fredag 15 januari 2010

Nöjd - inte nöjd?

Tänkte utveckla mina tankar från igår angående att inte känna sig nöjd om ett pass inte går enligt plan.
Jag undrar om inte alla någon gång eller mer ofta känner sig besviken över ett pass som inte gått som schemat säger och då oavsett vilka faktorer som spelat in för att göra passet ”misslyckat”.

Vad är det då som gör att frustrationen frodas och sinnet rinner över så både ilska och kanske tårar kommer? Är det drivkraften att alltid prestera på topp? Är det tävlingsmänniskan inom en som kommer fram och visar sitt tryne vid fel tillfälle. För är det egentligen sunt att känna så, att inte kunna ändå njuta av att just här och nu kunde min kropp göra detta och det var bra?

Vad tycker ni?

Jag kan tycka att känslan i går var befriande. Det gjorde inget att jag låg i den nedre regionen på antal intervaller. Jag känner idag i min kropp att den gjorde vad den kunde igår i snömodden och med förkylningskänning (Jag skulle inte träna med förkylning i kroppen, vill jag bara fastställa, men igår testade jag med snuva och det gick ju som det gick. Känner mig dock mycket bättre idag så något skit gick ur kroppen.)

Vad är det som hänt under detta halvår som gör att jag känner ett lugn med min träning, som gör att jag kan se längre bort än till dagens pass samtidigt som jag fokuserar på uppgiften jag har i knäet just nu?

Mycket är nog att jag har ett fast mål. Komma under 40 minuter på 10 kilometers löpning. Och dessutom har jag en verktygslåda som jag litar fullt ut på. Verktygen är anpassade efter mig och mina förutsättningar. Jag famlar inte längre utan har en struktur som går att arbeta efter. Jag vet att varje pusselbit betyder något men det är inte varje enskild pusselbit som är nyckeln till målet utan det är helheten. Samt att jag får feedback på det jag gör.


10 kommentarer:

  1. http://orienterarensofia.webblogg.se/15 januari 2010 13:31

    Hej!

    Jag har haft lite problem med negativa tankar på träning och att aldrig vara nöjd med vad jag presterar. Det har funnits många träningspass som slutat med tårar och bitterhet men sen jag, liksom du, skaffade mig en personlig tränare har jag blivit lugnare. Jag litar på att hon vet vad hon gör. Det är inspirerande att läsa om din träning då vi är ute på liknande resor. Även om mina mål är inriktade på att bli en bättre orienterare. Lycka till med träningen!!

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Jag brukar tänka att det är inte det enskilda passet som betyder nåt utan det är helheten. Att få en kontinuitet i träningen och hålla sig frisk och skadefri, det är viktigast. Sen har jag mer och mer kommit att inse att det är inte av de stenhårda passen jag får mest effekt av, det är de medelhårda som gör mig bättre. Alla är ju olika dock, men genom att inför varje intervallpass ha som målsättning att man ska bli "behagligt" trött och sluta i tid innan kroppen faller ihop blir det mer njutbart under passet och mindre nervöst innan. Sen behövs nog några tuffa pass då och då såklart, inte minst för psykets skull.

    SvaraRadera
  4. jag har sällan eller aldrig den här typen av mentala "problem" på träning, däremot ofta eller alltid de få gånger jag faktiskt tävlar vilket gör att jag ofta kommer hem mer eller mindre missnöjd. Speciellt tråkigt eftersom jag bara brukar tävla 2-4 ggr/år.

    SvaraRadera
  5. Sofia: Vad skönt att du också kommit till ro med prestationen. För mig var det ett riktigt lyft att få "egna" tränare. För precis som du skriver, det är bara luta sig tillbaka och låta någon annan tänka åt en.

    SvaraRadera
  6. medeldist: Kloka ord. Det har tagit mig massor av år att inse det som du insett. Och jag ska jobba på att tänka liknande som du. Helheten...inte enskilda delar.

    SvaraRadera
  7. Staffan: Jag har varit lika dan på tävling som du men det har blivit bättre då jag slutat att springa med klocka och bara gått på känsla. Då har jag kunnat njuta mera (om man nu kan njuta av max?) och slappna av i min löpning.
    Kan det bli bättre för dig om du tävlade mer? Att öva på att springa med nummerlapp?

    SvaraRadera
  8. Det kan det säkert Ellinor, inte samma press, men med en fru som jobbar varannan helg och 3 barn varav två som idrottar själva (ridning, innebandy, fotboll) så slutar många av mina planerade tävlingar med DNS tyvärr...

    SvaraRadera
  9. Klokt resonerat - jag är ju tävlingsmänniska och vill gärna överträffa mig själv på varje pass. Nu är ju det helt omöjligt, men sett över tiden brukar utvecklingskurvan peka uppåt och är man trygg i förvissningen över att ha ett bra program och bra coachning...då KOMMER ju resultaten!

    SvaraRadera
  10. Petra: Precis. Det gäller att hitta grundtryggheten i det man gör. Då får det dippa ibland utan att paniken kommer.

    SvaraRadera