torsdag 19 juli 2012

När det darrar till

För några år sedan arbetade jag som gympaledare inom gymnastikförbundet. Då var det utvärdering ungefär en gång om året hur man var som ledare och hur passet var uppbyggt och så vidare.

På en av utvärderingarna påpekades det att jag inte kickade upp hälen mot rumpan tillräckligt långt i en av övningarna. Min mun sa att foten skulle ända upp men jag kunde inte visa hur det skulle se ut. Jag var inte skapt att lyckas med det. Trodde jag.

Under alla år med löpskolning har jag kämpat med att få till hälkicken. Att blir tillräckligt rörlig och stark för att orka trycka till den sista biten.

Igår var det tävlingsdags igen med ytterligare en sprinttävling, denna gång i trakterna mellan Vettershaga och Bergshamra i Roslagen. Längst ut på en udde med skärgården som fond sprang vi kors och tvärs genom hagar och skogar.

Mina ben var alldeles för pigga mot min orienteringsförmåga. Gång efter annan sprang jag för långt och vid ett tillfälle till och med utanför kartan.

Det behövs bra mycket teknikträning under året om jag ska kunna prestera bättre. Men jag är ändå nöjd med kvällens insats, totalt sett.

Kontroll 17 låg fasligt fint.


Men tillbaka till uppvärmningen. Jag sprang ett par tre kilometer och avslutade med lite löpskolningsövningar med fokus på rörlighet och basövningar.

Och där, helt plötsligt då jag gjorde "sprinthälkick", kände jag plötsligt hur det smackade till och hur det fortplantade sig en vågrörelse i skinkan.

Vad var det?

Kickade igen. Samma resultat. Och i den högra delen av ändalykten kände jag en liten svag touch.

Har mitt tragglande börjat göra nytta? Har min fokusering på rörlighet betalat sig?

Svaret får jag ikväll på intervallträningen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar