Hatpass=måstepass

Nej, det var lite taskigt mot snabbdistansen att kalla det för ett hatpass men så populärt hos mig är det inte.

Igår så var det 6 kilometer på schemat i tävlingsfart. Tanken var att springa snabbare än vad jag gjorde i tisdags. Det var inte en vanlig torsdag utan det var sista torsdagen innan sommaruppehållet för Sub40-gruppen samt att det var finbesök från Dalarna i form av Leif.

Jag fick lite onda blickar av mina medlöpare när det framkom att det var jag som önskat kvällens pass. Det är inget att be för om jag ska komma under 40 minuter. Då behöver jag köra hårda pass lite längre sträckor. Att lära mig jobba mentalt så att jag inte stannar bara för att det tar emot lite.

Nåväl, vi gav oss av till Lill-Jansskogen. Det skulle bli en kuperad bana. Lisa hade kallat in Rubin för att springa med oss då hon inte kände sig helt kurrant i benet.

Planen var att köra på två välbekanta slingor. Först 1700 meters varvet som består av en del backar och sen det kortare 600 meters varvet som är platt men har en 180 graders sväng att slira runt på. Vi skulle köra varannat varv så det skulle bli ungeför 2 varv på det långa och 2 varv på det korta och sen som avslutning köra det långa tills vi hade fått ihop 6 kilometer.

Hela dagen hade jag känt mig lite smånervös men det hade avtagit och nu var det bara känslan att detta skulle genomlidas och jag skulle göra det bästa av situationen.

Joachim och Mattias satte av och vi andra hängde på. Kanske inte så bra med tanke på att vi ahde lång väg fram till målet. Ganska snart drog jag ner på tempot för att inte dö helt. Efter ett varv av varje kände jag mig trött, riktigt trött men det fanns ingen chans att vika ner sig för Rubin körde hårt med pepp och uppmaningar. "Stay here! Just behind Gunnar! Keep up the pace!"

Det är både stärkande och irriterande med en skrikande coach i örat men jag kände aldrig att jag ville nita honom utan det var exakt detta jag behövde. Någon som kom igenom min mentala spärr och som fick mig att hänga i. På det andra långa varvet kom vi ikapp Mattias som inte hade en bra dag. Så nu jagade vi Joachim alla fyra. Nu kändes det segt i kroppen men det vara bara att mata på. Inte tänka på hur benen var trötta eller att andingen var intensiv. Jobba framåt.

"Ellinor, if you don't run just behind Gunnar, I will give you an extra k. And I know you don't want that!" Helt riktigt, Rubin. Jag jobbade mig upp i rygg och det kändes helt plötsligt ganska så lätt att springa. Jag fick upp kroppen och var i mer attackposition. Nu gäller det att orka hålla detta den sista kilometern. Det var tungt och jobbigt men jag ville inte stanna. Då skulle jag inte komma i gång igen.

Då hände det, mötte ett gäng löpare från andra hållet och jag krockade med en tjej. Vi vek av så att säga åt samma håll. Ingens fel och ingen blev skadad. Dock fick jag ur mig ett par svordommar som inte var riktade mot tjejen utan mot det faktum att jag tappade rytmen och farten för en stund. Gunnar och Mattias for i väg i fjärran men jag tog mig samman och orkade jobba mig tillbaka till position.

Nu var det bara viljan som fick mig att ta mig upp för den långa backen. Det gick inte fort och jag tappade en hel del på killarna. Kunde ta igen en liten aning på platten men kom aldrig ikapp innan klockan stannade på 6 kilometer (24:56).

Riktigt, riktigt trött men samtidigt härligt att jag lyckades genomföra passet. Nu ska jag bara få ihop det när jag springer själv.

Leif gjorde en bra insats i sin debut och körde på över sin maxpuls. Det fanns alltså några slag till att pressa ut. Härligt!

I och med detta pass så kom jag upp i vit grupp i Sub40 och har fått en vit, fin tröja.