Österåkersmilen

I år var det dags att springa Österåkersmilen. En liten lokal tävling i Åkersberga. Det känns nästan som hemmaplan då vi har vårt "land" där.

Planen för dagen var att hålla 4:05-tempo i 5 kilometer och sen springa hur jag vill för att sen öka de sista 500 metrarna för att öva på att spurta (ytterligare en svaghet jag har).

Träffade Jonas och Karin innan start för en presentation. Jonas och jag kom i kontakt med varandra via mitt rop på hjälp. Det visade sig att vi båda tränas av Lisa Blommé och efter mycket om och men ska vi springa Parloppet på tisdag. Vi värmde upp tillsammans och försökte hitta banan, vilket var väl utmärkt men vi hamnade in i knatteloppet och min plan att ha sett banan innan gick om stöpet.

Snackade lite med Kjell och Anna som skulle pröva lyckan i norrort. Kul att ses och prata lite. Min nervositet släppte en aning.

Placerade mig i hyfsat i startfållan och kom i väg bra. Det var bara ett gäng älgar som var i vägen i början. Bara för att man är med i lagtävlingen så behöver man väl inte springa hand i hand och ta upp hela vägen? Men lite arg blev jag och det tände mig. Här skulle det springas. Inga älgar skulle slå mig!

Såg att jag låg som 4:e tjej och jag hade bra fart, det vill säga inte alldeles för snabbt. Men strax kom jag om två av dem och låg tvåa efter kanske 400 meter. Framför mig trodde jag att det var en OK Österåkerstjej men när jag kom lite närmare så såg jag att det var Dace Landström från Vallentuna.

Första kilometern klockades på 3:49. Aningen för snabbt enligt min plan. Taggade ner lite och jobbade med att hitta flytet och rytmen. Ville få känslan av att glida fram.

Kände efter lite och kollade genom hur kroppen kändes. Ingen syra i baksidorna, som brukar komma då jag springer som en slugger. Jag gjorde alltså rätt.

Dace låg där en 20 meter framför mig och jag mötte henne vid vändpunkten efter dryga 2 kilometer. Nu gick banan på grus och faktiskt lite gräs på andra sidan av kanalen. Och här kom banan enda backe. En liten, kort historia som visserligen var lite brant men inget att hänga upp sig på.

Jobbade på, fokuserade på att ha aktiva ben, aktiva fötter. Verkligen känna att jag "var på tå". Nu började den starka blåsten märkas, självklart motvind men jag nedslogs inte utan njöt av publiken som hejade duktigt.

Började närma mig varvningen och jag hade så smått kommit ikapp Dace. Spännande, hur skulle jag göra? Fortsätta med min plan eller gå på placering? Jag valde att köra på min plan. Det viktigaste för mig var inte att springa strategiskt utan att jobba på ett årsbästa och få en nytändning i träningen.

20:20 hamnade min 5 kilometers tid på. Lite före plan med andra ord. Och det kändes bra i kroppen. Min vanliga dipp efter 3 kilometer hade jag jobbat mig igenom och inte tappat tid på.

Strax före 6 kilometer kom jag i kapp Dace och hon hör väl mitt flås, vänder sig om och gör en tjurrusning i några meter så hon hamnar före ett gäng killar. Blir alldeles paff men låter henne hållas. Jag fokuserar på att försöka hålla farten en stund till. Men vid 6 kilometer går jag om och tänkte att nu kan jag dra en stund.

Men blir själv. Nu börjar jag bli trött. Jobbigt att fokusera, håller dock ihop det bra fram till den lilla backen. Då blev jag riktigt tung i gumpen och tappar massor. Inte ett enda studs i benen då. Sämsta kilometertiden. 4:21.

Spottar upp mig och tänker att nu är det bara två ynka kilometer kvar och jag har faktiskt chans på vinst. Jobbar, jobbar och jobbar. Hinner dock le till publiken som hejar. Det är bra med publikstöd.

Vänder mig om och ser att Dace inte är oroväckande nära men jag har ett moment kvar i min plan. Att spurta när det är 500 meter kvar. Jag börjar redan vid 9 kilometersskylten. Växlar upp och försöker springa snyggt, flyger fram och det känns kalas.

I centrum var det massor av folk och det skriks och applåderas på upploppet. Jag springer in på nytt personbästa med ett stort leende. 41:10.

Banan var löjligt platt men en hel del knixar. Om arrangörerna sanktionerar tävlingen och kontrollmätte den (dock så tror jag att den är ganska så precis 10 kilometer. Stämde bra med Garmin och min känsla) samt breddar själva banan på vissa ställen skulle de kunna promota den som en snabb bana och trevligt arrangemang.

Nästa gång ni är på torget i Åkersberga måste ni spana in konstverket som avtäcktes igår. Där kommer mitt namn stå ingraverat.

Vann fina priser: En löparjacka, en blomsterkvast, guldmedalj (förutom den man fick när man gick i mål) samt en staty som gjorts i Wira bruk. Träffade konstnären men vet dock inte namnet på honom. Fin var statyn.