Hur gick det?

Efter att ha träffat Petra , Maria, Miranda, Hanna och Sara gick vi bort mot start- och målgärdet. Solen lyste och det var miljarder med kvinnor som gick, precis som vi, i grupp och snackade. Ljudnivån var hög.

Efter lite fotande och snack med Peter Siepens (Petra alltså) var det dags att lämna in väskor och värdesaker. På denna lilla stund lyckades jag tappa bort gruppen men som tur var fann jag dem igen.

Idag var jag inte nervös eller kände mig pressad. Det var ingen idé att känna så när det inte är tidtagning och tävling. Planen var att försöka hålla 4:05 minuter per kilometer så länge jag bara orkade.

Jag hade planerat att värma upp i ungefär 4 kilometer innan och köra den sista kilometern i planerad fart. Det blev inte så i villervallan utan jag skrapade ihop 5 minuter löpning innan start. Inte optimalt men bara att gilla läget.

Jag lyckades få en bra position ett par rader bakom täten. Hälsade på Frida och gick in i min lilla bubbla. Strax efter start delar sig loppet i två vägar. Antingen kan man springa över gärdet eller köra en skogsväg. Jag valde vägen, efter att under uppvärmningen konstaterat att det var alldeles för knöligt och riskfyllt att springa där. Och det kändes ännu bättre att ha valt vänstervägval när även eliten gjorde det.

När vi kommit in i skogen efter kanske 200 meter såg jag Frida och tänkte att henne kan jag använda som omedveten hare men jag lyckades trampa om och sen såg jag henne inte mera under loppet.

Nu kom vi ut på en snutt gräsäng och då hände det jag fruktat. Jag trampade snett och svor högt och ljudligt. Det gjorde ont men jag sprang vidare och insåg att det inte var så farligt. Smärtan försvann och vi kom snart ut på asfalten vid Statoil.

Den första kilometern hade jag 4:02 på. Här ska påpekas att kilometerskyltarna satt inte riktigt helt rätt. Enligt Vår Ruset sprang jag den första kilometern på 3:54 och sen kilometer två på 4:21. Men jag höll samma fart på båda. Nåja, inget att gnälla över. Så är det på landsvägslopp. Det är totalen som räknas.

Här hade jag hittat nästa hare att nyttja. En tjej i lila tröja och (ni får ursäkta här)en väldigt snygg häck. Hon hade ett bra tempo och idag skulle jag träna på att INTE tappa utan våga hänga på. Det gick bra. Jag var en aning långsammare denna kilometer (4:06) som sträckte sig till strax innan hårnålskurvan.

Här började de negativa tankarna komma och huvudet började bombadera mig med en massa strunt. Som moteld lät jag benen jobba lite hårdare och arbeta sig fram till en liten klunga på 4 personer. Då tappade jag den lila tröjan men jag hörde henne flåsa i örat. Det var helt okej, det var min tur att dra.

Den fjärde kilometern är den tyngsta då det är en ganska lång backe upp till Stora Skuggans värdshus. Och fast jag jobbade med backlöpningen och inte lät backen ta över och dra mig nedåt hamnade kilometer 4 på 4:16. Ingen katastrof men här har jag att jobba på. Både att få till det mentala och sen satsa ännu mera i backarna.

Den sista kilometern gick ganska segt men inte så att jag kände att det belv värre. Utan jag hamnade i en lunk som jag inte riktigt tog mig ur. Den sista kilometern kunde jag ändå snärt upp till 4:08 minuter per kilometer.

Kilometertiderna är från min Garmin då det inte är en kontrollmätt bana (så vitt jag vet i alla fall) men runt 5 kilometer är den. Och snittet från Garmin sa 4:07 minuter per kilometer. Min tid jag hade var på min klocka 20:43.

Det viktigaste är att jag kände mig bättre mentalt och kunde jobba mera med en pulsnivå som låg där den skulle. Frågan är om jag skulle orka i 5 kilometer till i samma tempo. Vet ej men jag hoppas.

Eftersom jag inte fick till vare sig uppvärmning eller nerjogg så blev det en distanslöpning nu på morgonen. Körde en sväng över Söder och njöt av den vackra morgonen. Foten känns inget i utom om jag böjer den i samma riktning som jag vrickade till den, så jag låter bli att utföra den rörelsen.