Ytterligare en dag i snöpulsningen tecken

Men igårkväll var det i sällskap med Månströmskan som skulle prova att springa i skogen med pannlampa.

Vi samlades vid KTH-hallen och monterade på oss pannlamporna. Sen bar det av. Vi började med lite stiglöpning med hård, packad snö för att värma upp. Efter några minuter hittade jag ett fint harspår som vi följde. Det gick rätt upp i skogen och berget. Redan efter någon minut var pulsen rätt så hög och våra flåsande andetag hördes. Men det var egentligen det enda som hördes.

Det är fantastiskt att vi kan springa i en skogsdunge mitt i Stockholm och det känns som om vi är i en storskog i Värmland. Alldeles tyst var det och mörkret omslöt sig kring oss.

Snön gick till en bra bit upp över vaden och mjölksyran började susa runt i systemet. Vi följde ett ganska så färskt rådjursspår men själva djuret hade nog försvunnit längre in.

Att springa i skogen i mörker är speciellt, det är magiskt. Det är bara det som du ser i lampans sken som finns. Allt runt om kring räknas inte. Det är bara du och lampan.

Vi sprang ut på en väg bara för att skaka ut lite syra innan vi fortsatte in i nästa dunge. Långsamt jobbade vi oss framåt och det riktigt känns i benen att de blir starkare och snabbare.

Vi fortsatte bort mot Universitetet och skogsplättarna där innan vi avslutade med en 30 minuter lång vägjogg via kohagen vid Husarviken. Vi fick tyvärr inte se de håriga highland cattles som brukar bo där. De var nog inne i lagårdsvärmen eller grävt sig en bivack.

Jag rekommenderar lite skogslöpning både med och utan snö. Äventyr i vardagen.

Foto: Petra Månström