Torsdagströsklar

Torsdag betyder långa trösklar och idag var det inget undantag. Visste att kroppen skulle vara lite seg eftersom jag tog ut mig bra på tävlingen. Men jag ville genomföra träningen då det är den typ av pass jag verkligen behöver.
En liten grupp på fyra personer var vi som joggade bort mot Stora Skuggan och gamla Snömilenbanan. En kort löpskolning följdes av kvällens huvudpass. 10-12-15 minuter med 90 sekunders mellanjogg.

Min plan var att köra runt 4:10 till 4:15 minuter/kilometer och att hitta ett flyt, en känsla.

Det gick bra. Lite för bra den första intervallen. Landade in på 4:05 minuter/kilometer och jag bara måste lugna mig lite. Gjorde en U-svängsjogg för att samla ihop gruppen. Sen direkt på nästa.

Drog ner en aning och på Månzarakan mötte vi andra Smurfgrupper som sprang snabba 800-ingar. Försökte hänga på Emil och bita mig fast vid hans axel. Mosa på, hitta flyt och komma upp i steget. I backen upp mot Universitetet fick jag släppa lite och han fick en 20 meter. Guidade honom med ”höger”,” vänster” på väl valda ställen. Hörde i vinden att Gysing bara skulle köra 10 minuter på denna intervall, då han varit sjuk. Klok kille!

Nu kändes det lite segt trots att det gått lite långsammare (4:15 minuter/kilometer). Tanken på 15 minuter var inte roande. Här gällde det att hålla huvudet kallt, dela upp i små lagom stora bitar och bara låta benen gå. Sa till Emil att jag troligtvis inte skulle orka hela. En taktik jag har för att lura min kropp att den får hoppa av när den blir trött och jag hade även som mål att allt över 10 minuter var bonusminuter.

Jag är så lättlurad.

Försökte hänga på Emil men släppte i nerförsbacken vid Stora Skuggan. Den killen kan verkligen konsten att ligga på utför. Där har jag att lära. Målet blev att försöka jobba ikapp och inte släppa mera. Sekunderna sniglade sig fram och första minibiten kom aldrig. Men äntligen slog klockan över 5 minuter.
Jobbade på. Försökte slappna av i löpningen för att inte bli en slugger. 7 och en halv minut. Halvvägs.

Och sen helt plötsligt någonstans på Månza var det bara 2 minuter kvar. Vilken lycka. Jag hade rullat på i god fart utan att tänka på att det var jobbigt och besvärligt. Kunde pressa mig ytterligare och jag närmade mig sakta Emil där framme.
Snittade den sista på 4:11 minuter/kilometer.

En bra kväll men bra sparring.