Ut kom vi, min man och jag, regnet strilade lite och mörkret skulle komma snart. Det började tungt. Magen var mätt efter lunchen och det går uppför nästan hela tiden i början. Lite pipiga och gnälliga tog vi stigen genom skogen. Där var det i alla fall mysigt. Vi stretade på och peppet i mitt huvud var av slaget. "Tänk vad stark du blir, tänk vad bra att du kom ut, tänk vad du är duktig (hur jag nu kan tänka så. Jag har ju valt detta alldeles, alldeles själv. Men då behövde jag höra det)".
Matklumpen i magen började så sakteliga försvinna och det kom en period när jag kände mig lätt och yster. Tystnaden i skogen var öronbedövande. Hörde bara våra trummande steg och andhämtning. Tänk om vi kunde få se en älg!
Ingen älg men däremot hade matklumpen flyttat sig till de nedre regionerna och pockade så att säga på. Inte en sportkeps att jag skulle kunna ta mig hemåt. SOS!!!! SOS!!!
Lätt stukad bestämde vi oss för att avbryta i förväg och ta oss hemåt. Mörkret började komma och att vara ute på landsvägen i mörker ävenom vi hade reflexvästar och pannlampa lockade föga. Nåja, 80 minuter kunde jag rega i träningsdagboken.
Bra lunch om det är kallt...men inte om det ska springas efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar