Kokande hjärna

Intervaller på Stadion igårkväll. Kvicksilvret visade ungefär 29 grader, det var nästan så asfalten mjuknade under fötterna.

Jag hade vätskeladdad hela dagen och hoppades att det skulle räcka och för en gångs skull så hade jag med mig en välfylld vattenflaska.

Hela gänget var samlat. Några nya från Running Sweden som jag inte träffat innan men även Sub40-gänget var där och då med den glädjande upplevelsen att Mattias var tillbaka. Bara det gjorde att kvällen kändes bra redan innan start.

Coach Lisa samlade ihop oss och gick igenom kvällens pass. 3x(1000 + 600 + 400 meter) med vila 60-60-120 sekunder. Efter löpskolning inklusive häckövningar fick vi förmaningen att inte tänka på att det är varmt utan köra på men att ändå inte gå ut för snabbt i början. Spara en liten aning på krutet.

Vi gav oss av på den första tusingen, Mattias, Roger, Erik, Aimee, Jonas och jag. Det kändes bra i benen. Fördelen med denna värme är att mina muskler mår tipptopp, det stramar ingenstans och den gamla bristningen gör sig inte alls påmind.

Det rullade på och Lisas förmaningar var som bortblåsta i stiltjen. Jag kom in på 3:46 minuter per kilometer. Kände mig lätt skräckslagen inför det faktumet. Det var inte bara yxan jag kört i båten utan jag hade sprängt hela skiten i luften.

Bara att bita ihop och springa vidare på nästa. Kändes okej i benen men visst hade monsteröppningen satt sina spår. Vi försökte växeldra och köra klunga. Det gick helt okej. Jag kämpade med att inte skapa lucka till personen framför. Oftast vard et Jonas eller Erik och på slutet drog Aimee mig över mållinjen. 2:12 på denna så det kändes som om jag i alla fall kunde hålla hyfsad fart.

En kort minuts vila innan sista i första serien. Nu började det bli tungt. Benen ville inte riktigt vara med men jag körde på mitt gamla beprövade sätt att tänka teknik och att bli lätt i steget. 1:24 på den. Lång skön vila innan nästa serie.

Värmen var påtaglig och jag drack mitt ljumna vatten. Dags för nästa tusing.

Hua, nu gick det verkligen tungt. Jag ville inte vara med men jag kämpade. Och kämpade, och kämpade. Fick nyttja de andra till tusen och kunde inte ge tillbaka. Det var en kamp att inte tappa lucka och att täppa till. 3:53 minuter på den. Helt okej. Är fortfarande under måltiden 3:55 så jag får vara nöjd.

Kort vila och sen en halvlång. Ett och ett halvt varv. Illamåendet börjar komma men det är bara att bita ihop och kämpa. Inte tänka och känna bara göra. 2:18. Nu börjar verkligen den alldeles för snabba första intervallen göra sig påmind. En massa pepp av Lisa gör allt uthärdligt och jag vill verkligen inte vika ner mig.

Nu springer jag som i ett töcken. Jag bara fokuserar på att ta mig i mål och få vila. 400 meter på 1:27. Det är inte några supertider men jag tog i allt vad jag hade och kom upp i puls på ett bra sätt.

Sista serien. Jag längtar att det ska vara över. Idag är jag trött, sliten och mår illa. Riktigt illa. Men jag ska inte släppa det här och låta huvudet ta över.

De sista tre intervallerna är hemska men jag matchar förra seriens tider på sekunden och det känns toppen. Jag fick till ett bra pass även igår men jag skulle inte ha fixat det utan hjälp av mina medlöpare. Det är guld att ha drag- och putthjälp.

Efter att ha legat helt avslagen en bra stund på gräsmattan blev det en kort nerjogg barfota. Då upptäcker jag att jag springer knasigt. Det beror inte bara på att jag är trött. Jag springer inte på hela framfoten utan glömer att sätta i stortårna. Inte undra på att det känns konstigt ibland och att mina stortår alltid pekar uppåt.


Favorit i repris.