Ett tröskelpass som kändes bra

I torsdags var det då äntligen dags att köra vårens första pass. Det var ju 1:a mars och allt.

Vi joggade ner till Djurgårdsbron och hälsade våren välkommen med några löpskolningsövningar på det torra gruset.

Sen brakade vi av i 4:20-tempo förbi Skansen, Grönan och bort mot Manilla. Första tröskelintervallen var en "känna-på-intervall" på 1 kilometer. Joggvila 60 sekunder och sen kvällens längsta. En tre kilometare som sitter som en käftsmäll i skallen. Huvudet börjar tänka, börjar analysera att det blir jobbigt.

Och det är något visst med trösklar. I början går det lätt, sen någonstans i mitten börjar tittandet på klockan nästan gå över styr. Allt börjar kännas tungt, det börjar bli jobbigt och trist men sen, som i ett trollslag, kommer kroppen och huvudet tillbaka. Du kan fortsätta nästan hur länge som helst utan att att bli trött.

Joggade en skvätt och sen pang på den sista. Hela gruppen hjälptes åt. Dragloket Josefin tuffade på med oss andra på släptåg. Kände mig som en liten pigg kolvagn på slutet och hade en lätt känsla i kroppen på nerjoggen fast den var tung och benen trötta.

Jag ser fram emot veckans träning!

Nästan alla som hjälpte mig i torsdags.