Det funkade bra i början. Sprang lugnt och försiktigt. Njöt av kvällen sista solstrålar i 3/4-byxor och en underställströja.
När jag sprungit ungefär en kilometer så kommer det mycket snabba steg bakom mig. Vänder mig åt sidan och ser en man i färgglad prasseloverall. Han tittar på mig och ler lite underfundigt. Jag ler tillbaka och väntar på att han ska springa om.
Det händer inte och han säger inget. Då kommer min barnsliga sida fram. I stället för att stanna till och låtsas knyta skosnöret så att den färgglada mannen kan passera i solnedgången ökar jag farten för att se om han hänger på.
Jodå, det gjorde han. Då ökar jag lite till och efter några hundra meter släpper han.
Men då har det gått alldeles för fort och jag har svårt att sakta ner resten av passet. Gaaaah!
Men jag har något att skylla på om det inte går så bra imorgon. Pollen och pastellmannen.
Ser att det blir perfekt tävlingsväder, inget går upp mot lite snö :-)
SvaraRaderaPs. Jag tyckte det var humor att du sprang ifrån pastellmannen igår, du har rätt psyke för att tävla...
Mattias: Ang humor så verkar ju våren vara väldigt skojfrisk just nu. :-)
SvaraRaderahaha, så är det när man har tävlings-jäkeln i sig!! Hoppas han hänger kvar i dig till imorgon!
SvaraRaderaCarina: Tyvärr gjorde den inte det. Helt ok förutsättningar men jag gjorde inte det jag kan. Är arg på mig själv
SvaraRaderaHaha, jag hade också försökt springa ifrån pastellmannen. Man vill liksom inte bli omsprungen av personer i fladdriga kläder ;)
SvaraRaderaPetra: Man är väl för fånig!
SvaraRadera