Långa intervaller i Pildammsparken

Sub40 före 40 är på utflykt. Jag har lämnat storstan för ett angenämt besök i Malmö.

Men träningen ska ju ändå bedrivas om det ska bli några resultat. På programmet var det långa intervaller och efter torsdagens helt fantastiska pass hade jag en del press på mig själv. Jag vill så gärna att det ska ha lossnat lite och att en trappsteg ytterligare har tagits och att det inte bara var en enkvällsfluga som hände i torsdags.

Det var med fjärilar och stor laxbagel i magen jag joggade bort mot Pildammsparken. Laxen skumpade oroväckande men jag hoppades att den inte skulle störa nämnvärt.

Planen för dagen var 1-3-2-1 kilometer med vilan 1-3-2 minuter. Farten var satt till 4:09 minuter per kilometer. Ett ganska så grisigt pass i mina ögon då jag inte är speciellt bra på just långa intervaller. Det sitter mest i skallen, helt klart men tyvärr är ju huvudet med när jag springer. Jag skulle helst vilja kapa bort det just då.

Till min lycka var det mjuka, fina stigar i parken som var omgivna av bokar och påskliljor. Det fanns till och med 3 stycken uppmärkta (nja, skulle jag inse) slingor på ungefär 1,2 och 3 kilometer. Perfekt för mitt pass.

Efter några stegringslopp satte jag av på den första intervallen. Försökte springa avslappnat och hitta farten. Känna ett lugn trots hård löpning. Få ner axlarna och inte spänna mig. Det kändes som en propaganda film för löpning. Det var nästan så titelmelodin till "Triumfens ögonblick" spelades medan jag sprang.

Stämplade in den intervallen på 3:54 minuter per kilometer. Min fartkänsla är lika med noll, helt klart.

Vilade den sagda minuten och gav mig av på den gula banan. Den var sämre uppmärkt så jag fick improvisera en del men jag försökte hålla farten och inte spänna mig. Tre kilometer är dock tre kilometer. Det gick tyngre men jag höll i och kunde flåsandes hamna i mål med en snittfart på 4:04 minuter per kilometer. Tappade lite men jag var ändå under 4:09. Kändes bra i kroppen och framför allt huvudet.

Fjärilarna var borta men laxen gjorde sig påmind som en liten jojo. Mums!

Nästa intervall var på 2 kilometer och då skulle jag följa röd markering. Ganska diffus uppmärkning här med men nu började jag få koll på parken och hade riktningarna med mig.
Nu började det bli tungt men jag peppade mig själv med att det bara var en "kort" intervall och att den snart skulle vara slut. Drygt 8 minuter är ju ingenting!

Det gick lite segare men jag är glad över att jag på ett sätt kände mig stark. Det tog mig 8:16 att springa de 2 kilometrarna. Fortfarande under måltid.

En liten intervall kvar. Som skulle vara över väldigt snabbt. Bara runt rundeln i parken sen fick jag hasa hur mycket jag ville. Kom igen nu, Ellinor!

Tänk teknik, tänk hållning. Framåt, framåt. Jobba på och tappa inte. Alla möjliga peppningar upprepade jag för mig själv och snart såg jag den stora dopfunten och visste att det inte var mycket kvar. Ja! 4:05.

Alla intervallerna under måltid. Kroppen trött och huvudet lyckligt. Jag känner mig mycket glad över att jag fixade detta.