Sub40-gänget visade var skåpet ska stå!

Stadion en torsdagskväll i april. Tre adepter till Coach Malin och Coach Lisa är uppvärmda och klara för intervallserier.

5 till 6 stycken av följande: 200 meter, 400 meter och slutligen 300 meter. Planen är att dessa ska utföras i tänkt tävlingstempo. För min del 4:00 minuter per kilometer.

Det skulle innebära 48, 96 respektive 72 sekunder. Vilan mellan var satt till samma längd.

Vi började med två varv á 400 meter för att hitta farten. Redan här kände jag att det skulle bli en bra kväll. Jag fick verkligen bromsa för att inte springa för snabbt. Kom ändå in på runt 90 sekunder.

Beslut om att ändå köra på sagda farter. Killarna körde sina ungefär 10 sekunder snabbare än jag per 200-ing.

Vi började våra varv medan de skadedrabbade Coacherna fick knata runt banan och heja, peppa och komma med anvisningar.

Efter en serie så justerades vår vila ner med 10 sekunder. Det kändes verkligen bra i kroppen. Den svarade, benen var starka och hela jag kände mig lätt. Jag har inte haft denna känsla på bra länge.

Malin och Lisa undrade hur det gick. Jag sa bra men mörkade att jag sprang dem snabbare än plan. Inte för att jag inte ville dela med mig men det kändes som om jag skulle berätta att det gick bra skulle bubblan spricka. Och jag var inte säker på att det skulle hålla alla serier.

Varv på varv sprang jag och mitt mål var att hålla alla intervaller snabbare än plan och att vilan var den nya justerade.

Kroppen studsade fram, jag var stark, kände mig snygg. Det var verkligen löpglädje i mig igår och jag kunde verkligen fokusera på den intervall jag just i detta då avverkade. Jag hörde hejaropen som på avstånd, jag försökte slappna av i överkroppen efter Lisas uppmaningar, jag gjorde det jag skulle. Jag levererade.

Jag hoppas att detta kommer hålla i sig ett tag. Jag behöver det.

Det var helt klart något i luften ikväll. Kunde det månne vara den isländska askan som gjorde att även Mattias och Joachim körde bättre än plan? De flög fram över tartanen och Mattias lyckades till och med pressa Joachim upp till andfåddhet.

Men jag inser att jag saknar spänst. Efter intervallerna blev det hopp upp för stadiontrapporna och jag är verkligen inte utrustad med grodlår. Killarna var som små kängurur och studsade upp på lätta ben. Här har jag något att öva på!

Det är inte alltid jag redovisar mina tider specifikt, men här är de.

44-89-64
43-86-67
42-86-63
43-85-64
41-83-60
39-86-59