Jag är så stolt över min syster som sprang sitt första lopp
någonsin i lördags. Det var 5 kilometer i Skärholmen.
Vi värmde upp med rask (Och då menar jag rask. Jag har svårt
att hänga med syrran när det gäller att gå) promenad i ett par kilometer. Sen
la vi in jogg som vi varvade med gång. Då testade vi även vilken fart som
skulle vara lämplig. Efter lite tester så kom vi fram till att 6:15 minuter per
kilometer skulle vara lagom.
Då var det snart dags. Bajamajorna besöktes och vi ställde
oss på startplatsen. Sis förundrades över hur snabba en del såg ut. Då kunde
jag upplysa om att ja, det stämmer. De där kommer springa snabbt och vara i mål
strax innan vi passerat hälften av banan (men det där sista sa jag inte utan
tänkte bara.)
Så började ner räkningen och startskottet brann av. Vi rörde
oss långsamt framåt och lät de flesta passera oss. Vi hade en plan och den
första biten på ett par hundra meter gick uppåt. Vi lät konkurrenterna bränna
krutet där medan vi trippade försiktigt uppåt och kände av hur kropparna
kändes.
Uppe på toppen belönades vi med nerförslöpning där vi
passade på att återhämta oss för resten av banan. Nu började de som rusade vid start bli lite
trötta och vi travade om folk. Nu vände vi åter mot centrum och det började bli
lite publik som var rejält trista. Ingen som hejade utan jag fick mana på dem
för att överhuvudtaget få lite respons. Här började systeryster att öka farten.
Jag vet inte om det var på grund av att hon skämdes över mig eller att det
skrala hejandet ändå peppade henne.
Så in genom centrumet på en rosa matta. Inte varje dag som
man får springa på en sådan. Vi konstaterade att det inte var speciellt mycket
rea i affärerna så det var värt att stanna till så vi fortsatte ut.
Susade uppåt genom ett bostadsområde där folk satt med
kaffekoppar i högsta hugg och spanade på spektaklet. Hela tiden plockade vi
folk och jag peppade med glada tillrop och anekdoter från löparvärlden. Allt
för att få Caroline att glömma bort vad hon höll på med.
Förbi vätskan utan att dricka (Proffsigt Sis!!!!) och nu
hade vi sprungit mer än hälften. Bar hemresan kvar och mental nedförsbacke.
Vi pratade lite med folk som vi sprang förbi och gav
peppande tillrop till att de skulle följa med oss in i mål springandes.
Kände att jag inte behövde peppa syster så mycket. Hon var
som en klocka och höll ett fint jämt tempo och helt enligt plan. Så kom då
skylten med 500 meter kvar. En fin skylt som även innebar att det nu bara var
utför kvar.
Jag frågade om vi inte skulle spurta lite. För jag hade
upptäckt att en av deltagarna körde intervaller. Hon sprang om oss en bit sen
började hon gå, sen sprang hon en bit, började gå. Så kunde vi ju inte ha det.
Springer man precis hela tiden så bara ska man slå denna person. Så jag tyckte
att ”henne ska vi om”.
Caroline tog det långa benet före och la på en rejäl rem.
Och när vi ändå var i gång plockade vi fyra stycken löpare på de sista 300
meterna.
Jag är världens stoltaste storasyster som har världens bästa
och tappraste lill-syrra som tog sig i mål med ett leende på tiden 30:36.
Bästa kommentaren var efter några minuter i mål: -”När ska
vi springa nästa lopp?”
Sista biten in i mål! Foto: Per Gyllenhammar Hoppe |
vilken underbar kommentar tillbaka efter ett fantastiskt lopp, hejja dig och din syster :-)
SvaraRaderakram Åsa
Åsa: Tack! Vi fortsätter mot nya stordåd :-)
Radera