banan

Ge mig snitslar!

Första veckan i juli innebär orientering på kvällstid. Då finns Ravinens Trekvällars att springa.

I år var tävlingen belägen vid Hellas. Kön till direktanmälan ringlade lång och jag var nervös över att kartorna tagit slut och att det fanns risk att bara inskolningsklassen var kvar. Med facit i hand skulle det varit det bästa för alla parter men mer om det nedan.

Studsade iväg men lätt trötta ben mot starten och kunde snabbt ge mig av ut i skogen. Var iskall nu, Ellinor tänkte jag för mig själv och joggade ut bland blåbärsriset.

Hängde med på kartan, kunde beta av bäckar, höjder och där var kontrollen. Tjoff i med nya pinnen.

Mot kontroll två. Hålla riktningen, fint, ut på stigen...men vänta det här är ju en autostrada!? Eh var har jag hamnat? Blir tveksam, vet inte riktigt vart jag är. Blir stressad. Den iskalla bruden är nu bara ett minne blott.

Tar beslutet att älga iväg till gula femman som jag vet var den ligger. Börja om där ifrån så att säga. Inser att jag springer på Sörmlandsleden och kommer till korsningen där blå ledan går in. Ja men här är jag ju!

Tar riktning mot kontrollen och har full koll på höjder, kärr och liknande. Smyger över en höjd för att komma till sänkan. Nehe, ingen kontroll.

Börjar virra, börjar irra. Hamnar på en liten höjd vid kärret. Ja här är jag. Smyger verkligen upp mot kontrollen. Går bet. Springer ut mot gula femman och läser in mig. Går bokstavligen in och då äntligen hittar jag kontrollen och inser att jag dragit förbi den flera gånger utan att se den.

Här har jag blivit riktigt arg och irriterad på mig själv. Skriker ut några mindre smickrande svordomar.

Försöker hitta ett bra väg val till kontroll 3 som är en långsträcka. Jag får inte till det men ger mig av ändå och hoppas lösa det under vägen dit. Det är aldrig bra att göra det men jag hade stått kvar än idag om jag inte lufsat iväg.

Tar stig och väg runt och kan brassa på rejält till följd att mina vader säger upp sig. Profylaxandas för att dämpa smärtan men fortsätter. Vägvalet är krokigt och slingrande och är inte ett skolexempel på hur det ska göras. Springer in på stigen mot kontrollen och förivrar mig och hamnar på en annan stig. Jäklar vad folk ska promenera runt i skogen jämt och skapa stråk.

Äntligen hittar jag kontrollen bland en massa branter. I väg mot fjärde.

Hoppsan Kerstin! Toppar min usla orientering med att springa snett så det skriker om det bland talltopparna.

Svär lite och har ett rejält snack med mig själv. Det snack jag skulle haft redan på vägen mot tvåan. Och äntligen börjar det hända saker.

Mer lugn, mer kontrollerat tar jag mig vidare de resterande 4 kontrollerna. Kan stå på i löpningen ganska bra och tar hjälp av några seniorlöpare att hålla farten uppe. Där går det undran så det är bara att placera tungan som en röd slips och åka med.

Ser i efterhand att totalt bommade jag en 16 minuter och det mesta la jag på kontroll två. Känsla efter var att allt gått åt skogen och att jag skulle behövt glada och ledsna gubbar att följa i stället. Men genomgång av banan visar att jag hade mina ljuspunkter även igår.

Typ sommar nu

Stockholm trail - i skogen fast i stan

Då var det då dags för periodens första tävling. Den skulle gå av stapeln vid Globen, mina gamla tassemarker (jag är uppvuxen ett stenkast där ifrån).

Det var ingen A-tävling men jag hade ändå dragit ner på träningen innan och försökt sparka igång kroppen en aning med lite mer fartträning utan att överdriva det hela.

Då tävlingen var på kvällen hade jag en dag på landet att "slå ihjäl" och eftersom de stor löparna i forn stora da'r ofta var skogshuggare eller annat kroppsbetungande yrke tyckte jag att vedklyvning skulle sitta som en smäck.

Sagt och gjort. Fram med klyven och kubbarna.

Susade in till stan och hämtade ut nummerlappen. Träffade på vänner och bekanta till höger och vänster. Jag hade inte räknat med att skulle vara det här klientelet på tävlingen. Skoj att det var blandat mellan orienterare, skidåkare och "vanliga" löpare.

Jag började värma upp och fick sällskap av Brian Nielsen och vi pratade om ditt och datt medan vi provsprang den sista delen av banan. Det är ganska så skönt att veta hur det ser ut på slutet. Huvudet brukar inte var den allra klipskaste då.

Den långa klassen startade först och jag ställde mig en liten skvätt efter start för att kunna heja ordenligt. Fick även den eminenta uppgiften att stoppa bilarna från ett håll.

Tjoade och skrek och försökte gjuta hopp och god stämning bland löparna. Jag hoppas att det lyckades.

Så var det dags för min egna start. Kroppen kändes helt okej och benen starka. Startskottet gick och det kändes som om alla tjejer rusade om och förbi. Jag blev lite stressad och försökte hänga i men insåg snart att det inte fanns en chans att klara loppet då. Benen blev dessutom helt konstiga. Trötta och stolpiga. Kanske berodde det på att den första kilometern gick nedåt. Eller så var farten alldeles för hög?

Nå väl hade häng på tre tjejer när vi vände uppför och in i mer skogsbetonat parti. Strax efter det studsade en piggbent kvinna om.

Jag hade alltså en klunga på 4 kvinnor framför mig med en lucka på kanske 10 meter. Då kom vi fram till grusvägen som går upp till Hammarbybackens topp. Här tog jag på vinst eller förlust beslutet att inte springa uppför utan gå i rask takt. Jag är ännu inte tränad för att springa så brant uppför. Jag vinner inget på det förutom mjölksyra och rejält stumma ben. Blev omsprungen av ett gäng män.

Tjejerna försvann ytterligare lite framför mig och jag hoppades att min plan skulle funka och att de skulle krokna.

Utför gick det mycket bättre och jag tuffade på i god fart. Sen blev det skog igen genom Sicklaskiftet upp mot Nacka kvarn (?). Underbar skog och här började jag plocka de som sprang uppför backen. Först ett par karlar. Sen tog jag första tjejen och en halvannan kilometer tjej två och tre.

Men var var den sista. Hon i grönt? Jag jobbade mig framåt, uppåt. Lyssnade på min andning och försökte hålla astmakänningarna borta. Det har varit lite knöligt på senaste tiden så målet var att springa på så sätt att det inte skulle knyta sig med andningen.

Där, där ser jag henne bland träden. Nu hade vi kommit in i ett blötare parti och jag såg fram emot pölen som arrangören visat på deras Facebooksida. Mina vader skulle behöva en avkylning. Pölen kom och vaderna fick sig en omgång. Underbart!

Nu fortsatte jakten på gröna bruden. Och här blir min minnesbild lite grumlig. Mjölksyraillamåendet hade börjat komma men jag tror inte jag hade kommit om henne då Rolle med familj poppade upp mitt i skogen. För jag minns att jag hörde "Heja Ellinor" och tänkte tanken att tjejen framför också hette Ellinor tills jag förstod att det var ju mig de hejade på! (Inte direkt skarpaste kniven i lådan just då)

Peppen kom i precis rätt tid och jag fick extra kraft och var om. Susade utför en backe och ser att vi är tillbaka till Hammarbybacken.

-"Men ska vi uppför där igen??!!"
-"Neeeej! Trött ju!"

Men jo,vi skulle upp i alla fall för halva. Jag försökte springa lite mer nu men kroppen sa nej tack. Knatade uppför i rask takt och försökte stå på utför. Nu var det bara ett par kilometer kvar och nu skulle jag bara hålla den grönklädda kvinnan bakom mig.

Jag kämpade, jag stred. Varje steg skulle driva mig framåt. Jag visste att sista 600 meterna var uppför och det var ingen lek att försöka höja tempot.

Tillslut kom jag på upploppet och med mina sista krafter tog jag mig över mållinjen. Mycket nöjd med min prestation. Att planen höll och att jag tog ut mig ordentligt.

Och det räckte till en 4:e plats, slagen av tre skidåkare i en högre träningsmängd än jag. Gött mos!

OK Södertörn hade arrangerat en riktigt fin tävling med bra TC och fin bana med både branta backar och fina stigar. En skvätt mer OBT hade suttit som en smäck men det är ju bara jag kanske som vill harva bland blåbärsris och ormbunkar.

Tävlingsintensiv period

Nu är det inte många dagar kvar innan det är tävling igen.

Det var ett tag sedan och träningen har gått helt okej. Inte helt enligt plan men det har känts bra i kroppen.

På lördageftermiddag är det dags för Stockholm trail, som är en deltävling i Salomon Trail Tour. Det ska bli riktigt spännande att köra den nya tävlingen. Den startar vid Globen och tar sig via Hammarbybacken in i Sicklaskiftet och sen tillbaka mot Globen.

Det kan bli riktigt blött och härligt då regnet inte varit långt borta en endaste dag och det känns lite speciellt att starta bland hus och betong. Men det visar att skogen aldrig är långt borta i Stockholm. Skog och vatten precis utanför husknuten. Det är riktigt läckert, tycker jag.

Det kommer finnas tre banlängder. 21, 10 och 5 kilometer och jag kommer välja mellanvarianten. Alldeles lagom för mig.

Det ska bli urskoj och jag är laddad inför uppgiften.

Sedan kommer veckan efter innehålla en massa orientering. Först ut är det Ravinens Trekvällars, som går i Hellasskogen. Det blir som generalrepetition inför Vålådalens tredagars som går till helgen. Vi åker upp på torsdagen för att acklimatisera oss innan fredagens långdistans. Sprint i Åre på lördagen och sen en medeldistans på söndagen.

Dessa kommer få jobba sig varma under veckan som kommer

Två systrar i förorten

Jag är så stolt över min syster som sprang sitt första lopp någonsin i lördags. Det var 5 kilometer i Skärholmen.

Vi värmde upp med rask (Och då menar jag rask. Jag har svårt att hänga med syrran när det gäller att gå) promenad i ett par kilometer. Sen la vi in jogg som vi varvade med gång. Då testade vi även vilken fart som skulle vara lämplig. Efter lite tester så kom vi fram till att 6:15 minuter per kilometer skulle vara lagom.

Då var det snart dags. Bajamajorna besöktes och vi ställde oss på startplatsen. Sis förundrades över hur snabba en del såg ut. Då kunde jag upplysa om att ja, det stämmer. De där kommer springa snabbt och vara i mål strax innan vi passerat hälften av banan (men det där sista sa jag inte utan tänkte bara.)

Så började ner räkningen och startskottet brann av. Vi rörde oss långsamt framåt och lät de flesta passera oss. Vi hade en plan och den första biten på ett par hundra meter gick uppåt. Vi lät konkurrenterna bränna krutet där medan vi trippade försiktigt uppåt och kände av hur kropparna kändes.

Uppe på toppen belönades vi med nerförslöpning där vi passade på att återhämta oss för resten av banan.  Nu började de som rusade vid start bli lite trötta och vi travade om folk. Nu vände vi åter mot centrum och det började bli lite publik som var rejält trista. Ingen som hejade utan jag fick mana på dem för att överhuvudtaget få lite respons. Här började systeryster att öka farten. Jag vet inte om det var på grund av att hon skämdes över mig eller att det skrala hejandet ändå peppade henne.

Så in genom centrumet på en rosa matta. Inte varje dag som man får springa på en sådan. Vi konstaterade att det inte var speciellt mycket rea i affärerna så det var värt att stanna till så vi fortsatte ut.

Susade uppåt genom ett bostadsområde där folk satt med kaffekoppar i högsta hugg och spanade på spektaklet. Hela tiden plockade vi folk och jag peppade med glada tillrop och anekdoter från löparvärlden. Allt för att få Caroline att glömma bort vad hon höll på med.

Förbi vätskan utan att dricka (Proffsigt Sis!!!!) och nu hade vi sprungit mer än hälften. Bar hemresan kvar och mental nedförsbacke.

Vi pratade lite med folk som vi sprang förbi och gav peppande tillrop till att de skulle följa med oss in i mål springandes.

Kände att jag inte behövde peppa syster så mycket. Hon var som en klocka och höll ett fint jämt tempo och helt enligt plan. Så kom då skylten med 500 meter kvar. En fin skylt som även innebar att det nu bara var utför kvar.

Jag frågade om vi inte skulle spurta lite. För jag hade upptäckt att en av deltagarna körde intervaller. Hon sprang om oss en bit sen började hon gå, sen sprang hon en bit, började gå. Så kunde vi ju inte ha det. Springer man precis hela tiden så bara ska man slå denna person. Så jag tyckte att ”henne ska vi om”.

Caroline tog det långa benet före och la på en rejäl rem. Och när vi ändå var i gång plockade vi fyra stycken löpare på de sista 300 meterna.

Jag är världens stoltaste storasyster som har världens bästa och tappraste lill-syrra som tog sig i mål med ett leende på tiden 30:36.

Bästa kommentaren var efter några minuter i mål: -”När ska vi springa nästa lopp?”

Sista biten in i mål! Foto: Per Gyllenhammar Hoppe

Skärholmsloppet - på lördag smäller det!

Här springer jag mellan terränglöpning i skogen till asfaltsnötning i förorten.

Nu på lördag den 19 maj är det dags för premiären av Skärholmsloppet och arrangör är Löparakademin som även ståtar med Kistaloppet i höst.

Banan är 5 kilometer lång och går i Vårby och Skärholmen. Jag kommer springa med sällskap och det i form av min syster som tränat flitigt under hela våren. Vi är varandras motsatser. Där jag gillar att utöva sport och idrott ser hon hellre en promenad med lite fika och shopping i stället.

Nu ska man inte ta hennes promenader som några stillsamma historier. För ett par veckor sedan tränade vi ihop och började med att gå. Tillslut var jag tvungen att börja springa för satan i gatan vilka kliv hon hade och vad fort det gick. Jag hade inte en sportkeps att hänga med.

Målet är att vi ska hålla oss springandes hela sträckan, dock är jag lite orolig för hur det ska gå då loppet efter cirka 2 kilometer kommer passera inne i Skärholmens centrum. Jag ska göra allt för att distrahera mot syrrans fönstershopping.

Önska oss lycka till och kom gärna ut och heja på oss. Vi behöver allt stöd vi kan få!

Kolmårdstrailen - en kä(r)rleksförklaring

Jag vaknade på lördagmorgon och det kändes som om jag blivit lätt överkörd av en buss. Gårdagskvällens sprinttävling hade satt spår i gammelkroppen.

Men det var bara att bita ihop och kliva upp för dagens äventyr. Kolmårdstrailen i Norrköping som är en deltävling i Salomon Trail Cup. Jag såg verkligen fram emot den tävlingen. För jag hade i bakhuvudet att det verkligen är fint i skogarna där. 

Susade i väg i lilla Yarisen och kände att det här skulle bli bra. Jag hade inte riktigt koll på vart jag skulle åka men visste att väg 55 från Norrköping var ett bra val. Hittade den vägen och sen hade jag hoppats att det skulle vara skyltat. Men nja, jag hade läst i ett mail från Salomon-Erik att STT (Salomon Trail Team) skulle bo i stugor i något som slutade på sjö men jag kom inte ihåg början på ordet. Sen om en skylt om att det låg en camping med namnet Sörsjön. Jag chansade och svängde av vägen på två hjul. 

Jag chansade rätt och via en vacker väg längs med en sjö och sen upp bland kolmårdsbergen hamnade jag på TC.

I god tid hämtade jag nummerlappen och rekade var alla faciliteter låg så som dusch, toa och fikastället (viktigt!).

Bytte om och sen värmde jag upp min sargade kropp. Redan på morgonen hade jag reviderat min plan på att springa för allt vad tygeln höll. Det skulle inte gå. Utan jag tänkte nöja mig med en härlig upplevelse och försöka ligga på så att det blev tröskelansträngning med lite toppar uppåt. För sinnet var på topp och jag såg verkligen fram emot en timme i skogen som jag trodde min 11 km långa bana skulle ta.

Träffade på Salomon-Erik och meddelade att jag tyckte vädret var toppen. Regnskurar och lagom temperatur. För mig så är det bara positivt med regn och terräng. De hör ihop på något sätt. 

Starten gick klockan 11:01, minuten efter långskubbarna på 21 kilometer. Första kilometern gick utför så det var bara att rulla på. Jag höll mig avvaktande på lite avstånd då jag hade ambitionen att njuta av loppet.

Mina ben kändes okej om än inte rappa och resten av kroppen var på topp. Det började snällt med grusväg som efter en och en halv kilometer övergick till stig med lite lera. Hurra! Det gillar jag. Klafsade fint runt i dyngpölarna även om det på sina ställen var mer ekonomiskt att köra på kanten. Små kullar upp och ner och sen blev det en släng av grusväg igen. Såg ett par ryggar där längre fram. Och jag märkte att jag tog in på den ena när det var uppför eller på stig men att han var snabbare när det var väg. Den lilla tävlingsdjävulen kom fram och jag hade som mål att försöka komma ikapp.

Började få mer och mer kontakt och in mot vätskan vid 6,5 kilometer så var jag uppe i rygg. På vägen upp för åsen trampade jag om och såg då även ”gubbe” nummer två som jag blev sugen på att försöka jobba mig om.

Nu började det bli lite mer tekniskt och mer småkuperat men samtidigt ännu roligare. Vanligtvis brukar jag längta till målet men inte denna gång. Ville aldrig att det skulle ta slut utan jag ville vara kvar i skogen och njuta.

 Kom om nummer två och nu var jag ”i täten” när det gällde oss tre. Var lite orolig att jag skulle ha svårt att hitta banmarkeringarna men det ska arrangören ha all heder av. Det var exemplariskt markerat. Inte en tveksamhet någonstans. Guld!

Nu blev banan en aning enklare med mer lite större skogsstigar och på slutet in mot varvningen var det till och mer vandringsled. Inne och vinkade lite till den tappra publiken som var samlade på TC och sen ut på sista slingan på en och en halv kilometer. Nu var jag trött men bet ihop. Ingen sträcka kvar att tala om.

Nu var det obanat terräng som gällde. Rätt ut i skogen över mossa, stock och sten. Så underbart och så trötta ben. De skrek åt mig att sluta. Men jag kämpade vidare. Det var knappt styrfart men helt underbart att få vara så trött på så vacker plats.

Och värre blev det. När jag trodde att jag inte kunde bli tröttare uppenbarade sig en myr framför mig. Skoja nu inte med mig, tänkte jag men det var sant. Ut över myren och spring där ett par hundra meter var tanken. Bara att göra som de säger. Jag plöste i men kom inte speciellt snabbt framåt. Ställde mig och asgarvade åt hela situationen. Sen tog jag mig över och fick fast mark under fötterna. Det lilla avbrottet av stabilt underlag gjorde att jag i alla fall tyckte att springa på stig var urlätt och benen flög (nåja) fram de sista meterna in mot mål.

Mina kärrena ben

I mål fick varje deltagare en handduk i stället för en medalj. Ett bra och trevligt alternativ och bra mycket mer användbart.

Jag kan varmt rekommendera loppet och det är skam att inte fler deltagare var med för bana och allt runt om kring var så himla fint. Så bra gjort. Ja, jag är lyrisk men kan inte vara annat.

Dessutom hade de hembakta bullar och grillade hamburgare. Bara en sådan sak!

Så här glad som Emelie Forsberg var vi alla!