Från betongen till leran

Jag ska försöka sammanfatta helgen hittills. Det startade redan igår på en bloggträff hos Salomon. Där var hela Salomon Trail Team och en massa härliga bloggare som har trail-, terräng- och OBTlöpning som intresse.

I detta sammanhang var jag rudis även om jag sprungit både det ena och det andra. I och för sig innan trail blev på modet. Lite före min tid. Eller nåt. Hur som haver. Efter dessa timmar inklusive en löprunda med test av Suuntos nya klocka Ambit (mer om den senare) var jag alldeles sprudlande av terränglöpningslust. Och det var ju tur att mindre än ett dygn senare skulle jag få mitt lystmäte i form av Spring Cross, den första deltävlingen i Salomon Trail Tour.

För att inte dra på för stora växlar på denna tävling, det är ju ändå årets första för mig, gjorde jag en storstädning av lägenheten innan jag gav mig iväg, för att skingra tankarn. Jag vet inte om det hjälpte direkt. Det var en frenesi av sällan skådat slag. Dammtussar rök åt höger och vänster.

När det var timmen kvar till start rullade jag iväg för att värma upp. Under uppvärmningen upptäckte jag att det var riktigt varmt ute så det blev av med underställströjan och jag sprang bara i OL-blusen.

Starten gick och i ögonvrån ser jag en tjej som stöper i backen. Inte bara en gång utan två. Jösses vilken grej. Inte kul att börja loppet med lera nertryckt i halsen. Fick reda på efter att det var @alindelo (Åsa L) och att allt gått bra.

Började med att plösa rätt genom en liten vattensamling. Lika bra att köra rätt i genom. Det skulle säkert inte ta speciellt lång tid innan nästa vattenpöl. Tog rygg på Miranda, som jag visste skulle springa tre varv. Jag själv nöjde mig med två.

Sprang bort till Fiskartorpsspåret och började fint med den branta, korta backen upp. Där på toppen stod en klubbkompis och hejade (Tack Gunnar, det behövdes och sorry att jag inte gav tecken från mig på varv två. Jag hörde dig!). Här vet jag av erfarenhet av många träningspass i sagda spår att det inte är någon ide´ att ligga på. Det ger inget.

Fortsatte på spåret och vek av efter en stund. Här var det ganska så flackt och jag försökte ligga på lite mer. Sen kom den härliga leran. En litet stråk med mysig, kall, kletig lera. Bara att gilla läget och hålla tekniken genom. Tänka att man ska flyta ovanpå.

Utförslöpa på det och sen flack grusväg ända bort mot Husarvikens mynning. Genom skogen till Lilla Skuggan. Här var det riktigt lättlöpt med breda grusvägar.

Upp i skogen igen mot Lappis men vek av innan mot Stora Skuggan. Mer kuperat och helt klart jobbigare. Nu började jag längta till målet. Men ack, ett varv till. Kommer in mot varvningen och skakar ut benen ner för ängen.

Jobbiga backen igen och sen händer det något vid det lite mer kladdiga partiet. Jag får liksom en kraft. Det är kul, jag kör på och jag känner hur kroppen får jobba.

Jag blir omsprungen av en tjej. Jag orkar inte hänga i vid hennes axel men jag bestämmer mig för att i alla fall inte släppa henne ur sikte. Hon blir utan sin vetskap min dragkrok. Jag. Ska. Inte. Tappa.

Snart, snart har jag sprungit så att det bara är två kilometer kvar. Nu är det ingen nåd. Försöker att forcera så mycket jag bara kan i den mer kuperade delen. Inte snåla på krutet. Pang på bara.

Kommer i mål som 14:e tjej. Mitt hemliga mål var att komma topp 20 och det gick ju bra.

Nu efter är jag sliten, trött och jag känner att kroppen verkligen har fått jobba. Jag var tvungen att ligga lite i fosterställning och sova en skvätt när jag kom hem,
Min rumpa har gjort ett bra jobb och den var ovanligt mycket inkopplad idag. Bra jobbat kroppen.

Och hörrni, så lerigt var det inte!

Före start

Där till vänster, bortom vattnet, var starten

En liten film av Micke Sjöblom: