Jag vaknade på lördagmorgon och det kändes som om jag blivit
lätt överkörd av en buss. Gårdagskvällens sprinttävling hade satt spår i
gammelkroppen.
Men det var bara att bita ihop och kliva upp för dagens
äventyr. Kolmårdstrailen i Norrköping som är en deltävling i Salomon Trail Cup.
Jag såg verkligen fram emot den tävlingen. För jag hade i bakhuvudet att det verkligen
är fint i skogarna där.
Susade i väg i lilla Yarisen och kände att det här skulle
bli bra. Jag hade inte riktigt koll på vart jag skulle åka men visste att väg
55 från Norrköping var ett bra val. Hittade den vägen och sen hade jag hoppats
att det skulle vara skyltat. Men nja, jag hade läst i ett mail från
Salomon-Erik att STT (Salomon Trail Team) skulle bo i stugor i något som
slutade på sjö men jag kom inte ihåg början på ordet. Sen om en skylt om att
det låg en camping med namnet Sörsjön. Jag chansade och svängde av vägen på två
hjul.
Jag chansade rätt och via en vacker väg längs med en sjö och
sen upp bland kolmårdsbergen hamnade jag på TC.
I god tid hämtade jag nummerlappen och rekade var alla
faciliteter låg så som dusch, toa och fikastället (viktigt!).
Bytte om och sen värmde jag upp min sargade kropp. Redan på
morgonen hade jag reviderat min plan på att springa för allt vad tygeln höll.
Det skulle inte gå. Utan jag tänkte nöja mig med en härlig upplevelse och försöka
ligga på så att det blev tröskelansträngning med lite toppar uppåt. För sinnet
var på topp och jag såg verkligen fram emot en timme i skogen som jag trodde
min 11 km långa bana skulle ta.
Träffade på Salomon-Erik och meddelade att jag tyckte vädret
var toppen. Regnskurar och lagom temperatur. För mig så är det bara positivt
med regn och terräng. De hör ihop på något sätt.
Starten gick klockan 11:01, minuten efter långskubbarna på
21 kilometer. Första kilometern gick utför så det var bara att rulla på. Jag
höll mig avvaktande på lite avstånd då jag hade ambitionen att njuta av loppet.
Mina ben kändes okej om än inte rappa och resten av kroppen
var på topp. Det började snällt med grusväg som efter en och en halv kilometer
övergick till stig med lite lera. Hurra! Det gillar jag. Klafsade fint runt i
dyngpölarna även om det på sina ställen var mer ekonomiskt att köra på kanten.
Små kullar upp och ner och sen blev det en släng av grusväg igen. Såg ett par
ryggar där längre fram. Och jag märkte att jag tog in på den ena när det var
uppför eller på stig men att han var snabbare när det var väg. Den lilla
tävlingsdjävulen kom fram och jag hade som mål att försöka komma ikapp.
Började få mer och mer kontakt och in mot vätskan vid 6,5
kilometer så var jag uppe i rygg. På vägen upp för åsen trampade jag om och såg
då även ”gubbe” nummer två som jag blev sugen på att försöka jobba mig om.
Nu började det bli lite mer tekniskt och mer småkuperat men
samtidigt ännu roligare. Vanligtvis brukar jag längta till målet men inte denna
gång. Ville aldrig att det skulle ta slut utan jag ville vara kvar i skogen och
njuta.
Kom om nummer två och
nu var jag ”i täten” när det gällde oss tre. Var lite orolig att jag skulle ha
svårt att hitta banmarkeringarna men det ska arrangören ha all heder av. Det
var exemplariskt markerat. Inte en tveksamhet någonstans. Guld!
Nu blev banan en aning enklare med mer lite större
skogsstigar och på slutet in mot varvningen var det till och mer vandringsled.
Inne och vinkade lite till den tappra publiken som var samlade på TC och sen ut
på sista slingan på en och en halv kilometer. Nu var jag trött men bet ihop.
Ingen sträcka kvar att tala om.
Nu var det obanat terräng som gällde. Rätt ut i skogen över
mossa, stock och sten. Så underbart och så trötta ben. De skrek åt mig att
sluta. Men jag kämpade vidare. Det var knappt styrfart men helt underbart att
få vara så trött på så vacker plats.
Och värre blev det. När jag trodde att jag inte kunde bli
tröttare uppenbarade sig en myr framför mig. Skoja nu inte med mig, tänkte jag
men det var sant. Ut över myren och spring där ett par hundra meter var tanken.
Bara att göra som de säger. Jag plöste i men kom inte speciellt snabbt framåt.
Ställde mig och asgarvade åt hela situationen. Sen tog jag mig över och fick
fast mark under fötterna. Det lilla avbrottet av stabilt underlag gjorde att
jag i alla fall tyckte att springa på stig var urlätt och benen flög (nåja)
fram de sista meterna in mot mål.
Mina kärrena ben |
I mål fick varje deltagare en handduk i stället för en
medalj. Ett bra och trevligt alternativ och bra mycket mer användbart.
Jag kan varmt rekommendera loppet och det är skam att inte
fler deltagare var med för bana och allt runt om kring var så himla fint. Så
bra gjort. Ja, jag är lyrisk men kan inte vara annat.
Dessutom hade de hembakta bullar och grillade hamburgare. Bara en sådan sak!
Så här glad som Emelie Forsberg var vi alla! |
ÅH, vad gött!!! Jag hade varit med om det inte krockat med varvet. Absolut ett lopp att tänka på till nästa år!!! ROLIGT!!!
SvaraRaderaCarina: Det var helt klart en höjdare.
Raderathank you very useful information admin, and pardon me permission to share articles here may help Cara menyembuhkan penyakit gondok
SvaraRaderaThank you so much admin has been pleased to give the information to us and here we are sorry permission to share articles may be useful to you in particular are looking for :
SvaraRaderaKios herbal teripang emas
Pengobatan campak yang ampuh