fredag 6 maj 2011

Uhu..pust..stön

Det var ingen tipptopp kropp som kom till träningen på torsdagskvällen. Hade jag inte varit vikarie för Tränar P så hade jag nog kastat in handduken och lagt mig under en filt i soffan.

Men nu stod 12 hugade spekulanter på tröskelstege vid KTH-hallen och väntade. Då kan jag ju inte banga.

Kvällens pass var följande: 10-12-15 minuter i tröskeltempo/ansträngning med 3 minuter mellanjogg. Jag glömde dock bort att mellanjoggen efter första intervallen skulle vara 2 minuter så gänget fick bonusvila.

Vi joggade bort till Djurgårdsbron där vi körde ett litet pass med löpskolning innan vi satta fart ut mot Waldermarsudde och sen vidare mot Blockhusudden. När jag står där och ska beskriva hur vi ska springa faller namnen på alla uddar bort och det blir en halvdan förklaring som handlar om tre lopp.

"Först så springer vi marabanan åt fel hål och sen vid Manilla hoppar vi över till Tjejmilenbanan och till sist vid Djurgårdsbrunnsbron kör vi Milspåretbanan så länge vi behöver."

Kan inte säga att allt gick perfekt i orienteringen men alla kom fram välbehållna och vi kunde jogga ner tillsammans.

Men hur gick själva löpningen då? Jo tack, ganska bra faktiskt. Med tanke på känslan i kroppen innan så är jag nöjd. Speciellt med tanke på att alternativet hade varit rodelträning.

Första 10 låg vi i en liten klunga, Elin, Jonas, Leif och jag. Hjälptes åt där vid Grönan och italienska ambassaden. Under joggvilan kom jag efter då jag pysslade lite med en deltagare.

Alla puts väck men jag antog utmaningen att under intervall två komma ikapp gruppen för att senare få en rygg att jobba med. Tappade en aning på denna. Det är svårare att köra själv ändå fick jag ihop det och det kändes inte jobbigt mentalt att köra på. Flåsade så att måsarna flydde i panik och ankorna kvackade i kanon men det är smällar man får ta som ångloksförare.

Hopsamling av gruppen vid kanalen innan vi brakade ut på Milspåret. Sista och längsta intervallen. Kom in i en bra lunk där andning, fart och kropp var med. Som tur var hade jag Leif att följa. I början sa jag att jag kommer nog inte orka följa med honom i tempot men det gick så jag snålskjutsade på hans rygg hela resan.

Precis vad jag behövde. En trygg axel att vila min trötta lekamen mot.

Långa trösklar kan vara ganska så härliga om man kommer in i tunneln. Tunneln där allt samarbetar och bara flyter. Inte runners high men steget innan.

På vägen hem sprättade Claire ett par handvolter av pur glädje. Var det passet? var det solen? Eller för att det var hennes födelsedag?

2 kommentarer:

  1. Hej Elinor.
    Planerar du att springa Arenamilen på Vallentuna IP på onsdag?

    MVH

    SvaraRadera
  2. Lennart: Det är planen. Håll tummen att halsen inte stökar för mycket frö mig.

    SvaraRadera