Helgen som var

Jag var på yogakurs i helgen. En kurs som fokuserade på teknik och att sitta still. Det är verkligen inte lätt för mig att sitta still och bara vara. Det är som om min kropp består av en massa myror. Och det gör ont i kroppen om jag är still för länge eller om jag sover för länge. Men det är bra att öva upp sin förmåga att hitta lugnet och balansen i tillvaron. Så nu kommer fokus på mina yogatillfällen vara att våga sitta still.

Det finns massor jag skulle kunna delge och berätta men min känsla är att det inte är speciellt intressant att läsa om. Dels kommer texten att bli platt och inte ge den upplevelse eller aha-känsla som jag fick i helgen och dels är yogan som jag upplever den väldigt tvärt emot löpningen. En antagonist som inte är att bara sträcka ut kroppens muskler och motverka eventuella skador utan även går in i djupet, in i medvetandet och detta är ju en löparblogg med prestation.

Och jag vill inte pracka på er något så jag bespar er allt "flum".

Men igår kom jag i alla fall i väg på ett löppass. Planen var egentligen att springa 3x4x400 meter på bana men efter all yoga reviderade jag planen till att det skulle bli ett distanspass med lite farthöjningar.

Efter ett par kilometer reviderade jag igen och la in intervaller och då 10 stycken på 2 minuter vardera. Vilan bestod i 45 sekunder gåvila.

Jag sprang runt Kungsholmen och när jag sprungit ett par intervaller sprang jag om en tjej som höll ett helt okej tempo. Under vilan, gick jag tillbaka i färdriktningen för att spara sträcka. Då mötte jag tjejen igen.

När jag sprungit om henne ett par gånger så nickade jag som hälsning och log mot henne som för att nästan be om ursäkt för att jag svassade runt henne som en hundvalp. För det känndes lite dumt. Hon hälsade glatt tillbaka och sa att det såg fint ut. Jag tog detta som ett godkännande att det var okej att springa fram och tillbaka kring henne.

Det var kalas att ha en farthållare/hare/draghjälp. Det tog mig runt 60 sekunder att springa i kapp henne och sen var det bara en minut som jag behövde jobba själv på. Vi höll på så en stund och vid sju började nerräkningen. Tre stycken kvar, ropade jag till tjejen och fick tummen upp som svar.

Jag avverkade intervallerna på ett bra sätt. Pulsen över 90% av max och tiderna under 4 minuter per kilometer. Jag kan konstatera att utan kvinnan i grön Spring Time, Monte gordo-tröja hade jag aldrig orkat köra passet på detta sätt.

Det är toppen att hitta löpsällskap lite spontant i kvällningen. Och då sprang vi egentligen inte ens tillsammans.

Namaste!