Ett lopp som inte hänt

"vad är det för vits med att springa utan GPS & klocka, ett pass som inte går att analysera har aldrig hänt..."

Ett citat från Sub40-Mattias (som för övrigt kör Vasaloppet i detta nu. Heja, heja!)

Jag tar fasta på det och meddelar härmed att mitt deltagande i Bore Cup 4 aldrig ägt rum. Och lika bra är det, jag är inte nöjd med min insats.

Styrde Yaaarisen upp mot Uppsalaslätten. Det skulle enligt rykten vara en platt och snabb bana. Kroppen kändes helt okej och huvudet var nöjt. Lite nervös var jag men det är bara normalt för mig när det är tävling.

Träffade Eva LK och Leif_A sprang lite uppvärmning med dem. Jag sprang i mina vanliga distansskor och det var släpp på var och vartannat steg. Hård pressad snö som blivit glatt, som en slitet kostymtyg.

Banan var på detta väldigt knixig bitvis med många 90-graders svängar. Kände mig inte helt nöjd. Det blev inte bättre av att mina vader protesterade redan på uppvärmningen. Svidade om till tävlingsdräkt och valde mina trailskor med gummidobbar. Skulle de räcka idag?

Försökte stretcha ut vaderna så mycket jag bara kunde. Körde några stegringar och benen i övrigt kändes bra.

Hamnade ganska så långt bak i starten och där gjorde jag min första miss. Fastnade i starten bakom de som inte hade samma ambitioner som jag. Orutin, Ellinor och bara ditt egna fel.

Körde på och hittade ett tempo som kändes bra. Plockade en del folk. Fästet var inte bra för mig idag. Det släppte en hel del och jag fick slita för varje steg.

Kände i kroppen att jag hade mer att ge, att ansträngningen inte var lika hög som på träning. Men det gick inte. Jag kunde inte växla upp. Kände mig frustrerad.

Efter ungefär 2,5 kilometer kom vi fram till ett parti som både var hal och där underlaget var knöggligt. Här ville jag kliva av och åka hem. Men jag hade Rebecka Lindberg från Rånäs, i samma klass som jag några meter framför mig som jag försökte hänga med och inte förlora. Vaderna började protestera och jag kände hur steget blev annorlunda och hur jag sänkte farten. Pressade mig själv men ingen växel fanns att jacka i.

Framme vid varvningen hade Rebecka Lindberg framför ökat luckan och jag försökte tänka positivt att det var bara var 2,5 kilometer kvar. Eftersom det varit mystempo ett tag kunde jag öka och börja täppa igen luckan framför. Det gick inte på ett kick utan jag segade mig framåt. Kroppen ville inte kommunicera med mig. Eller är det huvudet som inte kan skicka rätt signaler?

En kilometer kvar. Kan jag öka? Nej, det vill sig inte idag. Ger upp men försöker ge publiken en lite spurt. Misslyckat.

Känner mig djupt besviken och tar mig stapplandes till omklädningsrummet för att byta till mjuka skor.

Samlar ihop mig och hade en bra nerjogg tillsammans med Rebecka Lindberg. Det behövde jag och jag kände mig bättre till mods.

Vad var det som gjorde att mitt huvud och kropp inte ville idag?

Jag vet faktiskt inte. Jag är känslig för halka, mina vader behöver en rejäl omgång för att inte krampa ihop men är det bara det som spökade idag?

Jag vet inte. Det känns som om huvudet inte var med och att jag hade egna högre förväntningar på mig igår som jag inte kunde infria. Träningen har lossnat och jag fixar mina snabbdistanspass mycket bättre.

Men det kanske är det. Jag har ju inte lyckats med sådana pass så länge. Det är ju bara ett par veckor så jag kanske ska ha tålamod och låta det få sjunka in och verka.

Detta var ett riktigt bottennapp men ändå en ganska så bra fart ändå. Jag har höjt min sämsta nivå. Det tar jag med mig.

Och jag vill inte falla tillbaka i den prestationshets jag hade mot mig själv under mina förra karriär. Jag börjar känna igen den känslan. Är det att tävla mycket som kan mota bort den eller andra verktyg? Jag får springa tävlingar som Knäckebrohults 10 km. Anonym och inga jag känner.

Resultat Bore Cup 4