All time high

Söndagens distanspass gick bra och jag hade ett ovanligt avslappnat steg som kändes fint. När jag vaknade på måndag morgon och möttes av stora, blöta snöflingor blev inte humöret på topp men jag lät mig inte nedslås.

Styrde Yarisen mot Enhörna och kom fram i alldeles lagom tid innan start. Värmde upp med ett par klubbkompisar och det kändes helt ok i kroppen.

Nervös var jag förstås och på frågan om det var idag ”DET” skulle ske kunde jag lugnande säga att så inte var fallet.

Underlaget var efter omständigheterna bra och det var inte halt eller att det fanns oro till släpp under sulorna. Bara stå på och köra.

Starten gick och jag hade en bra position. Jag försökte hitta det avslappnade steget men det gick så där. Lite spänt och kantigt kändes det. Första kilometern gick på 3:50. Aningen för snabbt men helt okej.

Efter några hundra meter fick jag sällskap av en smurf och han höll samma fart som jag. Jag var lite ego och hakade på hans axel. Vi hade en bra synk med ungefär lika långa steg och andningen funkade också. Låter kanske lite konstigt att dra upp den men mitt taktsinne blir stört om det felar för mycket.

Då kom vi till den första backen. Det var som om luften bokstavligen gick ur mig. Jag kunde inte växla om och trycka på utan jag såg R försvinna i fjärran. Irriterad på mig själv stretade jag på men någon extra växel fanns inte. Jag kom inte upp i den puls jag ska ha på sånna här lopp. Det fanns i-n-g-e-n-t-i-n-g att hämta.

De första fem kilometrarna (första varvet av två) hade en sämre tid än Premiärmilens första dito. Jag var väldigt frustrerad och irriterad. Jag ville bara åka hem. Funderade på att bryta men det skulle inte göra mig gladare. Utan planen var att i alla fall få upp pulsen och göra mitt jobb.

Lyckades inte alls. Ungefär samma puls som varvet innan men farten sjönk med 15 sekunder per kilometer.

Jag kommer inte upp för backarna fast jag använder mig av de tips jag fått från Coach Lisa. Jag fastnar och skulle behöva en truck som förflyttar min lekamen. Det känns verkligen hopplöst.

När det är ungefär 200 meter kvar till mål står LN och peppar. Försöker få till ett par graciösa kliv men nä…det är som förgjort.

I mål på 43:34 och jag tror det är den sämsta tid jag sprungit milen på och det värsta är att jag inte vet vad som är fel. Nu måste en stor analys till och hjälp att komma upp ur diket.

Frustrerad är mitt mellannamn.