torsdag 21 oktober 2010

Ett kärleksbrev till alla er som kämpar

Jag försöker vara personlig i min blogg men är inte ofta privat. Det har inte känts som om jag velat öppna upp hela mig för omvärlden.

Men just nu, när det snurrar liknande tankar runt mig känner jag ett behov av att lufta lite erfarenheter och funderingar. Det kan bli ostrukturerat och ibland inte lätt att följa men jag hoppas att ni följer med hela inlägget. Tanken är inte att det ska vara ett flåshurtigt inlägg om att "allt går" eller liknande. Varje dag är en kamp, varje stund ett berg att bestiga. Jag är väl medveten om det. Min tanke med detta inlägg är att sträcka ut en hand och ge en kram. Era egna erfarenheter och känslor är bara era och det kan ingen ta ifrån er.

För knappt 5, 6 år sedan hade jag ätstörningar. Jag skriver hade, även om det aldrig har helt gått ur det beteendet.

De utlösande faktorerna var en blandning av en stressreaktion på mycket jobb, struligt privat liv med separation och en 30 årskris men allt startade egentligen mycket tidigare.

Redan när jag var liten var jag stor. Inte i bemärkelsen tjock eller fet men lite knubbig och framför allt var jag lång och hade en tidig utveckling. Jag såg mycket äldre ut än vad jag var. Jag fick höra en del av både vuxna och barn och nu som vuxen har jag insett att jag har aldrig ”fått vara” liten och söt.

Detta har präglat mig mer än vad jag visste om och det sådde ett frö om att jag var STOR. Men det har aldrig stoppat mig från att idrotta och röra på mig dock har jag alltid klätt mig i stora döljande kläder under hela uppväxten samt haft inställningen att mig är det ingen som kommer älska. Kul som kompis men inget mer.

Nåväl, åren gick och jag tänkte inte så mycket på saker och ting. Det rullade på och jag trivdes med livet men tillslut så går det inte som tänkt och jag var inte så väl förberedd på att det går att köra i diket.

Vilket jag gjorde med ett brak. Det var hur hektiskt på jobbet som helst, jag hade brutit upp ett 10 års långt förhållande och inledde en väldigt destruktiv period av mitt liv.

Jag vill inte gå in i detaljer men jobbigt var det och för att ta kontroll över något slutade jag att äta. Det enda jag fick äta var det som jag förbrukade i träning. Att jag hade någon basal förbränning låtsades jag inte om. Så pass påläst var jag att jag egentligen visste att det förhåller sig så. Men det örat ville jag inte lyssna på. Så det blev en spiral med en massa träning och mat på det som inte räckte till. Jag kunde inte sova ordentligt utan sömnen låg på ungefär 4-5 timmar per natt med en träningsdos på 10 timmar i veckan. Hela kroppen gick i spinn!

Och det blev sedan inte bättre när jag bestämde mig för att börja löpträna mer seriöst. Träffade underbara människor som sprang. Och jag ville ju göra som de. Tränade på och la om gymträning till löpträning så att veckodoserna kom upp till ca 8-10 mil i veckan på ganska så kort tid.

Folk sa åt mig att jag inte skötte mig bra men när du är inne i den bubblan så lyssnar du inte. Det var inte så att jag var supersmal och var anorektisk men jag såg sliten ut. Det spelar ingen roll att en kompis sambo säger att du ser ut som en tjackhora eller att en massagelärare nyper dig i skinnet så att huden stannar kvar på grund av uttorkning. Och det är inte att du äter lite som gör att håret bara faller av och faller av så att det blir tunt som babyfjun, den kopplingen gör du inte.

Och att jag svimmande efter en träning på tunnelbanan var ju bara att jag druckit för dåligt och inte att hela systemet var dränerat på energi.

Nu när jag ser i backspegeln så undrar jag hur dum i huvudet jag var. Antagligen totalt och det är ju inte konstigt. Det fanns ju ingen bensin i systemet som kunde få logiken att fungera.

En dag när jag vaknade så ville jag inte gå upp. Jag ville inte gå till jobbet. Då insåg jag att det var något som var fel. Total fel. Men jag hade förstånd nog att söka hjälp. Jag var hemma i tre dagar och gick sedan i terapi för att få hjälp med min mat och med mitt övriga beteende. Det tog ett par år att jobba igenom allt och det var så skönt att inse att det inte är prestationen och kontrollen som räknas. Att det är okej att bara vara och vara bäst på att vara jag.

Men ibland kommer de onda tankarna tillbaka som gör att jag måste göra ett extra träningspass eftersom jag åt så god äppelpaj i helgen eller att vågen visar lite mer än förra veckan. Då är det kämpigt och då får jag plocka fram verktygslådan och bearbeta bort allt dumt och be att få fler kramar än vanligt.

Detta inlägg tillägnar jag alla er som har eller haft demoner som intagit kropp och knopp. En dag i taget – ett steg i taget…

På en köttrestaurang i Brasilien i ett annat liv, i en annan tid.

20 kommentarer:

  1. Ellinor, vad du är stark som delar med dig av detta och som kan se på det med sådan insikt. Det är sant, var dag tar vi ett steg i taget, hela tiden. Det är lätt att ligga på gränsen, svårare att se att man gör det och än svårare att våga kliva därifrån.
    Stor kram - du får ha den innestående till en dag du behöver den om du vill ;)
    Madeleine

    SvaraRadera
  2. Vännen, du var inte dum i huvudet när du gjorde som du gjorde för många år sedan. Du är inte heller nu dum i huvudet! Du är världens bästa vän som alltid finns där med en massa energi och en massa glatt humör, som du delar med dig av!

    Jag förstår precis allt som du skriver om för jag tror att samma tankar och destruktiva handlande tyvärr finns hos många tjejer och jag är inte ett dugg bättre!

    Jag hoppas att jag kan finnas där för dig när helst du vill att jag ska göra det! Jag vill det och jag hoppas att du känner att jag gör det!

    Tills vi ses så får du en varm kram här! När vi ses ska du får en på riktigt!
    Kram tjejen!!!!!!!!!

    SvaraRadera
  3. Problemet är att man inte hamnar i det där träsket för att man är "dum i huvudet" utan för att det finns så mycket runt omkring som är "dumt i huvudet". Yttre omständigheter som blir til inre omständigheter som blir till dåliga tankar och destruktiva beteenden.

    Jag har liksom så oerhört många andra varit nära att falla dit ordentligt jag med, men på något sätt orkade jag ta tag i mig själv innan det gick för långt. Då och då kan jag se tendenser till dåliga tankar komma krypande, men eftersom jag lärt mig hur de "ser ut" har jag lärt mig att bara ignorera och trycka bort dem. Och ju längre tiden går, desto mer sällan kommer de. Förhoppnignsvis ger de upp förr eller senare.

    En stor varm kram till dig från mig!

    SvaraRadera
  4. Du kan få hur många kramar du vill av mig! Känner så igen mig i det du skriver, jag har också alltid varit ”stor” och dessutom ”bullrig”. Lite manhaftig och uppfattades inte som kvinnlig när jag växte upp. Rätt så jobbigt och självklart började man laborera med maten och växla upp träningen för att bli liten, smal och söt. Nu är det kloka människor som du som hjälper till att påminna mig om hur destruktiv den tiden var. Vill inte ha den tillbaka! Kram på're!

    SvaraRadera
  5. Jag har inte haft några sådana demoner och kan inte relatera till det, annat än att det såklart måste vara jävligt!

    jag känner dig inte men den enda gång jag har träffat dig "i farten" (Kungsholmen Runt) så spred du minsann pepp och energi omkring dig och en sådan person verkar du vara tycker jag! En frikostig person som sprider energi omkring dig! Starkt av dig att dela med dig!

    Mvh
    Staffan

    SvaraRadera
  6. Jag tycker tyvärr man kan se rätt mycket av dessa tendenser hos flera kvinnliga träningsbloggar (ja det är tyvärr oftast kvinnliga) men många försöker dölja det med att de bara tycker om att träna.
    Oftast är det en väldigt hög fokus på hur mycket man har gått ner och hur mycket midjan har krympt.
    Mitt ex anklagade mig för att ha en ätstörning då hon inte kunde förstå hur jag kunde vara så smal trots jag åt mycket. Jag har en konstig ämnesomsättning och har alltid haft och har legat på samma vikt +-1-2 kg sen jag var 15 (är 29).

    Jag tycker det är väldigt vettigt och bra att du tar upp detta och står för din historia. Det är genom att lära sig av sin historia som man tar sig framåt och nu vet du vad du ska göra när dessa tankar kommer.
    Starkt gjort!

    MVH
    Kalle

    SvaraRadera
  7. Jag skrev en väldigt liten text om mat på bloggen nyligen. Och jag konstaterade att det inte alltid är så enkelt som det borde vara. Mat är makt. Mår man skit kan det vara det enda medel man "ser" just då för att stilla sin oro. Antingen stoppar man i sig för att fylla ett tomrum eller så äter man inte alls för att ta tillbaka någon slags kontroll.
    I efterhand är det lätt att vara klok. "men herregud, hur kunde jag göra så, hur tänkte jag". Jag tror att vi alla gör våra val så bra vi kan i varje given situation med de medel som finns att tillgå just då.
    Idag kan jag bli så ledsen när jag ser unga snygga tjejer som står och klankar ner på sig själva, nyper sig i det obefintliga fettet och suckar att de måste äta mindre. Jag vill bara ruska om dem och ropa "Njut, lev här och nu! Tänk inte så mycket på mat!!"
    Det är inte så svårt med mat, inte när man mår bra, då går det av sig själv.

    Du är verkligen en glädjekälla, inspirerande målmedveten, snygg och stark. Samtidigt är det ledsamt att du mått så här, men glädjande att du tog dig vidare!

    Keep it up!

    SvaraRadera
  8. Viktigt inlägg. Du är fin, det var alldeles för länge sen, KRAM!

    SvaraRadera
  9. Madeleine: Tack för din kram. Och du säger något väldigt klokt. Att våga ta steget bort från det dumma. Att våga tappa "kontrollen". Det är inte det lättaste.

    SvaraRadera
  10. Maria: Ja varför kan vi inte vara nöjda med det vi har och se potentialen i den fina maskin (kropp) vi alla har. Men det kanske är så att vi med sånna tankar drar oss till idrotten för att kunna kontrollera och göra det "legitimt" att härja runt med oss själva?

    SvaraRadera
  11. Andréa: Att hitta verktygen när de onda tankarna kommer och våga använda dem är stort och bra. Vi får jobba med oss själva och tack vare det försöka lyckas spilla över den kraften till de som inte riktigt orkar just nu.

    SvaraRadera
  12. Petra: Huvudet på spiken. Inte alltid kul att vara lång även om man räcker en bit i högerkrokarna :-) Vi får peppa varandra och på minna att det är okej att vara sig själv och att det man har är fullt tillräckligt.
    Kram

    SvaraRadera
  13. Staffan: Det är bra att du inte har demoner och bara att du läser gör mig glad. Det ger mig styrka och jag tror att du ger andra i samma situation styrka.

    SvaraRadera
  14. Dunceor: Ja det är en hel del snack om vikt, mått och vad man käkar. Och ibland känns det som att det tävlas lite i hur "nyttigt" och lite man kan äta. Jag kan känna att sådant triggar mina dumma tankar fast jag vet att det inte gynnar mig och min träning.
    Hoppas att din ämnesomsättning fortsätter att vara som den är och att du känner dig nöjd och glad över din kropp.

    SvaraRadera
  15. Katarina: Du skriver så klokt och jag tar med mig dina ord ner i min verktygslåda att plocka fram om det skulle behövas.
    Mat är makt. Så sant.

    SvaraRadera
  16. Sofy: Tack! Backintervaller snart? :-) Kram

    SvaraRadera
  17. Jag upplever också dig som en mycket glad och stark tjej och enormt vänlig! Jag blir glad då jag träffar dig!

    Även jag kan känna igen mig i en hel del i det du skriver, jag var också väldigt destruktiv en gång i livet men det gav sig uttrycket i lite andra former.

    Tack för att du delat med dig och en stor kram till dig!!!

    SvaraRadera
  18. Carina: En kram till dig med för att vi lyckades ta oss ur det destruktiva. Vi klappar oss själva på axeln idag och är nöjda!

    SvaraRadera
  19. Jag blev sjuk för drygt tio år sen. Eftersom jag samtidigt var sjuk i kroppen kunde jag inte träna. Istället svalt jag. När kroppen sen blev friskare hade också psyket blivit bättre, om än inte bra. Då skulle jag börja träna och poff, så föll psyket också tillbaka. Det gick liksom inte att hålla en normal träningsdos och matintag.

    Så jag blev tvungen att sluta träna igen och bara fokusera på att äta. Efter ett par år vågade jag faktiskt börja träna och numera fungerar det rätt bra. Jag har också panikträningar efter en stor middag och ibland så smyger sig fingrarna mot munnen, men numera stannar de halvvägs.

    De här demonerna lär vi få slåss med länge till. Men vi ska fan i mig aldrig släppa in dem igen!
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  20. Din blogg är nog den mest ärliga och uppriktiga i träningssfären jag läst, med glädje och depp och hela gråskalan däremellan, i vardag och i träning. Det har jag tyckt länge. Ovanstående starka berättelse förstärker bara det intrycket. Jättekram och ha en görfin semester, E!

    SvaraRadera