tisdag 3 juli 2012

Ge mig snitslar!

Första veckan i juli innebär orientering på kvällstid. Då finns Ravinens Trekvällars att springa.

I år var tävlingen belägen vid Hellas. Kön till direktanmälan ringlade lång och jag var nervös över att kartorna tagit slut och att det fanns risk att bara inskolningsklassen var kvar. Med facit i hand skulle det varit det bästa för alla parter men mer om det nedan.

Studsade iväg men lätt trötta ben mot starten och kunde snabbt ge mig av ut i skogen. Var iskall nu, Ellinor tänkte jag för mig själv och joggade ut bland blåbärsriset.

Hängde med på kartan, kunde beta av bäckar, höjder och där var kontrollen. Tjoff i med nya pinnen.

Mot kontroll två. Hålla riktningen, fint, ut på stigen...men vänta det här är ju en autostrada!? Eh var har jag hamnat? Blir tveksam, vet inte riktigt vart jag är. Blir stressad. Den iskalla bruden är nu bara ett minne blott.

Tar beslutet att älga iväg till gula femman som jag vet var den ligger. Börja om där ifrån så att säga. Inser att jag springer på Sörmlandsleden och kommer till korsningen där blå ledan går in. Ja men här är jag ju!

Tar riktning mot kontrollen och har full koll på höjder, kärr och liknande. Smyger över en höjd för att komma till sänkan. Nehe, ingen kontroll.

Börjar virra, börjar irra. Hamnar på en liten höjd vid kärret. Ja här är jag. Smyger verkligen upp mot kontrollen. Går bet. Springer ut mot gula femman och läser in mig. Går bokstavligen in och då äntligen hittar jag kontrollen och inser att jag dragit förbi den flera gånger utan att se den.

Här har jag blivit riktigt arg och irriterad på mig själv. Skriker ut några mindre smickrande svordomar.

Försöker hitta ett bra väg val till kontroll 3 som är en långsträcka. Jag får inte till det men ger mig av ändå och hoppas lösa det under vägen dit. Det är aldrig bra att göra det men jag hade stått kvar än idag om jag inte lufsat iväg.

Tar stig och väg runt och kan brassa på rejält till följd att mina vader säger upp sig. Profylaxandas för att dämpa smärtan men fortsätter. Vägvalet är krokigt och slingrande och är inte ett skolexempel på hur det ska göras. Springer in på stigen mot kontrollen och förivrar mig och hamnar på en annan stig. Jäklar vad folk ska promenera runt i skogen jämt och skapa stråk.

Äntligen hittar jag kontrollen bland en massa branter. I väg mot fjärde.

Hoppsan Kerstin! Toppar min usla orientering med att springa snett så det skriker om det bland talltopparna.

Svär lite och har ett rejält snack med mig själv. Det snack jag skulle haft redan på vägen mot tvåan. Och äntligen börjar det hända saker.

Mer lugn, mer kontrollerat tar jag mig vidare de resterande 4 kontrollerna. Kan stå på i löpningen ganska bra och tar hjälp av några seniorlöpare att hålla farten uppe. Där går det undran så det är bara att placera tungan som en röd slips och åka med.

Ser i efterhand att totalt bommade jag en 16 minuter och det mesta la jag på kontroll två. Känsla efter var att allt gått åt skogen och att jag skulle behövt glada och ledsna gubbar att följa i stället. Men genomgång av banan visar att jag hade mina ljuspunkter även igår.

Typ sommar nu

4 kommentarer:

  1. Jag vill inte att detta låter otrevligt - men jag blir lite upplyft av att läsa detta. På samma sätt som jag tycker att det är lite skönt att även andra barn drar varandra i håret. jag är liksom inte ensam, det är det jag njuter av.

    Hur som helst så är mitt problem att jag inte kan utnyttja min löpning för att det tar sådan sabla tid att läsa av kartan, sedan ibland tröttnar jag och tänker att "det behöver jag väl inte kolla av" och springer på och rätt som det är kan jag inte läsa in mig längre, och då tar det ju en kvart varje gång att irra sig tillbaka till något tillförlitligt ställe.

    Jaja, tur att det är så otroligt roligt även om det går dåligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fröken Fräken: Ha ha helt okej. Jag förstår dig precis. Det är alltid skönt att inte var ensam. Jag bjuder så gärna på mina fadäser i skogen då jag, milt sagt, inte är någon stjärna på det där med OL. Men ändå älskar jag kartor, problemlösningar och naturen. Ja, älskar orientering, helt klart.

      Radera
  2. jag förstår dig och jag hamnar också där titt som tätt..försöker bibehålla fokus vilket ibland lyckas och ibland misslyckas...och jag tycker fortfarande att det är en fantastisk sport och jag älskar det :-)
    kram Åsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åsa: Förlåt att jag missade din kommentar. Det är det som är orienteringens charm. Att det är lätt att hamna i klurigheter om inte fokuset är där.

      Radera