söndag 17 oktober 2010

Nu är det match!

Äntligen har jag sprungit ett pass på över 10 kilometer. Och jag gjorde det gnolandes och med ett leende på läpparna. Ja, inte bokstavligt gnolande så att det hördes, utan inombords var det en glad liten trudelutt som spelades.

Igårkväll var det en underbar löptur. Jag hade som max 55 minuter att springa och i min värld just nu är det ett långpass. Så med maken som sällskap den första halvtimmen sprang jag runt Kungsholmen. Inte speciellt kuperat eller terrängaktigt men det var vad som bjöds.

Det var något speciellt med kvällen. Det bara flöt på och jag hoppades att turen aldrig skulle ta slut. En underbart rosa och vacker himmel ramade in Västerbrons siluett och jag blev alldeles kär i Stockholm.

Det var en stund sedan jag hade ren löpglädje i kroppen.

10 kommentarer:

  1. Härlig läsning Ellinor!!! Sååå glad för din skull!!!

    SvaraRadera
  2. Underbart!! Du beskriver känslan riktigt bra!

    SvaraRadera
  3. Låter så underbart..... att Stockholm var så vackert men framförallt att du är igång på riktigt igen!

    Jag blir så glad när jag läser det du skrivit!!!

    SvaraRadera
  4. Andréa: Tack!!! Värmer gott :-)

    SvaraRadera
  5. Carina: Tack! Det känns fint och jag ser att även du har skådat ljuset i tunneln! Hurra för våra kroppar

    SvaraRadera
  6. hempa10: Lovely! Är en känslomänniska på gott och ont :-)

    SvaraRadera
  7. Maria: Raring! Nu kan vi snart köra riktiga långpass ihop

    SvaraRadera
  8. Underbar läsning, härligt att du e på gång igen...

    Och jepp, Stockholm är najs... säger jag som inte ens bor där men jag slås av det varje gång jag är där...

    SvaraRadera
  9. Swyzze: Jag ser ljuset. :-)
    Jo och även fast jag bor där behöver jag påminnas om dess skönhet.

    SvaraRadera