måndag 28 mars 2011

Premiärmilen


Nu är tävlingspremiären avklarad. Eller riktig tävling var det ju inte. Jag startade i motionsklass i Premiärmilen.

För mig är det stor skillnad på motionsklass och tävlingsklass. Framför allt mentalt. Det känns inte lika mycket på riktigt att springa utan tävlingslinne.

Och det behövde jag igår. Att bara springa med en nummerlapp och öva på det.

Sprang från KTH-hallen där jag ställt bilen för att få en bra uppvärmning. Benen kändes okej men det gick tungt för att vara uppvärmning. Kollade på klockan och insåg att det kanske inte var så konstigt. För mig är det inte uppvärmningsfart att springa i 4:30 tempo. Lugnade ner mig lite och insåg att det fanns en liten tävlingsdjävul där inne. Jag brukar bete mig så spattigt innan ett lopp.

Strax innan Månzarakan mötte jag Sub40-Mattias av en slump och det var en mycket glad och energigivande händelse. Susade vidare mot starten och körde några stegringslopp på vägen.

Bytte några ord med gårdagens tredjepristagare, Lars Södergård, som gav tips om banan, vindförhållanden och taktik. Jag sög åt mig av tipsen och lagrade i minnet.

Träffade på Carina kring startfållan och försökte ge några peppande ord och råd mitt i mitt egna tvivel på mig själv och min kapacitet.

För ärligt talat. Jag var inte speciellt road av detta. Om jag hade en bra dag och vinden i ryggen kanske jag skulle kunna spring på strax över 43 minuter. Och det är ju 2 minuter över mitt personbästa.

Nåväl, det var bara att sprätta igång benen när startskottet gick och göra det bästa av situationen. Jag valde att inte springa med klockan utan jobba med den inre känslan och få fart på benen ändå.

Hela första varvet hade jag negativa känslor. Funderade på att ”bryta” vid 5 kilometer för att sen hänga på Carina på hennes väg till pers. Jag undrade om det verkligen var möjligt att inte komma någonstans i backen upp till Stora Skuggan. I backen nerför där fick jag staka för att överhuvudtaget komma framåt. Det blåste en hel del.
Grusvarvet levde upp till sitt namn och var extragrusat. Men hellre det än glansis. Banan var toppen fin och tävlingsstaben hade gjort ett kalsjobb med den. Men mjukt grus är ändå mjukt grus.

Rullade nedåt förbi 4H-gården mot Lappis och knöade mig uppåt i branta backen. Som tur är, den är kort. Och sen på platten hände det något. Jag fick in ett flyt i löpningen. Jag stolpade mig inte fram och jag kom upp i steget.

Vid varvningen såg jag att klockan var på runt 21: 15 och då fick jag en tändning. Räknade snabbt i huvudet att det fanns chans, om jag inte såsade för mycket, att kunna komma under 43 minuter.

Gjorde sällskap med två killar, en kort och en lång. La mig bakom den långa för att få lite lä. Dock började han sacka efter så jag gick upp och drog lite längs med Månza och en bit till. Sen händer det som inte får hända. Mitt ena skosnöre går upp. Vad är det med mig egentligen? Det är inte första gången i år som det händer. Visserligen på träning innan men det är inte okej.

Skosnören ska man ha knutna hela tiden!

Tappar den långa och den korta och har en 100 meter upp till dem. Då börjar jakten. Jag ska komma ikapp. Det är mitt mål med tävlingen. Jobbar mig sakta men säkert upp. Den långa har tappat fart så honom kommer jag om ganska så lätt. Tyvärr resulterar det i att jag hamnar i ett slags ingenmansland.
En bit upp till den korte och bakom mig fanns faktiskt ingenting. Var är de? Ligger jag sist?

Backen upp igen mot Stora Skuggan. Inte direkt en favorit men här finns det lite publik och de hejar glatt på mig. Clarence gör sitt hejarjobb storslaget även om han får en grimas till svar. Det skulle ha varit ett leende. Lovar!

Nu börjar jag bli trött. Men det är bara 2 kilometer kvar. Ingenting. Har ju bara 20 procent kvar. Runt 10 minuter. Försöker att jobba upp steget men får inte riktigt till det. Inte ens utför mot upploppet går det bra.

På upploppet möts jag av en vägg. En vägg av vind. Och jag kunde inte ge mer. Monica Kingstedt ser jag i ögonvrån springa om och jag hör Per skrika på mig att springa. Men det går inte. Det är som om jag ger upp lite den sista kilometern. Att jag liksom tycker att loppet är över.

Men jag kommer in strax under 43 minuter och jag lyckades få ihop matematiken även om målet att komma ikapp den korta inte lyckades. Känner mig ganska så bra i kroppen. Går och hejar in Carina i mål, som persar. Så roligt!

På kvällen känner jag att jag faktiskt har tagit ut mig. Jag börjar må illa och känner mig sunkig i kroppen. Så det blev en bra genomkörare helt klart.

Summasumarum är jag ganska så nöjd med loppet. Nu vill jag få till bra kvalitetsträning med snabbdistans och långa intervaller. Då kan det nog komma lite mer ur kroppen.

För övrigt så hejade jag på Petter på upploppet. Trodde det var någon jag kände då hans ansikte var så bekant.

14 kommentarer:

  1. Snyggt! Men du som även fuskat i orientering vet väl detta med att knyta skorna!

    SvaraRadera
  2. Ett bra lopp av dig, tycker jag!!! Får köpa lite tejp till dig så du kan tejpa ihop "rosetten" på skosnörena! :)

    SvaraRadera
  3. Leif: Menellerhur! Så pinsamt.

    SvaraRadera
  4. Maria: Jag vill ha råååsa tejp :-)

    SvaraRadera
  5. Håller totalt med dig. Inget linne, ingen tävlingskänsla. Men varför sprang du inte tävlingsklass? Sedan är det ju mer än OK att halvspringa in på sub 43;-) och det bådar ju gott inför resten av säsongen!

    SvaraRadera
  6. Galet att du kan springa så snabbt och ändå vara långt från pers! :) Synd att vi inte stötte på varandra föresten!

    SvaraRadera
  7. Härlig start på tävlingsåret!

    Det finns skor med kardborre, det kanske kan va´nåt ;)

    SvaraRadera
  8. Dubbelknut. Dubbelknut.

    SvaraRadera
  9. Bra sprunget!! Silver och sub43 med lösa skosnören..

    Jag lästa något tips innan tävlingen att Träning = dubbelknut, Tävling = trippelknut. Jag körde trippel :)!

    Tack för peppen, det behövdes verkligen på den där tunga målrakan!!

    SvaraRadera
  10. Runningskirts-Lena: Det sitter i mitt huvud. Jag vågade inte springa tävlingsklass med risk för psykbryt. Men nu känner jag mig mer bekväm och kommer nog springa i tävlingskass framöver. Kanske ska införskaffa en smurfblå löparkjol?

    SvaraRadera
  11. Andréa: Men jag hoppas att det var sista gången för i år :-) Det var synd att vi inte sågs, men nu när du har gjort återpremiär på löpningen får vi köra ett pass ihop m vagn

    SvaraRadera
  12. Marie är mitt namn: Med My little ponny på! Sånna skor vill jag ha! :-)

    SvaraRadera
  13. Jim: Hade det. Behöver tejp!!!!

    SvaraRadera
  14. Carina: De nada. Pepp är alltid kul att ge. Ska tejpa mina skosnören från och med nu. Gör ju det alltid när jag orienterar så det är bara att införa den rutinen här med.

    SvaraRadera