Everybody say Yeh!

Efter en dag på landet, en fettdrypande carbonara på Ljusterös vintersylta var det då dags att försöka sig på ett snabbdistanspass.

30 minuter skulle passet köras och det skulle vara mer som ett testlopp. "Tänk miltävling" var order från coacherna.

Ni som följt mig ett tag vet att långaintervaller och snabbdistans inte är min starkaste gren. Det är något i min hjärna som redan innan bestämt sig att det kommer bli jobbigt och ångestfyllt. Idag hade jag ungefär samma känsla som vanligt men ändå mer hopp i kroppen.

Kom ner till gymmet och jag behövde inte vänta länge på ett löpband. Körde uppvärmning i 2 kilometer i 5 minuters-tempo. Drack lite vatten och samlade mig. Höjde farten på bandet och när det kommit upp till 15 kilometer per timme (4:00/km) startade jag klockan. Det kändes helt okej, det var inte läskigt att köra i den farten utan benen kändes kontrollerade och säkra på bandet.

Dagen till ära hade jag laddat iPoden och körde med musik. En låt som gick i repeat ett par gånger var denna:



Efter 15 minuter kändes det jobbigt och trögt men jag fokuserade och drack lite vatten (snuttefiltsvatten). Tänkte "hälften, hälften, du är bra E". Efter ungefär 20 minuter så började min vänsterfot pocka på uppmärksamhet. Trampdynan på den foten är lite grinig och straffar mig med blåsor just på löpband. Jag bet ihop, kände mig trött men ändå vid gott mod. Pulsen låg på strax under eller på tröskelpulsen. Ville inte öka farten utan hålla mig där jag var och försöka härda ut.

Men efter 26 minuter ville jag inte fresta på foten utan jag klev av. Illamående av lunchen som åkte jojo upp och ner för matstrupen.

Ett misslyckat pass men jag ser det inte så. Jag har aldrig sprungit så här långt i detta tempo. Det kommer jag ta med mig och plocka fram. Det går faktiskt!

Joggade ner i 2 kilometer och samma tempo som uppjoggen. Cirka 10,5 km på 46 minuter.