Asså, det finns gränser

Jag kommer säkert ångra mig men just nu är jag inte ett dugg sugen på att springa på Källbrinks IP i hällregn och jag har då tagit beslutet att inte springa. Jag var verkligen taggad tidigare men vädret har fått mig att tappa alla lustar som finns.

Jag kanske skulle ha tyckt det var kul om jag hade haft draghjälp men jag vet att jag kommer springa själv och helt vara solo på banan de sista 90 sekunderna (minst) då jag är den absolut långsammaste av de som startar.

Och ja, jag vet att på detta sätt kommer man inte under 40 minuter på milen och det ger mig ganska stor ångest. En väldigt fånig sak att gå och fundera över och känna att klumpen i magen växa sig större. Men just nu, just i denna stund känner jag mig väldigt splittrad och vet faktiskt inte hur jag skall göra. Jag har en liten, liten stund till att fundera över detta.

Borde springa för att få rutin men kroppen och knoppen är inte alls med på den idén. Jag pratade nyss med P och han sa att jag överhuvudtaget ringde honom för att få råd betydde att jag verkligen inte ville.

Tänk om det spricker upp till halv nio då starten går? Då är jag här med långnäsa och dumstrut.

Ångest, ångest är min arvedel.