lördag 13 augusti 2011

Mördande jobbigt

I veckan återupptog jag intervallspringandet. Jag visste om att jag hade tunga ben och en sliten kropp. Jag misstänkte att resultatet skulle bli där efter.

Men jag hade ändå en förhoppning om att klara hela intervallserien. 2x2 kilometer följt av 4x800 meter och sen en avslutning på 2x2 kilometer. Lång vila mellan (2 respektive 1,5 minuter). Ett riktigt grymt pass men jag var taggad.

Hittade en uppmätt fin sträcka på vägen ner till Nulltjärn. Det verkar vara en bana för rullskidåkare men jag nallade lite plats för att nyttja deras längd markeringar. De hade varit så snälla så de markerade var hundrade meter.

Efter lite uppvärmning och en skvätt löpskolning var det då dags att studsa iväg efter vägen. Den såg platt och fin ut. Jo, då det var den. I början. Efter 500 meter så började det slutta utför och fortsatte så i ytterligare 500 meter innan det planade ut. Väldigt trevligt men det finns ju alltid en baksida.

Jag skulle ju tillbaka också. Så då blev det uppför vill jag lova!

Men hur kändes det då i kroppen. Jo, tack. Precis som jag befarade fanns det inte mycket krut i den. Det lilla som fanns var blött och oanvändbart helt klart. Fick kämpa som ett djur för att dels få ett slags löpsteg och dels hålla uppe farten.

Jag fick ändå till det okej. 7:59 på första intervallen.

Och så tillbaka. Hu å hej, hu å hej! Föreställde mig ett gäng glada gutter och jenter i lusekoftor som hejade glatt på mig längs vägen. (fråga mig inte varför just den bilden kom upp under intervallen).

Nu gick det mer uppför. Svor för mig själv att detta inte var vad jag behövde. Jäkla idéer som coachen kommer med. Men jag tog mig i mål med en puls en skvätt över tröskel. 4:08 på den. Vilade en stund och joggade bort till IP. Jag var bara tvungen att springa på samma bana som "de stora".

Satte fart på den första och försökte få till ett snyggt löpsteg. Tänka på tekniken och inte på att kroppen skrek om nåd. Klockade in 3:00 på den första. 90 sekunders vila och iväg på den andra. 2:59.

Nu var jag riktigt trött. Nästan så jag grät en skvätt. Men jag bet ihop och hasade mig iväg. Det gick trögt, det gick tungt. 2:58 ändå. Ibland är känslan inte synkad med farten.

Men på den sista så kroknade jag helt. Lufsade in på 3:08 och där beslutade jag mig för att ställa in resten av passet. Jag var genomtrött efter en veckas vandring och fjällöpning på det.

Det var så det stack i armarna, ven i öronen och illamåendet kom som ett brev på posten (eller så som breven kom förr).

Joggade bort till huset och beklagade mig för P. Han tyckte jag varit duktig och gjort en heroisk insats. Så med de orden joggade jag ner och tyckte sen att jag faktiskt gjort en bra insats. Det blev i alla fall drygt 7 kilometer fart denna dag.

4 kommentarer:

  1. Oj vilka hårda pass du ger dig på! Starkt att du försökte. Om du hade avslutat det här passet så hade det blivit 11.2 km i hög fart!

    7.2 km i hög fart (som det blev) är faktiskt riktigt bra! Jag tycker du ska vara riktigt nöjd. Starkt gjort!

    MVH

    SvaraRadera
  2. Lennart: Tack för pepp!
    Känner att jag måste utmana mig själv. Denna gång gick det inte vägen men kanske nästa.

    SvaraRadera
  3. Hallå där! Det där är ju mina vader

    SvaraRadera
  4. Tycker också det var ett tufft uppstartspass!! Bra intervallat!

    SvaraRadera