Hade en bra uppladdning på jobbet med vätska och matintag. Hade vilat ett par dagar med en morgonjogg igår inklusive 3x500 meter i högre fart. Det kändes okej i benen.
Tills jag började värma upp. Det kändes tungt och hade lite mjölksyra känning även om farten var låg. Peppade mig själv med att det inte var någon fara. Jag har hört att vissa har haft dåliga uppvärmningar men glänst på själva loppet. Sista delen av uppvärmningen sprang jag i 4-tempo. För att få i gång andningen och inte chocka luftrören.
Ställde mig bland de andra tävlingslöparna och snackade lite tills startskottet smällde av.
Började springa och vis av Startmilen i Örebro tog jag det extra lugnt i början. Det var en hel del personer som sprang om men kände mig säker på farten. Jag körde ju inte med klocka och hade ingen direkt koll på hur det gick men det kändes okej.
Men trots detta så hände samma sak som då. Jag tar tvärslut vid 3 kilometer. Allt känns pest och pina och benen lyder inte. Mattias kommer upp vid 4 kilometer och undrar om vi ska köra ihop. Jag avböjer för jag vill inte sinka honom. Passerar 5 kilometer på 21 minuter. Inte alls bra och jag hade trott på en bättre tid. Fortsätter jobba på och strax före 6 kilometer så känns det helt plötsligt bättre i kroppen. Den svarar och jag får ett bättre steg. Pushar mig själv och jobbar mig om ett par löpare.
Det är det lite enklare varvet nu som saknar backar. Perfekt. Det gillar jag. Vid 7 kilometer kommer en Hässelbytjej om mig och jag försöker hänga på men det går bara inte. Här har jag världens chans att få draghjälp men jag tar den inte.,
Näst sista kilometern känns helt okej, jag är verkligen på väg hem och kan ligga på. Jag känner dock att jag inte riktigt får upp pulsen. Den är inte där jag brukar träna på att ha den. Men benen svarar inte. Vad är det för fel på mina ben? varför vill de inte?
Tar mig i mål med hejarop från Maria. Besviken stannar jag efter tidtagningsmattorna och hör speakern säga något som får mig att le en smula. "Och där gick Ellinor Björk Gyllenhammar från FK Studenterna i mål, en känd löparprofil." Löparprofil, jo jag tackar!
Jag tror att tiden blev i trakterna av 42:40. Så trots att det kändes som om det gick snabbare på andra varvet tappade jag 40 sekunder.
Jag vet faktiskt inte varför det inte funkar för mig att tävla. Just nu är jag ledsen, besviken och less. Jag får inte ut mina träningsresultat på tävling. Och det är tävling som räknas.
Är jag för inriktad mot att komma under 40 minuter? Även om jag säger att jag ska träna på att springa med nummerlapp så blir det tävling i hjärnan. Är jag rädd för att springa fort? Att jag inte litar på min kapacitet? Lite som att jag alltid tar för stora kläder in i provhytten för att jag förr hade den sizen. Jag tror inte att jag blivit mindre?
Men stort tack alla som hejade även om det inte blev en solskens-Ellinor som kom i mål.
Mot målet. Båda fötterna i luften.
Foto: Maria.
När jag tävlar, inte bara i löpning, så föreställer jag mig hela tävlingen från början till slut. Inklusive uppvärmning/andra förberedelser. Jag gör detta många gånger.
SvaraRaderaVarje gång så går tävlingen bra i fantasin. Det måste vara en lagom orealistisk fantasi, och liksom svara mot något som faktiskt kan hända, men där allt går som man tänkt. Jag vet tex hur jobbigt det är kring 7km, men jag ser framför mig hur jag biter ihop. Jag tänker alltid "jag ska" och aldrig "jag ska försöka". Ordet "försöka" får inte finnas i huvudet.
För att detta ska vara konstruktivt måste förstås målsättningen man *ska* klara vara rimlig, men det låter ju på dig som att du kan göra resultat på träning, så det är knappast problemet.
Det kan förstås hända att man misslyckas. Då måste man börja om mentalt och bygga ett nytt fantasislott till nästa gång. Tanken på misslyckandet måste dö långt ner i en otäck fängelsehåla :-)
Hur tänker du när du innan och under tävling?
Maxar du någonsin en mil på träning?
Vad tråkigt att kroppen inte känns bra och är med dig. Men jag måste ändå fråga: var ändå inte tiden rätt bra med tanke på den dåliga känslan de tunga benen och den riktiga dippen vid 3km?
SvaraRaderaJag är rätt säker på att du kommer att fixa ditt mål. Sommaren är lång, tävlingarna många och en dag kommer allt att vara rätt för dig och då kommer den där 40-gränsen att krossas!
Tråkigt att det inte kändes bra och att du inte kan få ut hela din kapacitet just när "det gäller" (Även om de där tiderna för mig är orealistiska drömmar, men det hjälper ju inte dig precis :). Är det något mentalt tro? När jag tävlade i alpint när jag var yngre (upp till gymnasiet) presterade jag alltid mycket bättre på träning. Antar att det var för att jag blev nervös och spännde mig. Kan det vara nåt sånt?
SvaraRaderaTänk också på att pollen och astma påverkar rätt mycket vid just denna tid på året. Jag lovar att du når den där magiska gränsen längre fram!
Förstår hur du känner, MEN jag tycker i varje fall att du gjort ett bra lopp! Innan sommaren är slut är du sub 40. Håll upp humöret och tro på dig själv så kommer framgångarna!
SvaraRaderaSurt att du inte fick till det, men ju flera tävlingar du avverkar ju närmare målet kommer du. Det vet jag, och du har massa kapacitet. Håll ut och stärk upp den mentala uppvärmningen oxå Miss Löparprofil. För den kommentaren från speakern måste värmt. Grattis till 42:40.;)
SvaraRaderaAnonym: Det är en intressant aspekt du tar upp. Jag brukar visualisera både på träning och inför en tävling. Som igår så såg jag mig springa på 41 minuter och halvan på runt 20. Jag ligger högt i steget och är alltid stark. Om jag kan brukar jag springa banan innan för att se hur den ser ut och kan ta med det i mina fantasier. Igår hade jag jobbat mycket med backen upp till Rosendal och den var inte alls så farlig när jag väl kom dit. Där hade jag lyckats med min mentala bit. Men jag har lång väg att gå innan jag är en fullfjädrad "visionär" innan tävling.
SvaraRaderaAng din fråga om maxat 10 km på träning. Nej det har jag aldrig gjort. Sådana pass har inte min coach med. Det är antingen snabbdistans eller långa intervaller som kan ligga närmast det.
Carina: Tack för att du tror på mig. Jag vet inte om tiden är bra eller inte med tanke på omständigheterna men nöjd känner jag mig inte.
SvaraRaderaAndréa: Ja det börjar luta åt att det sitter i knoppen. Jag måste bli av med spökena och våga lita på mig själv och den kapacitet jag har.
SvaraRaderaJenny-SpringaMera: Tack. Jag ska verkligen försöka få till humöret och träningssuget.
SvaraRaderaBo Daniel: Ska jobba med den mentala uppvärmningen. Det lovar jag. Annars får jag fokusera på profilerandet ;-)
SvaraRaderaTrevlig läsning!
SvaraRaderahttp://roadrunner40.blogspot.com/2010/05/roadrunner-rapporterar-fran-milsparet.html
Du slog åtminstone mig med ca 1 minut igår. Sub40 har vi båda som mål, ser fram emot att du grejar målet för att visa att det är möjligt!
SvaraRadera(samma anonym som ovan)
SvaraRaderaOm man är en simpel motionär (som du och jag :-) så har man ingen koll på vad kroppen klarar. Det är något åtminstone jag måste lära sig för varje enskild distans. När jag provat något jag inte sprungit har jag antingen gått ut för hårt eller löst :-)
För mig är enda sättet att lära mig vad som är rätt tempo och få ut max att prova mig fram. Efter ett stort antal tävlingar (som inte jag har gjort) har man förstås lärt sig, men man lär sig snabbare om man maxar på träning ibland. Det är dessutom ett bra sätt att träna mentalt inför tävlingssituationen.
Sätt upp en helg som en intern tävlingsdag. Hela veckan siktar du på helgens millopp (eller annan distans). Fantisera precis som inför ett riktigt lopp. Bestäm dig för att du *ska* klara en viss tid. Träna innan och efter precis som kring ett riktigt lopp, sov ordentligt, osv, så att du inte har något att skylla på och inte skadar dig.
Säg gärna till några vänner vad du ska göra i helgen för att det ska bli mer psykisk press och mer likt en riktig tävling. Du får skämmas om du backar ur eller inte verkligen maxar och slår inofficiellt pers :-)
Jag är inte elitlöpare så mina råd är så att säga "oss amatörer emellan", men det funkar bra för mig i alla fall!
Nja, jag är inte helt enig med Anonym. Ellinor har ju ändå gjort några riktiga bra lopp tidigare. Startmilen 200x, snabb halvmara och framförallt ett riktigt snabbt Stockholm Marathon. Så det med visualisering och mental förberedelse kan hon nog redan. I alla fall i teorin. Jag tror E redan är på rätt spår, tävla på och det kommer släppa. Sannolikt på en tävling du inte helt tror på.
SvaraRaderaSläpp det och gå vidare.
SvaraRaderaFarten finns ju där, fortsätt stenhårt att fokusera mot ditt mål.
Det går, tids nog sätter du det!
Roadrunner: Jag missade dig! Men tack för referat från sidan.
SvaraRaderahempa10: Jag ska göra mitt bästa, jag lovar :-)
SvaraRaderaAnonym: Jag förstår din poäng men att maxa(jag antar att du menar tävlingsfart) hela distansen på träning är inte något jag tror på. Jag kör många av mina kvalitetspass (de som har exempelvis längre intervaller) i just tävlingsfart. Allt för att vänja kroppen vid de farterna. Men att köra hela distansen i ett svep. Det sparar jag till just tävlingar.
SvaraRaderaSå jag kommer nu försöka tävla en del framöver för att få till det hela och att inte ta det för allvarligt.
Leif: Jag kommer tävla mer och eventuellt kapa bort huvudet så jag slipper hjärnspöken (ett annat plus med det är ju att en massa dövikt försvinner ;-) )
SvaraRaderaKatarina M-I: Tack! Ska släppa detta och blicka framåt och längta till det jag gillar mest. Att träna.
SvaraRaderaAhhh, råd hit och dit - inget funkar väl för alla och det är ju bara att köra på så kommer det förr eller senare...
SvaraRaderaJag håller ändå med anonym och jag har alltid svårt att inte tävla med mig själv på varje pass, oavsett om det är löpning eller nåt annat. Kanske att det inte är optimalt om man ska bli världsbäst, men det ger ganska bra resultat för mig. Min lilla trånga hjärna har svårt att förstå hur man kan träna på ett sätt och sen tävla på ett annat sätt, även om man givetvis måste har lite uppbyggnadsfaser ibland och så. Vill man bli bra på att springa riktigt fort 10km då måste man väl träna på att springa riktigt fort 10km?
/Marcus
(som bommade sub40 på milspåret med 17s och tänker träna mer på att springa så fort jag kan)
Marcus: Jag håller med om att det finns lika många bra sätt att träna på som det finns utövare. Det som passar mig är ju inte solklart att det går att applicera direkt på dig.
SvaraRaderaJag ska försöka skriva ett inlägg om hur jag ser på träning och träningsupplägg, ur mitt perspektiv. Ska dock skriva lite kort som ett svar till dig.
För mig är träning, träning och tävling, tävling. Självklart så kommer en liten tävlingsdjävul fram ibland på träningspassen då jag försöker springa om någon eller liknande. Men att springa max (tävlingsfart på milen) i 10 kilometer känns för mig främmande. Det kanske är för att jag kommer från ännu längre distanser där det skulle vara helt klart dumt (min åsikt) att köra maran eller exempelvis Lidingöloppet på max innan själva tävlingen.
I min träning har jag ofta moment där jag tränar på tävlingsfart men inte hela distansen. Detta för att inte slita för mycket på kroppen och för att återhämtningen inte ska bli för lång. Det är alla pusselbitarna i träningen som ger en bra grund för att kunna maxa på tävling och få ut det som finns i kroppen.
Det kan vara så att jag tränat fel men jag tror att det mesta sitter i huvudet. Att jag behöver komma ut komfortzonen.
Hoppas, Marcus att du tar de där 18 sekunderarna inom en snar framtid och att du fortsätter träna på det sätt som du tror på.